Allhelgonahelgen sjungs requiem

 Allhelgonahelgen närmar sig. En av kyrkoårets mer aktiva helger eftersom människor numera vallfärdar till sina anhörigas gravar på kyrkogårdarna. Minnesgudstjänster och flerfaldiga konserter genomförs. I de av levande ljus upplysta kyrkogårdarna vandrar människor till långt in på natten.

Ofta sjungs denna långhelg i kyrkorna olika requeim med dess fasta fixerade skriftliga form. Jämför man t ex Mozarts och Verdis requiem har vi med kyrkans gudstjänst som bas en textens samstämmighet.

Först en bön om evigt ljus, vila och frid. Ljuset förknippas med Gud. Glorian runt Jesus och guldet på ikonerna är det himmelska ljuset. Gud är ljusets källa, är ljuset. Att komma in i vilan, eller friden som svenska översättningar föredragit, är att vara nära Gud.

Därefter Kyriet, människans bön om förbarmande, som hörs i Nya testamentet från en blind som tillber sig uppmärksamhet och får sin syn. Och som hörs i var mässa. Herre förbarma Dig. Kriste förbarma dig.

Guds vrede – den som många tagit avstånd från eftersom den upplevts skrämmande och hotfull. I Gamla testamentet vördas Gud som så upphöjd och helig att glöden från hans vrede hade kraft att förgöra dem som trotsade honom. Vredens dag, då räkenskapen görs upp, då konfronteras ondskan, orätten, det destruktiva och gudsfrånvända. Då får människan ta ansvar för sina gärningar. Men vredens andra sida är nåden och upprättelsen, återställelsen. Alla som har ropat – finns det då ingen rättvisa – ska den dagen se rätten flyta fram som vatten.

Domens dag, Dies ire, då ljuder basunen, Tuba mirum, och de döda uppstår: Paulus skriver: Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.

Sedan återblickar texten mot Konungen, den man fruktar, och Jesu offerdöd lyfts fram. Som en påminnelse till Gud. Glöm inte bort den kamp Jesus kämpade. Ta från mig skulden, du som faktiskt benådar rövaren och synderskan. Ställ mig bland fåren, de benådade. Bakgrunden är Jesus i Matteusevangeliet som visar att den som handlat barmhärtigt mot medmänniskan själv ska möta barmhärtighet. Och den obarmhärtige skördar sin egen obarmhärtighet bland getterna. Livet levs på kanten mot ett bråddjup, som för att visa oss vikten av hur vi lever i tanke och handling.

Till sist slutet: finns det då någon räddning undan domen, vreden och fördömelsen? Även om många devalverat domen och förnekat vreden och detroniserat Gud - blir vår bön i alla fall: O Jesus Kristus, full av nåd, giv dem din frid.

Pie Jesu Domine

Dona eis requiem

Gör inte detta hemma...

Förr (dåtid) förskönar många av oss gärna eller omedvetet. Att det blivit bättre på många sätt vet de flesta av oss, även om vi inte deklarerar det högt och ljudligt När vi någon gång jämför gamla skrifter med vår egen nutid märks det skakande tydligt. Husmoderns hemkurer och goda råd är en guldgruva för dylika aha-upplevelser! Själv har jag enbart den 8:e upplagan tryckt 1933, så ett och annat äldre råd har säkert lurat sig med.

Först handlar det om sjukdomsfall och krämpor. Andas genom näsan, diskuteras. "Vanan att anas endast genom munnen framkallar sjukdomar av många slag i svalg och näsa samt ger obehindrat tillträde för skadliga bakterier, som fästa sig i munhålans och angränsande slemhinnor. Kronisk snuva blir ofta följden och ansiktsuttrycket blir slött." Om barn inte kan andas genom näsan är botemedlet ofta att läkaren gör en lindrig bortklippning av det som täpper till näsan...

