Zebrans ränder?!

Vad ska den person tänka som träffar på en hop berusade och järnrörsförsedda män på en gata? En grupp unga män som beter sig aggressivt och utmanande? Är den naturliga reaktionen att detta var trevligt, här kommer den politiska ledningen i ett politiskt parti? Eller gör man sig beredd att fly? Här kommer ett gäng packade huliganer?

När folk med järnrör är ute om nätterna får de mera historiskt bevandrade förmodligen andra och rejält otrevliga associationer. Möjligen minns de vad de hört och läst om nätterna 1938. Sedan säger de till varandra: zebrans ränder?!

Remissinstanserna som går i graven

Den högra handen vet inte alltid vad den vänstra gör. Åtminstone inte i Svenska kyrkan. Kyrkomötet lär i denna eller nästa vecka avskaffa massor av kyrkoråd eftersom de gamla samfälligheterna ska förvandlas till storpastorat. Fortfarande tvivlar jag på att alla i kyrkomötet riktigt förstått vad beslutet innebär av maktkoncentration och andra risker. Men så lär det bli. Koncentrerad makt och försvagade och avlövade församlingar.

Kyrkomötet, kyrkostyrelsen och stiften kunde dock ha tänkt sig för. Särskilt vad gäller försöksförsamlingar för den nya kyrkohandboken. Men på den punkten har det varit ganska tanklöst. Försöksförsamlingarnas kyrkoråd ska svara på remissen och kan göra det senast den 1 februari 2014. Det är bara det att från den sista december 2013 upphör de gamla kyrkoråden i de församlingar som ingått i samfälligheter. I Örebro gäller det 4 församlingar. Kyrkomötet avskaffar alltså den instans som skall tala för församlingen. Och det vore galet värre att låta de nya församlingsråden (utsedda ovanifrån) avge remissvar för den försöksverksamhet de kanske inte ens har följt eller deltagit i.

Det som återstår är att kyrkoråden i sina sista skälvande dagar får göra en kraftansträngning, kavla upp ärmarna och vässa pennorna. Och på ”gravens rand” yttra bevingade ord genom att berätta vad man tänker om förslaget till ny handbok! Sedan är det tack (?) och farväl!

Källan som kostar barnen livet

Långfilmen Källan (La source des femmes) vandrar runt landet på Folkets bio (se trailer). I Örebro kunde den ses igår på biografen Roxy. Filmen utspelar sig i en by på landsbygden. Inspelning är gjord i Marocko men nog kan denna byskildring ha aktualitet i andra arabisktalande länder, och inte bara där...

Filmen beskrivs ibland som en dramakomedi, men det är svårt att se det komiska i en film där upprinnelsen är att en kvinna förlorar sitt barn när hon halkar på väg hem efter att ha hämtat vatten. De arbetar hårt, mycket hårt. I brännande hetta samlar byns kvinnor bränsle eller så vandrar de till källan som kostar barnen livet. Det friska vattnet strömmar fram långt bort och högt uppe på berget.

Man skrattar åt de smått komiska scenerna men de allvarliga frågorna slår igenom. Till de mera underhållande scenerna hör den där kvinnorna genomför en dansuppvisning för beundrande och oförstående turister. De sjunger ut sina bekymmer under handklappningar och skratt. I en liknande scen från en marknad driver de med byns män.

Huvudpersonen Leila, spelad av Leila Bekhti, är klar över att männen aldrig kommer att dra en vattenledning till byn om de inte tvingas till det. Många av dem sitter dagarna i ändå och dricker te på den lokala serveringen. Leila startar därför under stort motstånd en kärleksstrejk. Många av kvinnorna vill inte vara med. De som ansluter sig får utstå hugg och slag.

Religionen islam spelar en viktig roll i filmen. Imamen försöker övertala kvinnorna att sluta sin strejk eftersom mannen ju har rätt att tukta och slå sin hustru. Men Leila som både kan läsa och tänka har förberett sig och talar utifrån Koranen om vikten av jämställdhet mellan man och kvinna. Fundamentalisterna vill ta över byn och erbjuder sig att skaffa fram nya kvinnor som kan ersätta de strejkande fruarna.

Trots att några av personer i byn framställs ganska schablonartade är bylivet trovärdigt skildrat. Problemen är verkliga. Många dödfödda barn. Torka. Hårt arbete. Männen som låter kvinnorna slava. Misshandeln. Men där finns också närheten mellan människor, sammanhållningen, förtroende och tillit. Källan bör man se. Och gärna samtala om. Människovärde och mänsklig värdighet är vad det egentligen handlar om.

