ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!
Samhörigheten är minst lika viktig idag. Med hoten från öst är ord som nordiskt samarbete, nordisk enhet och samhörighet synnerligen värdefullt. Att alla ingår i försvarssamarbetet i NATO har gjort det enklare att komma varandra till stöd och hjälp.
Alla kabelsabotage i Östersjön och Finska viken och ständiga utmaningar i luften och på vattnet visar att vi behöver stå tillsammans för försvaret av vår frihet. Tänk att ett åttio år gammalt kort kan bli så aktuellt...
Så här på juldagens morgon har redan många varit iväg till sin kyrka. Julböner, midnattsmässor och julottor är fortfarande välbesökta! Detta trots att utvecklingen för gudstjänstdeltagandet i stort pekar brant nedåt. Statistiken för Svenska kyrkan är skrämmande!
Här ett utsnitt i tioårsintervall för antalet besökande (deltagande) i huvudgudstjänst, enklast uttytt som söndagens högmässa:
Med denna bild vill jag önska Er alla välsignade helger!
En God Jul och ett Gott Nytt År!
Jesaja 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Vilket märkligt julkort! Avsänt från USA 11/12 1914 till Nykroppa.
Merry Christmas!
Redan Jenny Nyström var på det sättet modern genom att ge tomtarna stor plats på sina julbilder. Men hon målade också en hel del bilder av krubban, av det nyfödda barnet i Marias famn, herdar och vise män liksom änglar som sjöng i julnatten. Vilket idag säkert skulle ses som omodernt av julkortsbranschen. Vi får se om den nu uppmärksammade renässansen för kyrkan och tron återspeglas i valet av motiv?!
En präst i Örebrotrakten brukade säga nej till Luciatåg i kyrkan därför att det nästan alltid var en massa tomtar med i tågen. Tomtar ingår inte i vår religion eller tro, brukade han säga när upprördhetens vågor svallade höga. Synvinkeln avgör. Tänker man sig tomtar som "di sma undar jordi" eller som sentida efterföljare till helgonet Nikolaus kan slusatserna bli olika. Det är inte heller alla som vill ha en skäggig gubbe in i sitt hem för att under en kort stund dela ut paket, som andra har skaffat, och skratta så högt att barnen kan bli skrämda. Undrar vad som kommer istället? En AI-genererad figur på TV?
Dagens julkort visar bakom ett plank tomtefar, som saknar en tand, med fyra -nissar. Röda luvor, gran och julklappar. För en gångs skull ingår det i bilden en slags förklaring till hur det kommer sig att det står God Jul på julkorten. Den nästan obligatoriska snön faller i bakgrunden. Glöm inte bort att trycka på kortet om du vill studera bilden närmare.
Kortet blev aldrig postbefordrat utan är handlevererat med en uppmaning att gissa vem som lämnat kortet någon stans i Glanshammar.
Pippi Långstrump höll sig med ett annat märkligt träd. I Villa Villekullas trädgård låg sockerdricksträdet. Nissarna på dagens julkort står vid dörren till ett trädhus. Den ena verkar hemma där, den andre kommer med julgåvor. Av all snö på kortet råder det ingen tvivel om att det är vinter.
Kojor i träd är nog en längtan efter att komma upp i och nära ett träd. En urtida reflex sedan vi bodde däruppe och svingade oss i lianer möjligen?
På kortet en ryggsäck full med presenter. Seden att ha med sig en gåva när man hälsar på hos någon är vacklande. Det är inget krav att ha med sig något så värdfolket ska inte heller förvänta sig blommor eller andra gåvor vid besök eller bjudningar. En bok, en chokladask, servetter eller någon annan ganska symbolisk gåva uppskattas så gott som alltid.
Presenter överlämnas ofta vid mottagningar, högtider, avtackningar och liknande tillfällen. En gång var det en mottagningsgudstjänst för en pastor i Betaniakyrkan i Örebro. Vid samkvämet efteråt överlämnades en hel del gåvor. När det blev min tur överräckte jag en paket mjölk och en burk honung. Flera skakade på huvudet och undrade om han var lite eljest, den där prosten. I talet önskade jag pastorn att tiden i Betania skulle "flöda av mjölk och honung" som det förlovade landet skulle göra för israelerna närde flydde från Egypten...
