Den som har mest vinner

Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.

Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe. 

I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant!  När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!

Kan man tävla i kristendom

Syskongnabb, små konflikter, inget att särskilt bry sig om. Så såg det ibland ut utifrån när man betraktade den dåvarande samfällighetens ekonomi. Församlingar tävlade med varandra. Samtidigt pågick diskussioner om att htta kriterier för att fördela den gemensamma ekonomiska kakan. Befolkning, antalet medlemmar, verksamheter, sociala omständigheter etc. etc. övervägdes som faktorer. Hur mycket som satsades på gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ingick sällan, eller aldrig, i diskussionen. Vi behöver mer för vi har stor invandrad befolkning. Vi vill ha mer för vi ligger i centrum. Vi finns på landsbygden och behöver extra pengar. 

Jämförelserna gjordes aldrig med de stora kyrkorna i världen där mångtusenhövdade församlingar kunde samlas varje söndag. Tillväxten av omvändelser aktiva kristna verkade obegripligt stor, nästan som om Anden vore inblandad. Våra blygsamma gudstjänstsiffror, trots mängder av anställda och enorma medlemstal, vägdes aldrig riktigt ordentligt. Att det var skillnad insågs lätt.

Ibland här hemma blev det till missnöje med vad andra fick. Saftglasargumenten kom i bruk. Du har fått mer än jag. Det är orättvist! Särskilt församlingen på norr ansågs ha fått alldeles för mycket pengar till sina körer! Se, vi har nästan ingenting! Jag ska låta det var osagt om andra inte visste bättre eller om de lägligt bara glömde bort att pengasatsningen på musik byggdes upp under många år allteftersom musiken levererade med musikkår och sex-sju körer. Mycket folk i verksamheten och många på uppträdanden och konserter gav allteftersom växande anslag. Annat där det gick något trögare fick nöja sig med en aning mindre. De klagande församlingarna hade lagt sina pengar på annat och därför inte brytt sig om att bygga just musiken på samma sätt. Tänk att det just i budgettider kunde glömmas bort.

Tongångarna dyker ibland upp när det gäller Eurovisionsatsningarna. Det går år hiskeliga pengar för att hålla showen igång. Protestanterna frågar varje gång om man verkligen kan tävla i musik. I kyrkan borde frågan också ställas: kan man tävla i kristendom?

Nätbedrägerier är invasiva!

Bedrägerier på internet och per telefon grasserar. Dessa listiga försök är utbredda, många och invasiva! Naturvårdsverket skriver om invasiva arter: "Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda." Utan stor möda kan det negativa transponeras till nätbredägerier. Lurendrejeriet är snabbspridande och omfattande, orsakar stor skada på det mänskliga samspelet, grundläggande tillit och orsakar förfärande ekonomiska förluster!

Vi satt igår runt ett kaffebord i strålande sol på vår lilla kolonilott, med skugga från ett nyinköpt parasoll, då en av gästerna fick ett sms med försök att få en inbetalning för ett obeställt och obefintligt paket. Alldeles innan hade vi pratat om beskedet vår familj hade fått: "Hej mamma, jag har bytt telefonnummer, kan du ändra dina uppgifter och ringa mig..." Självklart, någon son hade inte bytt telefon!

Ett annat bedrägeriförsök var en uppringning på söndagen efter midsommar då ju alla vet att bankerna är som flitigast? "Hej, jag ringer från IKANO-bank. Om det där lånet du hade ansökt om..." Responsen blev ett förvånat: "Vad säger du?" Då kontrade uppringaren med att frågande ange den uppringda personens alla förnamn. "Är det inte X X". Beslutsamt avslutades samtalet.

Att dessa banditer bara orkar. Anledningen måste vara att det är extremt lönsamt att luras via nät och telefon. Många av oss är snälla, godtrogna och fyllda av en grundläggande tillit till våra medmänniskor. Den egenskapen håller invasionen av bedrägerier på att förstöra. De gör om oss till misstänksamma, oroliga och besvikna människor. Ska det verkligen behöva vara så?

Repris: Servitrisen löser problemet

 Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!

Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...

Servitrisen löser problemet. 

Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Nyheter är beroendeframkallande?

