Godmorgon Gud, kan jag inte säga. Det ska väl uttalas med svenskfinsk dialekt för att låta vänskapligt och hurtigt. Så där som Lennart Koskinen gjorde, när det begav sig. Men något är väl klokt att börja med. Ungefär som ett namn på någon. Käre Herre, blir uppfattat, av människor, som ett alltför maskulint färgat tilltal. Men kan användas ändå. Det duger bra. Du, den Allrahögste, har ett maskulint uppfattat e på slutet. Språk är svårt.
Nuförtiden händer det att ett tilltal börjar med ett gutturalt ljud, som ett öhh! Öhh Du, kan knappast jag säga som är aningens för gammal för en sådan harklande inledning.
Sebaot, kan bli en kompromiss eftersom det låter som ett gammaldags personnamn. Den som väljer namn ska också överväga vilka slangformer namnet kan få. Sebbe kanske kan vinna anklang? Ungefär som Abba? Nej, det blir för alldagligt och uttrycker ett slags förfogande. Så trodde de gamla i det Heliga landet, att namnge någon eller något ger makt och inflytande över det benämnda.
För enkelhetens skull väljer jag att säga DU, det DU som hänger samman med KG Hammars förkärlek för att skriva Gud med versaler: GUD. Så blir det en hänvisning till den ursprungliga relationen med den andre, den mellan ett Jag och ett Du, som Martin Buber påminde om. Mötet emellan dessa två måste inte innebära ett avstånd och en motsättning. Astrid Lindgren visste det och fick Emil att bekräfta närhet och samhörighet med Albert, drängen. Du och jag, Albert! Så beskriver somliga även sin relation till GUD, inte barn utan vänner.
Jag: DU, vad är det för tid vi lever i? De där yttersta tiderna, är de på väg nu? Klimatet rasar samman och värmen bara stiger, monsterregn och flodvågor far fram på platser som sluppit undan förut. Varför är det på detta viset?
DU: Mina händer är fulla av blommor, världar och universa. När ordningen rubbas blir det oordning och ganska rörigt. Det har hänt förr att balanser kastas över ända. Har du försökt att ställa det tillrätta? Världen ligger inte bara i mina händer - utan lika mycket i dina!
Jag: Min sopsortering ger väl ett plus, en liten fördel kan man väl få för att man sköter sig och gör gott? Annars gillar jag Greta och vetenskap. Jag tänker mycket på klimatet. Vill göra bra och gott så uppvärmningen stannar av. Flyger sällan. Bilen vi skaffat har stora batterier så den förbrukar mindre fossilt mot hur det var förr. Och vi äter mycket grönt, fast sjukhuset säger att jag behöver så många proteiner att kött blir svårt att undvika. En hel del plus och något minus?
DU: Det sägs att jag har en bok där allting skrivs upp i med- och motgång, synder, underlåtelser och sådant som borde kunna räknas människor tillgodo inför det som komma skall. Ni är alltför upptagna med att räkna och försöka få ett balanserat livsbokslut. Räknenissar som tänker på om en god gärning kan sudda ut något av den synd och ondska som kan finnas i en människas liv och tillvaro. Som om det inte är tillräcklig väldoft i att utbreda rätten och plantera ett himmelrike på jorden, om du förstår hur jag menar?
Jag: DU får förlåta mig, och jag försöker inte vara rolig, men kan vi, eller jag, rå för hur livet formar sig för oss? Är vi inte summan av arv och miljö, händelser och omständigheter, sådant vi inte kan kontrollera eller råda över? Om vi då framstår som upptagna med att uppväga det som är skadligt och dåligt, må väl vara hänt. Räknenissar är inte så många av oss. De flesta höftar till det och försöker göra så gott det går i varje situation. Att sådant leder till att vi inte kan förstå Din vilja med oss, vi som tycks dömda på förhand att misslyckas med klimatet, jorden och framtiden. Och våra egna liv blir sällan något att skryta med, alltså vara stolt över, menar jag. Förresten, många är både stolta över sig själva och anser att det räcker att lägga manken till och göra så gott de kan.
DU: En hel det teologi har jag fått utstå som säger än det ena än det andra om mig, hur jag är och kommer att handla. Jag sägs ska vara bunden av den ordning jag lagt ner i skapelsen och inte kan bryta mot mina egna regler. Vem skulle hindra mig? Eller vad i ordningar och naturlagar skulle göra det omöjligt för mig? Skulle mänsklig logik binda mig? Mina tankar är inte som era tankar.
Människans utgångsläge är att hon inte av egen kraft kan upphäva människosläktets gärningar där krig och förtryck har färgat jorden röd av blod. Min kärlek till er kan förvandla människor så att de, trots arv av synd och ont, är så pass fria att de eftertänksamt skulle kunna göra gott och skydda det som är svagt och hotat och behöver andras insatser för att kunna leva. Människan kunde tänka: jag har blivit välsignad alltså välsignar jag, jag har blivit älskad alltså älskar jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar