20 juni 2017

Åt skogen med skogen som katedral

Naturmorgon blir ibland flummigt över hövan. Två dagar i rad (eftersom även reprisen avhördes) fick jag höra talas om "skogens katedral". Det var någon som talade lyriskt om skogens helighet. Som därtill påstod att katedraler var inspirerade av skogen och liksom en avbild av skogen. Marianna Agetorp berättade om sin skogskatedral.

Att katedralerna, dvs stiftskyrkorna där biskopen har sin kateder, skulle ha skogen som förebild är ett misstag. Gissningsvis har man sett stora kyrkor med stora pelare som liknar trädstammar med knoppar på pelare och blommor och blad uppe i valven, ungefär som ett grenverk. Den heliga vägen, via sacra, är en mer träffande beskrivning av vandringen från dopets inträde i trons kyrka fram till altaret och mötet med det himmelska.

Det är gotiken som gör de stora kyrkorna möjliga, smäckra och högresta med plats för väldiga fönster. Dessförinnan var de romanska kyrkorna mindre och mer kompakta. Den tidiga basilikan, den stora samlingssalen, var ett förkyrkligande av kejsarens mötesplats och ceremoniella rum.

Respekt för det heliga är ofta intresseväckande. Reportern uppfattade att det som påstods gränsade till en trosövertygelse och frågade om det var religion. Agetorp avvisade det eftersom religion är något där andra bestämt vad man ska tro. Att hon själv ville "skapa riter" antyder att det handlar om ett religiöst förhållningssätt med skogen som inspiration.

Varifrån kommer tanken att det egna är bättre än det som fler omfattat över tid och rum? Varför är driften att själv konstruera och uppfinna sin egen livsåskådning så stark att man överger den kristna tron? Varför förkastas det som uppenbarats genom Skriften och som generationer byggt och erfarit och med avlagringar från nya sekler i tradition och andligt liv fört vidare?

Överfört till andra områden så kunde det betyda att man inte går till läkare för andra har kommit på sjukdomars orsaker och möjliga behandlingar. Man vill kanske inte ha kläder av tyg som andra vävt och som sedan sytts eftersom de är bättre att hitta på egna sätt att tillverka något att skyla kroppen med mot väder och vind? Sådant hörs inte alls , utan det brukar gälla övertygelser om livets uppkomst och om existens och mening, normer och tro.

Mytologiseringen av skogen kan leda mycket vilse. Visst kan man känna sig uppfriskad av syremättad luft, av vindens sus i grenar och bladverk och det vidunderliga i naturen. Men den är inte bara god , vacker och skön utan plats även för obarmhärtig jakt, död och förruttnelse. Övertro på skogen som läkande miljö kan leda till att beprövad erfarenhet kastas ut och ersätts av hemmasnickrade föreställningarna. Som säkert har varit i säck innan de kom i påse...

Föreställningar om att man inte ska tro som andra möter man som präst ganska ofta. Tron på någon eller något. Man tager vad man haver och snickrar fritt. Stenar, fjädrar, träd, allt kan verka besjälat och tros skänka mening och ge viss struktur åt en kaotisk tillvaro. Många säger sig ju hellre tillbringa en timme i skogen ön delta i en högmässa. Där finner de det gudomliga, det heliga, säger de. Naturromantisk spekulation kunde det kallas. New age. Som om det uteslutande handlade om den enskildes individuella och personliga religiösa upplevelser och känslor. Tro och kyrka handlar om församlingens möte med den uppståndne, om gemenskap och ömsesidigt stöd i tro och liv och inte om maximerad känsla!

Kunde idén om skogen som katedral vara spridd i vida kretsar? Vid en enkel sökning fann jag att någon i Folkbladet hade skrivit så här:
Skogen vi har bakom huset är så majestätisk och vacker. En slags katedral.
Jag har stor förståelse för varför vissa människor hellre går ut i skogen, än besöker en kyrka.
Kyrkan har somligt på sitt samvete, medan skogen är så gott som oskyldig.
Går du in i en skog finns det ingen som säger att ”här får du inte vara” eller ”här passar du inte in”. Alla är välkomna i skogen och vi skall dessutom vara glada och tacksamma för vår allemansrätt. 

Vidare upptäckte jag under letandet att själva Sigtunastiftelsen haft en helg med museet i Sigtuna om träd och skog där man också tagit upp föreställningen om skogen som katedral (sept 2016).

I Smålänningen 17/6 stod följande att läsa:
– Jag vill locka ut människorna i skogen, sa Marianna Agetorp, poet och skogsägare och skapare av den så kallade Skogskatedralen i Stensjöäng i Häradsbäck.
I Skogskatedralen har hon ordnat ett område som är tänkt som vederkvickelse, konstnärliga upplevelser, må bra-stunder och totalupplevelser. Där har varit konserter, konstutställningar, människor har gift sig där och nu har det också varit en begravningsceremoni.

Mer välmående

– Varje skog är egentligen en katedral. Om man är bekymrad kan man gå till en psykolog eller präst för att läka såren - eller till skogen, sa hon.
– Jag har alltid känt mig mer välmående när jag har varit i skogen än när jag gick dit.

