Bloggvården har fått stå tillbaka. Kyrkans inre liv har tagit all tid. Men jag hade gärna läst om bloggar under tiden. Ämnet är intressant. Snart kommer förhoppningsvis de första böckerna om att sköta om sin blogg.

Inledning

Kap 1 Att skriva kort och koncist

kap 2 Långbloggare förenen eder

kap 3 Rubriker till ingång

kap 4 Vad göra när man inte bloggar

kap 5 Bryt osunt bloggberoende

kap 6 Bloggen och kyrkans inre liv

Ett nödvändigt kapitel måste handla om konsten att skriva kort. Jag som låter orden flöda måste lära mig begränsning. Fastan kunde ha hjälpt mig om jag varit tillräckligt klok. Avstå från ord – den nya fastan! Skriv så effektivt att din blogg kan läsas och bergipas på 2,4 sekunder. Men samtidigt borde en klubb bildas för långbloggare med skrivklåda och stora ord.

Gång efter annan blir inläggen så långa att surfarna bara hinner läsa två rader innan de återvänder till kortkort, till häftigare sidor. Läsarna som stannar i 2 ,4 sekunder på min blogg får ändå något med sig. De blir uppbyggda av rubrikerna. Men mina rubriker tillhandahåller ingen sammanfattning av innehållet. Här är de poetiskt intetsägande och en del av texten. Dagens rubrik är nyttig för fantasi och eftertanke: bloggvården har fått stå tillbaka. Det tål att tänka på! Därför måste ett handbokskapitel handla om hur ingångar i texten via rubrik och bild kan bli bättre. De måste locka och dra in läsarna, precis som i kvällspressen. Ju spretigare desto fler ingångar (vägar in) i texten.

Ett kapitel bör handleda oss i konsten att göra något när man inte bloggar. Man kan lära sig att hela tiden bära sin blogg i tankarna och då behöver man aldrig bli ensam eller övergiven. Han som sitter för sig själv där borta är inte alls ensam och isolerad, han tänker på sina framtida läsare – han behöver inte oss här i nuet. Inte så olikt den som hela veckan grunnar på söndagens predikan. Onåbar i nuet men nästa söndag då kan man snacka om närvaro.

Själv har jag avstått från bloggandet för att inte bli besatt. Varje dag en bloggdag! Så höll det på att bli. Så något måste handboken innehålla om hur man trappar ner sitt bloggberoende. Man skriver ju inte bara. Man firrar också runt på alla möjliga bloggsidor för att få impulser och göra andra glada. Deras besöksiffror rakar då i höjden och de kan nöjda och överlyckliga gå ut i livet. Livet är det som inträffar under tiden man bloggar.

Mina icke bloggdagar har dock ägnats åt viktiga ting. Kyrkans och församlingens inre liv har krävt all min uppmärksamhet. Många människor gläds åt en kyrka som ägnar sig åt det inre. Föga vet de om kyrkans inre liv!

Kyrkans inre liv är ganska tråkigt och riktigt enahanda. Det är fyrkantigt och fyllt av tvång. Men nödvändigt. Alla expeditioner susar av processande datorer. Framför dem människor i djup koncentration. De ber inte, de författar! Av största vikt för kyrkans inre liv är nämligen rapportskrivandet. Man måste förmedla och levande beskriva hur något som hänt verkligen blev eftersom så få ville vara med då när det faktiskt hände. Som kompensation informerar man dem genom rapporter, församlingsblad, protokoll, minnesanteckningar, verksamhetsberättelser, verksamhetsuppföljningar och verksamhetsplaneringar. Samtidigt möter alla medarbetare varandra eftersom de ofta är så många att åtskilliga timmar går åt att berätta för varandra vad som hänt innan det blir rapporter av berättelserna. Vi övar oss liksom muntligt.

Dessutom måste vi se till att vi inte går i vägen för varandra och inte försöker vara i samma lokal, rum eller kyrka samtidigt. För undvikande av kollisioner är ett av det inre livets nödvändiga sysslor.

Enkätifyllandet är nästan som bloggande. Man blir alldeles uppslukad och uppfylld av att sätta kryss i små rutor. Det behövde komma initierade handledningar om konsten att hantera enkäter. Hur gör man när alternativen inte utesluter varandra och man inte får skriva kommentarer? Envetet kryssar jag både två och tre rutor och lämnar andra frågor utan svar. En insats blir utomordentlig och undermålig samtidigt. Det är ungefär som när man förr lyfte bilen över räkneverken på vägarna. Så kul det blir för statistikerna när en halv bil passerat, tänkte man.

Varje centralt anställd med självaktning undersöker marknaden för det egna arbetet med hjälp av nya enkäter. Stiftet gör det. Rikskyrkan gör det. Nu behöver man inte ens skriva egna remissvar. Stora utredningar besvaras med hjälp av 30-40 kryss i små rutor. Demokrati har blivit multiple choice. Som ett minival, men då finns det bara ett personkryss. Men på ett ungefär blir det lika för att uttrycka sig exakt. Flest röster vinner – inte bäst argument. Utredarna undviker att remissinstanserna tycker något själva, man begränsar skadeverkningarna av synpunkter som inte går att sätta på tabell.

Så nu har jag skrivit om bloggande och om kyrkans inre liv, om enkäter och kryss. Nu har jag en kvart av fredagens åtta timmar avsatta för att planera det verkliga inre livet – en andakt med betraktelse. Om vad som hände under den andakten ska jag efteråt skriva en fyrsidig rapport och sända till någon, jag vet knappt vem. Därför blir det för dagen just här en punkt satt. Fast lika gärna kan man sätta ett x.

Andra bloggar om: Bloggande, Handböcker, Svenska kyrkan, Det inre livet, Enkäter