Snart är det kyrkoval

Nästa kyrkoval äger rum i september. Redan nu arbetar de politiska partierna (och andra nomineringsgrupper) med program och valmanifest. Varje nytt kyrkoval erbjuder nya möjligheter att markera hur man vill att Svenska kyrkan ska styras. Den som vill att politiska partier ska styra ett trossamfunds gudstjänstliv (t ex genom att fatta beslut om Svenska kyrkans kyrkohandbok) ska naturligtvis rösta enligt sitt samvete. De som vill ha en annan ordning har för sin del inte råd att sitta med armarna i kors! Då gäller det att ge stöd åt alternativ som inte är partipolitiska.

De politiska partier som ställer upp i kyrkovalet med sitt partinamn bör alltid få frågan om det aktuella partiet bara gillar kristendomen just i kyrkans sammanhang? Eller är partiet i själva verket religiöst neutralt? Därefter bör man använda sig av kontrollfrågan: när gjorde partiets kyrkopolitiska representanter, t ex kyrkomötesledamöterna, senast en framstöt i sitt parti för att barn skulle döpas, ungdomar konfirmeras eller högmässan firas? Har det någonsin hänt? Ska verkligen partiorganisationerna som är religiöst neutrala bestämma i kyrkan?

Ledarskribenter av olika politiska kulörer har börjat inse det otidsenliga i en politisk styrning av en kyrka. Sådan politisk kontroll kunde man möjligen ägna sig åt i totalitära stater. Men i ett modernt och demokratiskt samhälle bör partipolitik och kyrka hållas åtskilda! Partiföreträdare bagatelliserar alltid denna koppling och försöker hävda att partierna ger demokratisk legitimitet åt kyrkan. Ska politiska partier, som i förhållande till kyrkan är ofattbart små och därtill med minskande medlemstal, de som i alla fall fortsätter att framställa sig som demokratins garanter, verkligen bestämma i kyrkan?

Vid kyrkovalet i september 2013 kan denna utveckling faktiskt brytas. Då kommer i alla fall jag att lägga min röst för att kristen tro och kyrka inte ska styras från de politiska partihögkvarteren.

Begravningen - vårt gemensamma överlämnande

Sara Pellving, borgerlig begravningsförrättare skriver om begravningar på SvD:s Brännpunkt. Men med ett märkligt perspektiv. istället för att diskutera begravningens roll och plats i vårt gemensamma liv väljer hon att angripa Svenska kyrkan. Förståeligt ur synvinkeln att de allra flesta begravningar är kyrkliga, som ett slags framgångsrika konkurrenter?

Pellving skriver: Kyrkoherden Jan-Olof Aggedal har skrivit en avhandling där han studerat 432 prästers griftetal och kommit fram till att en präst talar i genomsnitt sju minuter om den som dött. Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv värt mer än så? Varför är det inte självklart att det är den döde och hans/hennes närstående som är huvudpersonerna på den egna begravningen?

Detta sätt att se på en begravning kan förvisso föras över till andra av livets områden. Hur mycket av ett födelsedagsfirande ägnas åt att säga något personligt om födelsedagsbarnet? Firandet kan i alla fall vara jubilarens. Så är begravningsgudstjänsten helt ägnad åt den döde. Så kan det vara utan att det finns långt återberättande eller anekdoter ur den dödes liv.

Att räkna minuter i griftetalen blir sorgligt begränsat om man inte samtidigt väger in vad som händer sedan. I de flesta fall fortsätter gemenskapen i en annan form. Minnesstunder efter begravningen fyller den funktionen som Pellving uppenbart vill föra in i begravningen. Det är inte obekant att det individuellt personliga och ibland privata får utrymme då. Vid minnesstunden kan samtal föras, tal hållas, minnen återberättas.

Dessutom är begravningsgudstjänsten något socialt och kollektivt. Gudstjänstordningen gör inte skillnad på människor utifrån olika tillhörigheter. Det är genom samma och återupprepade gudstjänstriter som vi får del av det arketypiska. Gudstjänsten binder oss samman med varandra och med den döde. Närmsta socialantropolog kan verifiera begravningars betydelse för gemenskapen och för att hantera de existentiella frågorna runt liv och död.

Själva det gemensamma överlämnandet av den döde till gravens vila, till döden eller för den som tror så i Guds händer, är ett bärande motiv i våra och många andra samhällens begravningsseder.

Den siste kyrkoherden skulle kunna tänka

Storskaligheten blir Svenska kyrkans nya "affärsidé". Det är landets stora församlingar som är de första förlorarna. Stiftsstyrelsens beslut i Strängnäs häromdagen att det ska bli ett storpastorat i Örebro, bland annat utifrån synpunkten att det blir arbetssamt och krångligt och dyrt och ekonomiskt orättvist att åstadkomma självständiga församlingar, får förmodligen konsekvenser för alla små och fortfarande självstyrande församlingar. Ska argumenten och motiven från beslutet om Örebro användas på stiftet i övrigt skulle det bli en total omdaning av kyrkans organisation. Bort med allt småttigt och bort med självstyre.

