Norsk prästvigning och homosexualitet

Det som i dagarna delat det norska biskopsmötet och splittrar biskoparna är inte första hand synen på enkönat äktenskap. Stötestenen för dem är huruvida kyrkan kan viga homosexuella som lever i partnerskap till präster. Ett dokument i frågan finns på biskopsmötets hemsida.

Biskopsmötets hemsida har material i den frågan. Och norska tidningar har varit fyllda av artiklar om den frågan. Aftenposten är en av dem, Dagsavisen och Vårt Land några andra. Det man inte riktigt ser på avstånd är hur djupt in i kyrkan motsättningen går. På lokalplanet kan det till och med handla om att man får allvarliga problem i det ekumeniska samarbetet.

Motsvarande fråga i Sverige har inte förorsakat öppna meningsmotsättningar. Istället har frågan lösts mer internt och genom en gradvis anpassning har den förändringen gått relativt konfliktfritt - även om åsiktsskillnader funnits och enskilda öppet homosexuella personer fått utstå många påhopp. Och det trots att kyrkan behörighetsförklarat och vigt dem till ämbete och tjänst.

Norska biskopar om homofilispørsmålet

1 klass från Kongsvinger till Oslo innebar att åka buss. Linjearbete står det på en illgrøn elektronisk skylt. Fin buss men knappast kupe efter pris. Resans mål var Tønsberg i Tunsbergs stift. Norges ældsta stad men med det kanske yngsta stiftet. Vi ær ett gæng prostar från Strængnæs stift på resa till vårt norska vænstift. Vi møts av stor gæstfrihet och hamnar snart i djupa samtal om kyrka och tro i vår tid i våra folkkyrkor.

En genomgång av norskt kyrkoliv gav vid handen att man i Norska kyrkan brottas med samma frågor som Svenska kyrkan. Mer information om klimatfrågan och æven om den høgaktuella homofilisaken kan man hitta på bispemøtets hemsida. Dær finner man dokument och protokoll från deras sammantræde i slutet på september och børjan på oktober. Besøk alltså Norska kyrkans bispemøte før att ta reda på vad biskoparna tænker i Norge...

De skriver bland annat i sitt utlåtande øver førslaget om enkønat ækteskap: Kristen tro forstår derfor ekteskapet mellom mann og kvinne som en ordning innstiftet av Gud Skaperen. I kristent perspektiv er livet alltid truet og sårbart. Kristentroen ser ekteskapet som et uttrykk for Guds livgivende og opprettholdende handling gjennom samfunnsmessige og kulturelle strukturer. Gjennom ekteskapet viderefører Gud menneskeslekten og sørger for beskyttelse av fellesskapets og den enkeltes liv.

Ekteskapet er ikke begrenset til en bestemt religion, kultur, etnisk gruppe etc., men er av universell karakter. Ekteskapet finnes også utenfor kristenheten, og det stiftes og forvaltes ikke av kirken. Når kirken i vårt land likevel kan forestå ekteskapsinngåelse, er dette å forstå slik at presten i egenskap av vigsler opptrer på vegne av staten.

Bispemøtets flertall vil understreke at å definere likekjønnet samliv som ekteskap innebærer et radikalt brudd med den nedarvede ekteskapsinstitusjonen som er redegjort for ovenfor. Vi anser departementets forslag ikke bare som et brudd med kristendommens og de fleste andre religioners ekteskapsforståelse, men som et sosialt, kulturelt og økologisk eksperiment med konsekvenser vi neppe overskuer.

De skriver också: Et samlet Bispemøte deler departementets målsetting om å sikre homofiles og lesbiskes rettigheter, støtte homofile og lesbiske i å leve åpent og aktivt motarbeide diskriminering.

Bispemøtets flertall kan imidlertid ikke se at disse hensynene krever etablering av en radikalt ny rettstilstand på samlivsområdet med felles ekteskapslov for ulike- og likekjønnede par. Partnerskapsloven gir personer i likekjønnede samliv juridiske rettigheter som er sammenfallende med de rettigheter ekteskapet gir, med unntak av retten til å bli prøvet for adopsjon og assistert befruktning.

Men man bør læsa dokumenten sjælv. Dær finns flera argument av minoriteten som utvecklar andra hænsyn æn de som syns i mina citat hæer. Vilken tanke man æn sjælv omhuldar finns hær intressanta reflektioner som pekar i olika riktningar.

Åter i Tønsberg. Den lilla staden Tønsberg vid kusten ær særedeles vacker. Mænniskor flanerar på bryggorna i solgasset, andra sitter på restaurangernas verandor och njuter sin lunch. Hærligt!

Jag platsar i himlen - men hon?

Den gamla kvinnans religion (fritt efter Anthony de Mello i The Song of the Bird, s 122)

En mycket religiöst lagd gammal kvinna
var missnöjd med all de kända religionerna,
så hon grundade en egen.

En dag kom en reporter, som verkligen på
fullaste allvar ville förstå hur hon tänkte. Reportern sa:
Tror du verkligen, som folk säger att du gör,
att ingen kommer till himlen utom du själv och din
hemhjälp?

Den gamla kvinnan grunnade på frågan och gav
därefter sitt svar: Ja, jag är ju inte alldeles säker
på hur det blir med Mary.

En tanke i samband med televisionens programserie
Jonas och Musses religion.

Andra bloggar om: Jonas och Musses religion, Anthony de Mello, Himlen, Religion, Ny religion

Havet skyms av allt vatten

Idag är Nikolai församling (i Örebro) fylld av människor, men också av tacksamhet för den fantastiskt fina nyinvigda orgeln. Klang och jubel! Och här är man inte tacksam i största allmänhet

Visst kan vi stämma in om någon säger Gracias a la vida, jag vill tacka livet- men för oss är livet Jesus Kristus.

Omvärlden tänker oftast på ett annat sätt. Ibland finns en självklar tacksamhet till livet i största allmänhet, utan direkt mål och riktning. Men sedan kommer invändningarna och vi angrips också av dessa tankar: Nej Du, inte tänker vi tacka! Och jag, vad har jag att vara tacksam för! Ingen har någonsin gett mig något som jag inte har förtjänat själv… Och redan har livet själv glömts bort och kärlek som någon slösat.

Tacksamheten är satt på undantag. Alla, också vi, får allt svårare för tacksamhet. Tacka och ta emot? Och inte längre få vara stolt över att klara sig själv? Man vill bevara sitt oberoende, särskilt i förhållande till Gud. Allt fler kan inte tänka sig att ta emot nåd och förlåtelse, frälsning från vår Herre. De kunde ju löpa risken att bli religiösa

Men tro mig – den som tar emot förlåtelse, evangelium, förkunnelse, frälsning och befrielse, Gud i bröd och vin, Jesus i medmänniskan, i vardagen, blir inte först och främst religiös. Det man får är inte religion, man får livet fyllt av förundran, av ny värme, av tacksamhet och då kan man till och med uppskatta organiserad religion. Då kan även, hör och häpna, religion och teologi bli till glädje och lust

Många skriver under på Göran Perssons maxim: den som är satt i skuld är icke fri. Det gäller nu inte bara ekonomi - utan har blivit ett sätt att betrakta livet. Följden är att mellanmänskliga relationer blir till ekonomi Man vill inte stå i tacksamhetsskuld. Så lär vi oss att förvandla relationer mellan människor till addition och subtraktion, till plus och minus.

Har man erhållit något, mött vanlig vänlighet och generositet finns det människor som värjer sig. Den som tar emot tycks hamna i underläge, och vem vill stå där med utsträckta händer? Kommer ni ihåg hur Jesus botade tio spetälska? Och de tag sitt nya liv i besittning med sådan fart att bara en återvände för att tacka. Attityden, att bara ta för givet det som händer, har alltså funnits länge…

Människor demonstrerar sitt oberoende och vägrar tacksamhet. Vill jag ha något ordnar jag det. Till och med förlåtelse. Här behövs ingen Gud, jag skaffar själv vad jag behöver. Att Gud också verkar i det vi skaffar oss ser man inte. Att Gud är här.

Nu en av dessa mönsterberättelser förkunnare gärna lutar sig emot (Ur The Song of the Bird, Anthony de Mello, s 12): Ursäkta mig, sa en fisk till en äldre fisk utanför kusten. Du som är gammal och klok, kan Du berätta för mig var man finner havet? Havet, sa den gamle, är det du simmar omkring i nu. Det här? Men det är vatten, jag söker efter havet, sa fisken och simmade vidare för att söka vidare på andra platser.

Att inte se havet för allt vatten, att inte se skogen för alla träd, att inte mönstret för alla detaljer, att inte varsebli det goda Gud gör eftersom vår uppmärksamhet är annorstädes. Trots att många simmar i nådens hav ser de inte vad de redan fått.

Människorna kom i dagens text i stora stim till Jesus. De behövde inte söka långt borta. De såg havet, skogen, mönstret ty Jesus var där. De såg och prisade Gud. Jesus gick upp på berget. Mycket folk, stora skaror, anslöt sig. De hade hört om Jesus så de förde med sig sina sjuka lama, blinda, lytta, stumma och många andra för att de skulle bli botade.

Texten slutar med en verbal fanfar, ett härligt jubelrop: Han botade dem, och folket häpnade, stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg.

Det är inte första gången ni hör en biblisk trumpetstöt av triumf. Ni minns Jesus (1 advent) i synagogan: Herrens ande är över mig, ty han har sänt mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Lukas 4).

I bakgrunden finns profetiorna. Dagens text bygger på Jesaja (35:5 ff): Han kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen bäckar i ödemarken.

I närheten av Gud sker förunderliga ting. Gud strör sommarens ymnighet över våra stränder, han svarar oss med sitt ord och mättar oss med nåd (ur SvPs 168). Ta emot allt det goda som vore det en skön orgelmelodi.

Nu en övning i tacksamhet: Blunda gärna och låt handflatorna sjunka ner i knäet. Kupa händerna och gör en skål. Låt den ena handen vila i den andra. Föreställ dig att dina händer är en tacksamhetens öppna skål. Detta är ditt liv där Gud lägger sin skatt. Tacka gärna när jag till sist läser ord ur en psalm:

Likt sand som hopat sig
och ej kan räknas,
likt havens djup,
som ej kan ses och mätas,
är Herrens nåd
för den som tror och vågar.
Den mening ger och mål.
Var morgon den min skål
till brädden rågar. (SvPs 493:2)

Predikan på Tacksägelsedagen 2007 i S:t Nicolai kyrka, Örebro. Text Mt 15:29-31

Andra bloggar om: Tacksamhet, Tacksägelsedagen, Orgel, Jag vill tacka livet, Göran Persson

Att begrava en vän

Genom höstlandskapet for vi för att begrava en vän. Bladens palett glänste i dungar av gult och rött. Och tankarna kretsade kring det som varit och nu tagit slut.

Vi reste för att begrava en vän. Och att förlusten var stor förstod jag av det tomrum och den tystnad som inträtt. Även om besöken inte varit så många de senaste åren fanns tillgivenhet och återseendets glädje i våra möten.

När man begraver en gammal vän vandrar man med honom genom livet. Några enkla hågkomster, vi stannar än här, än där. Från födelse till död följer vi personen. Av jord är Du kommen… Sedan blir vi varse hoppets linje bortom tid och in i det evigas dimension. Liv över död. Ljus över mörker. Jesusvägen genom den yttersta gränsen till en öppen himmels port. Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig…

När en vän begravs kan sorgen lätt tränga undan allt det goda ett liv innehållit. Därför stannar vi i sorgen en stund så att vi kan gå bortom egen förlust. Där upptäcker vi vår tacksamhet för det goda, härliga och fina som också varit. Vårt tack går till Gud. Vi är tillsammans och vi minns, erinrar oss, kommer ihåg. Där är de närmaste och där släkt och vänner. Vi tar farväl.

När man begraver en vän lämnas han inte till mörker och glömska. Vi överlåter honom till Gud. Med psalmsång, bibelläsning och vacker musik hedras vår vän.