Julklappar var för sekler sedan ett upptåg. Man klappade hårt på någons dörr och slängde sedan in ett vedträd med något enkelt budskap på. Berömd är S:t Nikolaus av Myra som var känd för sin givmildhet. I Wikipedias artikel finns berättelser om hans givmildhet som kan ha inspirerat till ett generöst givande. Till och med vid Jesu födelse blev det gåvor från de långväga gästerna: guld, rökelse och myrra. De vise männens gåvor var överdådiga. Presenter behöver inte vara det. De ges för att betyga sin uppskattning, visa tillgivenhet, vänlighet, att förära någon något... Något vi kan och får öva i de stundande helgerna!
Kortet målat av Aina Stenberg, som målat hur många kort som helst, sändes den 24/12 1954 från Österfärnebo till Årsunda.
Bland våra papper låg ett gammalt anonymt brev från 1980-talet och läsningen blev som att åka tidsmaskin. Upplevelserna kom tillbaka. Brevet lät meddela att många inte vill ha mig som präst och att jag som var en så sällsynt dålig kristen borde sluta omedelbart. Frågan var om jag alls var kristen. Allt detta trodde jag var avklarat, undanstädat och glömt. Nu vällde minnena fram. När jag skulle läsa brevet för vänner var det omöjligt att hitta. I upprördheten hade det råkat slängas, tror jag. Tur var väl det. Nu får dessa händelser läggas till handlingarna och glömmas helt.
De flesta av oss kan ganska snabbt och utan eftertanke bli ogina och avvisande mot dem vi inte spontant gillar eller förstår. Vi vill inte ha med dem att göra? Samtidigt blir samma tendens synlig när Sverige blir ett alltmer slutet och ovälkomnande land. Murarna och hindren byggs allt högre. Det finns inte plats i härbärget. Ett enda stycke ur Bibeln ger ett annat perspektiv. I början av Jeremia 22 står det: "Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!"
För att det inte automatiskt ska gå så att vi fastnar i schablonernas snabba omdömen och förutfattade meningar har jag fått lära mig att dem vi ber för kan vi plötsligt se på ett nytt sätt och med mer förståelse. Inlevelse och medkänsla väcks. Då påminns jag också om att somligt ska bara inte överses med utan behandlas för vad det är. Övergrepp, utnyttjande och sådant som gör medmänniskan illa och skada ska bekämpas och förhindras!
Inte ens den tillvaro som julkortet visar var utan elände. Palestina var ockuperat av Rom. Makthavarna kom snart att tvinga Jesu familj på flykten. Ett mönster som förföljde de kristna i århundraden och har kommit tillbaka genom seklerna. Än idag lever många kristna som förföljda minoriteter.
Ibland har det hävdats att kristna i vårt land inte kan välja att ge stöd åt andra kristna ute i världen som förtrycks och lider förföljelser eftersom vi måste vara till för alla medmänniskor oavsett tro och bekännelse. Som så ofta förr ställs det generella mot det speciella och partikulära. För min del anser jag att det är omöjligt att stå upp för alla. Det riskerar att betyda att vi står upp för ingen. I det konkreta och lokala prövas medkänsla och solidaritet. Några korta associationer utifrån ett enkelt kort, avsänt 1950.
Båda verkar aningen trötta. Förmodligen är det dåligt före. Hälsningen är inte så pigg de heller. Man har inte ens kostat på sig ett utropstecken. En lakonisk punkt står efter God Jul! Kortet är tilltalande eftersom realismen finns där. Och eftersom det är en skicklig konstnär, vet inte vem, som gjort bilden.
I all sin enkelhet kan julkortet påminna oss om människor som tvingats fly sina hem med knappa ägodelar. Vart är dom på väg? Knappast till Sverige. Det är lättare för en rik än för en fattig att ta sig igenom nålsögat...
Tröttkörd är det lätt att bli den bråda tiden före jul. Allt ska fixas så att när julhelgen bryter in kan den firas i "lugn och ro". Undrar om julstress tillhör den goda eller dåliga formen av stress? Själv röstar jag för den goda, förutsatt att det skapats utrymme för avslappning och vila fler gånger under tiden före dopparedagen. Förberedelser behöver inte vara extremt betungande om målen är realistiska och de inblandade hjälps åt. Nu blir det dags för självrannsakan och eftertanke, eller hur?