19 juni 2017

Värdslig makt i kyrkan

För den reformatoriska rörelsen var sammanblandningen mellan kyrklig och världslig makt en styggelse. Olaus Petri förebrådde den medeltida kyrkan därför att påvar och biskopar hade undandragit sig den världsliga överheten och själva uppträdde som herrar med världslig makt.

I den Augsburgska bekännelsens artikel 28 finns det synpunkter på hur det andliga och det världsliga regementet skall hållas isär. Inte för att så många idag bryr sig om vad bekännelserna hävdar, men det kan vara bra att känna till i våra dagar när politiska organisationer har stor makt i det andliga regementet:

Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i himmelen…






 
   
På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.

Dessvärre ledde reformationen till ett furstligt styre av kyrkan på många platser, särskilt i norra Europa. Pendeln svängde alltför långt åt andra hållet. Den världsliga överhetens makt över kyrkan har följt nationalkyrkorna i Norden. Idag är det inte furstarna som styr utan politiken. Om kyrkovalet i september ska kunna ändra på maktbalansen i kyrkan är den rimliga vägen att gå att hävda att de politiska organisationer som är med och stiftar lagar och bestämmer i samhället och om dess organisation och villkor, dvs i det världsliga, inte samtidigt ska ha makt i kyrkan. Att partierna har svårt att erkänna det i en tid när gränslinjerna mot kristen tro, det konfessionella, dras allt hårdare borde mer än uppröra på ömse håll! 

17 juni 2017

Lasarus lever än

Det pågick vägarbeten och den stora korsningen var en nybliven labyrint. Svängar och knixar åt alla möjliga håll. Röda hänvisningsskyltar var uppsatta. Jag erkänner att de var ganska svåra att följa. Så man fick ta det varligt. Trafiken var ganska tät. Trafikanterna var inte av det gästfria slaget. Det var nästan som i Tyskland. Där tutas det vilt. Längs autobahn. Och inne i städerna. Där lär man sig tydligen att medtrafikanter ska fostras. I Sverige är fostran och trafikvett alltid någon annans ansvar. Men oförbehållsamt erkänner jag. Att i den bil jag framför så benämns andra bilister inte särskilt kärvänligt. De ser att jag bakom det påklistrade leendet muttrar saker som: ska du parkera innan du svänger? Har du bara ettans växel? Vart ska du egentligen?

På en av de röda hänvisningsskyltarna stod det: Lasarett. Sjukhus var inte att tänka på. Laserett var det som gällde. Den uppväckte gamle Lasarus lever än, konstaterade jag.  Undrar hur många som förknippar lasarett med Bibelns berättelser? Där sker säkert ett och annat helande. Oväntade tillfrisknanden som framstår som medicinska underverk. Där opererades min blindtarm bort för mycket länge sedan. Man droppade eter på en ställning över mitt ansikte och jag fick räkna baklänges från tio. Jag hann aldrig räkna klart innan jag långt senare vaknade upp på en barnsal utan blindtarm. Ofattbart var det. Även om det gjorde ont. Ett smärre under, tyckte mina föräldrar.

När jag kom hem från irrfärden i den komplicerade korsningen kollade jag för säkerhets skull Svenska akademiens ordbok om ordet ursprung. Följande stod att läsa: sannol. gm folketymologisk anslutning till namnet på den bibliske Lazarus (se LASARUS) utvecklat ur ett it. nazareto, namn på ett pestsjukhus vid Venedig, beläget på ön Isola di Santa Maria di Nazareth, ’den heliga Marias av Nasaret ö’.

Etymologiskt sett är nog Bibeln en viktigare källa till många ord  än många av oss föreställer sig och som vi (jag) ganska omedvetet och tanklöst använder. Skolan kanske kan hjälpa till att visa på ett sådant samband? Men det vore kanske alldeles för konfessionellt?

29 maj 2017

Kortare uppehåll

Även en sporadisk bloggare kan behöva göra uppehåll. Därför blir det inga bloggposter de närmaste veckorna. Återkommer i mitten av juni med diverse funderingar och betraktelse över liv och värld. Tills dess lär det numera heta: ha det! Paa gensyn!

28 maj 2017

Döden ändrar tidens lopp

När någon dör ändras tidens lopp. Flödet går i andra banor där huvudsak och bisak får ny aktualitet och den personliga förlusten också blir gemenskapens. I församlingen sägs det fortfarande ibland: en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännages… Vi som ännu är kvar delar denna dödens verklighet så nära att någons död understryker att också vi en dag blir dem som påminner andra om deras dödlighet.

Det oväntade beskedet om att någon avlidit blir en chock. I brist på bättre uttryck blir det ofattbart och overkligt. Vi tvivlar och tänker att detta kan väl ändå inte vara möjligt! Men döden är definitiv och tycks fördunkla hoppet om frälsning och uppståndelse. Förlusten blir så påtaglig att kroppens alla fysiska och mentala försvar drar igång på högsta nivå. Efterhand förändras det vi hör och ser och trons hopp står fram på nytt!

Herre, allsmäktige Gud och Fader, förläna denna hädangångna vän den eviga fröjden och vilan för din käre Sons, Jesu Kristi skull. Låt ditt eviga ljus lysa för honom.

 

27 maj 2017

Ett outforskat fält för beteendevetare

Sådant man kan ha lagt märke till vid tillfälliga besök i några olika kyrkor inom Svenska kyrkan. Eller sådant man själv kan ha råkat göra lite nu och då. Beteendevetare har här ett jungfruligt fält för forskning och deltagande observationer.

Vid flera besök lägger man märke till en utvecklad förmåga att välkomnande låta folk vara ifred.

Andra har finslipat egenskapen att stirra på en nykomling så att det känns som om man inkräktar.

Ibland har någon tagit uppgiften att se och ta sig an en tillfällig besökare så pass att det blir för trevligt.

Samtalet i bänkarna kan bli så högljutt att det inte hörs när kyrkvärden hälsar välkommen utan tvingas ta om allt ihop en gång till.

Slår det i kyrkporten efter att gudstjänsten har börjat vänder alla på sig för att se vem som kommer. Är det någon som känns igen nickas de ivrigt i bänkarna.

Det händer att en procession när den nått fram till koret ställer upp sig vid sidan om varandra innan de får gå till sina platser. När det sker vid slutet blir det som på teatern inför de avslutande applåderna.

Man kan ha hamnat bredvid en kommentator som snabbt och konstant utvärdera allt som föregår: Nu snubblar han snart. Varför lyfter han inte på särken? Och hon, hon läser alltid så tyst så jag kan inte höra. Gå upp i predikstolen som man kan se dig. Nu är det en psalm när ska man stå eftersom det är en stjärna, men ingen gör det i alla fall. Förresten hör jag inte om jag sjunger eftersom orgeln spelas så starkt. Är det kyrkkaffe idag?

Fem minuter innan det börjar rusas det omkring och ställs fram stolar, hängs psalmnummer och letas efter kors och ljus. Det är nog en bättre sent än aldrig-församling det här.

En präst irrar runt i koret och står än här och än där, men sällan där man förväntar.

På ett ställe är det så enkelt och naturligt att man vet att hit hittar man gärna igen.

Det verkar obligatoriskt att släpa runt på vattenflaskor för att ta sig en slurk lite nu och då.

Telefonerna kommer till flitigt bruk under predikan. Ursäkten är att man håller på att swischa en kollekt.





26 maj 2017

Vad betyder det lutherska egentligen?

Svenska kyrkan är nominellt en evangelisk luthersk kyrka. Vad betyder det? I den dag som idag är kan man inte alldeles säkert veta. Kyrkans tro är inte på alla de lutherska huvudpunkterna så precis eller fast. När det påpekas är det lätt att avfärdas som trospolis eller som särskilt intresserad av gränser mellan vi och dom.

Trospolis låter som om man med ideologiska batonger ägnade sig åt att patrullera och bevakande korrigera trons gestaltning. Men skulle all slags ordning på trons område avskaffas vore fältet fritt för nästan vad som helst. Det framstår som andligt klokt att tänka mer på trons centrum än dess yttre gränser. Men vill man ha en intellektuellt försvarbar och teologiskt hållbar syn på frälsning och vad kyrkan är kommer ingen ifrån att tänka över vad som tillhör den kristna tron och vad som faller utanför. Det finns i en folkkyrka oerhört många föreställningar som cirkulerar, men som inte stämmer med den apostoliska tron eller med den evangelisk lutherska teologin.

Ett exempel på sådan avarter är försök att avföra synden och syndabekännelsen från kyrka och liturgi. Som om detta att vara allmänt hygglig och göra sitt bästa kunde dra ett streck över arvsynd och fördärvsmaktens inflytande. Ett annat exempel är försöken att föra in föreställningar om själavandring och reinkarnation i kyrkan. Även påståenden om att kyrkan ska vara gränslöst öppen och präglas av mångfald har blivit ett sätt att dra andra och nya gränser mot dem man vill stöta ut ur kyrkan (dem man beskyller för fundamentalism och konservatism).

Att kyrkomötet avvisat att låta nyöversätta de lutherska bekännelseskrifterna är verkligen ett tecken i tiden. Vår evangelisk lutherska tro blir mera en etikett än något reellt om ingen längre känner till vad den Augsburgska bekännelsen hävdar eller hur de övriga texterna i Konkordieboken utlägger denna tro.

Det blir inte så lätt att bedriva ekumenik om de egna rötterna är okända eller avklippta. Självbilden riskerar att bli anakronistisk och präglad av tillfälliga preferenser och samtidens mest populära övertygelser.

22 maj 2017

Kardinalen och sekularismen

Gratulationer och lyckönskningar till biskop Anders Arborelius och Stockholms katolska stift med anledning av att biskop Anders blir kardinal! Med all säkerhet kommer det att påverka hela kristenheten i Sverige i högre grad än många kan tänka. Det är till exempel möjligt att den romersk katolska dialogen med lutheraner är något där ”vår” kardinal kan få betydelse. Stockholms katolska stift som nästan motvilligt växer med många konvertiter och nyinflyttade lär få ännu mer vind i seglen. Därtill kommer säkert ett ökat inflytande i relation till statsmakten och andra samhälleliga organisationer och aktörer.

Ignoransen vad gäller kyrkor och kyrkoliv lär minska något, även om inga underverk lär inträffa vad gäller det religionskritiska etablissemanget som dominerar flera politiska partier. Blotta föreställningen om att det går att rensa tillvaron i skolan, ja hela det offentliga livet, från konfessionella inslag är befängd. Men synsättet har långsamt brett ut sig alltmer och nyligen slagit ut i full kraft i och med socialdemokraternas kongressbeslut om konfessionella inslag och skolan. 

Religion ska nu för tiden reduceras till något teoretiskt, till ideologi. Så blir den ett tomt skal, livlöst och andefattigt, vilket också lär vara syftet. Den religiösa vidskepelsen ska utrotas av det upplysta moderna Sverige. Bara kulturarvet ska få finnas. Kan man då sjunga Tryggare kan ingen vara i en svensk skola utan att det handlar om påtvingad konfession? Kan man lyssna till de flesta av Bachs stora verk eller Mozarts Requiem? Hela den sakrala musiken lär bli stympad!
 
Kan man tillgodogöra sig den stora andliga och etiska skattkammare som Bibeln erbjuder med dess mönsterskapande berättelser och liknelser? Kan man läsa skönlitteratur eller poesi där levande tro finns? Kommer man att kunna förstå det hyllade kulturavet om man ingenting begriper eller på djupet får möta av vårt lands mer än tusenåriga andliga liv? Förr fanns det giftskåp i vissa gymnasiebibliotek där viss politisk och pornografisk litteratur kunde låsas in. Inte ska väl det bli framtiden för allt som har konfessionellt (läs: religiös tro och liv) ursprung? Blir det så – då finns det anledning för en kardinal att yttra sig och att sprida internationell vetskap om. Men just idag lämnas dessa frågor därhän till förmån för glädje över att Kyrkans tidnings gamle kolumnist blir kardinal!

För många år sedan, närmare bestämt år 1983 besöktes Sverige i samband med den stora fredskonferensen Liv och Fred i Uppsala bland annat av den brasilianske kardinalen Paulo Evaristo Arns. Han besökte till exempel Örebro för att möta och hålla föredrag för stadens präster och pastorer. I samband därmed erbjöds lokalradion att göra en intervju med kardinal Arns. Man avböjde med hänvisning till att det inte var någon lokalnyhet. Det var förmodligen första och enda gången som Örebro haft besök av en kardinal, men man förstod inte betydelsen av besöket. Kardinaler togs vid den tiden normalt emot på sätt och med protokoll som motsvarade internationella ledare och statschefer. Nu lär Örebro få fler sådana besök, men av Kardinal Arborelius.

14 maj 2017

Man kan alltid hoppas

En ungdomskörfestival pågår i Olaus Petri församling. Mer än 200 unga körsångare deltar i mötet som avslutas idag, söndag med deltagande och sång i högmässan. Koret lär bli överfullt med välsjungande ungdomar som med sina röster lovar Gud. Det känns märkligt, ja nästan mäktigt,  hoppfullt.

Igår kväll hördes denna månghövdade möteskör bland annat framföra Vivaldis Gloria. Det gjorde de med den äran! Även om det var ganska fullt i kyrkbänkarna fanns det plats för många fler. De som kunde ha varit där, men inte var där, hade haft något helt annorlunda i musikens värld att jämföra med senare på kvällen när Melodifestivalen (Mello låter som en variant på Jello - inte alldeles galen association) kunde beskådas i apparaten. Portugal vann i Eurovisionens Melodifestival och vädjade att musik med budskap och mening skulle komma åter istället för snabbt övergående fyrverkerier. Men varför ens jämföra? Levande musik är upplyftande och ungdomarna i den kyrkliga körfestivalen kunde gott ha haft en överfylld kyrka. Deras förmåga och musikalitet kunde verklige ha glatt många, många fler.

Det värsta är väl att många är så hemmablinda att de inte ens vet om att detta hände! Det drunknar i mångfalden. Om en liten stund börjar högmässan. Då kanske det blir fullt och överfullt? Man kan alltid hoppas!  

06 maj 2017

Argumenten tigs ihjäl

Bloggen stillsam har varit igång i 11 år. En hel del av det som kan vaskas fram ur denna flod av ord och meningar kunde ha stannat i skrivbordslådan. Men det finns annat som har relevans och bärighet på sådant som hänt inom Svenska kyrkan under denna tid. Med den trosvisses envishet har jag skrivit inlägg om den kyrka jag tillhör oh har tjänat som präst i många år. Särskilt har jag nagelfarit partipolitiken i kyrkan och då försökt vinnlägga mig om att ge rimliga skäl för min kritiska hållning. Flera av artiklarna andas irritation, ilska, vanmakt och kan undantagsvis även ha blivit raljerande och vassa.

Det har också hänt att jag ensam eller i samarbete med andra fått artiklar publicerade i dagspressen om sådana ämnen. Några erfarenhet står fram som särskilt kraftfulla. De skulle kunna föranleda att man omprövar hur ett opinionsbildande arbete bör gå till.