Då skulle diakonala behov i en grannförsamling kunna leda till att man vill ha mer resurser att fördela och då behöver man sammanföras i ett större pastorat. Behov av resurser i en församling kan man finna i en grannförsamling - så då blir det väl ett större pastorat.

Kyrkans eget ekonomiska utjämningssystem har i Strängnäs i praktiken fått totalt underkänt eftersom man där anser att mer kapital och budgetmedel måste överföras från de stora och rika församlingarna till de små och fattiga. Att de kyrkotillhöriga i de större församlingar som ingått i en samfällighet under decennier varit ofattbart solidariska och avstått från betydande belopp blir nu vägledande princip. Robin Hood kunde inte gjort det bättre. Det mest rättvisa hade väl varit att ALLA i ett stift hade samma kyrkoavgift. I konsekvensens namn borde väl stiftsstyrelsen ta över. Först fördelningsfrågorna? Och sedan resten...

Dessutom - det borde sticka oerhört i stiftsstyrelsens ögon att det finns 16 självstyrande församlingar i stiftet med mindre är 3000 kyrkotillhöriga. Så många onödiga kyrkoherdar. Så många överflödiga kyrkoråd. Och kyrkofullmäktige. Så orationellt. Vilket resursslöseri. Vilken ovärdig koncentration på organisation. Vilket hinder för det pastorala arbetet! Så skulle den femte och siste kyrkoherden i Olaus Petri kunna tänka. Om han var det minsta ironiskt lagd...

Men det är han ju inte. För dagen är han som synes mest besviken.

Lokalradion denna morgon i Örebro

Intervjun och samtalet börjar efter ca 10 minuter och 25 sekunder. Bara att dra fram markören...

Stiftsstyrelsen kör över Örebro!

Det okänsligaste beslutet inom hela Svenska kyrkan på mycket länge är ett faktum - stiftsstyrelsen i Strängnäs med begränsad kunskap om Örebros kyrkliga liv, alltså på mycket långt avstånd från den lokala situationen, har beslutat att av politiska skäl köra över den lokala majoriteten i Örebro! Makten har talat!

Så här skriver man i sitt pressmeddelande:

Strängnäs stiftsstyrelse har vid sitt sammanträde idag beslutat att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Beslutet grundas bland annat på uppfattningen att det blir den bästa lösningen för att undvika en obalans mellan församlingarna vad gäller ekonomiska och pastorala förutsättningar.

Bakgrunden till beslutet är att Kyrkomötet i november väntas fatta beslut om förenklad organisation för Svenska kyrkans församlingar. Det innebär bland annat att Örebro kyrkliga samfällighet inte kan finnas kvar i sin nuvarande form. Formen för det ekonomiska, administrativa och pastorala samarbete som församlingarna under 60 år byggt upp måste ersättas av något annat.

- Ett gemensamt pastorat ger förutsättningar för samtliga församlingar att både att behålla befintlig verksamhet och att utveckla den. Det som i förstone kan verka som enbart ekonomiska och organisatoriska hänsyn påverkar med andra ord i förlängningen den pastorala verkligheten, säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.

Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan och förslaget att församlingarna ska gå samman till ett pastorat har också varit ute på remiss. Mellan församlingarna finns det stora åsiktsskillnader om den framtida strukturen.

- Stiftstyrelsen ser det som mycket angeläget att församlingarna i framtiden tillsammans kan hantera dessa åsiktsskillnader på ett klokt och varsamt sätt, säger Hans-Erik Nordin.

Fem ledamöter reserverade sig mot beslutet.

Ny kyrklig organisation i Örebro

Denna dag fattar Strängnäs stiftsstyrelse sitt beslut om framtida indelning i Örebro. Ett remissförslag har varit ute hos dem som kyrkoordningen räknar upp som remissinstanser.

Förslaget man ska besluta om är att Örebro ska bli ett storpastorat. Så tyckte nämligen stiftsstyrelsen tidigare. Tre församlingar, Almby, Längbro och Olaus Petri, har anhållit om att få lämna samfälligheten innan storpastoratet blir verklighet. Till dessa församlingar har senast samfällda kyrkofullmäktige i Örebro sällat sig egnom sitt ställningstagfande för självständiga församlingar. Idag blir det klart om man tagit hänsyn till denna lokala majorietet - eller om man beslutar emot den. Hur det kommer att gå? Vem vet...

Sluta betala skatt?

Andakter på löpande band. Så kan det kännas ibland. När uppgiften är att säga något om en bibeltext gäller det att vara påläst. Även på äldre- och seniorboenden. Även där har man rätt till en förberedd och genomtänkt tillika personlig utläggning. Även i gudstjänstens sammanhang.