I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en strand vid nådens hav.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.
(SvPs 522: 1, 4)

Ord som uttrycker vad vi känner. Och med stilla steg runt kistan sluter vi in vår vän. Till slut, med lyft hand, lyser jag frid och ber att Guds eviga ljus skall lysa för honom. Musiken tolkar det vi bär inom oss. Så en kort tystnad innan kyrkklockorna ljuder som en uppståndelsens signal.

Jonas och Musse befriar sig från näshår

Jonas och Musses religion finner tydligen vänner. Särskilt sådana som tycker programmet är roligt, humorfyllt och insiktsfullt. I kvällens program var gossarna på besök i Jainismens trakter. När en religionsutövare beskrev hur han rycker sin kroppsbehåring med viss regelbundenhet kommenterades det av en av programmakarna med att han minsann befriar sig från näshår. Roligt?

Och frånvaron av toalettpapper på rummet fick en mer anal kommentar. Kul?

I Kyrkans Tidning hoppas Brita Häll ännu på att programmen skall arta sig. Hoppas hon får sin önskan uppfylld. Jag har som läsarna förstått givit upp. Det har fått någon att utnämna mig till fullständigt humorbefriad och till att vara utan insikt vad gäller barns religionskunskap. Därtill ger personen upp för alltid läsning av den här bloggen, som personen ändå bara råkade ramla in på. Men det gör inte så mycket kan jag tänka. Kvar finns ju Jonas och Musses religion som kan lysa upp kvällsmörkret med sin sprakande vitterhet och illuminerande replikföring.

Politiska partier med vacklande tro

Statsminister Reinfeldt har i en TT-intervju berört politikens engagemang i Svenska kyrkan. Han avser att ta kontakt med andra partier för att diskutera frågan. Ett sätt att hantera det kyrkliga engagemanget är att inte utesluta moderater ur partiet för att de i kyrkans val ställer upp för andra, och får man förmoda opolitiska, listor. Därmed öppnar han för att politiken och politikerna kan finnas kvar - men inte under partiets fanor.

Reinfelt har delvis rätt. Politiska partier ska inte styra en kyrka. Åtminstone inte så länge de inte står bakom det kyrkan står för. Enklaste lackmustestet är trosbekännelsen. I kyrkan företräder de politiska partierna genom platser i kyrkomötet och kyrkostyrelsen kyrkans bekännelse och tro. Men partierna kan väl inte i längden leva med maktgivande men dubbelmoraliskt kappvänderi. Hur trovärdigt är det att partierna innanför kyrkporten står för tron men utanför den förnekar den och försöker uppträda som livåskådningsmässigt och religiöst neutrala. De politiska partierna har helt enkelt vacklande tro.

Det Reinfeldt inte tagit upp är den ordning där enskilda politiker bildar ny politiska subgrupper. Så har Folkpartister i Svenska kyrkan gjort genom sitt nätverk FISK. Då vill man i alla fall fortsätta styra kyrkan med draghjälp av politisk ideologi och parti. Modellen understryker och förstärker naturligtvis det kyrkliga i relationen parti och kyrka.

Partierna tillkom inte för att leda kyrkan, deras agenda är inte avpassad för kyrkans frågor. Där kanske moderaterna (och varför inte socialdemokraterna) kunde gå före och öppna samtalet om hur partiväsendet i en sekulär stat bör/ska förhålla sig till ledningsansvar i kyrkor och samfund? Här öppnar sig (möjligen) ett tillfälle att söka efter andra för kyrkan styrande alternativ och skiljelinjer än de partipolitiska.

Samtidigt kan den förändringen innebära att kyrkan ännu mer blir marginaliserad. Partiernas ansvar för och i kyrkan har ju fungerat som ett extra band till folket. Klipps det kan det lätt hända att kyrkan upplevs som ännu mer en privatsak. Och då jublar väl alla som inget hellre vill än att låsa in kyrkan och tron i de privata hemmens garderober. Trots det är skilsmässan partipolitik och kyrka nödvändig för att åtskiljandet av kyrka och stat ska vinna trovärdighet. Och för att partierna i mångfaldens samhälle utan kluven tunga ska kunna företräda människor av annan övertygelse och tro (än Svenska kyrkans).

Andra bloggar om: Partierna och kyrkan, Reinfeldt, Politiska partier, Moderater, Kluven tunga, Kyrkomötet, Trosbekännelse

Kanonerna har gjort sitt på Asunden

Asunden heter en liten ö utanför Slite. Där kan man nu, sedan ön öppnats för allmänheten, beskåda vilken dominerande roll Slite cementfabrik har i sitt lokalsamhälle. Enligt företagets uppgifter går en stor del av cementen på export till Florida. Lilla Gotland bidrar med sin kalkgrund till att cementera Florida! Så våtmarkerna inte slukar hela halvön. Alltid något.






Man kan på Asunden också se ett litet delikat raukfält. Några av raukarna kommer säkerligen att i framtiden pryda ett och annat vykort. Därtill lär de fotograferas i det mest förföriska solljus som tänkas kan för att locka turister till Gotland och dess ostkust.

















Även fågelskådaren kan tänkas göra fynd. Jag hittade denna punkfågel med grön tuppkam. Där står den och spanar ut över vattnet. Inte långt därifrån spatserar hägrar. Och samma popularitet som Hornborgasjön åtnjuter inte Asunden ännu bland tranorna - men några tycks ha hittat dit.

Kustartilleriet och deras kanoner har gjort sitt. Nu stundar nya tider. Asunden har sådana naturvärden att det gjorts till naturreservat. Ett stycke natur värd att reservera och en liten pärla värd att respektera. Men sprid inte budskapet om att Asunden demilitariserats till för många. Då blir det olidligt många besökare där till sommaren...

Fanfar med gul trumpetsvamp

Ljuvliga fanfarer ljuder i skogen så här års. Gul trumpetsvamp, jag säger bara det. Gul trumpetsvamp. Gå ut i naturen och hämta hem din ranson av denna läckra matsvamp. På sina ställen kan man knappt sätta ner fötterna utan att trampa på maten. Svamparna står i drivor, i klasar. I ett överflöd som man knappt kan förställa sig. Det är ljuvligt.