Kortet är tryckt av Axel Eliassons Konstförlag i Stockholm. Bland vykortssamlare ett välkänt företagsnamn. De hade Jenny Nyström och Anna Palm i sitt "stall" av målare och tecknare. Idag trycker företaget, som efter många turer finns kvar, inte längre vykort. Den lite extra intresserade av förlag i vykortsbranschen kan läsa en artikel på Södertörns Vykortsförening.
Kortet är aldrig avsänt, utan i överförd bemärkelse postfriskt.
För ett antal år sedan blev det några år med plastgran. Varför? Jo, det blev så dyrt med alla förstörda handskar och vantar där kådan satt som fastvuxen. Plastgranen blev attackerad av Sixten, the cat som dessutom satte i sig glitter. Inte bra. Så nu blir det som mest enbart några väl- och skogsdoftande tallkvistar i en prydnadsurna. Några små hängande dekorationer, flugsvampar, tomtar och ljus, får plats i denna minimalistiska lösning.
På radion berättades nyligen att Kungsgran (Abies Nordmannia) har fått namn av att hovet försågs med dylika träd. Valet av gran står mellan Rödgran, Blågran, Silvergran och Kungsgran. Granar får naturligtvis inte huggas på andras marker, såvida man inte har fått tillstånd. Granstölder är lika illa som andra stöder.
Nåväl, till sist kan beslutet inte skjutas upp. Då är det bara att bestämma sig.... Men, kom ihåg, det går lika bra med tallris!
Här på kortet åks det för fulla muggar i skidbacken. Tanterna iakttar äventyren på snön. Himlen är vintrigt pastellfärgad och små blå streck i snön markerar kyla. Det åks på gedigna träskidor. Du som vill betrakta bilden i större format behöver bara trycka på bilden så öppnas den på en ny sida, där kan betrakta detaljerna lite bättre.
Förbundet för Kristet samhällsliv grundades 1918 av Elsas make, teologen och författaren Natanael Beskow. Den rörelsen gick samman med Förbundet för Kristen humanism och Samhällssyn (KHS) år 1971. Idag heter organisationen Förbundet kristen humanism. I mitten på 1970-talet hade KHS rätten att få avkastning på försäljningen av Elsa Beskows vykort! Det vet jag eftersom KHS styrelse under 1970-talet hade att hantera dessa intäkter. Idag tycks detta band och denna förmån helt glömts eller tappats bort! Någon kanske vet hur eller varför? Natanael Beskow grundade tillsammans med andra hemgården Birkagården i Stockholm 1912. Kortet är tryckt av Stiftelsen Birkagården i Stockholm.
Kortet har ett serienummer 32 och heter kort och gott "Skidåkningen".
Kortet önskar God helg, inte för att ersätta God Jul utan troligen för att variera språket. Varför tror jag det? Därför att bilden uttrycker djup fromhet och förväntan. På himlen lyser stjärnan, den som också har till uppgift att leda hela världen till Betlehem. De fjärran vise männen fungerar som symboler för resten av världen som är på väg för att hylla den nyfödde. Tankarna att Jesus i stallet var omgiven av allsköns djur står för att även naturen mottog och omslöt Jesus.
Kortet kan bli en påminnelse för alla som någon gång bett, på morgonen, en aftonbön, eller en bön i kris och nödläge. Själv får jag frågor om jag kan be när något livsavgörande ska hända eller något mycket svårt verkar stunda. Självklart ber jag, men hoppas att de som tror att min bön ska betyda något vågar tro att den egna bönen lika mycket lyssnas till. Det är inte så svårt att forma böneorden själv, tyst inom sig eller högt i avskildhet.
Kortet sändes på julafton 1938 till Östansjö. Det är tryckt av Pro Caritas förlag i Göteborg.
De stora Luciatågens glans kan man inte efterlikna hemmavid, men något kan göras som får en tidig morgontimma att skimra. Här på bilden är kronan ersatt av ett enda stort ljus. Sällan har väl ett enda ljus avbildats med en sådan, nästan himmelsk, corona. Som en explosion av ljus!
Min rekommendation är att ni som kan borde bege er till något luciafirande, t.ex. i en närbelägen kyrka. Men kolla först, det kan vara entré och redan slutsålt. Men den som söker kan säkert hitta en Lucia med ett medföljande tåg av tärnor!
Om inte annat kan det dagen ge anledning till att på nätet söka upp Lucialegenden som finns i många varianter. Oftast tänkvärt eftersom det handlar om engagemang, överlåtelse och förföljelser av de kristna, tidigt i kristendomens historia. Kejsaren Diocletianus var ingen from härskare.
Carl Henrik Martling skriver i sin ekumeiska helgonkalender, En sky av vittnen, följande: "Legenden berättar att Lucias fästman i besvikelse över att hon delat ut hela sin hemgift till de fattiga angav henne som kristen inför domaren Paschasius, som dömde henne till tjänst på en bordell. Men då visade det sig omöjligt att flytta henne, inte ens många fullvuxna män kunde rubba henne från den plats, där hon stod. Då dödades hon med en svärdsstöt i halsen, berättar en av legenderna. S:ta Lucias reliker finns i Venedig."
I Luciatågen symboliserar det röda sidenbandet runt midjan hennes martyrium.
Hela julhelgens många gudstjänster går som ett löpande band av högtidligheter. Samling vid krubban och Julbön. Midnattsmässa och Julotta. Juldagens högmässa fortsätter julfirandet som är intensivt fram till Trettondagshelgen. Det vore synd att inte passa på att bli deltagare, var och en på sin ort!
Bröderna Petri står staty utanför Olaus Petri kyrka på norr i Örebro. Reformatorn och bibelöversättaren Olaus sitter och ärkebiskopen Laurentius står med den välsignande högerhanden lyft. Här tolkar vi det som en uppmuntrande vinkning till alla som sliter för att genomföra detta intensiva firande, Gud till ära och människor till glädje!
Bilden, ett fotografi, användes i mitten av 1900-talet som ett fint julkort.
Nobelfester blir allt populärare på hem och institutioner liksom på barnstugor och i skolor. Snart stundar Luciatågen då ny festligheter väntar. Kanske inte med middagar och bordsdukning, men det går faktiskt lika bra med pepparkakor och saffransbullar!
Luciafirandet brukar betyda att de medverkande sångarna ceremoniellt går på led, två och två, sjungandes Luciasången: Natten går tunga fjät... (fjät är spår, fotspår, steg, efterfölja).
Det närmaste många kommer en procession är i en mässa i någon kyrka. Då oftast välordnat och med förutbestämda platser i raderna för olika medverkande. I vardagen kan enstaka demonstrationer vara så välorganiserade att de kan likna processioner. Ibland tycks även köandet i somliga sammanhang närmast formas som processioner där man långsamt skrider fram till kassan, entrén eller toaletten. Skolklasser på utflykt, åtminstone med små barn kan formas som en procession. Även långsamt marscherande musikkårer skulle kunna inordnas under ordet procession. Enligt SAOB betyder ordet: "(högtidligt, långsamt) gående av en till ett tåg formerad skara, högtidligt tågande; särsk. dels (i fråga om katolska förh.) om dylikt tågande med fanor, kors o. helgonbilder (under sång o. ceremonier) som anordnas i samband med vissa kyrkliga högtider, dels om lik- l. begravningståg..."
Ordet process som kan faktiskt också innebära: "(tågande i) procession; äv. konkret, om deltagarna i en procession; äv. om en procession betraktad ss. en högtidlighet, stundom med särskild tanke på den därvid utvecklade prakten o. ståten".
Dagens kort, med de kvinnliga stjärngossarna, är målat av Brit Cege. Kortet sändes den 22/12, 1945 från Stora Mellösa till Odensbacken. Kortets baksida ståtar med en vers som rymmer en from förhoppning, lätt att stämma in i:
Nobels efternamn tänkte jag först var en homonym, men se där hade jag fel. Homonymer är ord som stavas och uttalas lika. Som ask som kan betyda en liten låda eller ett träd. Men Nobel och nobel borde kunna kallas en homograf, ord som stavas lika men uttalas olika. Förmodligen tillämpas inte den klassificeringen på namn? Vad gör det, en dag som denna?
Att heta Nobel i efternamn leder mina tankar till akademiens ordbok där betydelsen av ordet nobel uttolkas: som antingen att vara adlig eller att man till sin karaktär är: "ädel, förnäm; högsint; högsinnad; fin; äv. i utvidgad anv., om ngns ord, handlingar o. d." Mitt efternamn kanske inte skulle ha varit Stenström utan Stillsam? En tankeövning kunde vara att hitta något nytt lämpligt efternamn som uttrycker ens personlighet och karaktär?! Lars Tankspridd. Lars Snål? Lars Trötter?