Nyheter? Vad är det? Sådant journalister, reportrar och redaktioner med chefer och allt bestämmer sig för platsar. En blandning som knappt kan kallas salig i någon kvalificerad betydelse. Men brokig, mångfaldig och obegriplig. Likafullt är många av oss nyhetsberoende. Får vi inte vår dagliga dos av tidningarnas, radions eller TV:s nyheter kommer abstinensen. Då ger vi oss ut på stadens gator för att läsa löpsedlar. Men var hittas sådana braskande rubriker idag när kioskerna vissnat ner och dött?

Eftertankens bleka krankhet får mig att inse att nyheterna som ska kunna hålla demokratin levande går en ständig kräftgång (dvs baklänges och tillbaka). Nya generationer har mindre intresse för att veta och förstå vad som händer och sker i vårt samhälle. Dessutom finns nu så många störande och missledande budskap, och mängder av nya media, så kritiskt tänkande och urskiljningsförmåga har blivit en förfärande stor bristvara. Hur jag vet det? genom att se populism och likgiltighet på nya nivåer och genom att prata och diskuter frågan med andra...

Strömmer, justitieministern diskuterade med f.d. ministern Shekarabi om gängen och grundlagen. De var osams. Vad som sakligt vore rimligt gick knappast att förstå. Att något måste göras var de dock överens om. Alltid något. Att det borde vara förbjudet att tillhöra gravt kriminella gäng tycks självklart. Den svåra frågan är nog hur man ordnar det? Hur håller någon reda på hemliga medlemskap och hur lagförs det? Hur dras gränser in i det politiska landskapet?

I nyheterna hörs en och annan röst som diskuterar det tänkta förbudet för politiska partier att finansiera sin verksamhet med lotterier. Hur uppfinns detta och liknande förslag? Särskilt ideologisk är det inte. Mest ser det ut som, och är säkert också, ett försök att skjuta socialdemokraternas ofattbart framgångsrika lotteriverksamhet i sank. 

Mera ideologisk motiverat och klokt vore att diskutera förbud för politiska partier att annektera, kontrollera eller styra religiösa institutioner och organisationer. Att det fortfarande är görligt år 2023 borde väcka avgrundsandarna till livs. En rågång ska naturligtvis råda mellan stat, partier som styr och bär staten, och religioners organisationer (läs här Svenska kyrkan eftersom det är det enda politikerna bryr sig om eftersom den fortfarande är stor, rik och någorlunda mäktig).Hur är det ens möjligt att förhållandet tycks gå under radarn? Journalistskrået är totalt ointresserat, passivt och begriper tydligen inte denna märkliga blandning av religion och politik. Alla påstår annars oftast att sådant är oförenligt. Helt oförenligt!

I Sverige vill de politiska partierna som älskar att leda Svenska kyrkan hålla Gustav Wasas arv levande. Kyrkans makt ska hållas under uppsikt, och ibland sättas grimma på, så att kyrkan inte får för sig att lägga sig i hur landet leds och styrs. Antikatolska sentiment kan fortfarande spåras och tveksamheter inför ekumeniken eftersom andra kyrkor kan få för sig att Svenska kyrkan behöver lyssna och ta hänsyn till andra kyrkor och traditioner. Farligast är nästan att det finns myriader av sätt att leda och styra kyrkor, och då med demokratiska förtecken, utan att behöva politiska partier som ryggsäckar. Om kyrka och stat verkligen gick isär - se, det vore en nyhet värd att höra och läsa om!

Val vinns inte om man skiljer stat och religion, stat och kyrka, åt. Men det vore rätt. Däremot kan det ge valframgångar om man skjuter ett grundskott mot de politiska motståndarnas finansiering. Vilket är fel sätt att ta sig an politisk opposition! Vi som begärligt suger i oss nyheter ser och förstår mer än ni tror! 

En hibiskus som gudsbevis

Utifrån gatan syn att vi har en blommande gul hibiskus. Blommorna är som stora paraboler riktade åt olika håll. Nere i blomman finns et vinrött inslag som kontrastera elegant och estetiskt mot blomman intensiva gulhet. När jag ser denna ljuva växt tänker jag en enda sak: skönhet. Krukväxten är intensivt vacker.

Skönhet brukar av somliga kristna anses vara ett gudsbevis. Om det inte fanns en skapare med avsikter kan detta sköna inta ha blivit till. När jag ser vår hibiskus lutar jag åt att det är så! I en värld full av ondska och elände är skönhet en motbild. Den visar att det himmelska finns redan nu, men ännu inte helt...