De flesta artiklarna passerar utan minsta lilla reaktion. Det kan ha att göra med att bloggen stillsam är obetydlig och enbart sparsamt läst. Men förmodligen beror det i ännu högra grad på att de som kunde och borde reagera och ge sina skäl för en annan hållning inte tar invändningarna och kritiken på allvar. Slutsatsen blir att det i kyrkans sammanhang är meningslöst att argumentera i olika frågor eftersom det enda bemötandet som är konstant är ointresset och tystnaden. Först om argumenten når kyrkomötets talarstol eller förs fram av betydande och inflytelserika grupper och/eller personer kan det bli intressant för dem som har mest makt och inflytande i kyrkan att reagera.

Frågan om storpastoraten, hanteringen av kyrkohandboken och frågan om partipolitiken i kyrkan är exempel på sådana frågor där denna många delar erfarenheten av att inte blivit lyssnade till eller fått ett anständigt bemötande.
Det är då man förstår att talet om mångfald, om allas lika värde och om att alla  ska med, är övertalande slagord mer än något man visar i praktisk handling. Inte ens den Gyllene regeln verkar tillämpas av dem som är vana att bli hörda men som oftast nöjer sig med formella remisser för att samla in vad andra instanser och organ inom kyrkan kan tycka och anse. Så blir också samtalet, även det teologiska, satt på undantag och reserverat för dem som har säte och stämma i beslutsförsamlingarna eller kan åka på möten och konferenser.

Skälen som talar mot de sekulära partiernas maktställning inom Svenska kyrkan faller därför ohörda och betydelselösa till marken. Den som har en dedicerad uppfattning lyssnar inte till andras argument. Tvärtom befäster de kritiska argumenten den redan intagna hållning som till exempel att partierna är garanter för demokrati i kyrkan. Den som tänker efter kan dra slutsatser utifrån tillhörigheten till kyrkan och till de berörda partierna (S, C och SD).

När det inom ett trossamfund blir så att de som har mest makt inte deltar i ett samtal utan nöjer sig med det som händer och sägs i beslutsförsamlingarna blir en bekräftelse på att den ”repressiva toleransen” råder. Om jag tolkar vad det betyder så gäller följande: Säg vad ni vill på olika forum. Vi har inte tid eller ork att bry oss om det. Vi tar debatten där den hör hemma – i beslutsförsamlingarna.

Det vore oklokt att bara skylla på beslutsfattare inom kyrkan. Det finns en riks att även de kritiska inte tar andras argument på allvar, utan enbart befäster sig i sitt motstånd. En fara som är mindre om man inte själv sitter på maktens taburetter. 

Viktigare är påminnelsen om att varje röst ska kunna höras. Vanligt kyrkfolk (i brist på andra goda termer) har faktiskt ett eget ansvar. Om de tiger still och aldrig vill eller våga säga sin mening av rädsla för att stöta sig med de inflytelserika så händer ingenting. Hade inte Luthers uppgörelser med skolastik och avlat spritt sig bland folket hade nog reformationen låtit vänta på sig. Det krävs civilkurage och engagemang i en kyrka för att den ska klara trycket från tidsandan och trendkasten. Svenska kyrkan är i mycket en spegel av det sekulära samhället när den borde vara salt och ljus.

Över historiska gränsdragningar och motsättningar borde samtal och diskussion komma till stånd. Det går inte an att enbart odla sin grupps eller organisations egenart. Inte heller att bara argumentera enskilt som solitär. Det är då kyrkans katolicitet är i fara. Det nuvarande mönstret av nedtystande och tigande måste brytas så att sekulära krafter inte blir de som styr och formar den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse!



                  

03 maj 2017

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Kyrkovalet 2017 har börjat låta höra talas om sig. Här och där anmäler sig nya grupper. Ibland för att råda bot på missförhållanden och avvärja kriser. I andra fall för att delta i det politiska kattrakandet om att hålla kyrkan i strama tyglar så den inte tas över av fundamentalister och tokstollar. Ja, det var så han uttryckte sig Urban Jonsson, arbetarkommunens ordförande i Karlskoga, när han talade 1 maj.

Bland annat lyfte han fram höstens kyrkoval, där valdeltagandet är lågt.
– Det gör att bakåtsträvande makter, främlingsfientliga makter, fundamentalistiska krafter och ibland rena tokstollar, kan få makt inom Svenska kyrkan. Karlskoga Kuriren (3/5)

Någon verklig valkampanj lär det som vanligt inte bli eftersom stridsfrågorna inom kyrkan sällan lyfts på något tydligt sätt i valen. Stridsämnena är oklart formulerade och luddiga om de alls får plats i de insändare och någon försagd kyrkovalsdebatt som väl normalt utgör höjdpunkten på den i stort uteblivna brytningen mellan åsikter. Det stora partiet kan som förra gången bedriva en valkampanj "under radarn" vilket betyder att man mobiliserar sina trogna kärnväljare och därmed fortsätter att hålla sina politiska tumme i ögat på kyrkan.

Man kan förvänta sig, som vanligt, att socialdemokraterna skräms med kvinnoprästmotståndare, varnar för prästvälde, fundamentalister och SD. För en gångs skull har SD förberett sig och skaffat fram många nya kandidater. De inser att Svenska kyrkan än en gång kan fungera som sprängbräda för deras främlingsfientliga agitation och för partiet ambitioner att bli större och till sist störst.

För min del hoppas jag att väljarna ska rösta så att det partipolitiska inflytandet begränsas istället för att växa. Ett sätt kan vara att fråga dem som i stat och kommun företräder S, C och SD vad de anser om storpastoraten, kyrkohandboken t ex vad gäller nattvardsböner och den liturgiska kyrkomusiken, Dessutom har det redan konstaterats att partierna i sin program demonstrerar sin tunghäfta vad gäller att nämna kyrkans Herre och frälsare! om sådant bör även partiledare och andra uppsatta partikoryféer kunna tala initierat. Det är nämligen PARTIERNA som ställer upp och som har sina kyrkopolitiska program.

Skilj kyrkan från staten, sas det under hela 1900-talet. Nu är det en växande opinion som kräver: skilj kyrkan från partipolitiken!


24 april 2017

Barnens andliga vård



LeClézio berättade i sin Nobelföreläsning om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad är de andliga frågor. Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där infinner sig ett nytt medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig samtidigt som han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Allmänmänskliga och existentiella frågor är andliga frågor, eller har åtminstone andliga dimensioner, eftersom kampen mot svälten och för alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar för det kollektiva medmänskliga, för samhörighet och gemenskap. Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli synliggjord och närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir till människa, det vi kallar inkarnation. Dessa sidor hör olösligt samman. Konkret lägger sig Gud, den upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas dessutom snart att dela villkor med världens alla flyktingar. Upphöjdhet och helighet träder fram i utsatthet och maktlöshet.

Jesus, barnavännen, ställde ofta barnen i gemenskapens mitt. Det i en tid när barn hade värde kanske mest som arbetskraft och pensionsförsäkring. I dem såg han mer, han såg det andliga och det gudomliga.

Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

En märkvärdig dubbelexponering. Ta emot ett barn i mitt namn och det är mig ni tar emot. Jesus är barnet. Och barnet får gudomlighet. Barnet är i Jesus och varje barns människovärde förstås som givet av Gud, något människor inte kan kränka utan att samtidigt angripa Gud.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem...

Barnen har Guds rike inte tvärt om! Det är som om det himmelske blivit en egenskap hos barn. Det kanske inte är så förvånande ändå att vi faktiskt kan upptäcka mer av och om barns andlighet! Ämnet är inte bearbetat, än mindre uttömt.

Texten ger också associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i den postkristna modernistiska och sekulariserade samtiden. Men orden ljuder fortfarande utmanande: hindra dem inte!!

Partier och debattörer är rädda för tro, för religion som utövas. Alla måste få slippa religion, så lyder det moderna credot, ty utan kyrka, tro och religion blir världen en fredligare och lyckligare plats. Det värsta tycks vara om man måste befinna sig i närheten när någon som tror utövar sin tro genom att göra det som tron påbjuder: be, fira gudstjänst, lovsjunga, försöka i handling visa kärlek mot sin nästa. Det är så man spikar igen vår civilisations historiska arv och förseglar det så att dess toxiska sida ska klinga av, som vore det kärnavfall. Farligt tycks det vara.  

Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en sällsynt och levande förmåga för det forskarna (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: en ny medvetandekvalité, att uppleva det som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att få mening, insikt och sammanhang. Istället för att uppmuntra denna tillgång och stärka den kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv. Ty vuxenvärlden sätter giftstämpeln på alla slags tro, vare sig den är grov och rudimentär eller mogen och integrerad.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens allt högre vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden tycks vissna i vår del av världen. Människan vänder sig här bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhålls i Barnkonventionen flera gånger. Barn har faktiskt rätt till sin andlighet. Hur denna rätt bli verklighet när det råder brist på reflektion inom området? Peter Kempe har i en intressant uppsats pekat på att vi inte har utforskat området. Åtminstone borde denna barns rätt till sin andlighet betyda att barn i hem och skola, i samhälle och omvärld, kunna möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet, som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Barn tar inte bara slaviskt över färdiga åskådningar utan de är från början medskapare till sin världsuppfattning, sin livsåskådning. De bygger med de byggstenar de får tillgång till. De formulerar sig med det språk de förfogar över. Därför är det livsviktigt att vi inte lägger lock på de andliga källor som generationer öst ur. Gör vi det förminskar vi barns möjligheter att få tillgång till livets många olika dimensioner. Deras livsåskådning riskerar att halta från början.

En livsåskådning innehåller ett centralt värderingssystem (moraliska övertygelser och politiska etc värderingar), en grundhållning och teorier om den egna personen och omvärlden. Kristen tro är en livsåskådning där värderingssystem, grundhållning och uppfattningen av den egna personen och omvärlden präglas av förtröstan och tro på "en högre makt". Mer bestämt på den treenige Guden som i Jesus Kristus ger oss liv. Denna tro är kopplad till en social gemenskap och till ett rituellt och moraliskt handlande.

Dragkampen om definitioner pågår (Kempe s 15-16) och kommer naturligtvis att påverka hur man går till väga för att försäkra barn deras rätt till andlig välfärd och utveckling. Det går inte att komma förbi frågor om hur religion och andlighet förhåller sig till varandra. Är andlighet en allmänmänsklig predisposition? Eller är människan en homo religiosus vars andlighet är en nödvändig förutsättning för rit och myt? Behöver människan alls vara andlig?