Konstnären är Jenny Nyström, den kanske förnämsta av alla de tidiga helgkortskonstnärerna. Det gedigna och skickliga målerihantverket är omisskännligt!
Kortet är sänt av kusinen Astrid Samuelsson (sedemera Gäfvert), född i Johannes församling i Stockholm. Hon föddes 1909 och mamma Inga-Greta 1914.
Alla paket verkar ha fått snörena lackade så att de inte skulle gå upp, dessutom verkar det festligt och grannt. Förr ägde många sigill som användes för att ge det röda smälta lacket en särskild prägling. Än idag kan man köpa en lackstämpel (sigill) och lack så att den som vill kan lacka på. Uttrycket det lackar mot jul betyder inte att folk är i färd med att sätta lack på julklappar. Nej, innebörden är att julen sakta närmar sig.
Hur lackar man då? Så här enligt hemsidan NostalgiskA:
Julkärvar förekommer de alls idag? De som vill mata fåglar under vintertiden kan nu istället köpa attiraljer och fågelfoder i alla möjliga utföranden, som små upphängbara bollar, fröautomater eller i stora säckar med fågelfrö.
Naturskyddsföreningen vill i alla fall att vi hjälper fåglarna att överleva genom att tillhandahålla fågelföda. Gå in på deras hemsida och ta reda på vad fåglarna äter och behöver! Där står bl.a, följande:
Kortet är tecknat/målat av konstnären Tycho Ödberg som hade en stor produktion av helgkort. Poststämpeln är dessvärre otydbar.
En liten person med röd luva blickar med förhoppning upp på försäljerskan iförd en schal eller pläd med stora fransar. Mot den kolsvarta himlen faller vita prickar (snöflingor inser betraktaren). Jag kan inte låta bli att uppskatta bilden, bestående av multifärgade silhuetter, originalet hade jag gärna haft hemma på väggen eftersom den får mig att minnas barndomens jular.
Till sist går tanken till Ukraina, Gaza och Libanon. Kommer julen alls att kunna firas med glädje? Där är idyllen långt borta. Hur låter änglarnas julsång just där och på andra platser där ofred råder? Vet de sig inte vara utvalda? Eller, i bästa fall, kan de bevingade orden möjligen bli till ett hopp?
Ofta diskuteras kyrkobesöken i Svenska kyrkan, de som under många år bara rasat. Trots nedslående siffror, vilka antyder att kristen tro har det motigt, finns det sådant som inspirerande nog går i motsatt riktning. Starkt ökande intresse för konfirmationen syns på ökande deltagande, åtminstone här i trakten. Till högmässan 1 Advent i år kom många fler än förra året. Även om det ibland kan kosta på att visa sin tro verkar fler våga framträda som troende och kyrkotillhöriga! Om inte annat syns det i spalterna.
Så om slädpartiet är på väg bort från kyrkan är det i den rörelseriktningen många befunnit sig. Men de som går till kyrkan ska, måste, lämna kyrkan. Inte för gott utan för att leva som kristna i sin vardag. Förhoppningsvis återvänder de till sin församling, ofta!
Vore det inte härlig att någon gång få åka släde? En enda gång har jag gjort det, och då var det både tunt med snö och slaskväder. Smågnissligt. Men färden gav mersmak.
Den välformade snögubben har fått en liten julgran i famnen, med levande ljus! Av kläderna att döma, pälsbrämade och tjocka, är det en kall dag. Solen i bakgrunden är på nedåtgående, varför skulle annars ljusen ha tänts?
Måtte detta år ge barnen möjlighet att rasa och leka så mycket de önskar. Utomhus naturligtvis, så att de för en stund glömmer internet och sina skärmar. Och träffar vänner och lekkamrater IRL!
Kortet här intill är gammalt. Det poststämplades den 23/12 1909.
Färgerna och kompositionen andas vänlighet och välvilja, allt vad hot och rädsla heter är som bortblåst. Inte ens tomtens fall har förorsakat ben- eller armbrott. När snönblandat regn börjar falla och halkan sätter in får akutmottagningarna och ortopoderna gör skäl för sin lön. Väderleksrapporterna ikväll varnar för blixthalka på vägarna. Det gäller att se upp för glattisen som är osynlig!