Vad jag inte kan förstå är att så få är ute och plockar åt sig. Det är ju fritt och för intet i vårt land. Allemansrätten är en välsignelse!

Mot utanförskap - ordet alltså

Utanförskap är inte ett riktigt svärord. Men närapå. För mig är det absolut ett svårord. Svårt för att det bara säger en del och undanhåller desto mer. Svårt eftersom det pekar ut och låser fast. Den andre är inte bara utanför, han har ett utanförskap som går utöver yttre omständigheter. Utanförskap kan naturligtvis bero på struktur och organisation.

När jag hör ordet utanförskap signalerar det ett utanförskap som egenskap. Bara för att man råkar bo någon annan stans eller ha andra social förhållanden än den som har ordet riskerar man att bli stämplad som utanför och fasthållen i ett utanförskap. Som om de som bor utanför Visby ringmur skulle ha ett utanförskap. Att de innanför ringmuren skulle ha ett utanförskap kan väl ingen ens drömma om?

Men jag måste bekänna: någon gång händer det att jag också använder svårordet utanförskap. Det halkar ur mig i samma andetag som jag säger de utsatta, svaga, drabbade, nedersta... Allt oftare biter jag mig då i tungan och rodnar något.

Ordet utanförskap binder människor. Låser fast dem utanför. Att vara utanför blir till en statisk norm. Vi naglar fast människor i deras utanförskap. Särskilt klistrar vi in människor i ett utanförskap därför att de har utländsk bakgrund eller lever i områden vi övertalande beskriver som problemområden. Där sitter människorna fast trots att de tillhör familjer och har stora släkter, har tradition och ofta internationella kontakter, trots att de utövar religion och har trosgemenskap. De måste hamna och vara utanför för att vi ska kunna betrakta oss själva som innanför. Endimensionellt och ofta helt felaktigt.

De där ute – vi här inne. Vi skaffar oss delvis egen identitet i förhållande till andra. Men det måste inte ske genom motsatsparet innanför och utanför. Genom andras utanförskap hamnar vi innanför. Då kan vi också förfasa oss över det utanförskap som vi vill och tänker ändra på.

Så upp till kamp mot att människor stängs ute. Att de förhindras bli delaktiga. Men sluta att använda värsta svårordet UTANFÖRSKAP. Ett hiskeligt ord.

Andra bloggar om: Utanförskap, Problemområden, Utsatta, Svårord

On-linegalleri visar Svenska hem

Nätet är fullt av bilder. Varför inte njuta av ett riktigt on-linegalleri? Besök tuffa outoffocusmag nätutställning. Där kan man få sitt lystmäte av fräscha fotografier!

Outoffocusmag är ett galleri på nätet och ska vara en mötesplats för alla med ett intresse för den berättande bilden.

Följande utställningar finns att bese: Det varma, kalla landet av Katja Alderete, Meenuma/Att minnas av Elvine Lund, Svenska hem av Michael Steinberg, En Blues från Landskrona av Thomas H Johnsson, Nurmen Lintu - Ängens Fågel av Anders Alm, Delad kärlek - dubbel kärlek? av Moa Karlberg, The Farm av Johan Emanuelsson, Trailer Park Lohmuehle av David Schreiner samt Kosovo/Kosova av Adam Haglund.

Hur jag kan veta det? Michael Steinbergs ljuvliga lilla utställning om svenska hem råkar ha en bild även från den lägenhet där jag bor. Även en frukosterande landshövding finns porträtterad. Se och gläds över mångfalden och skärpan.

Andra bloggar om: outoffocusmag, on-linegalleri, Svenska hem, Michael Steinberg, Foto

Innanför eller utanför?

I min frikyrkliga ungdomstid hände det ibland att jag dröjde utanför Murgrönan, folkparken i Visby. Bakom staketen pulserade trummorna. Popsångerna och dansmusiken svängde förföriskt och lockande. Jag var helt utanför, inte delaktig. Känslan av att stå utanför en gemenskap som andra delade var i vissa ögonblick på gränsen till bedövande. Jag längtade att vara där i det som jag inte visste något om - mer än att de som hörde till den för mig slutna och halvhemliga dansvärlden verkade ha en frihet jag saknade.

Men i andra stunder fanns det inte många som var så innanför som just jag. I Metodistkyrkan. Där hörde jag till med hull och hår. Världen var långt borta och vi delade en samhörighet som nog ingen dansbana någonstans kunde erbjuda. Få hade så roligt som vi på våra ungdsomhelger och läger. Våra gudstjänster var oftast varma och innerliga. I kyrkan fanns ett solidaritetens medvetande om livet i fattiga länder. Där fanns ett intresse för medmänniskor, ett engagemang för dem som led av svåra omständigheter och levnadsvillkor. Och vi hade bundsförvanter, ett slags andliga syskon, i alla de andra kyrkorna och samfunden. Till och med i Svenska kyrkan! För att inte nämna den världsvida kristenhetens stora familj där man i princip var välkommen över allt...

Hur skulle man som neutral iakttagare ha bedömt min situation? Var jag ute eller inne? Hörde jag till eller var jag utestängd? Många klarar inte att ge ett svar på den frågan eftersom det är så krångligt och svårt med nyanser. Vi älskar att låsa fast människor i ett utanförskap som majoritetssamhället, eller minoriteten själv, definierar. I vår tid gäller antingen - eller, nästan aldrig både och.

Gatubarn söker sig till kyrkan

Gatubarn söker sig till kyrkan, skriver Bert Stålhammar i Nerikes Allehanda. Stålhammar är professor i pedagogik och trots pensionering mer verksam än någonsin. Han har de senaste åren publicerat flera mycket intressanta böcker om ledarskap i kyrka och skola.

Stålhammar återger vad diakonen Hans Bratt Hernberg berättar i ettans morgonsoffa om en kväll när Klara kyrka i Stockholm skulle stängas. Då satt där ett par häftigt gråtande barn på en bänk längst ner. De var åtta och fem år gamla och hade ingenstans att ta vägen för natten!