Att de sekulära krafterna vill inkorporera andligheten och kontrollera den som vore den deras domän verkar lika troligt som orimligt. Min kritiska fråga är: vad erbjuder man av praktik? På vilket sätt kan man ge andlig övning, växt och mognad om man inte är intresserad? Hur kan man ge vidare rit och myt och kollektiv berättelse om man till exempel förkastar den kristna tron och livets religiösa dimension? Med ett sådant avståndstagande är risken överhängande att det andliga stannar på ytan och inte leder till fördjupning och vitalt andligt liv.

Jag påstår inte att kristen tro och de stora religionerna är de enda som kan förse barn med material för förundran, som kan stimulera till relationellt tänkande, eller som kan bidra till andlig mognad och växt. Men kyrkan har räknat med barnen, även om det finns mycket kvar att göra, och öppnat tillgången till mänsklighetens religiösa skattkammare. Att låsa in detta arv och hindra barn från att ta del av det vore förödande. Särskilt som de nästan gränslöst överöses med kommersiella våldsskildringar i ljud och bild. 


Kyrkan ser barn, varje barn, som en Guds gåva. Det är alltså inte den vuxna människan som ”gör” barn. De är gåvor inte bara till föräldrar utan till gemenskapen, till samhället, källor till glädje och väckare av gränslös kärlek. Och de vuxna har ett ansvar för att vårda, värna och föda dem! Även i andligt avseende! 

15 april 2017

En historisk saga om en kongress och ett kyrkoval

Det var en gång i den yttersta utkanten av världen. Där låg ett litet land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och särskilt nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Påviskt fint. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!

Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark för att kungen skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…

Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati och frihet skulle nämligen råda överallt.

När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga fjättrar hade satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade belagts med tömmar och seldon av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten och kunde styra över kyrkans många.

Vid den tiden hände det att man samlade det största partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts att hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan. Ideologi över tro, så att säga.

Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att sitta på taburetter och bära stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så hörde man även till intra ecclesiam!

Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i världens utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli val och massor av politiska sympatisörer (partitillhöriga) hade ställt upp för obundna och frimodiga sammanhang. Ska det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt står väl till…? Och levde de lyckligt...?




12 april 2017

Finns tron om den ínte får utövas eller synas?

Om socialdemokraternas beslut om ”religiösa” eller konfessionella friskolor liksom om alla skolor blir verklighet kommer det inte att bli roligt för Waldorfskolorna. De framställs sedan länge som vore de enbart en neutral pedagogisk verksamhet, när de i själva verket systematiskt bygger på Rudolf Steiners och Antroposofernas livsåskådning. Märkligt nog har de än så länge sluppit undan den veritabla jakt som riktas mot ett litet antal friskolor där livsåskådning utgör drivkraft och motiverande tankegods. Det kan bero på att ord som religion och religiös inte närmare definieras i den socialdemokratiska diskussionen utan tillåts vara ogripbart fluffiga och oprecisa. Därmed kan man med visst godtycke sortera vad som är religion och konfession och vad som inte är det.

Den nya skolministern Anna Ekström uttalade sig i radions Nordegren & Epstein (från 09:05 i programmet) om att skolan ska vara fri från konfessionella inslag och söka ett system som gör det möjligt - samtidigt som man inte bryter mot internationella konventioner. Samtalet gled sedan in på skolavslutningar där det blev tydligt att man ska avstå från konfessionella inslag men att tradition kan tillåtas. Man ska avstå från trosbekännelser och från bön. Skolministern sa (som om det någonsin i modern tid förekommit tvång t ex vid skolavslutningar) att ingen ska tvingas be, ingen ska tvingas bekänna! Det borde innebära att man i en skola inte kan lyssna på en radioandakt, se en gudstjänst t ex från ett påvebesök i television. Det är lätt att förstå att en kristen grupp i en skola inte längre lär få tillgång till skollokaler för att ha sin samtals- eller bönegrupp under en rast eller vid håltimmar.

Den förre gruppordföranden i Svenska kyrkans kyrkomötes socialdemokratiska partigrupp deltog i debatten vid kongressen i Göteborg. Tidningen Dagen skrev följande: – Nu fasar vi ut de religiösa friskolorna och de kryptoreligiösa bubblorna, sa Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm, på sitt anförande då han försvarade partistyrelsens kompromissförslag. Så tänker en person som länge haft makt och inflytande inom Svenska kyrkan där man har förskolor, dagis och deltar i familjecentraler. Hur länge till måste den ärlige fråga? Tar inte de riktigt små barnen ännu större skada av att utsättas för tro, bön och andlig sång och musik?

Tendensen är tydlig. Tro och trossamfund ska fasas ut som aktiv och deltagande part i samhällsbygget. Olika religioner kan och ska framgent hålla på med sitt för sig. Däremot bör de förstås fortsätta göra sociala insatser för nödlidande och människor som trillar genom välfärdens grovmaskiga system. Då duger det. De troende kan öppna sina kyrkor och religiösa lokaler vid katastrofer och upplåta sina rum för skolavslutningar som de helst inte själva bör delta i. Husvärdarna kan gömma sig när vi gästar deras byggnader. Att de i sig själva är förkunnande lokaler med kultens symboler och föremål bryr man sig inte om. De passerar som kulturhistoria och tradition. Människor ska skyddas från att se och höra några som bekänner, ber eller förkunnar eftersom allt sådant är religiös indoktrinering och propaganda.

