Bilden härintill är omslaget på Thures biografi: I alma maters tjänst, en uppsalaprofessor ser tillbaka, utgiven på Atlantis år 2004. Detta är en synnerligen läsvärd bok om inte annat för att få en bild av en fattig uppväxt på Gotland. En lång rad av mina släktingar finns i biografins inledande Mitt Gotland. Ett avsnitt som är rejält intressant läsning för den som vill veta något om hur livet kunde te sig på 30- och 40-talet. Boken är dessutom fängslande läsning om en lång, delvis unik och strålande framgångsrik akademisk karriär. Intressant för alla som över huvud taget intresserar sig för litteratur och filosofi. Det är inte alla som i Paris har torkat disk med Simone de Beauvoir.
Thure är en av de mest produktiva författare jag hört talas om. Hans bibliografi omfattar hur många böcker och artiklar som helst, ständigt forskande och skrivande har han varit. Även i nittioårsåldern har han publicerat flera lärda och intressanta böcker. Här nämner jag endast en sådan studie: Torgny Lindgren och musiken, som ger en ny och berikande infallsvinkel på Lindgrens litterära verk.
Ämnesvalet för den boken har förmodligen sin upprinnelse i Thures egen musikalitet och kärlek till musiken. Om det har han själv skrivit i åtskilliga artiklar. Inte minst hans orgel- och cembalospel visade på den drivne, kunnige och skicklige musikern.
Om det är något som genomgående fångat mig i farbror Thure Stenströms texter så är det hans djupa och omfattande kunskaper och hans genuint eleganta och omväxlande språk. Där finns lyster och en poetisk ordrikedom som jag genom åren avundats, fascinerats av och beundrat.
På 1980-talet läste jag litteraturvetenskap och det slog mig en dag när jag studerade förteckningen över 5-poängskurser i litteraturvetenskapens påbyggnadskurs 41-60 p, att det saknade något – varför fanns inget om existentialismens betydelse för svensk 1900-tals litteratur? Jag påpekade sakernas tillstånd för professorn och han höll med – den kursen saknas. Efter en stunds prat hit och dit kastade jag in frågan om hur det går till när en kurs föds. Tja, visade det sig, inget hindrar dig (dvs mig) från att knåpa samman ett förslag; gör du det så ska jag titta på det, sa han. Sen när/om det klubbas är det bara att läsa den. Men som vanligt krävs minst fem seminariedeltagare för att vi ska köra.
SvaraRaderaJag fick några riktlinjer: en kort presentation, si och så mycket facklitteratur, en viss mängd representativ svensk skönlitteratur och några grundtexter, alltså texter av existentialister, typ Sartre och så. Skriv ett utkast så tar jag upp det i nämnden.
Det gick rätt snabbt. Jag tog med Kierkegaards Ångest, Sartres Existentialismen är en humanism och Heideggers Vad är metafysik, några passande svenska avhandlingar – Thure Stenströms Existentialismen: Existentialismen : Studier i Dess Idétradition och Litterära Yttringar och Merete Mazarella Myt och verklighet: berättandets problem i Eyvind Johnsons roman Strändernas svall vill jag minnas - plus en bunt skönlitteratur. Läste avhandlingarnas inledningar noggrant och transformerade detta (skrev om med egna ord) till en kort presentation av kursen. Förslaget klubbades i nämnden och sen var det bara att hitta fyra intresserade och börja. Vilket skedde. Det gick som på räls. Kurslitteraturen bestod ju till 100 % av sådant jag redan läst, i vissa fall alldeles nyligen. Jag skrev ett PM om de intertextuella referenserna till Sartres Flugorna i Jonssons Strändernas svall och så var det klart.
Den kursbok jag minns bäst och uppskattade mest är Stenströms. Och så får jag nyss veta att ni är släkt. Världen ter sig ibland mindre är man kan tro.
Mvh/ Sören Säterhagen