Osynliga faror är nog de värsta. Politiker vet att rätt vad det är kan de råka ut för något som får dem att tappa balansen. Minsta snedsteg, även för länge sedan, kan komma åter för att bitas i ändalykten. När politiska motståndare, inom och utom det egna partiet, och media gaddar sig samman kan det gå fort att dratta på ändan, fråga Mona Sahlin eller Anna Kinberg Batra. I kyrkan händer det mera sällan även om kombinationen kyrka - skandal ännu är laddat. Präster som beter sig illa får varningar eller blir avsatta. Vägen dit är rak för somliga medan andra skyddas av en tystnadens kultur. Rättssäkerhet betyder väl att det ska vara lika för alla?
Personen som faller skulle nog gärna ha några snöänglar till stöd och tröst när det sker. Goda arbetskamrater och vänner som stöttar mitt i motgång och fall borde förstås finnas, de som ser hela människan och inte bara fel och misstag. Det vore hemskt att reduceras till sina handlingar, att identifieras enbart utifrån sina misstag och tillkortakommanden...
Kortet är målat av Ulla Lindström och utgivet av Hartmans Konstförlag AB i Uppsala. Bilden blev aldrig avsänd utan är, som man säger om frimärken, postfrisk.
Märket på väskan ser i alla fall ut som ett posthorn. Brev och tidningar tycks finnas i väskan. Det snöar påtagligt, synligt mot den lite mörkare himlen och den ljusa backen i bakgrunden.
Lite stolt, nästan kavat, ser den unga damen ut att vara, poserande med ena näven på höften och den andra i skidstavens ögla. Hon tar sig tid att stå stilla fast hon är på väg... Nästan som om någon ropat: ställ upp dig så får jag ta ett kort med min mobil. Fortfarande säger några av oss att vi ska ta ett kort med telefonen!
Ergonomiskt kan det väl inte fungera med en stav som är nästan lika lång som skidåkaren själv? Skidan som syns påminner om en planka. Sådana var skidorna ännu på 1950- och 60-talet. Massiva träbitar. Rejält tunga och obekväma. Ständigt klibbade vi på en blå valla, seg som bara den. Vilket ofta var fullständigt kontraproduktivt. Det hände att man nästan stannade i nedförsbackar. Kamrater som inte hade stabila pjäxor fick klara sig med gummistövlar. Vilket inte brukade gå så bra, det heller.
Kortet skickades från Hook den 31/12 1910 till Huskvarna.
I våra dagar åker kvinnor, ja inga andra heller, skidor iförda kjol. På spårets fråga, aningen omgjord, använder jag för att finna ut: vart är hon på väg? Enklaste svaret är: bort! Eller möjligen: hon är bara på väg, inte vart!
I chef- och ledarskapskurser kunde det här vara en illustration till hur en ledare drar iväg utan att bekymra sig om dem som ska med och följer efter. Inga andra syns i alla fall till på kortet.
Den bibelsprängde kan få en association till 2 Moseboken 33 där Herren låter Mose veta att när Herrens härlighet går förbi kan Mose enbart få se honom på ryggen. Så är det fortfarande, ingen får se Gud. De flesta av oss uppfattar Gud som något eller någon flyktig, ogripbar och bortvänd från sig, sin samtid och världen.
Möjligen är det människan som är bortvänd. Så heter det numera i en syndabekännelse, att jag som människa har del i "världens bortvändhet från dig". Ty jag har inte älskat Gud över allting och inte min nästa som mig själv.
I den s.k. Aronitiska välsignelsen, den som brukar utdelas av prästen i högmässans avslutande del, Herren välsigne och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I dessa ord förväntas Guds ansikte lysa och vändas mot den som får ta emot välsignelsen. Något mer och något annat än den förbifarande ryggen.
Den som för ett drygt sekel sedan sände kortet hade knappast sådan funderingar när skidåkarkortet valdes ut. Kanske handlade det om en uppmaning till en vän att passa på att röra sig efter helgerna? Att ge sig ut i spåret och känna glädjen av att kunna röra sig, att för en stund komma iväg, ensam och allena? Men även en skidtur tar förstås slut.
Så är det förresten med de flesta av våra dagar. De kommer och går och är snart förbi. Första Advent har redan givit sig av och vi får, möjligen några goda minnen rikare, nöja oss med nästa dag, den 2 december, Herrens år, 2024.
