16 november 2017

Staten som tror sig äga Svenska kyrkans historia

Av någon anledning behövde jag få fram ett utdrag ur en konfirmationsbok från år 1986. Det blev en del ringande innan jag till sist hamnade hos riksarkivet som visste besked. Den efterfrågade konfirmationsboken var digitaliserad och jag kunde därför få besked om vilket år och vilken bok personen fanns i. Glad i hågen beställde jag ett utdrag och fick genast besked att det kostar 125:-.

Mitt livslånga medlemskap i Svenska kyrkan betydde blott intet när staten tagit hand om Svenska kyrkans arkiv och anteckningar om de kyrkliga handlingar som ägt rum i gudstjänster. Var det inte sådana tjänster som medlemmar har rätt att förvänta sig av den kyrka de tillhör? Det är obegripligt att kyrkan släppte ifrån sig sin gudstjänstböcker, åtminstone vad gäller människor som fortfarande lever. Så lätt kan ett kyrkligt arv uppges och monopoliseras av staten.

Inget ont över personalen som handhar de kyrkliga arkiven. De gör det gediget och tjänstvilligt. Invändningarna gäller principen att staten "äger" kyrkans historia. Inte undra på att kyrkan är vacklande beträffande sitt eget arv i gudstjänst och liv.




14 november 2017

Hungra efter Gud

Citat ur ny predikan på ordrik från Alla helgons dag:


Utmaningen idag är drabbande
Den handlar om hur vår, din och min,
relation till Gud kan ha stagnerat –
vi blir så lätt nöjda, rika och tillfreds
med hur det för stunden ser ut
vi stannar i växten, slutar att be och arbeta
med förhållandet till Gud

Borde vi inte släppa fram vår otillräcklighet?
Inse att vi bär hunger och törst efter
mer av närhet, kärlek och gemenskap
mer av Gud?

Många av helgonen upplevde sin personliga
otillräcklighet och hungrade efter
att bli helhjärtade och engagerade
alltmera kristuslika, att följa i Jesu spår
Och vi i de heligas samfund
är väl här för att avhjälpa vår stora brist,
vi har kommit hit för att vi hungrar och törstar
efter gemenskap med Herren
När vi förvandlas blir också
kampen i världen mot svält, hunger och törst
en gudstjänst för oss…

26 oktober 2017

Visioner om ständig sommar


En församling är som en biotop för de speciella varelser som fylkas där. Man får inte rubba balanser särskilt mycket innan miljön blir mindre attraktiv för några av de sällsynta arterna. De migrerar då och söker efter mera passande omgivningar där både jordmån, näring och luftkvalitet fyller deras högt ställda behov och förväntningar.

 
Här och där dyker dock upp visionära landskapsarkitekter som drömmer om böljande ängar och ständig sommar, som om deras radikala omorganisering av biotopens fysiska miljö skulle garantera en sådan nyordning. När sommaren trots allt övergår i vissnandets höst och bottenfryst vinter så trollar de med språket. De säger andlig vår och ständig tillväxt när de flesta ser fallande löv och borttynande.
 

De som då vågar sig på att säga att artrikedomen snarare minskat än blommat plockas bort från sina uppgifter att vattna, ansa och vårda. I själva verket, hävdas det, är de faktiskt skyldiga till att den nya sköna världen inte genast slår ut i blom. De har inte bara åstadkommit svagheten, de utgör den! Bara de migrerade så skulle frid och fröjd infinna sig.

Skulle de till nöds bege sig söderut för att finna växtplats i ett drömt Lazio, beläget i citronernas sköna land, blir de bespottade. De kallas svikare eftersom de inte jublar över torftighet och vattenbrist i gamla biotoper, miljö- och klimateffekter som gjort det svårare att få rötterna att fästa.

Även om utrymmet för vissa arter krympt genom omdaningar, konstgjorda kullar och stenpartier så lyckas de hålla sig kvar. Här och där finns skrevor och prång kvar med gynnsam jordmån som man ännu inte lyckats frakta bort. Se jag gör allting nytt, lyder slagordet och allt ska göras om. Nytt är nyttigt och förändring alltid till det bättre. Det blir bättre och bättre dag för dag. Utveckling är de bästa ting som sökas kan all världen kring.

Men någonstans i myllan ligger en hemlighet fördold. Något som flödat sedan urminnes tider. En källa med friskt vatten som inte går att visonera bort.




 

20 oktober 2017

Vad blev det av enhet och konsensus?


I perioder har man i kyrkliga sammanhang med uppskattande ord beskrivit vad man menat vara ett afrikanskt sätt att fatta beslut. Modellen har varit byn där man samlats i skuggan under ett stort träd. Där har alla fått säga sin mening. Samtalet har pågått till man nått fram till ett gemensamt beslut – ett samstämmigt beslut som uppnåtts genom konsensus. Man har talat tills man hittat en lösning alla kunnat förenas runt.
 
I den mera påtagliga verkligheten hemmavid har istället majoritetsbeslut med överkörning av minoriteter blivit det vanliga. Ingen av de styrande verkar riktigt inse och förstå värdet av att finna gemensamma lösningar. Med en sådan metod försvagas också sammanhållningen och lojaliteten inom kyrkan. Den som gång efter annan blir överkörd, marginaliserad och negligerad förlorar både lust och förmåga att vara lojal med den ordning som råder.
 
Biskoparna borde besinna detta faktum. Episkopéuppgiften rymmer inte bara tillsyn. Men för många är det den relation man mestadels tycks ha med biskopsämbetet. En biskop ska också både främja och uppmuntra. Viktigast av allt är nog biskopens funktion att hålla samman kyrkan, att vara dess synliga uttryck för enhet inom kyrkan. Särskilt när denna enhet hotas eller saknas blir biskoparna kallelse att hålla samman kyrkan viktig. Dessvärre har denna sida av uppdraget tonats ner till förmån för en funktionalistisk hållning. När biskoparna blir kittet som ska hålla apparaten igång genom sina beslutsfunktioner i den kyrkliga apparaten blir enhetsuppdraget tolkat utifrån majoritetens ståndpunkt. Minoriteter lyssnas inte på något meningsfullt sätt till och hänsyn tas sällan. Majoritetens rätt och de starka korporationernas inflytande har ersatt enhet och gemenskap.
 