Råden står i bokstavsordning och snart dyker därför rubriken Apelsinkuren upp. Ett råd som tros ska hjälps mot "allmän svaghet, blodbrist och dålig matsmältning"! Försök gärna, den som vågar. Men var medveten om att du, den sista veckan i denna kur, behöver äta 151 apelsiner. Och veckan därpå under nedtrappningen konsumera ytterligare nästan lika många apelsiner. Kanske är det bäst att ta rådet som ofta ges i televisionsprogram när man där genomför något experiment med osäker utgång: Gör inte detta hemma!

Misär på vårdboende

En gammal och god vän har hamnat på ett vårdboende efter ett en svår fallolycka i sin lägenhet. Hon har det extra svårt just nu. Artros i axlar och nacke hindrar henne från att ens kunna dricka själv. Muggen med sugrör når inte fram till munnen, ens när hon gör sitt yttersta. Hon kan vrida huvudet bara några centimetrar åt vart håll. Än mindre kan hon justera hörapparaten. För henne att nå dit vore som om en pensionär fixade att hoppa högre än Mondo. Omöjligt med andra ord.

När vi hälsade på hade hon just ringt för att få sin medicin så att hon skulle orka med besöket. När vi gick efter 2 timmar bad hon oss att säga till personalen eftersom ingen kommit med den behövliga medicindosen. Svaret var att de inte ville störa när hon hade besök! Redan innan hade vår vän kommenterat att när hon ber om något kan det helt glömmas bort eller dröja timmar innan det sker. 

En anställd som inte hanterar medicin kom under vårt besök in med något att dricka till vår vän och hjälpte henne genom att hålla muggen så att sugröret landade i munnen. Vi försökte samtala med vårdbiträdet under tiden men kunde inte förstå hennes ansträngningar att tala svenska. Och vi hade inga hörapparater för att alls höra något.

På nätterna sätter hennes värk av en annan sjukdom in. Den medicin som ges är otillräcklig så de långa vakna nattliga timmarna tillbringas med ofattbar smärta. Ett besök på sjukhuset i grannstaden ledde till en röntgenundersökning varefter hon blev hemskickad utan några svar och inte heller någon vårdplan. Det verkar som om sjukvården och vårdboendet finner det godtagbart och tillfredsställande att hon ska leva under dessa villkor! Misär var vårt intryck. Vem vågar bli gammal och sjuk om det är så här det ska bli?!

Politisk populism växer obehindrat

Hur kan någon tänka positivt, än mindre rösta för, reaktionära och populistiska idéer och personer? För mig är det obegripligt. Jag förstår nämligen inte lockelsen i förenklade och förljugna svar på politiska, ekonomiska och existentiella problem och frågor. Trumpfebern i USA är en sådan gåta. Det starka stödet för SD i Sverige en annan eller FPÖ:s seger i Österrike ytterligare en. De skapar sin egen berättelse och sin egen sanning som motstånd och uppror mot rådande politiska praktiker med drömmen att själva ta över överallt.

Förnuftiga och rationella argument verkar inte bita på anhängare till dessa politiska rörelser. I USA där moral, livshållning och sanning stått högt i kurs har andra överväganden vuxit sig starka. Eller är det känslor av vanmakt som bara ser en lösning hos den eller dom som framställer sig starka och ger de enkla och svart-vita svaren? En utspridd otillfredsställelse och frustration där drömmen om att allt ska gå att återställas tycks ingjuta hopp? Det var bättre förr innan världen blev stor och konkurrensen mellan lokal tätort och omgivande landsbygd förbytts i internationella hot, ofta sammanfattade i globalisering, där jobben flyr och utsattheten känns i familj och plånbok.

Motkrafterna kan inte gärna öppet fråga vad det är för fel på folk eftersom det kunde locka ännu fler att stötta extremt reaktionära krafter. Psykologer, sociologer och statsvetare borde vara intresserade av att lära sig mer om det finns mekanismer som stärker disruptiva politiker och partier. Är det så att demokratier har svaga punkter som kallsinnigt utnyttjas. Frågorna är oändligt många, svaren försvinnande få.