Lätt är att göra teori av det man läst. Att liksom försöka sortera in orden i lärosatsernas rad. Att harmoniera det som står med det kyrkan/vi redan bestämt oss för att tro. Eller tycka och tänka. Utläggningen blir en cementering av det rätta sättet att förstå texten. (Läs gärna Matteusevangeliet 22:15-22)
Betydligt svårare kan det vara att säga något som ger texten aktualitet och som handlar om det egna livet. Att relatera ett stridssamtal mellan Jesus och fariséerna till nutid. Idag handlar texten om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Jesus löser dilemmat genom sitt uttalande: ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Då var detta laddat. Hade den romerska ockupationsmakten rätt till skatt? Skulle man betala eller protestera och vägra? Vägrar vi någonsin betala vår skatt. Hur ser vi på skattefusk. Vilka skulle skälen vara att försöka komma undnan när man sitter med sin deklaration.

Rom tillhörde kejsaren men hur det var med Jerusalem var ett politiskt ställningstagande. Dessutom tillhörde väl allt Gud och ingenting kejsaren . Även den mäktigaste av de mäktiga har allt till låns – livet, makten, ägodelarna…

Vi ska vägra att förstå texten som en motsättning mellan andligt och världsligt, mellan Gud och värld. En sådan utläggning passar dem som vill att kyrkan ska sitta i ett andligt reservat. Låt politikerna sköta politiken så får kyrkan hålla på i den privata sfären, kanske. Att ge Gud det som tillhör Gud är därför en övning i att se hela tillvaron som Guds.

Problemet med samfälligheternas makt löstes genom att ge dem all makt

Mats Rimborg har skrivit en del kommentarer till mina blogginlägg. Här hans senaste (och därefter mitt svar):

Mats Rimborg: Jämfört med organisationsutskottets förslag till ändringar av kyrkoordningen förblir det mesta sig likt. I den del av inledningstexten till den andra avdelningen som du citerar har gjorts ett enda tillägg, genom att det efter ordet "kyrkoråd" i den sista meningen har tillfogats ”eller församlingsråd”. Inledningstexten till tredje avdelningen är helt oförändrad. I kapitel 37 kommer det att stå att stiftsstyrelsen fattar beslut om pastoratsindelningen och om indelningen i församlingar som inte ingår i något pastorat. Pastoraten beslutar om indelningen av pastoratet i församlingar. Ett sådant beslut ska för att gälla vara fastställt av stiftsstyrelsen.

Det är klart att om man har bestämt sig för att hela strukturutredningen är en gigantisk komplott, och att alla församlingsråd kommer att bestå av marionetter vars enda uppgift är att vara pastoratets majoritet till lags, går det att tolka detta som att det nu är slut med församlingarnas oberoende. Men då får man allt vara väldigt konspirationsteoretiskt lagd. Pastoraten är inget annat än en ny form för samverkan mellan församlingar och dess beslutsfattare utses av församlingsmedlemmarna. Det verkliga problemet är att under 1900-talets 100 år minskade antalet församlingar i Svenska kyrkan från 2533 till 2517 (0,6 procent) medan de under 2000-talets första decennium minskade från 2517 till 1467 (40,3 procent). Det föreliggande förslaget är det mest konstruktiva som finns för att bryta denna trend.

Det finns förvisso grogrund för ett demokratiskt problem och det löses i så fall bäst genom att möjliggöra direktval till församlingsråden. I dag finns det två modeller för val av församlingskyrkoråden i en samfällighet, direktval eller via ett fullmäktige i församlingen. Varje församling anmäler före valet till stiftsstyrelsen vilket sätt man vill använda. Låt det även i fortsättningen finnas två alternativ och låt de stora pastorat där det passar i framtiden få använda direktval till sina församlingsråd så uppkommer inget demokratiskt underskott. Om varje pastorat får bestämma om det vill ha direktval till ett fullmäktige som utser församlingsråden och kyrkorådet (enligt föreliggande förslag) eller om det vill ha direktval till församlingsråden som sedan får utse pastoratets fullmäktige, som i sin tur utser kyrkorådet, så löser det problemet med brist på lokal demokrati.

Det här kan vi som föredrar en sådan ordning fortsätta att verka för, men de förbättringar som kyrkostyrelsens och organisationsutskottets förslag innebär jämfört med den ursprungliga utredningen ger en acceptabel lösning under tiden och det är dumt att göra det bästa till det godas fiende. Det nuvarande förslaget innehåller tydliga riktlinjer för hur pastoraten ska ta hänsyn till församlingarna när de utser församlingsråd. Syftet är att garantera lokalt inflytande. Ett kyrkofullmäktige som bortser från församlingsbornas nomineringar till sina församlingsråd kommer knappast att få förnyat förtroende i nästa val.

Lars B Stenström: Visst är det märkligt att kritik och ifrågasättande genast förvandlas till något konspiratoriskt! Men det är enklare att avfärda invändningar om de kan etiketteras som bestående av fantasier och paranoida föreställningar om komplotter. Men förslaget förändrar kyrkans organisation i grunden och utredningen saknar helt en teologisk diskussion. Det är det minsta man kan begära att man överväger vad som händer med församlingsbegreppet om allt fler församlingar tvingas lämna ifrån sig sina rättigheter till en konstruerad byråkratisk nivå som inte rimligen kan ses som ett pastoralt område.