Beslutet i handboksfrågan har blivit ett exempel på hur snett det kan gå om man inte orkar eller vill ta hänsyn. Redan från början uteslöts den liturgisk expertis som var mest förtrogen med mässans utformning och historia. Det är ett talande tecken när Christer Pahlmblad hölls utanför. Han ville generöst nog ändå ge ett bidrag vilket blev en bok Mässa för enhetens skull. Där ger han ett ovärderligt bidrag som såvitt jag förstår lämnats helt åt sidan. Alla känner vid det här laget till den musikaliska expertisens invändningar och kritik. Dessa båda exempel demonstrerar oviljan att finna en handbok där man strävat mot ett enhetligt uttryck för kyrkans mångsidiga och rika liturgiska bidrag och arv. Nu riskerar handboken istället att bli ett senkommet påbud för att tvinga in de olika traditionerna i former kring vilka ingen konsensus råder. Det är en annan slags enhet än den som uppnås genom strävan och vilja att hålla samman utifrån ord och sakrament!
 
Min oro är att den majoritetskultur som råder har ersatt lyhördhet och lydnad för Guds ord med att vinna strider och behålla makt, snarare än att finnas enhet i Jesus Kristus och att söka efter Guds vilja för och med Svenska kyrkan. Om den slutsatsen stämmer kan var och en själv undersöka utifrån hur det kristna livet beskrivs av de nomineringsgrupper som styr och bestämmer i Svenska kyrkan och vilka ansträngningar som läggs på att lyssna, ta hänsyn och nå konsensus.
 

11 oktober 2017

Fler förlorade val?

Nu måste fler bestämma sig för att en förändring ska ske. Kyrkans valsystem och representation måste reformeras i grunden. Partipolitik ut och tro och teologi in. Inte för att människor ska duga. Nej! Så behöver det vara för att en kyrka ska vara en kyrka.

De semipolitiska grupperingarna som distanserat sig från partierna behöver ta nästa steg. Kristdemokrater för en levande kyrka får sluta med att kalla sig kristdemokrater och satsa på att bredda sin bas. Orden om att man är ett opolitiskt eller icke-partipolitiskt alternativ måste synliggöras. Annars kommer man att vara hänvisad till procentsatser under 4.

Frimodig kyrka och POSK klarar inte matchen ensamma. De behöver organisera sig över gränserna. För att gemensamt stärka striden mot de sekulära partiernas makt i trossamfundet. Var och en står de sig slätt mot de sekulära partiorganisationernas styrka, deras organisatoriska apparat, deras ekonomiska tillgångar och deras förmåga att mobilisera sina partier och delar av deras väljarbas.

Om ingen tar sig an arbetet att förena bundsförvanter i alla möjliga sammanhang faller denna strävan att fullfölja skiljandet av kyrka och stat till marken som något fåfängt. Det blir civilreligion, trendig och all inclusive, som slår igenom. All denna medmänskliga välvilja som partierna torgför inom kyrkan kunde lika gärna kanaliseras till Röda korset, Rädda barnen, Amnesty eller någon annan behjärtansvärd sammanslutning. Kyrkans unika budskap om frälsning och räddning i Jesus Kristus demonteras till förmån för att var och en inte bara ska med utan att det ordnar sig hur man än tänker eller tror...

På det sättet förstår jag det ständiga ordandet om allas lika värde och de nedsättande kommentarer som regnar över dem som önskar att evangeliet och Guds frälsningsgärning, såsom all kristen tro frimodigt bekänner, skulle förmedlas som kyrkans centrala uppgift.

Redan Luther visste att Guds ingripande och trons mottagande föregår kärleksgärningarna i kyrka och värld. Nu för tiden har man utan vidare teologiska överväganden eller resonemang ofta vänt på föreställningen så att först värvar kyrkans anställda människor så att de blir diakonalt verksamma och sedan kan de förhoppningsvis bli indragna i "kyrkans verksamhet".

Vad stort sker, sker i det lilla. Eller långsamt. Så låter det när man ska bortförklara att det mest förnuftiga ännu inte slagit igenom. Denna klena tröst måste utmanas. Organisation och överenskommelser över gränser är mänskligt att döma enda framgångsrika vägen. Det går inte an att vänta att gripa sig verket an. Dröjer man tills nästa gång och år det blir kyrkliga val, då är valet än en gång förlorat... 





07 oktober 2017

Vem fick för sig att man måste duga i kyrkan?

Den 18 september i Kyrkans tidning hävdade kyrkomötets ordförande Karin Perers att det inte är höger vänstermotsättningen som präglar kyrkan utan att följande strömningar finns: – En strömning omfattar en mer bekännande kyrka där man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig, en annan strömning betonar det svenska i Svenska kyrkan och vill gå mot en mer nationalistisk kyrka och så den tredje strömningen, ett värn för vidareutveckling av den öppna solidariska folkkyrkan.

Perers har rätt i att höger-vänsterskalan inte fungerar i kyrkan. Men när hon beskriver strömningarna undrar jag hur vårdslös man får vara med sina alternativ. Hennes beskrivning av alternativen är tendensiös och politiskt naiv. Hon beskriver naturligtvis inte hela kyrkan utan de krafter som hon menar verkar i kyrkans val. Att Sverigedemokraternas deltagande i valet sägs handla om det svenska och att den strömningen vill gå mot en mer nationalistisk kyrka stämmer väl med SD:s beskrivningar av det de vill.

Men påståendet att den strömning där man vill ha en mer bekännande kyrka menar att "man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig". Att strömningen är ett sätt att döma ut POSK och Frimodig kyrka går väl knappast någon insatt person förbi. Finns det överhuvudtaget minsta lilla belägg för att dessa rörelser skulle tänka eller tala om att människor behöver duga för att vara med i kyrkan? Eller att bara de som tror eller känner sin bibel skulle duga? Då blir det svårt med tanken på att i de heligas samfund samlas syndare och människor som ständigt behöver omvändelse och nåd? Men att man önskar att kyrkan och dess folk ska stå för kyrkan tro, lära och bekännelse är en rimlig förväntan. vad ska kyrkan annars stå för? Och utan bibelkunskap blir kyrkan reducerad till en diffus folkrörelse, vilken som helst. Karin Perers förminskar på ett osmakligt sätt vad dessa grupper i kyrkan sår för. Ett minimikrav är ju att de som avses ska kunna könna igen sig själva i kategoriseringen. Här blir det omöjligt.

Värnet för vidareutveckling av den öppna folkkyrkan blir till sist enkelt att identifiera. Där finns naturligtvis både Centern och Arbetarpartiet socialdemokraterna och möjligen några andra smärre grupperingar. Det finns skäl att ha högre krav på uttalanden av en person som leder kyrkomötets arbte och förhandlingar!

18 september 2017

S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.



15 september 2017

Påhitt och konstruktioner inför kyrkovalet

Häromdagen stod följande artikel att läsa i Nerikes Allehanda inför kyrkovalet:


Här är min replik som fanns införd i dagens NA:
Ibland är det bäst att inget säga. Det rådet borde någon gett Maria Lagerman som i NA svingar vilt inför kyrkovalet. Hon vill inte att ”Svenska kyrkan blir en kyrka för de redan frälsta, styrd av de som är trogna gudstjänstbesökare och personal, utan styrd av dess medlemmar…oavsett om man kallar sig frälst, troende eller bara medlem”.

Maria Lagerman skulle aldrig komma på tanken att man i arbetarrörelsen vore en merit att man är ointresserad av politik. Man väljer företrädare på arbetarkommuner där de allra mesta medvetna och rörelseengagerade deltar. Inte heller skulle hon föreslå att fotbollsförbundet ska ledas av sådana som aldrig går på fotboll eller som inte bryr sig om fotboll. Då går det an med kunskap och aktivitet. Men just i kyrkan görs det till en merit att inte dela kyrkans kristna tro eller delta i kyrkans liv och arbete!

Lagerman vet naturligtvis att ingen driver tanken att kyrkan ska bli en kyrka för de redan frälsta! Svenska kyrkans styrs genom ett gemensamt ansvarstagande, fastställt i Kyrkoordningen, i samverkan mellan förtroendevalda och präster. Kyrkoordningen ställer också upp regler för valbarhet som t ex innebär att man ska vara döpt. Dessutom finns vissa hinder för anställda att bli förtroendevalda.

Maria Lagerman vill att många ska rösta ”så att vi blir fler än de som vill styra kyrkan mot tjänstemannastyre för redan frälsta, eller utifrån mörkbruna värderingar…”. Första delen av meningen är rent påhitt! Och vad gäller risken för mörkbruna värderingar är evangeliets budskap ett fantastiskt vaccin. Att SD alls kan ställa upp i kyrkovalet beror ju på det Lagerman inte vill diskutera – att politiska partier som ska forma vårt samhälle, stat och kommun vill bestämma över ett enda trossamfund (trots att det finns många andra).

I valrörelsen har främst politiska partier hävdat att kyrkan är utsatt för hot som det egna partiet kan avvärja. Detta trots att t ex frågan om samkönade vigslar, kvinnor som präster etc sedan länge är hanterade och beslutade. Det man sedan säger sig vilja med kyrkan förvandlar den till vilken sekulär rörelse som helst. Kyrkan ska genomsyras av partiets ideologi, som om evangeliet inte vore nog.

I vårt samhälle är stat och kommun sekulära. De politiska partierna som styr via regering och riksdag framträder falskeligen som religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. Vore de på allvar neutrala – vad har de då som partier i Svenska kyrkan att göra där beslut tas i kristna trosfrågor, om nattvardsböner och psalmer?

Lars B Stenström









31 augusti 2017

När blev röstkortet ett hjälteintyg?

Svenska kyrkan i Örebro publicerade nyligen en blänkare på Facebook med en bild på röstkorten som sänds ut. Den beledsagande texten löd:

På ett sätt är det här inte bara ett röstkort, utan också ett hjälteintyg. Du som får det är speciell. För förutom ett rikt gudstjänstliv, 15 kyrkor och kapell, 35 körer och ett stort musikutbud är du även med och möjliggör ett omfattande socialt arbete på din hemmaplan, i Örebro. Tack för att du gör skillnad. ❤️Läs mer på svenskakyrkan.se/orebro/kyrkoval.

Svenska kyrkan kan naturligtvis se till att valet uppmärksammas och berätta att röstkorten sänds ut. Det som är mera tveksamt är påståendet att röstkortet på ett sätt också är ett hjälteintyg. Vad i består då den hjälteinsats där röstkortet förvandlas från en handling inför valet till ett intyg till någon som sägs vara speciell? Av textens fortsättning att döma är det berömvärda och hjältemodiga att man är med och möjliggör (finansierar?) kyrkan och dess verksamhet.

Hur speciell och hjältemodig man är om man gör som majoriteten av medborgarna kan ifrågasättas. Det är dessutom självklart i en kyrka att dess medlemmar är med och på olika sätt möjliggör kyrkans liv och arbete. Det är bra att ha positiva förväntningar på kyrkans medlemmar, men det kan knappast vara så att medlemmar är hjältar till skillnad från dem som inte står i kyrkans matriklar. För en kyrka är det dessutom självklart att räkna med att de som tillhör också delar kyrkans tro och liv.

Det är inte heller ovanligt att det utgår budskap från kyrkan i stil med den uppmärksammade reklam: Tack för att du betalar din TV-avgift! Detta tackande, och nu med ett röstkort som ett hjälteintyg, går det inflation i uttryckssätten. Det blir överord som inte har täckning. Och vad ska man ta till nästa gång? Därtill behöver någon sansad person fråga sig vem som tackar vem? Är det de anställda och de förtroendevaldas sak att tacka sig själva (de får ju också röstkort och är därmed speciella) och alla andra?

Ibland hävdas det att det finns grupper som utifrån någon slags elitism vill gradera de tillhöriga som mer kristna om de går i ofta kyrkan. Något sådant sades senast i den direktsända kyrkovalsdebatten i Örebro. Tanken att man klarar att vara kristen på egen hand utan att höra förkunnelsen ur och om Guds ord och utan att delta i sakramentsfirandet har inte mycket gemensamt med den evangelisk lutherska tron och läran. Sådant kan kyrkans texter hävda utan att de kyrkotillhöriga behöver sätta etiketter på varandra som mer eller mindre av det ena eller andra. Att kyrkans mål är att fler ska finna tro och delta i den kristna församlingens gemenskap är dock ovedersägligt och bekräftas även Svenska kyrkans Kyrkoordning! Att påstå att det har med elitism att göra är fullständigt nonsens.




28 augusti 2017

Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan

Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.

I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.
I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.

Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar. 
En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.  


Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?
För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!

Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.
Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.

Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).
Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.

För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.
Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!

Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.
Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.

Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!


22 augusti 2017

Var samtalas det?

Ur ny predikan på ordrik:

I en folkkyrka har varje döpt och troende
ett ansvar för sin församling och sitt samfund
Nog är det både en kallelse och plikt
att tala när så behövs
Inte bara om sina egna älsklingsfrågor
utan om kyrkans och trons liv:
gudstjänst, mission, undervisning
och diakoni…


Här blir dessvärre så att den som yttrar sig
lätt får motstånd och verbala påhopp
och riskerar då att både tröttna och tystna
Det kan också bero på att inte ens i kyrkan
finns det bra forum där vi respektfullt kan mötas
för att samtala om våra erfarenheter,
om tro och liv
och gemensamma angelägenheter
utan att det snabbt blir till en tävling
där starka individer eller grupper ställs mot varandra...

17 augusti 2017

Ihåligt försvar för storpastorat


Läser en debattartikel i Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också instämmande av ganska många. Det som står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?

Vilka argument anför Kerstin Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte är så tydliga.

Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna igen, lätt att hitta.
Detta är tveklöst ett argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.

Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.
Så kändes det säkert här och där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.

Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.
Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna verksamheten.

KHP skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.
Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man använder.
Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i alla storpastorat!

Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.
Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...


15 augusti 2017

Kyrkans resor på tapeten


Likabehandling har länge varit ett viktigt argument inom kyrkan så att man inte oskäligt erbjuder somliga förmåner som andra inte kommer i närheten av. Så har till exempel avgifter vid uthyrningar och kostnader för deltagande i vissa aktiviteter och grupper, till exempel inom ett pastorat, blivit allt mer jämförda och kontrollerade så att tanken på likabehandling kan upprätthållas.

I sin extrema utformning har principen uttolkats som att om inte alla ges en och samma möjligheter ska ingen få det. På det sättet kan man, om man vill, bygga in rejäla stoppklossar eller fallgropar för kyrkans liv och verksamhet.

Kyrkoordningen stadgar i kap 2 om församlingarna  i den 4 § att: En församling ska behandla dem som tillhör församlingen lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Formuleringen sakliga skäl öppnar för att en extrem tolkning inte ska tillämpas. Tydligt är att mannamån inte ska tillämpas och inga gunstlingssystem finnas.

Bakom upprördheten över excesser vid anställdas förmåner och resor som skakade kyrkan för inte så länge sedan fanns dels uppfattningen o att kyrkan bör fungera som föredöme och dels tanken att kyrkan inte ska behandla människor olika beroende på om de är anställda, volontärer eller förtroendevalda. När media granskade olika resor lämnade de konfirmandresorna utanför. Förts nu börjar frågorna stiga upp till ytan hur det förhåller sig med det myckna utlandsresandet med konfirmandgrupper.

Svenska dagbladet lyfte nyligen frågan om utlandsresorna som ett sätt att försöka bromsa och mildra flykten från konfirmandläsningen. Solresor ska locka konfirmander, skrev tidningen, och angav att resor till Italien, Spanien och USA står högt i kurs och erbjuds dessutom ”gratis” till konfirmanden. En representant för Skarpnäcks församling, kommunikatören Linn Wiesser, inser problemet och påtalar att det kan se ut som om man försöker ”köpa” sig medlemmar.

Säkert kan det irritera att ställa kritiska frågor till det myckna resandet, särskilt som det inte kommer alla till del. Men församlingarna behöver nog rannsaka sig själva och tänka igenom argumenten för att ge just konfirmander sådana fria utlandsresor. Dessutom behöver de regelbundet granska resandet och se om kostnaderna för detta regelbundna resande (en enda resa med 20-40 konfirmander kan gå på många hundra tusen kronor) är skäligt ur flera olika aspekter. Dessa kostnader brukar sällan ifrågasättas.

Likabehandling är svårt. I politiken har det kunnat handla om vägningar mellan om människor möjligen ska få var och en ska efter sina behov eller efter vad var och en bidrar med eller att man ska få alldeles oavsett?
 
I en kyrka borde det vara andra värden än resor och det pekuniära som står i centrum. Tron kan knappast byggas genom billiga eller fria resor utan genom att människans andliga väl och ve tas på allvar. Vilket inte hindrar att människor bemöts med respekt och behandlas värdigt!

05 augusti 2017

160 miljoner kostar valet, men vad är mandaten värda?

Kyrkans tidning vet att berätta att kyrkovalet kostar 160 miljoner kronor. Man slår dessutom ut det per år och får det då till 6:35 kr per medlem och år.

Siffrorna i övrigt är också intressanta. Valsedlarna med tryck och distribution kostar i runda slängar 24 miljoner! En annan siffra som nämns är kostnader för IT vid kyrkoval vilket innefattar valsystem, mandatsystem och valdistriktsindelning. Vid kyrkovalet 2013 kostade valnämndernas arbete totalt 76,6 miljoner kronor.

När Kyrkans tidning nu lagt ner ett sådant arbete på att plocka fram valets kostnader är det märkligt att några av de mesta intressanta siffrorna inte redovisats. Det mörkas här och brukar traditionellt förbigås med total tystnad. Svenska kyrkan ersätter nämligen de nomineringsgrupper som tar plats i olika beslutsförsamlingar. Kyrkomötet brukar särskilt valår ge generösa bidrag till de nomineringsgrupper som sitter i kyrkomötet. Men även övriga år kan det utgå ett sådant "partistöd". Hur det politiska partistödet används är ofta debatterat och med krav på redovisning av hur medlen används. Där önskar man också få reda på större bidragsgivare vilket inte alltid redovisas.

I Svenska kyrkan förkommer det motsvarande stöd även lokalt i församlingar och pastorat. Ingen har någonsin redovisat det samlade stödet till nomineringsgrupperna. Men man vet med visshet att mandatstödet i Svenska kyrkan bland annat gav Sverigedemokraterna luft under vingarna så att de även kunde etablera sig som politiskt parti i andra val.

Det borde vara en självklarhet att kyrkan berättar hur mycket man subventionerar de grupper som redan tagit plats i beslutsförsamlingarna på nationell nivå, på stiftsnivå och lokalt. Dessutom borde det vara en självklarhet att nomineringsgrupperna är så pass transparenta att de öppet redovisar hur de använder bidragen (som ju tas av medlemsavgifterna).

Nu väntar jag med intresse på Kyrkans tidnings redovisnings av hur stort och omfattande de olika nomineringsgruppernas ekonomiska stöd från Svenska kyrkan har varit och är. Men det är förmodligen alldeles för mycket begärt eftersom det då kan bli en diskussion om kyrkans val som inte bara handlar om huruvida det är dyrt eller billigt. Man skulle då behöva jämföra de nuvarande direkta valen med indirekta val. Blev det indirekta val skulle förmodligen behovet av mandatstöd kunna minskas rejält!




04 augusti 2017

Medeltidskyrkan ställer en fråga

Medeltida kyrkor står som stolta utropstecken längs vägarna. De berättar om storverk av människor som gripits av tron och ville ge den en hemvist. Det tog decennier att fullborda byggnationerna med tjocka väggar av huggen sten och smäckra pekare där valven kunde vila sig. Ett rum som gav skydd i orostider och en plats för det heliga mysteriet.

Tanken brottas med frågan om vad tron sätter igång hos oss sentida kyrkomedlemmar? Hur djupt går engagemanget? Påverkas vi på samma sätt av mötet med kyrkans Herre?

03 augusti 2017

Intryck från loppissommaren

Denna sommar har jag bevistat ett otal loppisar och antikhandlare. Något ska man ju göra. När det blåser snålt. Och värmen inte riktigt orkar med att bereda oss en skön sommar. Så då har det blivit små utflykter till udda rum som blir som små museer eller installationer med sina många prylar. Dessutom finns det tallrikar och glas som behöver få nya kamrater eftersom en och annan pjäs blivit kantstött eller trasig.

Väl inne i lador, butiker, garage eller tält är det svårt att låta bli att leta igenom bokhyllorna. Inte för att det saknas böcker därhemma  utan för att om möjligt hitta någon av de böcker som ännu inte anskaffats trots att de finns på en imaginär lista över sådant som bör läsas. Dit hör också Staffan Tjärnelds ungdomsbok De små hästarna (1956) som jag har för mig berättade om strandridare på Gotland.

Bara för några år sedan kostade pocketböcker mellan 20 och 30 kronor. Men den strida strömmen av nya böcker bidrar till att priserna är på väg ner. På flera ställen har knappt begagnade pocketböcker kostat 5 kronor! De flesta är naturligtvis deckare men en hel del andra böcker har funnits för samma pris. Följden är att nya travar av böcker sakta växer till. Så småningom hamnar de i någon kyrklig andrahandsaffär eller på någon församlings loppmarknad. Men för tillfället får de ligga i högar...

Annars slås jag av att många loppisar inte har så mycket att erbjuda. Slitet och trasigt blandas med massproducerat och ointressant. Det kan låta som snobbism, men när även de sämst formade glaspryttlarna prissatts så att en eventuell kund ryggar tillbaka och skakar på huvudet då tappar man snart både lust och ork. Det enda föremål jag egentligen burit hem med viss glädje från en loppis denna sommar var en emalj som uppskattas i Örebro men än så länge endast sparsamt på andra ställen. Den ska faktiskt få en plats i vardagsrummet och slipper ligga nerpackade. Alltid något.

30 juli 2017

Om sanning och säkerhet

De senaste veckornas inhemska politiska dramatik har engagerat. Presskonferenserna har avlöst varandra och utspelen likaså. Den som försöker ta ett steg tillbaka för att betrakta det som sker med viss distans kan lägga märke till ett märkligt fenomen. Det är som om frågan om vad som riktigt och sant avgörs utifrån vilket politiskt block man tillhör eller sympatiserar med. När till och med biskopar låter sina partisympatier slå igenom finns det goda skäl att tänka efter vad som är vad.

Tillhör man det rödgröna konglomeratet så är det mesta av det som skett Alliansens fel. De ville lägga ut myndighetsutövning på privat entreprenad. Alltså är det de som borde granskas av KU och hållas ansvariga. Tillhör man Alliansen är det regeringens och flera statsråds försummelser som har orsakat all turbulens i denna politiska kris och därför bör de ta sitt ansvar och entledigas eller avgå.

Illavarslande är det när man så till den grad blir fången i sina egna föreställningar att allt som är galet beror på dem som har en annan politisk inställning. Sanningsfrågan är alldeles för viktig för att enkelt avgöras utifrån partipolitiska tillhörigheter och sympatier. Att det blir så kan också bero på att minsta erkännande om egna tillkortakommanden drabbar partiet och/eller det egna blocket. Därför vill ingen egentligen kliva fram och säga sitt mea culpa!

Dessutom är det så att i politiken saknas det som för en kristen är en grundbult: förlåtelsens möjlighet. Eftersom de olika sidorna föreställer sig att de äger sanningen ska man istället peka finger och utkräva ansvar. Ibland måste det förmodligen bli så. Men för tillfället verkar det fördjupa klyftor och motsättningar istället för att lösa problemen med säkerheten.




29 juli 2017

Bönor förändrar livet

Livsstil och hälsokost håller ställningarna på bokhandelsdiskarna. Till det som just nu är högaktuellt är att äta bönor. De kan näst intill göra under och få kilona såväl som midjemåttet att decimeras. De gör under med oroliga magar och ordnar till tarmfloran så att de goda bakterierna får bästa tänkbara miljö.

För några dagar sedan bestämde sig en mig närstående att göra slag i saken. Vi har nyligen bjudits på en bönsallad som gav smaklökarna goda vibrationer. Så vad kunde väl vara bättre än att skaffa sig lite insikter i bönornas kraft. En bok som särskilt omtals är Låt bönor förändra ditt liv av Lars-Erik Litsfeldt och Patrik Olsson (Bladh & Bladh).

Den välsorterade bokhandeln fick ett besök. Expediten log tillmötesgående inför frågan om den populära bönboken fanns. Javisst, sa hon, den har vi. Jag går och hämtar den. Blixtsnabbt pilade personen iväg bort bland hyllorna och kom snart triumferande tillbaka. Jo, sa hon, det var precis som jag trodde, den hade vi! Och höll triumferande fram Viktorias bönbok.

När saken väl retts ut och man skrattat klart blev det en ny snabb promenad mellan bokhyllorna. Se, där fanns boken om bönor som förändrar ditt liv. Men expediten hade egentligen inte haft så fel. Låt böner förändra ditt liv, hade varit en lika adekvat som bra titel på en verklig bönbok!  

27 juli 2017

Där trons liv ska levas

Hur står människor ut med all den inkonsekvens och alla logiska genvägar som måste till för att hålla fast vid att politiska partier ska styra en av många kyrkor?

Det har i många sammanhang hävdats att tro och kyrka tillhör den personliga och privata sfären. Sedan motsäger man det genom att se till att partiet finns med och får makt och inflytande på att kyrkans beslutsnivåer.

Hur står man ut med de oklara beskeden om kyrkans verkliga uppgift?

Man påstår att partiet är religiöst och livåskådningsmässigt neutralt. Det avspeglas delvis i de kyrkopolitiska programmen som undviker att tala om tron och bekännelsen. Samtidigt tar man i partiets namn beslut om kyrkans tro och lära, som i fråga om nattvardsböner och syndabekännelser.

Och hur kan man godta det förmynderi som utvecklas för att säkra partiets framgång?

Det utövas genom att man inte tillåter de egna partimedlemmarna (som t ex anser att partipolitik inte hör hemma i Svenska kyrkan) att ställa upp för icke partipolitiska nomineringsgrupper. Dessutom avgör partiet vilka partimedlemmar som får stå på de egna listorna.

Kyrkovalsprogrammen talar inte om kyrkans förkunnelse och mission, om hur tron på Jesus skall ges vidare till fler. Istället  handlar det om medlemskap som vore kyrkan en förening vilken som helst och då vill partiet se till att de icke aktivas röst ska höras. Men en kyrka är något annat och något mer än en förening där medlemmarna avgör alla frågor. I kyrkan handlar det också om att följa Guds kallelse och vilja och att vara Gudsordets tjänare och Jesu lärjunge! Kyrkans uppgift tycks i partiprogrammen vara verksamheter som är okontroversiella och trosmässigt lågprofilerade. En uppgift verkar då vara att täcka upp med diakoni och verksamhet där stat och kommun inte räcker till.

Detta knackas ner en dag då partipolitikens konfliktbenägenhet visas i alla sin prydno. Må kyrkan bevaras från att partiernas överdrivna självbild och bristande självinsikt ska fortsätta styra där trons liv ska levas...

23 juli 2017

Förhinder och fritt val

Utdrag ur en predikan på ordrik över Luk 9:51-62:

Följ mig, säger Jesus, men får ett svar som får mig
att tänka på barnbokspojken Alfons Åberg. Han som
hela tiden svarar: jag ska bara...
Barnet har lust att göra något annat
och prövar under barndomen sina förmågor
att välja och vilja själv och inte bara göra
det som den vuxne vill

Men texten har också fungerat som ett exempel
för hur vi alla fungerar, oavsett vilka vi är,
Då målar texten ingen skiljelinje mellan oss
vilka grupper vi än kan räknas in i
Gotlänningar, smålänningar, gambier,
vänstermänniskor, sverigedemokrater eller fotbollsspelare…
Texten pekar på att vi alla har förbehåll
och bindningar som ställer sig i vägen för
vårt lärjungaskap

När någon avgör vad som
verkligen är viktigt att göra
när alternativen vägs - hur gör man då?
Jag tror att det vanligtvis sker
en inre kostnadsberäkning:
Vilka blir följderna om jag fattar ett beslut?
Blir det balans mellan tillfredsställelse och besvär?
Vill jag detta? Har jag lust? Vad kräver det?
Vad måste jag göra?

I frågan om lärjungaskap och efterföljelse
kan man ställa sig frågan om det fungerar att bli en
lärjunge till Jesus i min situation, med mina värderingar,
i mitt sociala sammanhang?

Texten har många bottnar
Många föreställer sig att de har en fri vilja
Och att man personligen har förmågan
att fatta beslut om trons verklighet
Jag kan själv välja att tro på Gud
Eller besluta mig för att avstå.
Att säga ja eller att säga nej…

Men reformationens teologer var inte övertygade
om att vi hade den friheten
Viljan beskrevs som trälbunden och inte fri
Den var slav under världen och det onda
Den kunde inte av sig själv
välja tron utan behövde assistans,
stöd och hjälp av den helige Ande.
Så kan bibeltexten sätta frågetecken
för den frihet vi föreställer oss att vi har
Den är ganska begränsad och bunden
av tradition och sociala konventioner
och mycket annat som politiska sympatier
och gjorda livserfarenheter...

19 juli 2017

Falla där man inte bör

I år är det andra sommaren i rad som jag linkar. Förra året berodde det på en olycklig landning vid ett enkelt litet hopp vid floden Potomac utanför Washington. Jag stupade som en klubbad oxe och fick en stukning som gjorde förflyttning till en plåga. Vid hemresan var det förfärligt att byta plan i Köpenhamn och ta sig från en terminal till en annan.

Hela året har det haltats och hasats med en fot och ett ben som vare sig orkat eller velat. Nu började det hela ordna upp sig. Då fick jag för mig att hoppa över ett staket. Så där som man gjorde i sin ungdom. Numera går det inte så lätt. Jag kom upp på staketet. Och fastnade där. Fick liksom knycka mig över till andra sidan. Under natten blånade höften och lårmuskeln. Värken satte in. Jag kunde inte ligga still i någon enda position. Så enkelt blev jag nattvandrare. Eller natthasare som släpade runt på ett ben och en höft som fick mig att pusta och pysa.

Dagen efter skulle det firas födelsedag hos en granne. Så istället för att gå, vilket var omöjligt, lyckades jag cykla. På hemvägen kände jag lättnad över att det fanns hjälpmedel som gjorde det enkelt att förflytta sig. Här bör jag påpeka att det var ett alldeles nyktert kalas. När jag skulle svinga mig av cykeln vid hemkomsten fastnade benet på en cykelkorg som plötsligt uppenbarade sig på cykeln. Jag hade nämligen lånat livskamratens hoj.

En dykning rakt ner i gräsmattan, som tack och lov var någorlunda mjuk och gräsbevuxen, fick mig att undra hur jag hamnade där. Fort gick det och mörbultad blev jag med nya blessyrer på knä och ben.

Så nu linkar jag igen, som vore denna sommar den förra. Tänk att det ska vara så svårt att bete sig lite värdigt och återhållet stiligt. Stakethoppning och cykelkorgssparkning ska jag åtminstone avstå ifrån. Ett tag.

Jag gnolar inte på Sommaren är kort... Sommaren är fortfarande lång och det kommer säkert nya möjligheter att bete sig. Man kan i alla fall hävda att jag har varit i farten. Att jag har varit med. Och har fått konkret erfarenhet. Så sjungs det på något är det: Det gör ont...  Tro mig. Det gör det. Man får sådant av att falla där man inte bör. Så det tänker jag låta bli. Om jag kan!