Det sköna är svårt att se sig mätt på. Dikter, sånger, kompositioner, teatrar, konst och mycket annat skönt pekar bortom sig självt. I detta fall några enkla blommor på en ganska oansenlig krukväxt går långt bortom bortom och förbi det många ord nästan aldrig förmår uttrycka.

Skönhet demonstrerar att det finns något gott i livet. Allt är inte meningslöst!

Vad gäller för gästdialys?

 För något mer än en månad sedan fick jag en gästdialys i Uppsala. Det ordnades trots att det inte fanns plats genom kliniken Oskar II:s och patienternas tillmötesgående. Några fick ändra sina tider för att ge plats åt mig en lördag i maj! För det är jag mycket tacksam. På så sett kunde jag delti en begravning av en älskad anhörig.

Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förmodligen är det inte bara dialysen i Visby som är ganska förtegen om vad som gäller. Det finns koordinatorer på sjukhusen som ska kunna ordna plats när det verkligen behövs ur medicinsk synpunkt. Men även andra skäl kan vara lika välmotiverande. Men där är inte alltid så lätt. Platsbrist, semestertider, brist på personal och annat lägger sig gärna som hinder i vägen. Hur många platser för gästdialys finns det över huvud taget? Hemodialysklinikerna borde vara skyldiga att erbjuda ett fastställt antal platser!

Dialyspatienter hamnar oförskyllt i en kommunarrest eftersom så får möjligheter finns att resa. Vi patienter uteblir alltsom oftast från familjehögtider om avståndet är långt. En gång i veckan har jag ett tvådagars uppehåll från dialysen. Då hinner man resa ett begränsat antal mil. Och möjligen kan man på detta avstånd övernatta en till två dagar. Resten av veckan är det en dags uppehåll mellan dialyserna. Då kommer man inte så långt. Ibland verkar det dessutom som om det är enklare att resa internationellt och få dialys än att hitta sådana möjligheter i Sverige. Då får man stor uppställning av den egna dialysen för att ordna saken. 

Visst kostar sådana platser pengar. Något kunde det väl ändå vara värt för att öka dialyspatienters rörlighet. Fram för ökade platser. Framför tydligare regler. Fram för ökad transparens om vad som gåller!

Till polisen: Ring, ring, bara du slog en signal

På gamla filmer kan personer, som blir attackerade eller berövade någon tillhörighet, höras ropa: POLIS, POLIS! Tanken var att någon patrullerande polis skulle kunna uppfatta ropet på hjälp. Eller möjligen att någon annan kunde föra ropet vidare. Men det var oerhört länge sedan poliser syntes gående på stadens gator.

När jag var barn var det värsta som kunde sägas om polisen: polis, polis, potatisgris. En ramsa som både uttryckte ringaktning men även viss rädsla och respekt eftersom den bara kunde ropas på avstånd från ordningsmakten. Idag får poliser höra och utstå mycket värre och hemskt annat elände. Blåsljussabotagen i samband med tänkta Koranbränningar kan visa hur det blivit och står till idag.

Nyligen ägde ett mord rum i en lägenhet i nästa portuppgång från oss. Oro och bekymrade tankar blev följden hos många som bor här. I tisdags ringde det tidigt på dörren hos oss. Vi hade inte hunnit göra oss riktigt i ordning. En granne som varit ute med hunden berättade att det lilla fönstret till vår källare stod öppet och på gatan låg ett litet Brio-tåg.

Inbrott hade det varit. Björnligan var det nog inte. Någon synnerligen spenslig person hade ålat in genom det uppbrutna fönstret och snott åt sig kläder, leksaker, dvd-filmer och förmodligen frimärken. På gatan måste någon ha hjälpt till för att få ut både grejer och person ur källarförrådet. Det blev till att ringa bostadsbolaget, polisen och försäkringsbolaget. Men, och här kommer ett stort MEN. När telefonsvararen hos polisen gick på uppgavs redan tidigt på morgonen att väntetiden var 50 minuter! Ett alternativ var att uppge sitt telefonnummer så skulle de ringa upp. Bra alternativ! Självklart valdes det…

Idag fredag väntar vi ännu på att polisen i Örebro ska ringa oss! Det visar sig att även brottsbekämpning är som Guds nåd, outgrundlig och oändlig. Visst har vi läst om poliser som bara tar emot anmälningar, lägger dem på hög för att därefter avsluta ärendet. Någon tid eller något intresse att ta sig an smärre brottslighet finns inte. Ska det verkligen bli behövligt att sätta privat kamerabevakning på sina cyklar, källarförråd och bilparkeringar eftersom ingen bryr sig, inget görs? För vår del gnolar vi en aning ilsket på dängan: Ring, ring, bara du slog en signal...

Tråkigt var också att vi hade en helt annan anledning att ringa Njurförbundet som inte hade tid att prata för de skulle ha ett möte. Nå, de svarade i alla fall. De lovade att genast efter mötet ringa tillbaks. Även i det fallet har vi anledning att sjunga: Ring, ring, bara du slog en signal.

Inte har människor lika värde

 Allas lika värde än en gång. Ofta funderar jag på vilka som blir ihågkomna, omskrivna, upplyfta och hyllade. Är det ett uttryck för hur lika vi är? Att somliga blir framträdande och mäktiga och andra blir undantryckta och utan egentligt inflytande. Hur håller tanken om allas lika värde då?

Då brukar det hävdas att alldeles oavsett sådana skillnader i position och bemötande har vi samma och lika värde. Min fråga då är om det aldrig blir etablerat och synligt hur är det då möjligt att påstå att värdet är ett och detsamma? Det blir att hänvisa till något gudomligt som garanten för detta värde, pie in the sky? Kan tanken på det lika värdet rimligt upprätthållas om allt annars pekar på att det lika värdet minsann inte alls är förankrat i den faktiska världen.

Deklaration om mänskliga rättigheter, för alla, för kvinnor och för barn gör det inte mera sant. Dessa deklaration är tänkta att stadfästa en gemensam värdenorm, men den ligger långt ifrån det som miljoner och åter miljoner människor varje dag får erfara. Inte ens Bibelns ord om fattiga som ska upphöjas kullkastar det vi ser av folkmord, förtryck, fattigdom, hunger, övergrepp och ren ondska som drabbar så många. Allas lika värde. Javisst, men närdå? Inte nu i alla fall...

Allas lika värde - i alla fall?

Allas lika värde är en devis som många bugar inför och ansluter sig till. Kung och statsminister, biskop och påve, generaldirektör och verkställande direktör har samma värde som en renhållningsarbetare och en vaktmästare, en receptionist och en arbetslös, en ryssk soldat och en ukrainsk, en gängkriminell och en mördare? Ja visst, kan man hävda med emfas. Men vad betyder det?

De behandlas minsann så gott som aldrig lika. Får de samma chanser att tjäna pengar, att få bostäder, att bli inbjudna till middagar och konferenser? Får de lika många likes på facebook, bor de i samma områden? Hyllas de jämförligt vid födelsedagar? Kan de få in artiklar i tidningar? Är de rika eller fattiga? Blir de misstänkta när brott begåtts? Och så vidare, et cetera... Lika värde?

Värde måste bestå av något annat än det som har med det vanliga livet att göra. Själv har jag hävdat att detta värde är förankrat i att Gud skapat oss och älskar oss alla - så detta värde ligger i det som populärt beskrivs som utanför boxen. I vanliga livet blir det alltför sällan synligt och påtagligt manifesterat. 

Allas lika värde är som teori tilltalande. Det låter fint att säga och är till och med ofta anfört som ett skäl för att tillhöra ett kristet trossamfund som Svenska kyrkan. Flera politiker har angett denna värde-devis som skäl för sitt kyrkliga engagen´mang. Men fråga ett avskedat kyrkobokföringsbiträde eller en kyrkogårdsarbetare om de upplever sig ha samma värde (särskilt i kyrkans sammanhang) som en kyrkoherde och prost eller en biskop...

Upplevelse är en sak och fakta en annan, skulle en försvarare av allas lika värde kunna anföra. För mig låter det som något man skulle påstå när diskussionen förlorats. Men i alla fall har alla lika värde. Jaha, men hur kan man se det, erfara det, hitta evidens för att påståendet handlar om något riktigt och verkligt? Ja, men i alla fall...

Korkade dumskallar?

Vid ett redaktionssammanträde på Kyrkans tidning försvarade jag en omgörning av tidningen, bl.a. med ny logga, nya fonter och spalter, mycket till det bättre ansåg jag. I mitt försvarstal råkade jag citera en kommentar från en reporter som uttryckt sitt gillande. Därmed hängde jag nog ut personen inför andra kritiska personer. Hon tog mig avsides och läxade upp mig på mitt rum. När vi var klara sa hon: du gråter i alla fall inte!

Vad gällde omgörningen, som andra hade varit ingenjörer för, visade det sig att jag hade rätt och dessutom fick rätt. Omgörningen togs emot väl och blev synnerligen uppskattad. Ibland har det slagit mig att det i tidningarnas värld finns skribenter som tycker det viktigaste är att ha rätt till skillnad från alla korkade dumskallar som haft fel genom att ha tänkt och ansett något annat. Dessa ”alltid själv ha rätt” skrivare ser hos andra en bristande intellektuell förmåga att förstå vad som är sant och riktigt. Den hållningen har jag svårt att förstå.

Om den som läser inte känner igen sådana tankegångar hos någon skrivare de följer, då kan de lyfta på hatten och glömma dessa rader. Inom vänstern tyckte jag mig se den hållningen hos många skickliga ordbehandlare och krönikörer. Det egna var skinande blankt och utomordentligt rätt, det andra tyckte sig ha fått kläm på var urbota fel, galet och inskränkt.

Något utbyte eller möte blev otänkbart. Rätt stod emot fel och galet. Dit är vi på väg igen. Olika hållningar blir alltmer varandra uteslutande. Polariseringen passerar nya landmärken. Utomrikes är det bara att fästa ögonen på US of A. Där finns det tendenser som gör gemensamma hållningar alltmera omöjliga. Språket bir militant och motståndare förrädare och fiender.

Gud give att kyrkan blir en motkraft, både där och här! Inkluderane istället för fördömande och stigmatiserande...

Vem reser sig på bussen?

Vart är vi på väg? Frågan ställs utifrån det moderna fenomenet att allt färre unga tål offentliga tillsägelser eller ens vill resa sig och erbjuda sin sittplats för människor som kan ha svårt att stå på bussen. Motvilligt tas kritiken fram, verbaliseras med eftertryck, eftersom det kan komma surt efter. Dels vet man inte längre om det får allvarliga tråkigheter efteråt, trakasserier eller våld, dels placerar man sig i det åldersmässiga gnällbältet. Där bland dem som klagade på ungdomen skulle jag ju aldrig hamna, fast finns det anledning... så varför inte?

Om det en gång fanns en norm om att man skulle vara artig, trevlig, hjälpsam och en god samhällsmedborgare så tycks den livshållningen på sina ställen vara rejält uppluckrad. Att kyrkan, kristendomen, är stadd i upplösning, underlättar inte saken. Tanken att var och en av oss är kallad att vara en barmhärtig samarit (numera samarier) är det få som anslutit sig till. Att vara någons nästa, en understödjande och solidarisk medmänniska, vet inte så många ens vad det betyder. Detta med någons nästa alltså.

Hur kan normer om hur vi borde vara planteras i oss alla så att böra blir båda göra och vara? Svårt är det, oerhört svårt. Inte ens i kyrkan, som ibland anses borde vara en försmak av himlen (!), fungerar det. Självsvåldiga personer kan även där bre ut sig på andras bekostnad. Avsky mot kristna som tänker annorlunda mot vad man själv gör blir lätt förtalade och marginaliserade. Från sidlinjen skulle det kommenteras: se hur de älskar varandra! Under tiden pågår ständiga försök att utdefiniera minoriteter. Kan det vara där som problemet med de unga börjar? De som skulle vara förebilder och mentorer misslyckas skändligen?

Exemplet kyrkan har paralleller i mängder av sammanhang. Själv känner jag efter 40 år till hur det kan se ut inne i ett politiskt parti, i en idrottsrörelse eller i alla möjliga andra sammanhang. Det låter som en bortförklaring och problemförminskning om samlevnadskriser kan reduceras till konflikt och kamp, t.ex. inom folkrörelser. Samhällsproblemet med sviktande samhörighet och fungerande regler för vårt samspel, på bussar, på gator och torg och i det sociala och ekonomiska livet är påtagligt och oroande.