Trump som i sin presidentkampanj hotar att jaga vänstermänniskor, som han dessutom kallar galna, med nationalgardet och armén hotar därmed demokratins grundval där yttrandefrihet är ett omistligt värde. Han utnyttjar sin yttrandefrihet för att hota andras! Därtill har han en majoritet av landets mer evangelistiska kyrkor och rörelser på sin sida. Även bland katoliker finns ett utbrett stöd för Trump. Hur kan det komma sig?

Döstäda och flyttstäda

Döstäda, med eller utan d, har blivit ett begrepp. Låter en aning desperat. Som något ofattbart angeläget. Den ena innebörden är att städa och avyttra en död persons hem. 

Ordet kan i sin andra betydelse handla om att efterlevande ska slippa ta hand om alltför mycket efterlämnat. Ägodelar ska röjas och rensas med tanke på den egna döden. Att ha hjälpt till i förväg kan ses som framsynt och välvilligt. Denna trend har till och med exporterats och blivit till en TV-serie: "The Gentle Art of Swedish Deathcleaning". Den ska finnas på SVT Play.

Begreppet städa har med andra ord en ganska omfattande innebörd. Den som säger sig ha hjälp med städningen menar normalt bara med vården av hemmet genom damma, dammsuga, torka av ytor och lister, skaka mattor (gör någon det idag förutom vi?) och eventuellt putsa fönster. Den som bistår med städning packar inte ner och bär bort tavlor, möbler, böcker, mattor m.m. Inte ens ordet storstädning inrymmer bortforslandet av möblemang och inventarier. 

Att ämnet dyker upp här beror på en planerad flytt om några månader. Därav även utrensningen av böcker som stillsam nyligen berättat om. Det glesnar sakta bland bokbeståndet. Idag påbörjades besiktningen av vaser, ljusstakar och dricksglas för att inte behöva släpa med allt som förvärvats under  lång tid. Till och med Ture Berglunds glasföremål ska rensas! Förtjusningen över åtskilliga estetiska och tilltalande föremål (sådana är väl de enda vi håller oss med?) måste vika om inte vår nya lya ska bli överbelamrad redan från början.

Så, i överförd betydelse, ägnar vi oss redan åt att flyttstäda. Livet är föränderligt. Den som slänger en del tillhörigheter blir, otroligt nog, själv ganska lättad. Vilket ska ske en gång till när rensning och röjning är avslutad och när alla pryttlarna och vi till slut har givit oss av. Mot nya äventyr...

Goda råd till en kyrkoherde

När en kyrkoherde installeras och tas emot i sitt pastorat hålls många tal. Somliga mest välkomnande, andra handlar om personens goda egenskaper parade med några goda råd. Stämningen, vid den installationshögmässa jag igår fick delta i och efteråt i ett församlingshem, var otroligt varm och god! Personen, Josephine, var uppskattad och efterlängtad i den nya rollen och uppgiften.

Om jag hållit ett tal skulle det ha haft fina ord om den nya kyrkoherden som är stark, from, varmt medmänsklig och engagerad! I en församling där vänskap råder och många tycker om varandra och är öppna för att nya personer inkluderas där passar du verkligen in! För du är en sådan klok, varm och vänsäll person!

Förmodligen hade i ett sådant tal något gott råd slunkit med. Här är några fler goda råd än vad som hunnits med eller varit passande vid samkvämet. 

1. Grubbla inte över gårdagen, men tacka för den, dra nytta av den och möjliga insikter och lärdomar.

2. Tänk över den innevarande dagen och dess uppgifter och be gärna för den, pastoratets församlingar och medarbetarna.

3. Se till att du hinner förbereda dig och se till att ha ställtid mellan olika uppdrag och uppgifter. Ägna tid åt att efterhand lära känna förtroendevalda, medarbetare och människor engagerade i församlingens gudstjänstliv och aktiviteter. Bed med och för församling och medarbetare, sjung och förkunna!

