08 maj 2009

Sekulär musik ersätter inte bön och tro

I västerlandet faller religionen alltmer undan och den sekulara sfären breder ut sig på alla områden. Det tillhör det postmoderna samhällets pluralism och mångfald, tänker vi. För den som vill vara kristen innebär det att den tid av mitt liv som uppfylls av öppenhet för och inriktning på det gudomliga och heliga trängs undan. Det leder också till en inre sekularisering, inte ens kyrkan kan hävda sig och sitt. Vi blir mer underhållningsagenter och verksamhetsivrare än gudstjänstfirare och bedjare.

I kristen tro har redan tidebönerna fått stryka på foten. Även bönen i hem och familj försvinner. Gör en enkel koll bland vänner och bekanta hur det förhåller sig med bordsbön, aftonbön eller den gemensamma bönen inför helgen på lördagkväll. Nästan helt borta. Försvunnen. Tystnat har bönen! Tänker man aldrig någonsin på Gud i bön eller på annat sätt förbleknar Gud i våra liv! Här kan man jämföra med muslimens plikt att hålla bön som lever otroligt stark även i nutiden. Det fungerar på gott och ont som ett värn mot världen.

Frågan som väcks hos mig handlar om hur vi som tror och vill leva våra liv med öppenhet för Fader, Son och Ande i denna tid kan hålla kvar andlighetens perspektiv och öppenhet. Det är inte bara ipods, mobiler, datorer, plattskärmar etc som håller oss borta. Våra huvuden och hjärtan lägger sin tid på annat och stadigt minskar trons utrymme och betydelse.

Teologiprofessorn Ola Sigurdson , som i morse (fredag) delade Tankar för dagen med svenska folket, funderade över sin morgon när han fylld av nutida musik vandrar genom Göteborg innesluten i sin bubbla. Han fick det till att musiken och stroferna fungerade som Psaltaren en gång gjorde, som texter vilka tolkar och förklarar våra liv. Dessa Psaltarens bönetexter fungerar idag enbart undantagsvis som kristen bönbok.

Jag känner igen Ola Sigurdsons tanke från mitt eget 70- och 80-tal då jag gladeligt kunde välja en Hoola Bandoola-låt som "psalm" till en morgonandakt i radio. Den tolkade tänkte jag på ett modernt språk det Gud kunde ge. Deras låt När man jämför är en sådan:
Ibland när krampen släpper
och man vågar andas ut.
Och bilderna försvinner
av en pina utan slut.
Efter femton år i fängelse
för nå't man aldrig gjort
får man kika en sekund genom nyckelhålet
till himmelrikets port.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

När man är med dom man älskar
och dom som älskar en.
Och det inte är för tidigt
och det inte är för sent.
Nej, just när snäckan öppnar sej,
för att andas en minut
och ingenting av allt man minns
är vackrare än nu.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

Ja, ensamheten trycker,
som ett par skor som är för små.
För varje steg man tvingas ta,
blir det svårare att gå.
Men då, när slöjan lyfter sej
och murarna bryts ner,
och inte ens horisonterna
begränser det man ser.

Det är då man vill få gömma sej...

En uppskattad och välkänd text som då kunde öppna för den andliga erfarenheten som Bibeln berättar om. Samma metod som Paulus på Areopagen använde. Med anknytning till det som var allmänt känt och uppskattat.

Men när det man fyller sitt huvud och sitt liv med inte inrymmer en medveten öppenhet för Gud (som innesluter hela trons värld) så blir det ju enbart min egen förmåga det kommer an på. Om jag kan orka att relatera det sekulära till Gud. Och det är en alltigenom idealistisk illusion att det skulle låta sig göras. Det som sker är att allt mer tid och kraft tas i anspråk av tankar, ord och handlingar som enbart på skapelseplanet blir Guds, och då bara i en allmän och allomfattande mening. Och Gud blir alltmer diffus och panteistisk, alternativt blir alltmer som en avlägsen släkting man endast på förekommen anledning tänker på eller bryr sig om.

Det är en önskedröm/vanföreställning att de sekulära texterna kan ersätta Psaltarens gudsfromhet och trosmässiga inriktning på Gud. Psaltaren själv uppmuntrar visserligen till att sjunga en ny sång, men självklart till Herrens ära! Hotet i nutiden är inte att vi ber för mycket eller att vi fyller våra liv med gudslängtan - utan att vi fyller våra liv mer och mer, och ofta uteslutande, med allt annat! Guds plats i våra liv är reducerad till en liten oansenlig tårtbit i ett undanskymt (ofta förandligat och mycket världsfrånvänt) hörn. Vår förmåga att se och ta emot var ny dag som Guds gåva försvinner eftersom vi inte lever med den ständiga bönen i våra hjärtan.

Så Ola Sigurdson som älskar amerikana och modern musik ska naturligtvis fortsätta att göra det. Men det kan knappast räcka för människor i vår tid att tro att Gud omsluter och helgar precis allt. Vi kan inte hoppas på att alla sekulära texter pekar mot Honom. En dag kanske det kan bli så? Men vi är inte där.

Kultur och konst inkluderande litteratur och musik är underbara verktyg som kan fylla våra liv med sådant som är gott. Men även det till synes goda kan bli till en avgud och en ersättning. Så gärna musik, men framför allt: mer av tro! Mer av Gud!

4 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet!!

    Jag tror själv att musiken i Svenska kyrkan inte bara är en tillgång utan också ett problem. Musiken blir ofta inte en del av gudstjänsten utan i stället så får konserter och dylikt ta mycket av våra krympande resurser i Svenska kyrkan. Tyvärr tycks få se eller vilja erkänna detta.

    Dessutom måste det musikaliska få en inramning som tolkar det och ger det en riktning. Musiken är inte per autmatik bara av godo vilket så väl Råttfångaren från Hamel som Horst Wessel-lied lärt oss.

    SvaraRadera
  2. Alldeles sant och mycket tänkvärt. Skulle tro att de flesta kristna känner igen sig i detta - så även jag.


    Ett litet påpekande dock. Det heter Areopagen. Om man ska vara petig. :)

    SvaraRadera
  3. Petiga kommentarer välkomnas och uppmuntras. Bloggen skriver nästan sig själv och korrekturläsningen fallerar ganska ofta. Ska klaga hos vederbörande med en gång.

    Areopagen står det naturligtvis i allas Biblar där de av intresse gott kunde läsa Paulus tal i Apostlagärningarnas 17 kapitel...
    Och nu rättar jag till stavfelet även i tetxen ovan!

    SvaraRadera
  4. Texten ovan ska det förstås vara...

    SvaraRadera