26 juni 2021

Partiledares sjuka

Partiledarna lider av en sjuka som förmodligen är svårbotad. Symtomen dyker ständigt upp, särskilt i direktsändningar i radio och TV. Alla märker inte det sjuka trots de uppenbara tecknen på att partiledarna, och en del andra partiföreträdare, angripits. Då blir det särskilt svårt att ordinera åtgärder så att de angripna blir bättre.

Namnet på åkomman är: jag-sjukan. När partiledare menar, eller borde mena, vi säger de jag. Vi i partiet anser, har beslutat, driver frågan etc kommer sällan fram ty partiledarna betonar sitt jag. De identifierar sig själva så starkt med partiet att de blir partiet. De personifierar det kollektiva partiet så till den grad att det tar emot att hänvisa till det gemensamma kollektiva, partistyrelsen, årsmötet/kongressen, etc.

Smittan sprids förstås av att medier så gott som alltid vill höra partiledarna när de ska ta reda på hållningar i vissa politiskt angelägna och viktiga frågor. Undantagsvis kan en partisekreterare eller en minister eller talesperson för vissa frågor bli utfrågad. Och då är det en person som skall spegla ett partis politik eller hållning.

Svenska kyrkan utsätts för samma smitta eftersom ärkebiskopen för medierna, och säkert en bred allmänhet, är den främsta talespersonen, den som ständigt efterfrågas. Men i ett trossamfund som Svenska kyrkan kan många tala för kyrkan! Då säger de ofta jag för att inte göra anspråk på att hela kyrkan står förenad bakom dem, men risken finns att detta jag överskuggar kyrkans vi. Vad ett kyrkans vi menar om tro, bekännelse och lära är förstås en synnerligen oklar historia. Det räcker inte med att Kykoordninegn slår fast i sin portalparagaraf förljande:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Denna paragraf slår fast vad som gäller för kyrkans vi, men uttolkas ofta fritt och vidlyftigt. Då kan det "löna sig" att använda ett vi för att torgföra sina personliga åsikter och uppfattningar. Till exempel: Vi i kyrkan får tro som vi vill, det räcker att kyrkan har en tro personligen är det inte så viktigt, du kan vara och tro som du vill. Jag tycker mig ha hört följande kommentar som en variant på temat att alla ska med på sin egen tro: och de där bekännelseskrifterna från 1500-talat bryr sig ingen om idag. 

Utom jag förstås. Eller vi. Vi som tycker kyrkoordningens sammanfattning är angelägen och gäller oss alla i Svenska kyrkan!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar