Gamla tankar vilka är som nya.

Hur kan någon få för sig att mötet med Gud ska utvärderas och bedömas som vore det en revy eller varieté? Poängsättas som vore det en sångprestationstävling likt Idol och andra liknande evenemang? Skall gudstjänsten jämföras med och värderas utifrån televisionens galor eller superstjärnornas föreställningar? Är lättsmält underhållning kriteriet utifrån vilket allt graderas? Uppfattar gudstjänstens kritiker, även inomkyrkliga sådana,  bara yta och prål? Har de förlorat förmågan att se vad som verkligen ÄR? Skulle det vara tråkigt att lovprisa Gud? Att tillbe och bekänna? Att höra Guds heliga evangelium? Att dela bröd och vin med Guds församling? Att bli förlåten, förvandlad och förnyad? Att bli sänd i världen som ambassadör och representant för att utbreda rätten och plantera ett hörn av himlen på jorden?

Gamla tankar vilka är som nya.

Överlämnar dagen

Må denna dag bli en välsignad dag, en dag "under Guds beskärm"! Bara detta att få överlämna det som ska komma i Guds "händer" ger en trygghet och en tillförsikt. Stora ord, men så gott känns och blir det. Tankarna kommer till ro och oron för det obekanta och oförutsedda sjunker undan. En ny dag! Tack gode Gud!

Medtrafikantvänligt?

Irritationen över andra trafikanters sätt att framföra sina fordon blir till sist en tjuv. Den stjäl min uppmärksamhet och gör att mitt fokus snarare ligger på andras brister än den egna förmågan och den egna automobilen. Medveten om att det kan förhålla sig så gör att jag trots allt blir tillräckligt inriktad på att framföra den egna bilen på ett trafiksäkert och medtrafikantvänligt sätt.

Idag tar jag paus från bilkörningen. Inte för att slippa bli irriterad utan för att alldeles strax ska jag fotledes bege mig till sjukhusets dialysavdelning i den regelbundna lunken. Apostlahästarnas hastighet är så begränsad att få fel hinner begås eller uppstå. Istället kan man insupa miljö och natur. Stortorget i sin morgonglans. Svartån glittrande glad. Slottet en solbelyst jätte... 

Trafiken en gissningstävling

Att köra bil har blivit alltmer av en gissningstävling. Den som kör bakom en annan bil måste ofta gissa om bilen tänker svänga eller köra rakt fram. Deras blinkers har slutat att fungera. Kör man länge efter samma bil kan glädjen infinna sig, tillfredsställelsen att trasiga blinkers mirakulöst lyckats laga sig. Snart infinner sig medlidandet när det orangea blinkljuset gått sönder igen.

I rondeller får man leva osäkert och gissa desto mer. Det svängs åt alla möjliga håll direkt från innerfilen lämnar någon plötsligt rondellen. Tur att den egna automobilen har utmärkta bromsar. Vill någon byta fil borde det synas tydligt. Men bilar girar till synes oplanerat ut i en annan fil, om de alls släpps in. 

I stora korsningar utan trafikljus är det också osäkert vad som ska hända. Det gasas på för att slippa släppa fram någon som behöver svänga. Fotgängare kliver ut i trafiken lite hur som helst. Då krävs att det finns förmåga att räkna ut oberäkneliga beteenden. Ständigt kikar vi efter polisbilar, inte för att vi då ska bli mera laglydiga, utan för att andra borde bli det! Säkerligen tänker de andra på samma sätt...

Åk till Stadra i sommar!

Gårdagen ägnades åt en utfärd till Stadra teater längs väg 224 och några mil förbi Nora. Där gavs Hjalmar Bergmans Dollar av en stor ensemble. Intrigen är ganska enkel men tangerar många både aktuella och viktiga frågor. Är privatmoral detsamma eller något annat än moral i affärer? Hur långt klarar sig religiösa föreställningar som ser sig som överlägsna, representerade av den amerikanska dollarstinna släktingen, i kamp med vetenskapen, personifierad av den lokala doktorn? 

Tre par på ett fjällhotell inväntar besök av en amerikansk släkting som kan satsa pengar i Sveaverken som befinner sig i finansiell kris. De tre paren är inblandade i en dans av attraktion och sympatier och verkar hellre umgås med någon annans fru eller man. 

Spelet drar igång och det tar en stund innan de olika personerna och paren är så pass etablerade att man kan följa med i vad som händer. Men sedan kan man mest bara njuta av det som utspelar sig i dialog och sång och musik. Recensionen i SvD var översvallande.

Dollar finns inspelad från 30-talet med Ingrid Bergman i en av rollerna. Tutta Rolf, Edvin Adolphsson, Håkan Westergen, Birgit Tengroth och Georg Rydeberg har också roller i filmen. En sådan uppsättning skådespelare från förr är bara det en fröjd att se! Dollar går att hitta på You Tube för den som vill roas en dryg timme!

Uppsättning på Stadra involverade följande personer enl uppgifterna i SvD 

Regi

 Lena Engqvist Forslund

Medverkande

 Bodil Carr Granlid, Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson, Kajsa Ekström, Måns Hammarström, Lovisa Carlson, Caroline Rauf, Lasse Forss m.fl.

Var

 Stadra Sommarscen

Text

 Hjalmar Bergman

Koreografi

 Catrin Örman Oscarsson

Scenografi: Ebba Forstenberg. Kostym: Agneta von Gegerfelt. Musikarr: Anders Ortman. Ljus: Kenny Nilsson.

Tyckmycket Sverige

Sverige har blivit ett tyckmycket land. Det tycks, pratas och hävdas åsikter, utan annan grund än att det känns rätt. Åtminstone av den person som förfäktar sin mening. Tänk så lätt det går att häva ur sig något om någonting. Invandringen är ett sådant område där vad som helst kan hävdas utan bas i fakta och verkliga villkor. Här snickras en egen världsbild ihop utan att veta vad som gäller. Det ställs inga krav, heter det. De får ekonomiska bidrag som överglänser "arbetande svenskars" inkomster. Myter och skrönor om allt som vräks över dessa invandrare och flyktingar förfäktas och sprids. Här kan man ta reda på något av det som gäller.

Hur kan det komma sig? Delvis beror det på att en pedagogisk och samlad information om vilka villkor som möter flyktingar och invandrare inte finns att tillgå. Det behövs detektivarbete för att  ta reda på bidragen och villkoren för att få dem eller för att veta vad som gäller för SFI. När är det tillåtet att arbeta för att bekosta sitt eget uppehälle och vad gäller för barnen?

Jag tycker att det borde finnas samlad information från stat och kommun för att hindra allt egenuppfunnet tyckande om vad som gäller! Så det så!

Individualismen övertrumfar tro och bekännelse

Ska den kristna tron utformas av varje person så att den passar de egna preferenserna och tankarna eller är kristen tro något som utformats och utmejslats av och inom kyrkan genom historien? Om det senare är fallet går det att med en aning historisk insikt och kyrklig kännedom spåra hållningen i olika lärofrågor. För Svenska kyrkans del råder stor osäkerhet även bland de teologiskt utbildade. I Svenska kyrkan har oförmågan att skapa nya katekeser och auktoritativa dokument om lära och bekännelse, så som den romersk katolska kyrkan t ex har gjort, betytt att det finns stor osäkerhet i och om grundläggande frågor som nattvardsteologi, kyrkosyn, kristologi för att nämna några.

Den alltmer grasserande individualismen i samspel med en tilltagande allmän brist på respekt för kunskap och auktoriteter har lett till att personlig tro och uppfattning lätt övertrumfar det kyrkan lärt och trott. En kyrka förändras i samklang med tidens stora frågor och dilemman men om tro och bekännelse ändras och "utvecklas" kräver det omfattande diskussioner och utredningar där kyrkans tidigare hållning skärskådas och andra kyrkors hållningar vägs in. Att ändra för att grupperingar i största allmänhet tycker att det bör ske är inte anledning nog att rucka på tro och bekännelse. Teologisk begrundan, studier och noggranna argument måste krävas!

Exklusiv, elitisk och reaktionär?

I organisationen av ett "civilsamhälle" finns det en rågång mellan en mängd olika folkrörelser, institutioner och organisationer och stat och kommun. Dessa organisationer står avgränsade och relativt oberoende, ibland stöttade med olika stats- och kommunalbidrag men utan inblandning av de politiska partier som organiserats för att sköta kommuner, regioner och stat. När gränsen mellan partier och deras åtaganden och civilsamhället suddas ut uppstår mängder av komplikationer. 

Det är en principiellt viktig gräns som dras mellan politiska partier och civilsamhället så att de olika målsättningarna och uppgifterna inte sammanblandas. Särskilt viktig är gränsen i ett samhälle som vårt där religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. De som tillhör politiska partier som vill styra och påverka Svenska kyrkan ser sin inblandning som bra och viktig så att alla medlemmar, även de som bryr sig föga om kyrkan som trossamfund med en bestämd tro, bekännelse och lära. Den som vill att de intresserade och kyrkligt aktiva ska styra i kyrkan häcklas som exklusiva, elitister och reaktionära.

Så är då jag och många med mig exklusiva, elitister och reaktionära? Vi som i en sentida samstämmighet med de reformatoriska ledarna anser att det ska finnas en gräns mellan ett världsligt och ett andligt regemente? Genom historien, och särskilt i totalitära system även i nutiden, är politisk inblandning i civilsamhället ett stort problem. Syftet är inte bara att utifrån civilsamhällets egna hållningar verka i sitt samhälle utan att stöpa om och utforma civila organisationer så att de stöttar den politiska agendan som råder inom politiken.

Principen om oberoende gäller tydligt inom idrotten. Medlemmar som som stöttar en fotbollsklubb låter inte de som är ointresserade av fotbollen på planen bli styrande. Ingen skyller den hållningen för exklusiv, elitistisk eller reaktionär. Varför ska det gälla andra principer för en kristen kyrka och dess tro, bekännelse och lära? 

Nedtystat val?

Om 2 månader är det kyrkoval. Radio och television kommer knappast att fullgöra sitt uppdrag som public service eftersom det handlar om en kyrka. Att den har en stor del av befolkningen som medlemmar spelar ingen roll utan den religiösa neutraliteten slår till så hårt att någon kritisk granskning av denna jätteapparat knappt står att finna. Inte heller lär den politiska inblandningen i ett trossamfund få någon att höja på ögonbrynen, dvs bli förvånade eller upprörda.

På sin höjd lär det komma några insändare som pläderar för än det ena än det andra. Vore det något med program som Människor och tro eller Uppdrag granskning skulle de arrangera en kyrkopolitisk debatt så att de opolitiska alternativen kan utmana de sekulära politiska partierna och deras vilja att ha grimma på kyrkan och deras ovilja att låta tro och teologi styra kyrkans inriktning. Eftersom sådant aldrig händer är slutsatsen rimlig: det handlar om ett nedtystat val. Detta trots att Svenska kyrkan är landets största och mest inflytelserika trossamfund och en organisation som även i jämförelse med andra folkrörelser tillhör de ledande i landet. Men munkavle och tvärtystnad råder...

Nytt fotografi

 

Några år ha förflutit sedan förra fotograferingen. Kalufsen har växt på mig och nu har Olle och pappa båda slips! Men ser man noa efter har jag denna gång begåvats med en fluga! 

Våra kavajer pryds av olika märken, kanske finns bland nålarna Simborgarmärket och några av de märken som följde därpå när man simmade vidare i graderna?

Denna gång finns det en rebell i sällskapet, en som är mer intresserad av kameran än att blicka bort i fjärran. Pelle tittar stint och pillemariskt in i kameran. Det kan ha varit vid någon sådan session som hans fotointresse väcktes. Många kameror blev det för honom.

Mamma Igge arbetade på socialkontoret och hade bland annat mycket skrivarbete med protokoll och sådant. Hon satt ofta och länge i sammanträden, men fortsatt genom livet med insatser på den sociala sidan, bland annat genom att vara med och bygga upp barnomsorgen på Gotland. Pappa Carl-Bertil var nog bankkamrer på DBW:s Sparbank i Visby vid den här tiden, dit han kom som kamrer från Arthur Perssons byggfirma. Han var en tid anställd av Företagarföreningen och blev senare folkvald och utsedd till kommunalråd.

Sitt still och gör som fotografen säger!

 

Det fanns en gång en tid då det var dyrt att ha en kamera och betala för film och framkallning av bilderna. När processen var klar fick man i en fotoaffär tillbaka bilderna och negativen så att man skulle kunna beställa fler bilder om någon fick för sig att det behövdes.

Att gå till en fotograf för att bli fotograferad var på 50-talet då jag växte upp något högtidligt. Vi fick klä oss i fina kläder och infinna oss vid Studio Fuchs i Visby. De som ägde och skötte ateljén var goda vänner till föräldrarna och hade till och med varit med på deras bröllop på 40-talet. 

Pappa hade fluga (!) något som inte inträffade så ofta, han blev efterhand mer av en slipsmänniska. Olle hade också fått en fluga, en med prickar på. Här är min familj fotograferad med mamma Igge (Inga-Greta), pappa Carl-Bertil och oss pojkar: Olle, Lasse och Pelle. Lägg märke till att vi har blivit vattenkammade dagen till ära.

Så gällde att se fin ut på bilderna. Sitt still och gör som fotografen säger, var den givna ordern. Dessutom skulle vi försöka le, något som genom livet varit svårt att göra på uppmaning. Något så naturligt blev ganska onaturligt, det syns på andra bilder från uppväxten. 

För en gång skull lyckades det riktigt bra. Både att smila och hålla sig stilla. Vad jag vet sändes några bilder till släkt på olika håll och en bild blev inramad och fick en hedersplats hemma så att vi skulle komma ihåg vilka vi var, vårt ursprung och vår basala gemenskap. Bilden är något udda eftersom ingen av oss får titta in i kameran utan kikar på något vid sidan om. Nog ser det ut som om vi skådar något i fjärran med förväntan och en aning lycka. Familjeidyllen skulle på detta sätt dokumenteras och bevaras. Pappas ögon är i stort sedd dolda i glasögonbågarnas skugga. Då var fotografiet nutid. Idag har bilden ändrat betydelse och blivit en del av familjens personhistoria. Båda föräldrarna är sedan länge döda och vi som då var ganska små pojkar är idag alla tre över 70 år gamla.

Den heliga mässan

I Finska kyrkans katekes, antagen 1999, står det: Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra…

Självfallet finns det hur många andra liknande beskrivningar och förklaringar som helst. Men dessa enkla ord räcker för att göra det till en gåta att församlingar och kristna människor under långa perioder lägger ner nattvardsfirandet och/eller ringaktar den heliga mässan.

Att avstå från den förnyade och förvandlande relationen till Kristus som skänks genom nattvarden är som det en fisk råkar ut för om den hamnar på land. I nattvarden syresätts den kristna människan, hon får näring och en bekräftande och uppbyggande gemenskap med Kristus och hans församling.

I mässan bär vi fram oss själva så att vi likt bröd och vin kan förvandlas till större kristuslikhet. Där kommer vår tacksamhet och tacksägelse för Guds väldiga frälsningsgärningar i skapelsen, frälsningen och helgelsen till uttryck.

Nattvarden är vårt levda minne av Kristus (åminnelsen) och ”är grundvalen för och källan till all kristen bön. Så faller vår bön tillbaka på och förenas med den uppståndne Herrens ständiga förbön. I nattvarden skickliggör Kristus oss till att leva med honom, lida med honom och genom honom framföra våra böner som rättfärdiggjorda syndare, vilka fritt och med glädje utför hans vilja”. ( Dop, Nattvard, Ämbete, avsnitt II B. 9, sid 28)

Fastna i saknaden?

Känslor kan låsa sig, sägs det. Någon påstås fastna i sin sorg, besvikelse eller bitterhet. Kan det bli så att känslorna förblir under tiden som allt annat förändras? Om en känsla, t ex av sorg och saknad, blir tillräckligt stark och djup så kan det fungera som en bassäng av vatten man dyker ner i. Vattnet verkar bestå trots att dagarna blir olika. Men en chimär lika fullt.

Första sommaren utan katt är det för oss på ett drygt decennium. Ingen fyrbent liten pälsvarelse att ta hänsyn till och interagera med. Inga hälsningar vid dörren med välkomnande rullningar. Ingen katt som kommer smygande och lägger sig tätt intill. Men inte heller oro vid sjukdom och färder till veterinärer. Ingen överhettning de varmaste dagarna. Någon enstaka gång hugger saknaden till. Tomrummet och frånvaron stör det som faktiskt är. Katten som inte är lever märkligt kvar i minne och känsla.

Oförändrat är det inte. Nu ler jag oftare än jag blir bestört. Saknaden är mera vemod. Det vi hade, har varit och tillhör nu minnet och det förgångna. Så bra och fint det var. Nu gäller det att vara här i det som är nu och beredd på det som komma skall. 

Rätt att ha öppna hjärtan och se invandring som en tillgång

Ulf Kristersson har gjort en osedvanligt stark markering mot invandringen till Sverige. Han menar att en mycket hög andel av kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet uppenbart kan hänföras till invandringen till Sverige. Orden som kom i en intervju i Sveriges Radio ligger oerhört långt bort från statsminister Fredrik Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna sina hjärtan!

Inför ett sådant påstått kapitalt misslyckande vad gäller invandring kan man direkt fråga vilket ansvar politikerna har! De har planerat, stiftat lagar om och genomfört det sätt på vilket invandringen sker. Det är lika tokigt att på detta sätt ge invandringen totalt underbetyg som att se åt ett annat håll när ett övergrepp sker. Nu är det så dags att komma med underbetyg och avståndstagande!

Åtskilliga debattörer har lovordat och berömt invandringen som något som stärker Sverige och blir "lönsamt" i längden. Min uppfattning är att de har ganska rätt, invandring kan i längden gynna Sverige på många områden. Och det kan ju rimligen inte vara invandringens fel att vårt lands politiker inte kunnat förstå och inse vad en stor invandring av de mest förföljda och fattiga skulle kunna betyda för bostadsområden, skolor och deras resultat eller för utanförskap ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om lokalsamhällena, företagen och arbetsmarknaden inte varit förberedda så att de kunde ta emot och medvetet arbeta för en god integrering kan inte invandrare lastas för. När ett misslyckande sker och avståndstagande mot människorna som kommit ökar doftar det ofta unket, främlingsfientligt och isolationistiskt.

Tar man emot människor från krigszoner, flyktingläger och kriszoner, människor med andra normer och värderingar, t ex vad gäller kvinnors och barns rätt och ställning, är det självklart att sådan problem måste adresseras! I sådana frågor kan inte jästen kastas in i ugnen efteråt.

Som ett världens rikaste, lyckligaste och med rik välfärd försedda länder har vi både råd och skyldighet att ge behövande människor rätten att söka asyl och att bli respekterade och humant bemötta. Invandrarfientlighet och rasism är en sjuka som grasserar alldeles för vilt och omfattande. Men det måste påpekas och det eftertryckligt att man kan önska en restriktiv invandringspolitik utan att vara rasist. Dock, det är inte heller ovanligt att dessa två, invandringsskepsis och främlingsfientlighet håller varandra i handen. Var finns vaccinerna som kan hjälpa oss slippa drabbas av invandrarfientlighet och nationell hybris?

Inte skulle väl det få fortsätta?

Om problemen i så kallade utanförskapsområden fanns på andra områden - skulle de då ha fått fortsätta? Om en grupp personer tog över och dominerade ett klassrum, med mobbing och övergrepp mot kamrater och lärare, nog hade väl rektor och skolledning gjort något åt det? Kanske polis och socialtjänsten också? Eller om stora företag körde med och dominerade små och mindre dito så att de nästan blev rättslösa, inte skulle det accepters och godtas?

Eller om staten tog över skogsägares skogar och benämnde dem med fina namn, inte skulle väl det få hålla på? Och om hyresgästers kostnader vida skulle överstiga dem som ägare av småhus, radhus eller insatslägenheter hade, nog skulle någon göra något åt dessa grundläggande klyftor? Och om somliga politiska partier skaffade sig inflytande över organisationer eller trossamfund, inte skulle väl sådan inblandning få fortsätta ostört?

Sorg i Örebro

Ofattbart att ett flygplan med fallskärmshoppare störtat vid Örebro flygplats. En förfärlig olycka som leder till förtvivlan, sorg och gränslös saknad. De förolyckade och deras familjer, släkt och vänner omsluts idag av medkänsla, omtanke och förbön!

Måtte inga reportrar börja fråga präster och diakoner utanför Nikolaikyrkan, som föredömligt öppnats särskilt för sörjande idag, om vad man talat om och hur det känts därinne i kyrkan. Måtte inga kyrkliga anställda börja svara på sådana frågor. Här handlar det om själavårdande samtal och sådana ska inte recenseras eller berättas om. Hoppas de kyrkliga personer som finns där idag får vishet och kraft i uppgiften att vara där för de sörjande!

Levnadsregler från Oscaria

Kan inte undanhålla ett tidsdokument från ett antal decennier tillbaka. Det handlar om råd, ordnings- och uppföranderegler för anställda vid Oscaria. Minns jag rätt hittade jag anslaget i Skofabrikens i Kumla affär. Väl värd att besöka! 

Idag skulle denna uppräkning säkerligen kallas för en uppförandepolicy. Vara hur det vill med det, reglerna är intressanta och åtskilliga av dem blir till viktiga påminnelser om vad som ansågs vara ett korrekt bemötande och uppförande. För min del funderar jag över vilka av dessa regler jag uppfyller utan att ha dem listade så här.

Skor med nedgångna klackar eller andra brister får ingen Oscariaförsäljare uppträda i. Strumporna skall vara välputsade, strumporna hela och rena! Så det så!

Eller vad sägs om denna uppräkning "dygder": Vinnlägg Er om ett vårdat språk och uttal. Visa artighet och takt, tålamod och självbehärskning, hjälpsamhet, gott humör, punktlighet.

Särskilt värt att notera är avsnittet om att den anställdes ord och handlingar är Oscarias! Om varje anställd, förtroendevald och församlingsmedlem i Svenska kyrkan tänkte så, vilken kyrka vi skulle ha!

Örebro kommuns dåliga arbetsmiljö

Kan det vara så illa att det finns arbetsgivare använder dålig arbetsmiljö som ett sätt att kuva personal som har det  ganska bra? I Örebro kommun finns  ett antal exempel som kan tyda på att man genom schemaomläggning tvinga anställda att ambulera och resa åt alla möjliga håll för att utföra de uppgifter arbetsgivaren ålagt dem. Kommunens återvinningsstationer är ett sådant exempel där anställda som huvudsakligen arbetat på en närbelägen station nu tvingas fara kors och tvärs. Nerikes Allehanda har skrivit om problemen på ledarplats och i artiklar inne i tidningen.

Omorganisering och nya arbetsplatser är en åtgärd som arbetsgivare använt för att rikta om kritik och missnöje. Kritiken sugs upp av all den energi som går åt för att sjösätta och genomföra den nya organisationen. Tänk om det fanns sådana motiv när storpastoraten genomfördes mot åtskilliga församlingars uttalade vilja...? Var den sk reformen ett förslag för att slippa kritiken mot de gamla samfälligheterna?Tål att tänka på.

Back to basics

Kunde människorna under 12-, 13- och 1400-talet bygga fantastiska kyrkorum borde det inte vara så svårt för oss i nutiden, vi som är många fler, att ta hand om vår egen kyrka och församlingen eget arbete. Helt utan anställda blir det svårt att hålla en församling igång, men sällan har kyrkans tjänster utvärderats ifrån hur stor verksamhet de genererar och tar hand om. Frågorna om antalet anställda väcktes av Kjell Kallenbergs debattartikel i gårdagens SvD.

Genom åren har gång på gång inom Svenska kyrkan folkkyrkan ställts mot föreningskyrkor och svaret ha ansetts självklart redan i förväg: folkkyrkan är överlägsen och bättre än föreningskyrkan. Denna fördomsfulla jämförelse kunde förstås ersättas av en mera rättvisande betraktelse av olika kyrkomodeller. En avgörande skillnad är förstås de omfattande och okristligt dyra kyrkovalen som sägs ska garantera och säkra den demokratiska folkkyrkan. Att det kan finnas andra och väl fungerande modeller som med råge uppfyller rimliga demokratikrav, dvs att medlemmar ska kunna påverka sin kyrka, är ett faktum. 

En annan skillnad är att i en sk föreningskyrka tar medlemmarna hand om församlingens styre och verksamhet, ofta utan särskilt många anställda. Folkkyrkans mera anonyma, och från tron losskopplade, medlemskap kan bidra till att tro,bekännelse och lära får allt mindre inflytande över församling och kyrka. Nog finns det behov och utrymme för betydande förändringar av Svenska kyrkans organisatoriska system i riktning mot ett lokalt och aktivt ansvarstagande, dvs en annan riktning än den centralistiska strömning som lägger allt större vikt vid stora pastorat och direktvalda enheter på stifts och nationell nivå.

Back to basics eller på svenska: ad fontes!

Hög tid för kyrkovalsfrågor att debatteras!

Drygt 2 månader kvar till kyrkovalet! I pressen är det väldigt tyst. Men idag tog Kjell Kallenberg bladet av munnen i en välskriven debattartikel i Svenska dagbladet. Rubriken är passande: Kyrkan hindras från att vara kyrka! Kallenberg sammanfattar sitt inlägg i två punkter. 1. Svenska kyrkan bör avstå från att sälja av sina fastigheter för att driva sin ordinarie verksamhet. 2. Kyrkan bör halvera antalet anställda. 

Alldeles uppenbart kunde Kjell Kallenberg ha dragit en tredje slutsats utifrån synpunkt att ett arbete på evangeliets grund har blivit något annat, en livsstilskyrka. Hans pregnanta formulering lyder: Svenska kyrkan utvecklas snabbt, inte minst på grund av en accelererande inre sekularisering, från ett trossamfund på evangeliets grund, till en livsstilskyrka. Kyrkans innehåll påverkas rejält av politiska och sekulära krafter! Allvarligt så det förslår! Det är hög tid att kyrkovalsfrågorna debatteras!

Jag passar idag

 Nu lär det vara möjligt att skaffa ett vaccinationspass för att kunna resa mera fritt i omvärlden. Därtill kan det vara läge att kolla att det svenska passet, handlingen som ska visas vid gränskontroller och stärka ens identitet, är aktuellt och giltigt. Det har visst hänt att dokumentet kan betraktas som obrukligt trots att det kan vara ett halvår till det att dess giltighet går ut.

Pass är ett av de mera mångtydiga orden i svenskan. Passgång gäller inte gränspasseringar utan hur vissa fyrfota djur tar sig fram. Pass kan vara en period tid för tjänstgöring på sjukhus eller t ex för poliser. För militärer kan pass vara en handling som tillåter någon någonting. Pass är ibland en trång passage i naturen eller kroppen. Jägare håller sig också med pass. Kanske går de ner från sitt älgtorn vid pass klockan tro? Ungefär alltså.

Hur pass förhåller sig till instrumentet passare eller bollspelens passning vet inte jag. Men om jag läser Svenska akademins ordbok kanske det klarnar så pass att jag inser hur saker förhåller sig...

En påpasslig liten fundering inför denna dag? Men ska jag jag efter det digitala vaccinationsdokumentet? Pass! Dvs jag avstår just nu.