Inte ens ord som individualism och kollektivism har längre tillräcklig förklaringskraft. Kan det vara så att i takt med att kyrkan går tillbaka går också andra norm- och regelbärare tillbaka? Skolan har inte heller förmått fylla sin uppgift som fostrare, som befästare av hur vi rimligen ska vara och bete oss mot varandra, när en hel del hem fått svårigheter på området. Upp dyker andra normer som inte underlättar för ett gemensamt och sammanhållet samhälle. Snabba cash, egen behovstillfredsställelse, jag och min grupp mot alla andra... Så, vem reser sig på bussen?

Små dryckesvisor

Högt och lågt, stort och smått. Det ryms på bloggen stillsam. Och nu till något helt annat. Dryckesvisor som får oss att inte hälla i oss omåttligt. Här några synnerligen enkla som vänner fått...

Efter träning många år, snaps och drink och styrketår,

har förgyllt så många dagar, klart att dryckerna behagar

har förvandlat vännen kär, en 75:a XX är! (Mel. Gud som haver)  Denna lilla visa passar extra bra när någon fyller 75 år…

Först ber vi om välsignelse, för kött och fisk och kål

Ur hals och mun hörs: LÅT DET SKE, så snart vi säger SKÅL! (Mel. Din klara sol)

Hinc robur et securitas, et Vino vitam est,

Per angusta ad augusta, In vino veritas! (Mel. Nu tändas tusen...)

Här en liten variant:

Hinc robur et securitas, sancta simplicitas

et cetera, et cetera, In vino veritas. (Mel. Nu tändas tusen...)

Särskrivning en förbannelse, men inte alltid - hör:

för kallsup - blott fördömelse, för kall sup - jubelkör! (Mel. Din klara sol)

Kyrkorummet - en bilderbok

 Bilderböcker kan fånga betraktaren och få fantasin och upp- och inlevelseförmågan att flöda. Åtminstone ibland når bilden långt bortom orden. Varför öppnar då predikanter så sällan sina ögon? I åtskilliga kyrkorum finns mängder av ting att betrakta, saker som själva förkunnar. Och ”das kan man homeletisch” använda och bruka.

Bort med power point och over head, fram med kyrkorummet och dess myriader av detaljer. En pelare kan förkunna med sin skönhet, sin tyngd, sin bärkraft. Kyrkans väggar kan förkunna. 

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus… (1Kor 3).

Glasmålningar berättar ofta om Jesu liv. Kyrkfönstren kan därför bli utomordentliga bilder som förstärker och fördjupar predikantens ord. Krucifix, altare, textilier, långhus och sidoskepp, dopfunt, kyrkans ingång i väst kontrasterat mot koret och altaret i öst. predikstol, ljusbärare, ja, till och med utrymningsskyltar kan hjälpa orden vidare. Det är bara ett betrakta och reflektera...

Vid olika platser i kyrkorummet kan församlingen också utanför gudstjänsten finna rum för sina böner. Möjligen med stöd av någon bibelvers. Här något exempel:

Maria

Maria säger Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. (Luk 1)

Ljusbäraren

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1)

Jesus sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8)

Dopfunten

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28)

Att tjänstgöra vid högmässan

Glädjestrålande meddelade vännen, drygt 75 år ung, att han fått "tjänstgöra" på högmässan genom att vara med och dela ut under kommunionen. Vadan denna glädjeyttring? Tillfället var en av de första gångerna i församlingen med aktivt deltagande sedan pensioneringen! På somliga håll är pensionärerna stöttepelare och ständigt i farten. De används flitigt både i församlingen och syns i media. Lisa Tegby och Caroline Krook är ofta i farten, och med den äran. Kloka och inspirerande. I andra pastorat och församlingar är det knappast möjligt att vara med trots att det mänskligt att döma behövs ganska ofta. Är det så att det blivit konkurrens mellan lekfolk och vigda? Så ska det väl inte behöva bli?

Att lekfolket bidrar vid kommunionen behöver inte hindra att flera av de närvarande prästerna och diakonerna också samlas runt altaret. De är vigda för sin uppgift och det upphör inte bara för att de blir 67 år. Statistiskt finns det åtskilliga 67-åringar och betydligt äldre i den aktiva församlingen... Tål att tänka på. Ibland är ett äldre och längre perspektiv en betydande tillgång och inte ett minus, en black om foten, något negativt...

Det går att möjliggöra för fler att biträda om det bara finns öppenhet för att det är en rikedom när många är med vid altaret för att bidra, ibland bara med sina böner och sin närvaro. 