Stålhammar ger ett av de mest vägande argumenten i diskussionen med de högljudda och teoretiskt lagda humanist-ateisterna. Han skriver: Trots alla vackra politikertal om de svaga och små i samhället sitter det således även i dag gråtande småbarn utan hem i en kyrkbänk och vädjar om hjälp. Nog är det en välsignelse att Sverige fortfarande har öppna kyrkor som erbjuder gemenskap och trygghet. Inget av barnen hade förmodligen tänkt sig att söka hjälp hos humanisterna, RFSL, Afa, ett politiskt parti eller någon annan populär postmodern rörelse. Det var kyrkan som gällde.

Ateisterna kan tala och gör det gärna. Men vad gäller solidaritet i praktiken har de inget att erbjuda i jämförelse med kyrkor och samfund. Därför blir den vassaste invändningen mot aggressiva ateisthumanister kristen tro i praktiken.

Den erfarne skolledaren Stålhammar ger i sin artikel även socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog en åthutning. Han fortsätter: Det är tragiskt och intellektuellt ohederligt att majoriteten av dem som har tillträde till den offentliga arenan ständigt demonstrerar både okunnighet och fientlighet mot kristendomen. Nu har som bekant Marita Ulvskog som knappast är nyansernas mästare gått ut i medierna och kallat religiös friskolor för barnfängelser. Men eftersom den svenska skolan i kommunal regi inte lyckats leva upp till läroplanens målsättningar om stabil värdegrund förvaltad av kristendom och humanism, så söker engagerade föräldrar ofta ett bättre alternativ för sina barn.

Kampanjen mot kristen tro och religiösa friskolor går dock bet. Många av barnen i de religiösa friskolorna kommer faktiskt från hem utan någon kyrklig tillhörighet. De får något i dessa skolor som är en bristvara i det ordinarie skolsystemet. Stålhammar: På frågan varför de väljer en religiös friskola, svarar de ofta att de vill att deras barn både skall få bra kunskaper och också få lära sig en livshållning som innebär ansvar inte bara för den egna personen, utan också för ”nästan”. Om nu någon i dagens samhälle kommer ihåg detta begrepp.

Stålhammar säger sin mening. Det borde fler människor i kyrkor och samfund göra. Tiga har visserligen sin tid - men nu borde tala gälla. Kyrkfolket ligger för lågt i debatten. Tyck någonting! Säg emot! Hävda Din mening!

Håll med Stålhammar om att både religiösa friskolor och öppna kyrkorum fyller ett behov i samtiden. Här är min mening: Alla (som inte tänker som ateisthumanisterna och Marita Ulvskog) borde entydigt och kraftfullt kräva ett ökat öppethållande!

Andra bloggar om: Bert Stålhammar, Marita Ulvskog, Klara kyrka, Gatubarn, ateisthumanisterna, Nerikes Allehanda, Religiösa friskolor

Gudstjänst med meningsmotståndare?

S-ledamoten av riksdagen förklarar i ett inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet varför hon inte gick på gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande. Hon menar att vi måste kritiskt granska vad till exempel den katolske biskopen Anders Arborelius och imam Abd al Haqq Kielan står för. Alltså två av de religiösa företrädare som har varit inbjudna till riksmötets öppnande i Storkyrkan. Biskop Arborelius förnekar rätten till preventivmedel och han vill ta bort kvinnors rätt att skydda sig mot hiv/aids genom att använda kondom. Imam Abd al Haqq Kielan har försvarat talibanernas syn på kvinnor.
Kungen talade vid riksmötets öppnande i riksdagen om FN:s millenniemål. Det var bra att han gjorde det. I de målen ingår stärkandet av kvinnors rättigheter – rätt till arbete, till hälsa, till sin egen kropp. Biskop Arborelius och imam Abd al Haqq Kielan företräder starka krafter som vill förhindra att dessa mål förverkligas. För mig klingar det falskt att i ekumenikens namn tyst böja mitt huvud inför detta faktum. Därför valde jag att inte närvara vid gudstjänsten i Storkyrkan.

Utmärkt är att Carina Hägg vill diskutera under vilka premisser man inte kan tänka sig delta i en gudstjänst. Det ska inte finnas något tvång i detta att delta i gudstjänster. Absolut inte. Carina Häggs motivering kan ändå diskuteras. Det låter progressivt och medvetet att inte vilja delta därför att personer som har en uppfattning hon inte kan förlika sig med är där och deltar i gudstjänstens genomförande. Hon tycks uppfatta det så att om man deltar böjer man sig inför deras (eller deras kyrkors eller muslimska rörelsers) åsikter.

Nu är det inte mötet med dem som har uppgifter i en gudstjänst som är gudstjänstens syfte. Inte heller skriver någon under på alla de åsikter en biskop, präst eller imam företräder bara för att den personen leder en gudstjänst. Gudstjänst handlar om ett möte med och att öppna sig för Gud och det heliga.

Ska man följa Carina Häggs exempel borde människor på motsvarande vis vägra att vara i sammanhang där människor med förhatliga åsikter finns. Denna bojkott av andras åsikter blir allt vanligare. Den som har fel åsikter ska man inte befinna sig i närheten av, än mindre lyssna till. Blev inte det väldigt ensamt? Så många runt omkring oss som har de mest förkastliga åsikter. Kanske fick man rent av låta bli att möta sig själv...

Pull over en slipover

Detta var den lediga dagen då den nya kostymen skulle köpas. Manchesterkostymer finns inte längre. Säsongen tog slut för att par år sedan. Nu kan man möjligen få tag på en udda kavaj gjord av Manchestertyg. Enligt ordlistan: (i fackspr.) benämning på ett slags räfflad varpsammetsvävnad av bomull som urspr. tillvärkats i Manchester. ... Även Svenska Akademien har ibland svårt med stavningen eller också har tyget när det tillverkats verkligen värkt fram just i Manchester.