Mats Rimborg framhäver förslaget till ny organisation av Svenska kyrkan som det bästa, när det i själva verket är ett enda. Man kunde, som jag och andra diskuterat, valt flera andra lösningar som skulle tillförsäkrat församlingarna ett självstyre värt namnet. Tänk om man istället hade bistått församlingarna med förvaltning, juridik och ekonomi – då kunde man lokalt fått styra sitt eget liv. Det är ju på det området svårigheterna ligger för de flesta mindre församlingarna. Olaus Petri församling där jag arbetar har ca 14.500 kyrkotillhöriga och med rejäl egen bärkraft. Svenska kyrkan vimlar av mindre församlingar med fortsatt självstyre – men vi ska berövas det vi har. Vad är det för gott i det? Vi församlingstillhöriga ska inte längre välja våra företrädare.

Förslaget att församlingsborna får välja sina församlingsråd är ett steg i rätt riktning, men det löser ju inte det demokratiska underskott som består i att makten lämnas till pastoratets kyrkofullmäktige och dess kyrkoråd. Församlingsråden får bara låna några av de befogenheter vi som församling har idag. Dessutom finns inget så vitt jag vet som binder kyrkofullmäktige till att ta hänsyn till resultatet av ett nomineringsmöte i församlingen. Spel för gallerierna kallas sådana publikfriande men ganska meningslösa gester oftast för.

Det troligaste är att pastoratet tar över och utser arbetsledning och församlingsråd. Inga garantier finns då för att det blir församlingsbor eller församlingsaktiva som får plats i församlingsråden. Invändningarna mot den förändringen vill ingen egentligen kommentera. Risken att somliga församlingar blir svagt eller obefintligt representerade är uppenbar. Hela pastoratet är ju valkrets. Partiernas och nomineringsgruppernas makt ökar eftersom det är listorna som avgör vilka partiföreträdare som väljs och i vilka församlingar de hör hemma. Förändringen innebär att en församling som vår, från att ha haft självbestämmande över verksamheten och god styrning av ekonomin, kommer att sättas under pastoratets förmynderi. Och det ska kallas det bästa förslaget.

Mats Rimborg har fel när han menar att problemet är att antalet församlingar minskar. Visst är det ett bekymmer – men man måste ju söka orsakerna till sammanslagningarna djupare än så och där sätta in åtgärder. Nu verkar det ju som om självstyret är problemet efter som det ska undanröjas på så många håll. Kritiken mot samfälligheterna var ju inte att de hade för lite makt – utan för mycket. Och att samfälligheterna inverkade på och styrde församlingarna för mycket genom sina beslut och åtgärder. Den svårigheten skulle lösas. Det gör man genom att överföra ALL MAKT till samfälligheterna, dvs pastoraten. Det kan inte uppfattas på något annat sätt än att mängder av församlingar devalveras till distrikt, blir satta under förmyndare, förlorar den uppgift och roll de haft? Hur tokigt det kan bli, eller hur!

Sex års bloggande

Sex år i bloggosfären! Första inlägget publicerades i september 2006. Det har viss aktualitet med tanke på diskussionen om hur djuren har det i djurparkerna är 2013Här kommer det i repris:

Att gå på museum är något som skiljer människan från djuren. Att det är segrarens sätt att stoltsera med sina bedrifter är ingen hemlighet. Krigsbytet ska visas upp och beundrande beskådas.

Att den djurälskande människan satte djur i bur är logiskt. Vill man se på något får man se till att det håller sig där man tittar. Och då är det bra om åskådarna inte blir extra föda. Inte för att pingviner i första taget skulle nafsa på överviktiga glasskonsumenter. Men en björn här och en tiger där skulle kunna få för sig att människorna var där för deras skull och bete sig därefter.

På djurmuséer, det vill säga djurparker, glor vi storögt på instängda djur och föreställer oss hur de lever i frihet. Många djur har det förfärligt. Instängt, tråkigt och trångt.

Men även andra museer har svårt att i sin speciella miljö livfullt återge något som hör hemma i ett eget och annat sammanhang. Lösryckta får föremålen annan betydelse och alla pedagogiska texter till trots lyckas man sällan återskapa sammanhanget. Vilket väl är museivärldens uppgift bortsett från att i största allmänhet vårda och förvalta kulturarvet.

Även Svenska kyrkan och dess romersk katolska förhistoria har hamnat på museum. Där travas helgonstatyer och liturgiska kläder. Och de blandas med medeltida kalkar, konstfyllt smidda kyrkportar och processionskrucifix. De flesta har det instängt, tråkigt och trångt. De längtar hem. De vill tillbaks till bönerna och mässan. Så att de kan leva upp igen.