Det finns församlingar där så gott som uteslutande de enda som kan och får celebrera mässan är de anställda och icke pensionerade. Att de behövs märks på att det på nationell nivå startas pensionärsbanker av präster som vill och kan tjänstgöra. På många håll välkomnas de också som en nödvändig resurs, även om de oftast anlitas för kyrkliga förrättningar: dop, vigsel och begravning. Minns att även det ordinarie församlingsgudstjänstfirandet (stort ord) bör äldre präster och diakoner också ha en plats!

Innanför eller utanför

 Utamför och innanför kan vara faktabeskrivningar. Men lika gärna kan det stå för starka känslor. Sådana fick jag i mina tidiga tonår vid passage utanför folkparken Murgrönan utanför Skansport i Visby. Där inne spelade poporkestrar och ungdomar dansade och stod i. Sällan har jag känt mig så utanför...

I Visby metodistkyrka däremot var jag totalt innanför. Där tillhörde jag gruppen, där förstod jag det mesta av de sociala koderna och umgängesnormerna. Så fint att få höra till något uppbyggligt och socialt utvecklande samtidigt som den tillhörigheten utestängde mig från andra. Märkligt hur det är.

Unik är jag inte. Så diametralt inne- och uteslutande upplevde säkerligen mängder av människor sina olika sammanhang som innanförskap och som det numera kallas utanförskap. Nykterister och krogbesökare, vänster och höger, boende i olika områden, antagonistiska sportsupportrar etc.

Upplevelsen av att stå utanför sägs ibland idag vara den största rekryteringsgrunden till kriminella gäng som erbjuder gemenskap och tillhörighet. Fast den som tror att det ligger frihet i gängkulturen har inte tänkt vare sig klart eller rätt. Hårdare kultur finns knappast. Landets lagar ersätts av gängets normer med stenhårda sanktioner för den son inte följer "rekommendationerna" eller ordergivningen.

Om det stämmer att utanförskap ger grogrund för kriminalitet finns det anledning att fråga varför inte mer gjorts för att råda bot på särskilt ungdomars brist på tillhörighet till goda och kreativt positiva organisationer. Enkelt är det förstås inte. Men den som får ansvar och blir delaktig lär växa mer än den som frivilligt eller av tvång, social stigmatisering, står utanför...

Rekommendationen till palestiniern var en order

Jamal El-Haj är en palestinier-svensk som sitter i riksdagen för (s). Härförleden deltog han i en konferens i strid mot en rekommendation från partiet eftersom man ande att det fanns risk för Hamaskopplingar i mötet. Den som gör något som strider mot partiets uttalade vilja riskerar att få känna av det. Nu vet alla att Jamal El-Haj får ta timeout från utskottsuppdrag han har.

Inte någonstans har jag läst irritation över partiets maktutövning. De flesta har varit inriktade på det riktiga i att inte delta i konferensen. Men nog ligger det en aning nyspråk i rekommendationer som i själva verket är en order. En rekommendation är ett råd, en föreslagen lösning. En så här vore det lämpligt att göra tanke. Har för mig att ens tal ska vara sådan att ja är ja, och nej är nej. Inte ett nej dolt bakom råd, tankar, förslag och rekommendationer. 

Oviljan att helt tala klarspråk när det bränner till påminner om min amerikanska utbytes-mamma som ofta använde en fras när hon inte ville att jag skulle delta i någon aktivitet med mina jämåriga: use your own good judgment! Innebörden var att jag skulle förstå hur olämpligt det var, men det vara bara nästan som ett uttalat förbud. Ett

slags påtvingad självcensur kunde man förmodligen säga att uppmaningen ville uppnå.

Rekommendationen att inte delta i palestinakonferensen var egentligen ett förbud eftersom det fanns rejäla sanktioner för den som inte tänkte följa rekommendationen. I kyrkopolitiken finns motsvarande rekommendation att (s)-medlemmar inte ska låta sig väljas för andra kyrkopolitiska grupperingar. Men i det fallet finns  inte likhetstecken mellan rekommendation och order. Åtskilliga socialdemokrater hör hemma i andra grupper, främst i posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Där ser man genom fingrarna, tack och lov.

Förresten, nu ska jag be att få rekommendera mig. Det är egentligen ingen bön utan en egenutfärdad order att: nu drar jag mig tillbaka...