Replikskiften i butiker erbjuder ibland små absurdistiska poänger. I dag snappade jag upp följande: En kund som desperat försökt hitta en anställd för att få hjälp upptäcker en äldre kvinna som ordnar till jackor på ett ställ.
- Hej, jobbar du här, kan du hjälpa mig?
- Nej, jag provar jackor, men jag tappar byxorna hela tiden!

Jag hade bättre lycka och fann ganska snart en anställd som var mycket tjänstvillig. Jag angav vilken storlek jag brukar kunna ha och hon replikerade vänligt: Nej, vi har inte dina storlekar men du kan prova några andra. Jag föll till föga och gjorde som hon föreslog. Hon hade rätt. Jag kunde prova några andra. Men de passade naturligtvis inte. I ren frustration köpte jag en slipover som jag absolut inte behövde.

I alla år har jag levt ignorant och i okunskap. Jag har inte förstått att det finns en avgörande olikhet mellan en slipover och en pullover. Idag fick jag reda på att det som skiljer dem åt är att slipovern saknar ärmar och är därför lätt att dra på. Plagget liksom slippar över huvudet. Som det står i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL): stickad l. virkad ärmlös (sport)tröja utan krage o. knäppning o. med ur­ringad halsöppning (som tas på gm att dras över huvudet), ärmlös pullover.

Däremot har pullovern har ärmar och då får man gissningsvis ta i lite mer när man drar på den. Men bägge ska över huvudet, dragna eller slippade. Ordlistan igen om pullover: stickad l. virkad ärmförsedd (sport)tröja som är urringad kring halsen o. påtages gm att dragas över huvudet. Så mycket vetande som man inte känner till eller har en aning om...

Andra bloggar om: Manchesterkostym, Slipover, Pullover, SAOL

Andligt ignoranta gör TV för religiöst illitterata

Förvuxna barn som luffar runt och tittar på när andra utövar sin religion i avsikt att stjäla de goda idéerna - det är programidén i Jonas och Musses religion. Det är barnsligt i en dålig mening och tillgjort. Uppspärrade ögon i kombination med blaserad storstadsattityd är ingången när duon frågar vad som är de särskilda ”grejerna” i den ena eller andra religionen! Hur var det gamla ordspråket nu igen? Om en blind leder en blind, faller de då inte båda i gropen... (Matteus 15:14)

En ung muslim släpas ut i naturen och han säger åtminstone några tänkvärda saker. T ex detta att hela världen är som en moské och därför kan han be där ute bland vitsipporna också. Jonas och Musse tittar förundrat på när han ber - som om det var något jungfruligt nytt och häftigt att någon talar med himmelens Gud, dvs förrättar sin bön.

Programmet får beröm på en hel del bloggar. Så här skriver till exempel TRIVIALIA: Jag gillar reaktionerna som det förmodligen skapar i alla svenska varför-kan-det-inte-alltid-varit-som-det-alltid-varit?-hem; lönnfeta församlingsfundementalister som sitter och småfiser i nedsuttna IKEA-soffor i kristna och kälkborgerliga vardagsrum och skakar på huvudet och tycker att Musse och Jonas uppdrag är larvigt och oseriöst. Aldrig tänker de tanken att deras egen religion är minst lika naiv och fabricerad.

Den kritiken drabbar väl även den här blogaren som nu förfasar sig allt vad han kan. Men programledarnas kunskapsnivå, påhittad eller verklig, når inte upp till mellanstadieelevernas. Frågorna hade förmodligen blivit mer vitala om några riktiga andraklassare fått ställa dem.

Nu formuleras de av några personer som redan har sitt på det torra - de har gjort upp om sitt gage och får släntra runt och låtsas intresserade av att välja ett tecken eller en symbol för sin nya religion. Formuleras förresten - stringens och precision är ord som TV-producenten för detta program , mest lämpat för religiöst illitterata och tillverkat av andligt ignoranta, borde slå upp i någon ordbok. Per-Arne Axelsson vad blev det av Dig? Du är storligen saknad.

Andra bloggar om: Jonas och Musses religion, Muslim, Television,Symbol

Könsneutrala äktenskap

Samkönade äktenskap vållar Svenska kyrkan besvär. Det är bra att biskoparna nu öppet börjar diskutera sina olika ståndpunkter. Det är nödvändigt att oenigheten blir synlig och biskoparnas inlägg visar verkligen hur djupt denna fråga delar och verkar splittrande i kyrkan. På dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisar biskoparna Ragnar Persenius (Uppsala), Esbjörn Hagberg (Karlstad) och Hans Stiglund (Luleå) sina tankegångar i polemik mot Martin Lind (Linköping). Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Om detta har det rått samsyn hävdade de tre och menade att denna samsyn inte alls kommer fram i Linds och Juvas artikel. Bibeln kallades i deras svepande inlägg för textsamling som vore den vilken liten antologi som helst. Så här skrev de: I den debatt som pågår kan tydligt urskiljas de argument som utgår från en speciell tolkning av Bibeln. Med hjälp av denna textsamling har man velat förhindra att människor behandlas likvärdigt, till exempel hindra samkönade par från att inkluderas i det som samhället kallar äktenskap. Det är inte något nytt fenomen att människor gömmer sig bakom tolkningar av heliga skrifter för att motivera en diskriminering eller särbehandling. I historien har sådana tolkningar förekommit för att bevara slaveri och dödsstraff, för att sänka fackföreningsrörelsen när den befann sig i sin linda och inte minst för att hålla fast vid kvinnans underordning under mannen.

Motargumentet från de tre biskoparna: biskop Martin Lind och ordföranden i RFSL, Sören Juvas... (SvD Brännpunkt 23/9) jämställer bibelargumentering mot äktenskap för samkönade par med slaveri, dödsstraff och kvinnoförtryck. Att en och annan teolog använt Bibeln förtryckande mot homosexuella ger inte stöd för påståendet.