15 juli 2017

Kyrkoval och SSU:s " information"


Kyrkovalet är redan hett stoff. SSU blev nyligen omskrivna eftersom de skaffat sig adressen http://www.kyrkovalet.info på nätet. De hade dessutom köpt annonsplats på Google så att deras sida kommer överst på sökningar på ord som kyrkoval och kyrkans val.
Tidningen Dagen uppmärksammade att SSU hade anonymiserat sidan så att den såg ut som en information från Svenska kyrkan. I mycket liten stil, i princip oläsbar på vanliga skärmar, stod att den som sände in sina uppgifter för att få en påstötning inför valet också tillät SSU att behandla personuppgifterna för att ”informera” om kyrkovalet.
SSU vill driva några frågor. En handlar om att man är mot rasistiska och konservativa krafter. De två övriga frågorna formuleras:
Samkönades rätt att få gifta sig.
Kvinnors rätt att vara präst.
Så slår man in öppna dörrar och spelar på att människor dåligt känner till hur det ser ut i Svenska kyrkan. Samkönade vigslar finns det redan beslut om liksom att både kvinnor och män har tillträde till vigningstjänsten. Däremot är det ingens rätt att vara präst, den rätten förfogar kyrkan över. Att låtsas som om detta behöver krävas är inget annat än dumheter och strunt!
Nu har SSU-sidan något korrigerats så att det en aning tydligare framgår att sidan tillhör SSU. Men de kunde inte nöja sig med att uppge det utan de har då lagt in följande text som dyker upp om man vill veta något om sidan: Kyrkovalet.info drivs av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund med syfte att informera och påminna om det kommande kyrkovalet.

Konservativa och rasistiska krafter utnyttjar det faktum att få människor känner till valet.
Vilka som avses med de konservativa och rasistiska krafterna är inte klart utsagt. Man vill förmodligen att orden ska träffa vidare än SD som (s) redan utnämnt till huvudmotståndare i valet. De hoppas kanske att orden ska drabba även några av de partipolitiskt bundna alternativen? Dessutom är det tydligt att den socialdemokratiska devisen ”alla ska med” inte gäller alla…
Uppenbarligen bekommer det inte SSU att de själva just försökt göra det de beskyller ”konservativa och rasistiska krafter” för, nämligen att utnyttja att valet inte är så känt. Varför annars låtsas att det handlade om en neutral ”informationssida”? Om de inte blivit påkomna hade med all säkerhet det socialdemokratiska valmaterialet som fejkad information fortsatt att dyka upp på Googlesökningarna!
Det kommande kyrkovalet blir viktigt för att bryta det partipolitiska inflytandet över en ”fri” och självständig kyrka. (S)-gruppledaren i kyrkomötet Jesper Eneroth skriver i en debattartikel i dagen och ondgör sig över att det kommer kritik mot somliga nomineringsgrupper. Han undviker noggrant att ta upp den bärande invändningen, den att politiska partier som beslutar i stat och kommun, också gör anspråk på att styra kyrkan. I ett samhälle där stat och kommun är sekulära är det viktigt att inte blanda samman den offentliga maktsfären så att kyrkan inte styrs utifrån sina egna principer och kan stå politiskt oberoende.
Jesper Eneroth anser att (s) kyrkopolitik ger Svenska kyrkan goda möjligheter att utveckla sin verksamhet inom alla de grundläggande områdena: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Ändå är den överskuggande och viktigaste ambitionen att försäkra att även de icke aktiva får inflytande. Den ambitionen behöver i en kyrka balanseras med sätt att se till att kyrkan får vara kyrka med bibel, tro och bekännelse som viktiga ledande och styrande texter.
Att gudstjänsten inte är en verksamhet borde Eneroth naturligtvis veta. Dessutom har storpastoratsreformen och andra beslut bidragit till att allvarligt begränsa antalet gudstjänster. Centralisering av arbetsorganisation och beslutsmakt bidrar till att avlöva församlingar på många håll. Om partierna ägnade sin uppmärksamhet och kraft åt at se till att tron på Jesus Kristus väcks och lever, att man missionerade och undervisade så att det kristna livet i tro enligt kyrkans uppdrag kan spridas och överlämnas vore läget mindre allvarligt. Men så ser verkligheten i kyrkan inte ut.
Det är då den öronbedövande tystnaden vad gäller dessa frågor från biskopar och domprostar, med något enstaka undantag, blir så besvärande. Har de blivit så beroende av dem som idag har makt och inflytande att de av bekvämlighet valt att inget säga? Var och en kan ju till exempel undersöka vilka partier som har uppdrag som vice ordförande i stiftsstyrelserna för att se hur det ser ut.
Och alla andra kyrkans tjänare – varför tiger ni?

10 juli 2017

Att bara vara

Regnet ha varit ymnigare än vanligt. Flera dagar i sträck har det ömsom duggat ömsom öst ner. Något har det begränsat vad som varit möjligt att göra. Samtidigt har regnet varit så oerhört efterlängtat. Grundvattennivåerna är som bekant lägre än på länge. Nu hjälper några dagars skvättande inte särskilt mycket. I backen är det ändå rejält torrt.

Väderleken har gjort timmarna inomhus något fler än vanliga somrar. I sin tur borde det märkbart ha gynnat bloggskrivandet. Så blev det inte. Istället för att kliva upp på någon barrikad för att bekämpa oönskade fenomen i samtiden, så tog jag det lugnt och försjönk i en bok.

I bönegrupper och vid meditationsdagar har jag ibland behövt påpeka, nästan mer för mig själv än för andra, vikten av att inte ständigt värdera och bedöma. Tänk att ta ett steg tillbaka och bara vara. Åtminstone för en stund. En avkoppling utan like. Ett utrymme för tilltal på ett djupare plan. Ett väntande när man är  öppen och lyssnande utan att tänka dåligt, sämre, sämst eller bra, bättre, bäst. Tusen andra omdömen får också vila ett tag. Det bortträngda, dolda, glömda kan tillåtas röra på sig. Också det utan utvärderande etiketter.

Plikter och uppgifter, måsten och krav får ledigt. Trycket över axlar och bröst som många känner tillåts lätta. Därför älskar jag uttrycket: bara vara. Vilket även det är en konst som måste övas. För mi del uppfattar jag varandet, oavsett plats, som en relation. Möjligen ha det med den kristna djupmeditationens inställning att göra. Man är inför Gud. Och för att hjälpa fram rätt hållning blir det: att bara vara inför Guds ansikte.

Med alla mina behöv av att vara sedd och omsluten, förlåten och befriad blir varandet i stillhet och tystnad en bekännelse. Här får jag lämna allt som skaver och gör ont, allt som föröder och förvränger. Med ord som jag ofta hanterat och brukat: syndens bortvändhet blir till omedelbar tillvändhet och vila. I mitt inre finns då rum för den som allt förvandlar.

Men, snart nog behöver disken diskas och soporna bäras ut, gräset klippas (när det torkat något) och tvätten hängas. Sedan ska räkningarna betalas och brev besvaras. Mat ska lagas och vänner bjudas. Men även in i dessa sysslor och aktiviteter följer något av detta varande. Hjärtats tysta bön mitt i dagens bestyr...

