Strängnäs stifts herdaminnen, del 3

Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.

Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.

Svenska kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids religiositet.

 
Som lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.

Nog vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar. Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.

Ett herdaminne är en samling biografier över gångna tiders prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.

Det stora flertalet har fallit i glömska.

Bakom forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654. Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till ett antal biografier.

 
Biografierna får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat. Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning. Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer tillgängliga för en större läsekrets.

Vare sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre riskerar detta band att bli en biblioteksbok för specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får hoppas att biblioteken försett sig.

 
Herdaminnet inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän. Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.

 
Berättelsen om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje mellan motgång och medgång.
Gothus blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han berövades prästämbetet.

1596 blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå neutralitetens balansgång.

Ärkebiskop Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans armé besegrade hertigens brorson Sigismund.

1606 fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en liten församling utanför Uppsala. Genom en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?

 
Kyrkoherden i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet. Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop i Strängnäs.

En intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.

Ett axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden. I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen, Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”. Tjänsten blev inte hans.

En kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”. Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte ”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att ”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med ”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i för övrigt riktigt kalla kyrkor.

Herdarnas familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa” till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han ”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”. Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt – men man får förmoda att en försvårande omständighet var att förkunnaren var kvinna.

I herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma och njuta.