Att frågan är het i dagarna handlar om Regnér utredning (SOU 2007:17) och att kyrkomötet pågår. Freågan är om kyrkomötet verkligen ska föregripa den remissrunda där stiftsstyrelser och domkapitel behandlar frågan? Enstaka motioner finns till detta kyrkomöte. Arhag/Holmgren vill att kyrkan ska avstå vigselrätten och Gibson har en liknande motion. Ska man binda kyrkan i en lärofråga bör man ha en uppsamling av synpunkter från stiften och församlingarna. Det som pågår när förslaget till en könsneutral äktenskapslagstiftning är ute på remiss (kyrkostyrelsen tar in svar från stiftsstyrelser och domkapitel) fyller endast delvis den funktionen. Där frågas ju inte efter hur man utifrån kyrkans tro och teologiska övertygelser ser på könsneutrala äktenskap.

I diskussionen struntar en del kyrkliga debattörer i tros och lärodimensionen och reducerar avgörandet till en fråga om för eller emot kärlek eller för och emot homosexuellas rättigheter (samma argumentation som Lind/Juvas använder). Där det förenklat svart-vita perspektivet lyfts fram har man oftast åsikten att det vi själva för stunden anser eller tycker vara gott eller rätt är tillräckligt för att binda det kollektiv en kyrka är. De ekumeniska hänsynstagandena och kyrkans tradition väger enligt detta synsätt fjäderlätt. Läser man Lind/Juvas artikeln noga argumenterar de trots bibeltolkningsinslagen huvudsakligen inte in emot kyrkan - deras artikel pläderar i den politiska frågan att man ska anta en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vad det sedan kan komma att betyda i kyrkligt hänseende är nästa fråga och den behandlar de inte.

Svenska kyrkan kan inte utan grundliga överläggningar och samråd med andra kyrkor i Borgågemenskapen (mellan Anglikanska och lutherska kyrkor) och med kyrkor i Lutherska Världsförbundet, Europeiska kyrkogemenskapen och Kyrkornas Världsråd rimligen överge sin nuvarande hållning. Den är som kyrkans vigselritual framhåller: att människor skapades till man och kvinna och att äktenskapet dem emellan är av Gud instiftat.

Persenius artikel: Det är inte teologiskt möjligt att enbart definiera äktenskapet funktionellt utan hänsyn till kontrahenternas kön och roll när det gäller skapelsens fortbestånd.

Svenska Kyrkan kan inte lämna avgörandet i lärofrågor till den enskilde prästen. Det är att utelämna dem och att låta godtycket råda. Vigselakten eller välsignelshandlingarna måste hanteras som gemensamma angelägenheter, som en fråga både om kyrkans ordning och om dess lära. Att könsneutrala äktenskap lär komma i samhället är givet utifrån att det råder stor samstämmighet inom de politiska partierna (bortsett från kristdemokraterna och ett antal enstaka debattörer som har en annan hållning). Men eftersom det i Svenska kyrkan råder en så djup oenighet är den enda framkomliga vägen att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten och firar gudstjänster där man ber och välsignar människors vilja till livsvarig relation och kärlek. Det lär stämma väl med hållningen hos resten av det religiösa Sverige oavsett trossamfund och religionstillhörighet.

Persenius artikel: Vigselplikt ska nämligen inte gälla för vigselförrättare inom trossamfunden men däremot för borgerliga vigselförrättare. Redan utifrån förslaget är diskussionen
om diskriminerande förhållningssätt från kyrkans sida i gång. Vi menar att förslaget om en
könsneutral äktenskapsbalk därför tvingar fram ett nej till trossamfundens vigselrätt.
Inför i stället obligatoriskt civiläktenskap, vilket betyder att alla par först ska ha en borgerlig
vigsel eller registrering av sitt äktenskap.

Äktenskap, Könsneutrala äktenskap, Biskop, Svenska kyrkan, Kyrkomötet, Borgågemenskapen

Hoppfull in i det sista

Lars Hagström
LIVET ÄVEN OM JAG DÖR
Albert Bonniers Förlag, 2001

Gallgångstumör en en cancer för mycket gamla damer. Därför blir det så annorlunda när Lars Hagström får bekräftat att det är den cancersjukdom han drabbats av. Han är 39 år, gift tvåbarnsfar, med hur mycket arbete som helst. 25 oktober 1999 uppsöker han närmsta vårdcentral eftersom han fått problem med sin avföring, med gula ögonvitor och klåda. Han sänds vidare till en ultraljudsundersökning för att man ska hitta den förmodade gallstenen. Det finns hopp, säger ultraljudsmannen.

Hagström instämmer, hopp finns det alltid. Därefter vidtar en lång räcka undersökningar. De återberättas med en distans som upptäcker även det komiska. Vid en endoskopiundersökning är allt iordningställt, folk överallt, skyddskläder, pipande apparater. Det är förväntan i luften. Med laserspel och rökbomber hade det varit som i stärnidrotten för nu ska läkaren göra entré. Hej, jag heter Magic Johnson, låter Lars Hagström läkaren säga, men invänder genast att riktigt så sa han förstås inte.

Sällan blir man inbjuden att så nära följa ett sjukdomsförlopp. Närheten ligger inte i precisa datum, mätvärden eller sjukhusinteriörer. Tvärt om är boken återhållsam med sådana hårdfakta även om här finns ett och annat om var, blod och avföring. Istället uppstår närheten genom öppenhet, genom att oron, rädslan, hoppet så omisskännligt är äkta.

Läsningen är som att föra ett samtal med Lars Hagström och de många klarsynta reflektionerna över allt sådant som har betydelse i en människas liv. Där finns uppväxt, arbete, sjukdom, vänner, musik och inte minst litteratur. Därtill möter man hos författaren en resonerande tro på Gud som inte alls har med känslor och upprymdhet att göra.

Med blick för det komiska och dråpliga tar Lars Hagström oss med in i den alternativa medicinen. Men skuggorna och sprickorna tränger efterhand in i berättelsen, i själva språket. Vad tjänar det till. Står den sjuke till slut med en burk alternativ melass, övergiven och medveten om att den här gången blir det nog ingen lycklig fallbeskrivning i reklamen?

Hagströms bok slutar med några ord och en psaltarpsalm. Här hans egna avslutande tankar:Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Hoppfull in i det sista. Och med en generositet i anslaget som gör detta till en läsupplevelse, viktig inte bara för dem som har anledning att i arbetet fundera över kampen mellan liv och död, utan angelägen för de flesta av oss.

