Adventskalender -24, kort 3

Fantasin går på högvarv. En tomte är omringad av små ulliga, gulliga och flygande snöänglar. Tomten håller i luvan när änglarna dansar sin ringdans. Ena träskon har flugit av. Tjohej! Nog borde det finnas en saga bakom denna bild?

Färgerna och kompositionen andas vänlighet och välvilja, allt vad hot och rädsla heter är som bortblåst. Inte ens tomtens fall har förorsakat ben- eller armbrott. När snönblandat regn börjar falla och halkan sätter in får akutmottagningarna och ortopoderna gör skäl för sin lön. Väderleksrapporterna ikväll varnar för blixthalka på vägarna. Det gäller att se upp för glattisen som är osynlig!

Osynliga faror är nog de värsta. Politiker vet att rätt vad det är kan de råka ut för något som får dem att tappa balansen. Minsta snedsteg, även för länge sedan, kan komma åter för att bitas i ändalykten. När politiska motståndare, inom och utom det egna partiet, och media gaddar sig samman kan det gå fort att dratta på ändan, fråga Mona Sahlin eller Anna Kinberg Batra. I kyrkan händer det mera sällan även om kombinationen kyrka - skandal ännu är laddat. Präster som beter sig illa får varningar eller blir avsatta. Vägen dit är rak för somliga medan andra skyddas av en tystnadens kultur. Rättssäkerhet betyder väl att det ska vara lika för alla?

Personen som faller skulle nog gärna ha några snöänglar till stöd och tröst när det sker. Goda arbetskamrater och vänner som stöttar mitt i motgång och fall borde förstås finnas, de som ser hela människan och inte bara fel och misstag. Det vore hemskt att reduceras till sina handlingar, att identifieras enbart utifrån sina misstag och tillkortakommanden...

 Kortet är målat av Ulla Lindström och utgivet av Hartmans Konstförlag AB i Uppsala. Bilden blev aldrig avsänd utan är, som man säger om frimärken, postfrisk.

Adventskalender -24, kort 2

Igår visades på bloggen en skidåkare som var från- eller bortvänd. Baksidan av någon som skidade sin väg var målad på kortet. Idag är personen på nyårskortet stående på skidor och vänd mot oss betraktare. Det skulle kunna vara en brevbärare på uppdrag. 

Märket på väskan ser i alla fall ut som ett posthorn. Brev och tidningar tycks finnas i väskan. Det snöar påtagligt, synligt mot den lite mörkare himlen och den ljusa backen i bakgrunden.

Lite stolt, nästan kavat, ser den unga damen ut att vara, poserande med ena näven på höften och den andra i skidstavens ögla. Hon tar sig tid att stå stilla fast hon är på väg... Nästan som om någon ropat: ställ upp dig så får jag ta ett kort med min mobil. Fortfarande säger några av oss att vi ska ta ett kort med telefonen!

Ergonomiskt kan det väl inte fungera med en stav som är nästan lika lång som skidåkaren själv? Skidan som syns påminner om en planka. Sådana var skidorna ännu på 1950- och 60-talet. Massiva träbitar. Rejält tunga och obekväma. Ständigt klibbade vi på en blå valla, seg som bara den. Vilket ofta var fullständigt kontraproduktivt. Det hände att man nästan stannade i nedförsbackar. Kamrater som inte hade stabila pjäxor fick klara sig med gummistövlar. Vilket inte brukade gå så bra, det heller.

Kortet skickades från Hook den 31/12 1910 till Huskvarna.

1 Advent och ett kort

Gräver bland mina jul- och nyårskort för att hitta några som ännu inte synts på den här bloggen, dvs. stillsam. Här har jag vissa år försökt tänka kring kort, deras syfte, motiv och utformning. Hittade nyss ett kort som avsändes från Kuopio till Helsinki den 31/12 1909 föreställande en skidåkare som åker sin väg. 

Detta är ett ovanligt kort eftersom nästan alla skidkort visar skidåkare från sidan eller framifrån, så gott som aldrig helt bakifrån. Grön kjol med strumpor/byxor i samma färd samt en beige jacka och en grå mössa. Skidåkaren greppar stavarna utan hällor och är uppenbart i rörelse. Här finns inget att se förutom åkaren med utrustning. och en svag skugga. Inget landskap. Inga berg, inga träd, bara snö får vi gissa.

I våra dagar åker kvinnor, ja inga andra heller, skidor iförda kjol. På spårets fråga, aningen omgjord, använder jag för att finna ut: vart är hon på väg? Enklaste svaret är: bort! Eller möjligen: hon är bara på väg, inte vart!

I chef- och ledarskapskurser kunde det här vara en illustration till hur en ledare drar iväg utan att bekymra sig om dem som ska med och följer efter. Inga andra syns i alla fall till på kortet.

Den bibelsprängde kan få en association till 2 Moseboken 33 där Herren låter Mose veta att när Herrens härlighet går förbi kan Mose enbart få se honom på ryggen. Så är det fortfarande, ingen får se Gud. De flesta av oss uppfattar Gud som något eller någon flyktig, ogripbar och bortvänd från sig, sin samtid och världen.

Möjligen är det människan som är bortvänd. Så heter det numera i en syndabekännelse, att jag som människa har del i "världens bortvändhet från dig". Ty jag har inte älskat Gud över allting och inte min nästa som mig själv.

I den s.k. Aronitiska välsignelsen, den som brukar utdelas av prästen i högmässans avslutande del, Herren välsigne och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I dessa ord förväntas Guds ansikte lysa och vändas mot den som får ta emot välsignelsen. Något mer och något annat än den förbifarande ryggen.

Den som för ett drygt sekel sedan sände kortet hade knappast sådan funderingar när skidåkarkortet valdes ut. Kanske handlade det om en uppmaning till en vän att passa på att röra sig efter helgerna? Att ge sig ut i spåret och känna glädjen av att kunna röra sig, att för en stund komma iväg, ensam och allena? Men även en skidtur tar förstås slut.

Så är det förresten med de flesta av våra dagar. De kommer och går och är snart förbi. Första Advent har redan givit sig av och vi får, möjligen några goda minnen rikare, nöja oss med nästa dag, den 2 december, Herrens år, 2024.