4. När du leder möten och sammanträden - låt även där evangeliet ha plats, hasta inte på besluten utan lyssna även på de mera lågmälda.

5. Var mer påläst än andra. Var rejält insatt i Kyrkoordningen. Och Bibeln förstås.

6. Lita på dina medhjälpare, stöd och uppmuntra dem! Se till att ha roligt och trevligt. Men ta inte över medarbetares problem och uppgifter så att du också måste göra det andra skulle ansvara för och ha gjort.

7. Hjälp och led medarbetare att förankras i och stå bakom pastorala planer och visioner, så att inte några håller sig med andra och konkurrerande planer och mål. 

8. Se till att ha stöd, även av mentorer och själavårdare.

9. Lita på din kallelse, dina egenskaper och förmågor! Du både kan och förmår!

Vila i liturgin och låt ordningarna vara tydliga och stå fast så att igenkänning och hemmakänslan växer till när församlingen möts i tacksägelse, bön och lovsång. Ha gärna många men fasta uppgifter så att åtskilliga kan ge sitt bidrag som förbedjare, textläsare. kors- och ljusbärare, körer, kyrk- och gudstjänstvärdar, kyrkkaffeansvariga, söndagsskollärare m. fl.

Mycket på en gång och alltför många råd. Det var ungefär så jag tänkte och det jag lärde mig när jag en gång fick förmånen att leda i Olaus Petri. Men här finns i alla falla några detaljer som kan ge stadga och hjälp för att den egna insatsen ska bli så bra den någonsin kan. Det finns alltid vägar framåt för att gå vidare!

Israel, Gaza, Västbanken och Libanon

Rätten att försvara sig är rimlig och nödvändig i en värld som vår. Men liksom andra rättigheter kan den förvanskas och utnyttjas. Hamas vedervärdiga, laglösa och blodiga massaker inne i Israel satte igång en vedergällning som pågått i veckor, månader och år. Gaza ligger i ruiner. Ofattbart många civila har fått sätta livet till. Förklaringen är gång på gång att Hamas gömmer sig i befolkningen, i skolor och på sjukhus. Därmed ska dessa platser bombas och skjutas sönder. Antalet oskyldiga offer, kvinnor och barn, bekommer inte den hämndrusiga staten. Israel anser att det är nödvändigt och befogat att bomba och skjuta. Dödandet blir Hamas fel, tycks Israel mena.

Ropen på stöd och hjälp klingar i stort sett ohörda. Världssamfundet verkar kraftlöst och alltför lågmält. Inga verkliga försök har gjorts för att stoppa Israels folkmordstaktik, den som går ut på att den som råkar stå i vägen är själv ansvarig för följderna. Så har Gazas befolkning tvingas fly fram och tillbaka inom sitt begränsade, och numera av hus sönderbombade till grushögar fyllda, område.

Till min egen förfäran blev jag tyst. I känslan av otillräcklighet grät vi för alla offer i Israel och i Gaza, på Västbanken och i Libanon. Fred i någon trolig och positiv mening finns inte inom en överskådlig framtid. Israels utsäde växer till generationers glödande hat, och vad har då bomber och kanoner åstadkommit?

I en liten volym i FIB:s lyrikklubb kom 1972 Palestinsk poesi ut. Där har Tawfiq Zayad sin dikt:

Begrav era döda och stig upp

Det blev vår lott att dricka upp det
till och med glaset
i vårt bittra höjda  krus

Det blev vår lott att slaktas

som får och tackor

den stund vanmakten gjorde oss som förryckta

Det blev vår lott att fly

som en flock höns

Vi känner skammen ända in i märgen

Men än sen? Denna vår kropp är en bro

över det salta havet

till stränder som ej förrått oss, som vi ej förrått

Jord, som är guldsand

safir och elfenben

vår kärlek är starkare än kärleken och rikare

Så begrav era döda och stig upp

Morgondagen, om den än flög iväg,

skall ej slippa från oss

Vi har ej förgåtts, men

till nya människor

har vi formats

En dikt sprungen ur tidigare erfarenheter verkar nu oerhört aktuell. Är det någon som tror att de nya människorna som stiger fram ur eld, aska och grus har lärt sig att älska sina medmänniskor i grannlandet Israel? Än mindre den Israeliska staten. Var och när ska det någonsin sluta...