Andra bloggar om: Recension, Bonniers, Lars Hagström, Cancer, Liv och död, Livet även om jag dör

Yrkeskyrkan är redan här

Dialog och samarbete skapar utveckling. Det hävdar Anders Burman, chef för Strängnäs stifts utvecklingsavdelning, i ledaren i stiftstidningen Portalen. Han och en medarbetare samlade 7 personer från ett par församlingar och talade ett dygn med dem. Samtalet har resulterat i en liten bok med en fyndig titel: Tänk om - det gör skillnad.

Det ligger kraft i att ge tid och utrymme till dialog, konstaterar han. Varför ger vi oss själva inte detta utrymme att få utbyta idéer och erfarenheter på detta enkla sätt, undrar han. Syftar ordet vi på medarbetare och anställda i kyrkan är frågan om han har rätt? Få personalgrupper har väl så mycket intern samtalstid som medarbetare i Svenska kyrkan? Få har så många kurstillfällen, utvecklingsdagar, sammanträden och möten. Vilka andra institutioners och föreningars medarbetare kan i samlad tropp med viss regelbundenhet åka utomlands på långa konferenser? Arbetet med församlingarnas måldokument Församlingsinstruktionen förutsätter dessutom att man verkligen talar sig samman i kyrkoråd och församling.

Anders Burman menar också att vi de senaste åren bara utvecklat oss själva i våra specialistfunktioner. Samarbetet och laget det skall bara fungera av sig självt. Vi talar oss inte samman om om den gemensamma uppgiften, hävdar han. Mitt intryck är ett annat.
Anders Burman skriver: Du och jag har säkert många möjliga skäl till att lagarbete inte alltid fungerar. Jag tror att många gånger är det syftet med laget som är oklart. Vi talar oss inte samman om den gemensamma uppgiften . Ett annat problem kan vara att de enskilda individerna inte tas tillvara, vi hämmas av otydliga roller eller brist på struktur. I andra fall kan det också vara att samspelet fungerar dåligt, olika viljor drar åt olika håll.

Kyrkan dignar under internt använd tid. Vi har så många olika medarbetargrupper och verksamheter att enbart den interna informationen, detta att hålla varandra uppdaterade om utvecklingen i församlingarnas (och stiftens) olika delar tar en oproportionerligt stor tid av medarbetarnas arbetstid.

Dessutom finns det alltid en chef som har ansvar för att gruppen, arbetslaget ska fungera. Och där finns åtskilliga arbetstimmar för samtal och dialog. Den viktiga frågan är hur den tiden används. Mycket kan säkert ske för att utveckla arbetsformer. Men, gruppen har inte det yttersta ansvaret för att det sker. Det är ju kyrkoherdens uppgift att arbeta med medarbetarna som resurs. Och det är kyrkorådet som lägger fast kursen för församlingen.

Volontärer och andra som gör obetalda insatser är inte medhjälpare till de anställda. Tvärt om ska de anställda vara deras stödpersoner.Vi måste bli tydligare på att de som finns i "arbetslinjen" är en stödresurs för att församlingens arbete ska utvecklas. Har det blivit tvärtom? Tar de anställda över kyrkorådets och den gudstjänsfirande församlingens roll att styra och lägga fast linjerna då får vi en professionaliserad kyrka. En yrkeskyrka. Vi är redan där på många håll i Svenska kyrkan. Medarbetarna har all information, har all tid, har resurserna, har kunskapen och initiativet.

Men tänk om det finns tillräckligt med dialog och samarbete i kyrkan, att det inte är där problemet sitter? Tänk om vi samverkar kring fel frågor, att vi har fel prioriteringar? Tänk om vi måste tillbaka till källorna, till centrum? Tänk om vi inte bara blev fler anställda medarbetare utan också fler gudstjänstbesökare, fler bibelläsare och bedjare. Tänk om - det gör skillnad!

Samla på kristna grodor

Pastor Bo Wettéus har en svart bok. I den skriver han upp språkliga grodor som syftningsfel och kontaminationer. Bo är pastor i det som en gång var Örebromissionen (ÖM) och sedermera blivit Evangeliska Frikyrkan. Tills för något år sedan var han förstepastor i Filadelfia i Örebro, ÖM:s gamla flaggskepp där John Ongman själv huserade.

I dagens Nerikes Allehanda bjuder Bo Wettéus på festliga grodor. Dem har han skrivit ner i sin lilla svart bok. Men alla har inte uppfatta dem. Bo Wettéus säger att man hör det man förväntar sig att höra. Men lyssnar man noga kan man få många glada stunder. Det är svårt att låta några av hans noteringar stanna i Nerikes Allehanda. Så här får ni några saxade lustifikationer.

Här några önskningar och rop från bönens värld:
Gode Gud, välsigna våra predikande bröder Karin och Arne.

Gode Gud, välsigna alla de kristna djuren i skogen.

Herre, hjälp oss så att vi kan utvidga våra tältpinnar

Gode Gud, låt honom få bli en pyrande veke, som slår ut i full blom.

Från predikans värld några konstateranden:
Gud vill att vi ska vara tacksamma potatisar som sätts i Jesusjorden och som växer till ett stort träd.

Johannes döparen var den störste bland kvinnor.

Från sammanträden ger han följande små pärlor:
Vi har många bollar i luften. Vi måste få ner dem i fickan så att vi kan knyta igen säcken.

Jag vet inte alls vad jag tycker, men det är kul att prata.

Ska man hela tiden gå med örat mot marken, kommer man aldrig ur vagnen.

Vi borde ha kontakt med våra barns föräldrar.

Här biter vi av den svans vi sitter på.

Beslutet gick ut på att göra full arbetstid fullare.

Efter att ha tagit del av hans grodsamling blir man benägen att själv bli samlare. Så skaffa svarta böcker, lyssna och skriv.

Andra bloggar om: Grodor, Bo Wettéus, Predikan, sammanträden, Bönens värld, Nerikes Allehanda, Evangeliska Frikyrkan