Om föremålen inte kan komma till kyrkan borde kanske riten och gudstjänsten gå på museum? Vid ett panelsamtal på ett museum föreslog jag just det. Den samlade museieliten chockades över att deras föremål skulle användas för sitt ändamål, på museerna. De är ju satta i karantän. Tagna ur bruk. Pacificerade och passiviserade. Men - gudstjänsten har alltid öppnat dörrar till en större verklighet. Inte ens ett museum skulle kunna hindra det. Släpp fångarna loss - det är gudstjänst.

I en smakfullt sammansatt och nyligen invigd kyrksal på ett museum kan man beskåda en genomtänkt blandning kyrkliga föremål. Det är estetiskt och rent. I videohörnan visas några av traktens medeltida kyrkor. Kyrkorna är tomma. I bakgrunden sjunges obegripligt, gregorianskt, latinskt och entonigt. Den bilden känner människor igen. Alla vet ju hur det är i kyrkan.

Inga människor syns till på videobandet. Allt är öde och tomt. Vill man visa hur avfolkningen härjande gått fram på landsbygden kanske? Se, nu visas kyrkan vid torget i storstaden. Där syns människor på gatan utanför. Men vad gör de? De skyndar förbi. På väg till ett museum där de i en videohörna kan beskåda kyrkan.

Fylld av längtan

Nedfallna äpplen lyser som gyllene himlakroppar i den djupgröna rymden av gräs. De väntar på trädgårdsmästaren som ska samla in dem alla. Löven som fallit bildar små svarta hål på den oändliga mattan. Bevingade farkoster testar sin hållfasthet i djärvt svindlande akrobatiska manövrar. Snart landar de på en nästan osynlig tråd, uppspänd för länge sedan, bara för att visa att det går. Och för överblickens skull.

Själv står jag vid skottkärran med en räfsa i högsta hugg, och suckar. Fylld av längtan. Måtte våren komma snart...

Kort läsövning ur Kyrkoordningen

Kort läsövning med texter ur Svenska kyrkans gällande Kyrkoordning

Ur nuvarande inledningen till kap 2 i Kyrkoordningen:
Församlingen har lokal självstyrelse men är samtidigt en del av ett stift och Svenska kyrkan som
trossamfund. Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn.

Ur nuvarande inledningen till tredje avdelningen i Kyrkoordningen:
Svenska kyrkan framträder regionalt som ett stift. Kyrkans episkopala struktur kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift. Stiften utgör pastorala områden som tillsammans täcker hela landet. Varje stift omfattar församlingarna inom stiftets område och bär namn efter biskopssätet. Stiftet är indelat i kontrakt, vilka vart och ett omfattar ett antal av stiftets församlingar. I varje kontrakt finns en kontraktsprost
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Den uppgiften gäller
därför främst församlingarnas gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission. Stiftet har även förvaltande uppgifter.

Ur 37 kap i Kyrkoordningen om ändringar i indelningen
Stiftsstyrelsen beslutar om ändringar i den territoriella församlingsindelningen inom ett stift.
Denna indelning får ändras genom att en församling delas eller genom att församlingar läggs
samman om det ger bättre förutsättningar för församlingarna att utföra sina uppgifter.

Stiftet indelar sig i församlingar!

Kyrkomötets reglering om hur man lämnar och/eller upplöser en samfällighet har ett år och några månader kvar i kyrkoordningen. Det skulle se mycket egendomligt ut om några av dem som har att besluta bara skulle avvisa de församlingar som på olika håll begärt att få lämna samfälligheterna innan de automatiskt övergår till storpastorat. Reglerna tillkom för att förhindra inlåsningseffekter så att församlingar som en gång anslutit sig inte för evärdliga tider skulle sitta fast ett samarbete som inte längre fyller de behov församlingen har.

Intrycket hittills är att det finns grupperingar i stiftsstyrelser som av politiska skäl gör allt för att förhindra att dessa kyrkoordningsregler tillämpas och följs. Man vill av någon anledning att "alla ska med" in i storpsatoraten.

Väl inne i pastoraten lär de gamla församlingarna sitta fast! Till dags dato finns inte några tankar på att det ens skulle vara möjligt för en församling att lämna ett storpastorat. Att det blir så förklaras nog av att församlingarna som infogats i storpastoraten ju inte heller har egna befogenheter eller av församlingen utnämnda företrädare. Det blir enligt modellen omöjligt och otänkbart att den församlingsledning som valts och tillsatts av storpastoratets kyrkofullmäktige skulle vända sig mot och bita handen som föder den.

Det krävs moralisk resning av kyrkomötet för att förhindra denna oflexibla lösning. Att gjuta fast de gamla församlingarna med betong i den nya organisationen och överlämna församlingens befogenheter till storpastoratets beslutsfattare är en omyndigförklaring. Att detta så envetet förnekas bekräftar mera än undanröjer dessa invändningar. Åtminstone borde man besluta om en ordning så att det finns reglerat i kyrkoordningen hur en enskild församling ska gå till väga för att kunna lämna pastoratet. Kanske genom en medlemsomröstning? Efter en sådan vore en begäran till stiftet den rimliga lösningen? Det är ju än så länge stiftet som indelas i församlingar!