Gängkriminella och Jesus

Vad visste Jesus om gängkriminalitet? Förmodligen ingenting alls. Ändå finns det upplysningar att hämta hos honom som är relevanta idag. När 12-13-åringar begår brott, skjuter, lemlästar och döda har de ett eget ansvar. Men anstiftarna som kallblodigt använder barn som ombud och utförare ska inte gå fria! Det är som om Jesus har tänkt på denna galna rollfördelning där vuxna besudlar och förstör barn.

I Matteusevangeliet undervisar Jesus på följande sätt: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer." Samma tanke återges på följande sätt i Lukasevangeliet kapitel 17: "Han sade till sina lärjungar: »Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små."

Hur stort ansvar som ligger på de vuxna brottslingarna kräver an avvägning, men med en enkel måttstock är anstiftarna lika skyldiga till dåden som utförarna. Det må gälla de kriminella gängen, miliser, privatarméer och andra. Därför att sammanhang och kontext viktigt att utreda när förövarna ställs till svars så att alla skyldiga blir lagförda!

Frågan om den fria viljan dyker genast upp. Det vore lätt att nyttja tankar om den av synden trälbundna viljan för att förklara alla möjliga mänskliga beteenden, ja, till och med brott. Men det blir en bortförklaring om den relativt fria och egna viljan inte tillmäts betydelse. Det är möjligt att välja ett liv som strävar efter att präglas av medmänsklighet och kärlek, det är möjligt att välja ett liv i Kristi efterföljd på samma sätt som det är möjligt att välja brottets bana där respekt för andras liv och lycka sorterats bort. 

Dagens teologer har ett och annat att ta itu med när det gäller ansvar och fri vilja andligt och världsligt...

Konsten att göra sig av med böcker

Om konsten att göra sig av med böcker - en bra rubrik för en text om det svåra som bokälskare tvingas gå igenom när de av olika skäl behöver rensa i sina bokhyllor och förråd. Anledningarna är många. Det finns inte längre plats för fler böcker. Bokhyllorna är överfulla. Kanske ska man flytta och rent av till en mindre lägenhet. De känslomässiga banden till många av böckerna har blivit betydligt svagare och äntligen går det att skiljas. 

Bäst är att sätta sig ner och tänka, först. Sedan behövs kriterier för att underlätta valet av de volymer som måste vandra vidare. Här är några av de punkter som fått styra mig

1. Kommer jag någonsin att läsa den här boken igen?

2. Kommer jag att slå upp den och kanske söka efter något i den?

3. Vilka känslomässiga band har jag till just den här boken?

4. Finns det andra skäl att behålla boken, är den värdefull, unik, speciell på något sätt?

Kommen så långt har beslutet nästan fattat sig själv. Svarar jag ett tydligt nej på första frågan och ett ganska starkt nej på den andra, då blir fråga 3 inte fullt så avgörande. Även böcker som jag har känslomässiga band till kan delvis sorteras bort. Är den skriven av en viktig släkting, av en vän? Är den en gåva från en för mig viktig person? Kanske har volymen en gång öppnat en ny värld för mig. Har den kanske påverkat mig så starkt att bara jag tar i den kommer upplevelsen tillbaka? Har jag fått den i gåva? Har den tillhört någon som är viktig i mitt liv? Men även somliga sådana böcker kan man låta gå med viss själsstyrka och beslutsamhet.

Nästa grupp av frågor handlar om vad som ska ske när beslutet att göra sig av med böcker är slutgiltigt. 