08 juli 2017

Almedalen och kyrkovalet

Under Almedalsveckan deltog jag i ett panelsamtal arrangerat av Tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Ämnet var Kyrkovalet 2017 och vad partipolitiken har i kyrkan att göra. Samtalet leddes av Elisabeth Sandlund, opinions och debattredaktör i Dagen. Övriga deltagare var Jesper Eneroth, gruppledare för (s) i kyrkomötet, Jan-Erik Amilén, ordförande i Frimodig kyrka, Martin Tunström, politisk chefredaktör Barometern.

Jesper Enerot är blott några och tjugo år gammal och han har gjort rekordsnabb karriär som socialdemokratisk kyrkopolitiker. Han fick en både utsatt och gynnad ställning i debatten. Utsatt eftersom han egentligen var den ende som försvarade partipolitiken och gynnad eftersom han därmed fick anledning att göra många inlägg.

Som väntat tonar han ner partiets roll och får det att låta som om han och 6 000 socialdemokratiska vänner slagit sig samman för att visa sitt demokratiska engagemang i kyrkan. Att partiet på något sätt skulle vara bundet av de beslut som fattas i kyrkomötet gick han förbi. Däremot blev han ganska upprörd över påpekandet att de sekulära politiska partierna har fördelar i kyrkovalet genom de välorganiserade partiapparater man förfogar över.
 
Eneroth fann det märkligt att hans företrädare Olle Burell och han, som han uppfattade det, anklagades för att använda det kontaktnät man hade. Det stod var och en fritt att använda sina kontakter och flest röster vinner, konstaterade han. Så partiets engagemang vad gäller kyrkopolitisk mobilisering var självklar och oproblematisk. Det framstod som en något märklig reaktion för den som påstått sig vara kyrkans utsände inom partiet snarare än partiets utsände i kyrkan. Hur kommer det då sig att man vänder sig till medlemmarna just när det gäller att säkra makt och position, men inte gör sådana insatser när gudstjänstdeltagandet kraftigt viker och dop- och konfirmationssiffrorna pekar neråt?

I diskussionen hettade det till nu och då. Till exempel om Stefan Lövfens intervju i Kyrkans tidning som Jesper Eneroth starkt betonade att han ”gjorde som partiordförande och inte som statsminister”. Att partiordförande Löfven är statsminister hela tiden spelar då tydligen ingen roll. Talade han den dagen enbart som partiordförande för Arbetarpartiet socialdemokraterna och medlem i Svenska kyrkan? Är det ens möjligt? Men inkonsekvensen är uppenbar. I det fallet spelar partiet roll och posten som partiets ordförande är det som gäller.

I samtalet påpekades att (s) målar upp valet som en kamp mot SD. De skrämmer dels med SD för att de tror att det ger dem mer uppmärksamhet, men glömmer att berätta att det också ger SD ökad uppmärksamhet. Genom att utse SD till huvudfiende, en grupp som har svag och vacklande förankring i Svenska kyrkan, är ett uttryck för det taktiska och ganska cyniska spelet att vina fördelar i valet. De flesta kyrkligt oengagerade kyrkomedlemmar har dålig insikt i hur det förhåller sig och kan lätt fås att tro att den utmålade bilden är korrekt. SSU har redan använt SD såväl som ett så gott som obefintliga kvinnoprästmotstånd som en hävstång för att skrämma fram sina medlemmar till valurnorna.
 
Många raljerar över Almedalsveckan och det myckna rosévinsdrickandet. Jag har under många år varit flitig på Almedalsveckorna och gått på mängder av seminarier och möten. Inte ett glas vin i sikte. Däremot har mängder av seriösa och engarade människor visat sitt stora intresse i en rad sammanhang. Jag unnar gärna hårt arbetande politiker, näringslivsföreträdare och folkrörelsemänniskor ett glas rosé. Men ryktet om den flödande rosén är betydligt överdrivet. Visby är inte roséns och ruinernas stad utan rosornas...

 

 

04 juli 2017

Vigselfrågan hör hemma i riksdagen

Vigsel har blivit en viktig fråga för många kyrkopolitiker. Så till den grad har vigseln betonats att några vill göra vigsel till en bekännelsefråga. Man driver tesen att alla präster i Svenska kyrkan måste säga ja till alla slags vigslar. Om blivande präster inte gör de vill de att "fel" inställning till vigsel ska utgöra ett hinder för prästvigning. Därmed har man i praktiken gjort vigseln i det närmaste till ett sakrament, för hur ska man annars förklara att just vigselfrågan drivs till att bli avgörande för om någon ska bli präst eller ej?

Enligt min ringa mening är det Gud och församlingen som kallar till tjänst. I luthersk tradition, som från början är katolsk, är det förkunnelsen av Ordet och handhavandet av sakramenten som är prästernas avgörande uppgifter. Att viga till äktenskap är idag myndighetsutövning, något man gör på statens uppdrag. Alltså förväntas hela kyrkan i framtiden sätta det staten delegerar bl a till Svenska kyrkan, detta att förrätta vigsel, så i centrum att det blir en vattendelare inför prästvigningen. Detta med motivering att människor som önskar samkönad vigsel inte ska bli diskriminerade.

På vad sätt det skulle vara diskriminerande att några präster väjer har man inte lyckats förklara. Då borde det väl sticka än mer i ögonen med samfund som behåller den traditionellt kristna synen på vigsel. Vore det den principiella frågan som var verkligt angelägen för (s) och andra som driver frågan borde man ju lösa den principiellt och inte inom ett enskilt samfund. Enklast vore obligatorisk civil vigsel med möjlighet för kyrkor och samfund inom olika religioner att ordna välsignelsehandlingar. Då är det i riksdagen frågan ska tas upp och inte i Svenska kyrkans kyrkomöte! Kan det vara så illa att man inte vill eller törs stöta sig med företrädare för romersk katolska kyrkan eller med de muslimska rörelserna i Sverige?

Saken i Svenska kyrkan är just nu tillfredsställande ordnad genom att församlingen ser till att en vigselförrättare finns till hands och de som önskar vigas blir vigda. Årligen handlar det om 170 -  190 samkönade vigslar. Svenska kyrkan har över 4000 präster som genomför ungefär 18 000 vigslar per år. Ett prästvigningshinder utifrån samkönad vigsel lär knappast ha någon betydelse i praktiken. De flesta präster kommer ytterst sällan eller aldrig att genomföra en sådan vigsel om man utgår från statistiken.