Kyrkomötet har än så länge möjligheter att åtgärda denna brist. Och i stiftsstyrelserna finns ännu möjlighet att så som det ursprungligen var tänkt att tillämpa kyrkoordningens regler om församlingars rätt att lämna en samfällighet.

Te Deum när Olaus Petri Cantores blev 100 år

Kyrkokören i min församling, Olaus Petri Cantores, fyllde 100 år i Tacksägelsehelgen. Det betyder att kören bildades en liten tid innan kyrkobyggnaden stod klar. Kyrkan invigdes den 22 december 1912. I år firar församlingen därför även kyrkans hundraårsjubileum!
Körens grundare var den, åtminstone i Strängnäs stift, legendariske musikern Adolf Justus Andrén, 1869 – 1936. Andrén är omnämnd i Sohlmans musiklexikon som ”nitisk främjare av körsången och musiklivet i Örebro”. Han vilar på kyrkogården alldeles norr om kyrkan. Vid körjubileet besökte nuvarande och tidigare körsångare hans grav där en kransnedläggning ägde rum. Efter bön, och en välsignelse över graven och de närvarande, sjöngs en psalm.

I Tacksägelsedagens högmässa lovordades kören och dess insatser genom åren uppmärksammades. Ja må den leva! Vid jubileumskonserten Tacksägelsedagens kväll sjöng kören Inledningskören ur den kantat som Adolf Andrén komponerat till, och som även framfördes vid, kyrkans invigning.

Kvällens höjdpunkt blev Otto Olssons Te Deum op 25 för blandad kör, Cantores under eminent ledning av körens nuvarande dirigent, tillika församlingens organist, Mats Bertilsson, stråkorkester, med Olof Ericsson som konsertmästare, bestående av Örebro Kammarstråkar och medlemmar ur Svenska Kammarorkestern, harpa spelades av Jennie Åbrink och orgel av Johan Hammarström. Vilken kväll!

Ett folkligt uppror för församlingarna

I torsdags publicerades kyrkostyrelsens svar på den debattartikel jag, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin skrivit. Styrelsen försvarar sitt förslag till ny organisation och underlåter att bemöta kritiken mot den omvälvning som är på väg. I november ska kyrkomötet besluta.

Här ett utdrag ur vårt svar på kyrkostyrelsens inlägg:
I Ordets kyrka är ords betydelser och valörer viktiga. Man får inte handskas hur som helst med begrepp och språk. En zebra kan rimligen inte kallas för giraff bara för att det finns en viss överensstämmelse dem emellan, bägge är de däggdjur och har fyra ben. Det är oerhört allvarligt att ordet församling lättvindigt är på väg att klistras på de skal som blir kvar när ansvar, makt och inflytande lyfts bort!


Förslaget passar en partipolitiskt styrd kyrka som hand i handske. En enskild kyrkomedlem kan med nuvarande system endast utöva sitt demokratiska inflytande genom partier eller så kallade nomineringsgrupper. Det är inte församlingarnas ombud som samlas till kyrkomöte, det är socialdemokrater, centerpartister, folkpartister, sverigedemokrater och några kyrkliga partier som beslutar.

Vi ser med oro på hur makten i kyrkan centraliseras, lokaldemokratin sätts på undantag och de politiska partierna formar en kyrklig struktur för att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Kyrkomötesbeslutet i november riskerar att för lång tid att stänga möjligheten att finna en förenklad organisation som tar sin utgångspunkt i församlingarna, i kyrkans uppdrag och enskilda kyrkomedlemmars engagemang på lokalplanet.

Ett folkligt uppror är nog det enda som kan hejda denna utveckling. Alla som vill att en församling själv ska kunna bestämma över och forma sin verksamhet samt ha rätt att utse sina egna företrädare, kyrkoråd och kyrkoherde, bör på alla tänkbara sätt låta kyrkostyrelsen och kyrkomötet få veta det.

Församlingarna omdefinieras

Idag på Brännpunkt i Svenska dagbladet publiceras en debattartikel om de omvälvande förändringar kyrkomötet utan någon större debatt eller uppmärksamhet är på väg att besluta om. Förhoppningsvis skall frågan nu uppmärksammas något mer. Därtill kanske församlingar ute i landet vaknar upp inför den framtid där de mera blir skal och redskap för andra än församlingar med eget styre.

