Vem reser sig på bussen?

Vart är vi på väg? Frågan ställs utifrån det moderna fenomenet att allt färre unga tål offentliga tillsägelser eller ens vill resa sig och erbjuda sin sittplats för människor som kan ha svårt att stå på bussen. Motvilligt tas kritiken fram, verbaliseras med eftertryck, eftersom det kan komma surt efter. Dels vet man inte längre om det får allvarliga tråkigheter efteråt, trakasserier eller våld, dels placerar man sig i det åldersmässiga gnällbältet. Där bland dem som klagade på ungdomen skulle jag ju aldrig hamna, fast finns det anledning... så varför inte?

Om det en gång fanns en norm om att man skulle vara artig, trevlig, hjälpsam och en god samhällsmedborgare så tycks den livshållningen på sina ställen vara rejält uppluckrad. Att kyrkan, kristendomen, är stadd i upplösning, underlättar inte saken. Tanken att var och en av oss är kallad att vara en barmhärtig samarit (numera samarier) är det få som anslutit sig till. Att vara någons nästa, en understödjande och solidarisk medmänniska, vet inte så många ens vad det betyder. Detta med någons nästa alltså.

Hur kan normer om hur vi borde vara planteras i oss alla så att böra blir båda göra och vara? Svårt är det, oerhört svårt. Inte ens i kyrkan, som ibland anses borde vara en försmak av himlen (!), fungerar det. Självsvåldiga personer kan även där bre ut sig på andras bekostnad. Avsky mot kristna som tänker annorlunda mot vad man själv gör blir lätt förtalade och marginaliserade. Från sidlinjen skulle det kommenteras: se hur de älskar varandra! Under tiden pågår ständiga försök att utdefiniera minoriteter. Kan det vara där som problemet med de unga börjar? De som skulle vara förebilder och mentorer misslyckas skändligen?

Exemplet kyrkan har paralleller i mängder av sammanhang. Själv känner jag efter 40 år till hur det kan se ut inne i ett politiskt parti, i en idrottsrörelse eller i alla möjliga andra sammanhang. Det låter som en bortförklaring och problemförminskning om samlevnadskriser kan reduceras till konflikt och kamp, t.ex. inom folkrörelser. Samhällsproblemet med sviktande samhörighet och fungerande regler för vårt samspel, på bussar, på gator och torg och i det sociala och ekonomiska livet är påtagligt och oroande.

Inte ens ord som individualism och kollektivism har längre tillräcklig förklaringskraft. Kan det vara så att i takt med att kyrkan går tillbaka går också andra norm- och regelbärare tillbaka? Skolan har inte heller förmått fylla sin uppgift som fostrare, som befästare av hur vi rimligen ska vara och bete oss mot varandra, när en hel del hem fått svårigheter på området. Upp dyker andra normer som inte underlättar för ett gemensamt och sammanhållet samhälle. Snabba cash, egen behovstillfredsställelse, jag och min grupp mot alla andra... Så, vem reser sig på bussen?