4. Kan den hör boken återbrukas av någon eller några?

5. Finns det vänner som har intresse för denna volym?

6. Gör en lista på vilka som fortfarande tar emot böcker med adresser och telefonnummer: antikvariat, bibliotek, second hand...

7. Nerpackning och bortforsling.

När böckerna jag ska behålla har ställts tillbaka i en bokhylla, undersök då om du fortfarande tänker behålla dem. Alltför mycket lagrat i bokhyllorna blir inte så roligt för efterlevande att ta hand om. Fast de skulle bara veta hur mycket som redan omplacerats, givits bort och slängts. Efterhand som förmågan att slänga slagit rot och utvecklats till skön konst minskar sentimentaliteten. Att slänga känns befriande! 

Ska böckerna gå till pappersåtervinningen eller bara sorteras som brännbart? Hårda pärmar måste rivas bort, upplyses vi om, innan en bok kan kvalificera sig för pappersinsamling. Annars sorteras det som brännbart.

Efter några veckor har många hundra kilo böcker lämnat hemmet. Ibland har kassarna varit så fulla och tunga att de givit upp. Trasiga papperskassar och utströdda böcker bör naturligtvis undvikas.

Tänk om det bara var tryckta böcker som behövde rensas. DVD-filmerna behandlas numera ganska känslokallt och förpassas ur bostaden. Som tur är finns det en ung släkting som fortfarande njuter den föråldrade tekniken. Fast hon har rätt, många av de här filmerna finns inte på streamingtjänsterna. 9 Marylin Monroe-filmer eller 6-7 stycken där Doris Day förnöjer och ett antal dansfilmer med Fred Astaire. Eller vad sägs om en klassisk TV-serie som I, Claudius med Derek Jakobi i huvudrollen? Gamla vänner kan man fortfarande ha, bortlämnade men fortfarande betydelsefulla och uppskattade!

Gammal eller äldre?

Tiden är en linje som rusar in i framtiden. Den runda och cirkulära tiden finns förstås också där, även om många övergivit armbandsklockorna för att hålla ordning på minuter, timmar, dagar, veckor, år och decennier. För att överblicka ett århundrade tvingas vi ställa oss på andras axlar. Hur ska vi annars få syn på något som sträcker sig utöver och bortom samt bakåt och mot det som kallas förr. Kalendern betonar upprepning enär veckor och dagar både kan ses som något cirkulärt återkommande eller som en väg in i framtiden där dagar och kyrkoårets helger återkommer..

År läggs till år är ett uttryck som behövs för att balansera mångas oförställda förtjusning över perspektivet här och nu. Det ena eller det andra, antingen eller, (är det någon som minns Kierkegaard?) kan också behöva en motvikt i ett både och.

Numera är jag 76 år gammal. Ibland möter jag någon som påstår att jag tillhör de äldre. Hur nu det går ihop? Gammal och äldre? På en och samma gång?

Gudstjänsten som mål

Församlingens gudstjänst är en otroligt fin tårta! Den består av många människors insatser och bidrag som när de sammanfogas blir till denna smakliga anrättning. Förutsatt att man förmår tänka på de olika bidragen som tårtbitar. Om detta har stillsam berättat om tidigare under rubriken: Skulle det kunna heta tårtmodellen? Där föreslås att olika grupper bidrar med sina speciella förmågor (tårtbitar): textläsare, förbedjare, körer, söndagsskollärare, kyrk- och gidstjänstvärdar, kyrkkaffegruppen, kors- och ljusbärare, ministranter präster och diakoner osv. 