Här ett utdrag ur artikeln som är undertecknad av mig (Lars B Stenström), Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin:

Svenska kyrkan är på väg att stöpas om. Det blir dramatiska omvälvningar och de sker utan att medierna verkar ha lagt märke till det. Kyrkomötet är på väg att avskaffa samfälligheterna, den ekonomiska samverkan som församlingar i många städer använt sig av. Samfälligheterna ska omvandlas till pastorat, en stor administrativ enhet. Det låter inte så märkvärdigt, men följderna för berörda församlingar är omvälvande, då de blir av med sitt självstyre.
En församling ska fira söndagliga (eller veckovisa) gudstjänster och ska ha ett invigt kyrkorum. I församlingen ska människor ta ansvar för arbetet och ha förtroendeuppdrag. Dessutom ska det finnas ett kyrkoråd och en kyrkoherde och en församlingsinstruktion. Lyfter man dessa församlingens kännetecken till en högre nivå, där man koncentrerar makten, blir det till slut så att församlingen upphör. Endast genom att omdefiniera vad en församling är blir det möjligt att hävda dess fortbestånd i de nya pastoraten.
För att få ihop den nya modellen avskaffar man församlingarnas kyrkoherdar och kyrkoråd. I stället får pastoratet en kyrkoherde, ett kyrkoråd och ett kyrkofullmäktige. I Örebro innebär det till exempel att sju kyrkoherdar blir en, åtta kyrkoråd blir ett. Att rollerna därmed förändras är självklart. Den kommande kyrkoherden blir direktör och administratör och kontaktytorna mot församlingsborna minskar påtagligt....

Förändringarna ställer också frågan om hur demokratin i kyrkan kommer se ut i framtiden. I dag är församlingarna valkretsar, vilket betyder att varje församling har garanterade platser i fullmäktige och att kyrkorådet består av församlingsbor. I framtiden, när pastoratet blir valkrets, kan vissa församlingar hamna helt utanför beslutsapparaten.
Dessutom får församlingarna inte längre välja sina företrädare. Ett mindre församlingsråd kommer att utses ovan ifrån av pastoratet. Till församlingsrådet kan fullmäktige välja vem de vill från hela pastoratet. För att göra förändringarna mera lockande sägs att man kan delegera ner befogenheter. I klartext: Församlingarna får alltså låna några av de befogenheter de själva tidigare hade....
I en kyrka ska de lokala besluten ligga på lägsta möjliga nivå, det vill säga i församlingen. Där får människor möjlighet att växa med uppgiften genom att ta ansvar i det allmänna prästadömet, i kyrkans gudstjänst och liv, både som skapande subjekt och förvaltare. Därför menar vi att kyrkomötet bör avvisa, eller åtminstone grundligt omarbeta, förslagen från utredningen med det missvisande namnet Närhet och samverkan.

Den vägledande församlingsteologin överges!

Ur Olaus Petri församlings remissvar på Stiftsstyrelsens i Strängnäs förslag att inrätta ett storpastorat i Örebro:

En huvudinvändning mot det nya storpastoratet är att pastoratet i framtiden ska utse vilka som företräder och leder församlingen. Därmed omyndigförklaras församlingen och man bryter mot principen att församlingarna är den grundläggande enheten i Svenska kyrkan. Detta eftersom pastoratet övertar den legitimitet som församlingarna tidigare haft. Församlingarna blir en spegelbild av pastoratet istället för att pastoratet utgörs och formas av församlingarna.


Det eventuella inflytande församlingarna i framtiden får över sitt eget liv görs nu beroende av tillfälliga ordningar, delegationer, som alltid kan återkallas. Särskilt i tider då man har olika meningar om vägen framåt är församlingarna helt i händerna på pastoratsnivån. Dessutom blir församlingens möjlighet att på eget ansvar forma sitt pastorala arbete kringskuren, alla församlingens företrädare är ju utsedda och därmed beroende av pastoratet. Denna centralisering som överför församlingens rättigheter till pastoratet bryter med den församlingsteologi som varit vägledande inom Svenska kyrkan.

Kyrkofullmäktige i Örebro säger nej till storpastoratet!

Detta är en nyhet: denna afton avvisade Samfällda kyrkofullmäktige i Örebro vid sitt möte i Almbys församlingshem stiftsstyrelsens förslag om ett storpastorat i Örebro med 23 röster mot 22! Protokollet justeras imorgon.

Kyrkofullmäktige menar att ett gemensamt pastorat skulle kunna utarma församlingarna - som är kyrkans primära lokala enhet - genom att allvarligt försvaga det lokala demokratiska styret - genom ändringen av det kyrkoordningsreglerade valförfarandet - och kyrkoherdens kyrkoordningsreglerade och självständiga ledningsansvar. Pastoratet blir en pastoral enhet som församlingarna ensamt varit tidigare. Församlingarna som kyrkans primära enhet blir utelämnade åt en delegation som inte har kyrkoordningens stabilitet och rättssäkerhet. Kyrkofullmäktige menar att storpastoratet har en toppstyrd struktur, som inte överensstämmer med kyrkans teologi och tradition.