Någon frågade mig varför inte körsångare kunde vara mer delaktiga i församlingen. Vilket fick mig att även tänka på församlingens vardagsliv som en tårta i tillvaron. Där finns ofta, åtminstone i en stor församling, mängder av olika grupper som träffas under veckorna. Alla som deltar i dessa verksamheter går inte på gudstjänsterna. Ändå uppskattas dessa verksamheter. De ses som meningsfulla och platser där man inbjuder till högmässor, konserter och annat i församlingen regi. I dessa grupper hålls andakter med bön psalmsång och förkunnelse. Evangeliet om Kristus är även där ständigt i svang. Att det inte blir som vid den ursprungliga pingsten är något som understundom kan bekymra och kräva eftertanke och omprövning...

Körernas huvudsyfte i församlingarna är att ge sitt bidrag till gudstjänsten, både som förkunnelse, fördjupning och lyftning. De som inte vill eller förmår omfatta tron av sångarna har i alla fall lovat sig vara lojala med uppdraget. Körerna möts regelbundet, flera timmar varje vecka för att öva och sjunga. Utöver gudstjänster genomförs konserter och ibland små turnéer. Därtill kommer de till kyrkan långt före de flesta för att fortsätta öva, och sjunga upp sig, för att på så sätt vara beredda att göra sitt bästa i församlingens möte med varandra och Gud. De lyfter vår lovsång och förskönar gudstjänsten.

Körerna satsar mer tid och engagemang än de flesta deltagarna i andra verksamheter. Kopplingen till mässan är utomordentligt stark. Att sångarna efter gudstjänsten inte deltar så ofta i kyrkkaffet kan då vara begripligt, särskilt i körer där sångarna fortfarande har små barn och ungdomar hemma. Deras tårtbit, bidraget till församlingen, är tidsmässigt stor och betydande. Körerna är värda all uppskattning vi kan ge dem!

Dignande bokhyllor, inga förstaupplagor.

Bokhyllorna svämmar över! Trots det har ingen hylla rasat ihop under tyngden, än. I rummet där böckerna samsas med ett par fåtöljer och en televisionsapparat känns det ombonat och fint. Bara man glömmer allt damm som böcker älskar att samla på. Vad ingen anar är att böckerna står i dubbla rader.

Redan som barn trollband böckerna mig. Stumma och slutna stod de där ända tills någon tog ner en volym och började läsa. Då öppnade sig världar och sekler. Vem behövde bygga kojor eller dansa balett när det fanns böcker? Besöken i stadens bokaffärer irriterade biträdena eftersom jag smygläste i butiken. Blev jag utkörd fanns faktiskt en annan bokhandel att fortsätta i, tänk, i lilla Visby. Bibliotekets dörrar slet jag nästan ut alldeles själv. Och boktravar släpades hem och lästes. 

Så har det fortsatt och hyllorna förmerades och fylldes. Tonvis med väl utvalda, givna, skänkta och inköpta böcker belamrar denna litterära skattkammare. Hade jag haft förstånd hade det funnits förstaupplagor och vackra inbundna band, istället har författare, ämne och innehåll styrt förvärvandet.

Senaste tiden har vi rensat i källarförrådet där annat hopsamlat staplats. Att blickarna dessutom föll på bokhyllorna och deras dignande mängd tedde sig naturligt. På två minuter var beslutet fattat. Här skulle rensas. Allt som går ska ner i kassar och till en andrahandsbutik som får avgöra om något ska säljas vidare eller kastas.

Här är de två minuternas skörd:

Cecilia Lindqvist, Tecknens rike.
Reidar Jönsson, En hund begraven,
Pelle Sollerman, Puketörnet.
Leo Tolstoj, Anna Karenina del1 och del 2.
Leo Tolstoj, Krig och fred del 1 och del2.
Sven Delblanc, Vinteride.
Per Olov Enquist, Musikanternas uttåg.
Helle Stangerup, Christine.
Eyvind Johnson, Olibrius och gestalterna.
Gunnar Harding, Kreol.
Väinö Linna, Söner av ett folk.
Väinö Linna, Högt bland Saarijärvis moar.
Väinö Linna, Upp trälar.
Herman Hesse, Glaspärlespelet.
Jan Guillou, Att inte vilja se.
Jan Guillou, Brobyggarna.