Nog är det märkligt att det är partiet som alltid talar om folkkyrkans företräden och välsignelser som på detta sätt vill dra upp gränser mellan människor och tro i praktiken, mellan kyrka och folk. Kristen tro liksom andra religioner ska tryckas in i det privata hörnet och tolereras där men knappast som likvärdig med kommersiella intressen, fackföreningar, idrottsrörelser, välgörenhetsorganisationer eller andra folkrörelser. Vem kan nu tro på alla sköna ord om att det inte ska vara något vi och dem? Så tänker jag som alltmera tycks bli en av dem och som ännu en gång fått det svårare att känna sig som tillhörig detta vi…


En liten läsvärd uppsats om antroposofin och pedagogik.

11 april 2017

Utkräv ansvar för kyrkans medlemsras

Svenska kyrkans statistik lär vara offentliggjord om man får tro uppgifter i media. Radion meddelade denna morgon att närmare 90 000 personer (exakt 85 848) aktivt lämnade Svenska kyrkan året 2016. Att de gjorde det aktivt betyder att det inte skedde passivt, som genom dödsfall. Ökningen är närapå en fördubbling mot året 2015 då 46 895 medlemmar aktivt lämnade Svenska kyrkan.

Att offentliggörandet sker genom medierna och inte via stift och församlingar beror väl på risken för läckor. Då skulle siffrorna sippra ut utan att statistikavdelningen kunde ge sina kommentarer och sin tolkning till det som skett. Men något säger det om Svenska kyrkans förhållande till sina aktiva medlemmar: de förväntas och ska läsa det i tidningar eller höra det i radio först. Eller rättare sagt: så gott som endast via massmedierna. Kyrkliga publikationer, som Nyckeln till Svenska kyrkan, når en bråkdel av de kyrkligt aktiva medlemmarna. De flesta har inte ens hört talas om denna ”årsbok”.

En förklaring till tappet är redan i svang och den handlar om de vidlyftiga resor som gjordes på olika nivåer inom Svenska kyrkan. Ingen lär fråga sig vad det är för kvalitet på en tillhörighet som sägs upp för att det finns människor med dåligt omdöme även inom Svenska kyrkan. Det lär knappast förekomma i högra utsträckning än i någon annan organisation eller folkrörelse ( t ex fackföreningsrörelsen som ju också åstadkommit en och annan rubrik på området).

Nu kommer en hel del artiklar att avhandla det stora antalet utträden och lokalt kommer man säkerligen att försöka mildra intrycket (ett slags skademinimering) genom att peka på det antal människor som samtidigt sökte sig till (eller tillbaka till) Svenska kyrkan. De flesta som kommer att skriva och säga något tillhör två kategorier om jag ska vara profetiskt klarsynt denna tisdag: kommunikatörer och präster.

Endast undantagsvis kommer de förtroendevalda att träda fram och ge sin tolkning och förklaring. Därmed slipper alla undan. Ingen ställs till svars för ett sammantaget uselt resultat. Särskilt för alla församlingar som verkligen satsar resurser på att behålla de redan kyrkotillhöriga är det dags att analysera resultat och hitta förklaringar till varför det gick som det gick.

Ingen kan väl vara tillfreds med att några enstaka personer slutat sina anställningar. Är saken därmed redan ur världen? De akuta reseproblemen är då kanske avförda från agendan, men medlemsraset, ska det bara accepteras och läggas till handlingarna? Vore det inte på tiden att de som har majoritet i kyrkostyrelse och kyrkomötet, särskilt de politiska partierna, tar sitt ansvar? Som vanligt lär de slippa de svåra frågorna och kan lågmält och bortvänt fortsätta som om ingenting har hänt. När blev 85 848 kyrkotillhöriga ingenting och deras aktiva utträden något godtagbart? Särskilt besvärande är siffran för dem som hävdat och prioriterat att i folkkyrkan ska alla med…





10 april 2017

Kyrie eleison

Våldet och mörker, ondska, död
Herre, förbarma dig
Fruktan och oro, sorg och nöd
Kristus, förbarma dig
Kyrie eleison!

Du som hör ropen ur själens djup
Herre förbarma dig
Du som är med oss vid avgrundsstup
Kristus, förbarma dig
Christe eleison!
 
Livet och kärlek, hopp och tro
Herre, förbarma dig
Längtan och glädje, ljus och ro
Kristus, förbarma dig
Kyrie eleison!

(Mel: Jesus från Nasaret)

07 april 2017

Friskolor, barnkonventionen och tro


Ett antal socialdemokratiska debattörer driver avskaffandet av ”religiösa friskolor”. Även vänstern har hoppat på tåget och vill stoppa de konfessionella skolorna. Ett av argumenten låter bestickande. Debattörerna hävdar: Barnkonventionen slår fast att barn och ungdomar själva har rätt att fritt söka, välja eller välja bort religion eller livsåskådning. Men den säger inte att föräldrar får inskränka den fri- och rättigheten genom att placera sitt barn i en religiös friskola. Men det finns naturligtvis en invändning som förbigås med tystnad: tänk om barnen vill gå i en konfessionell skola och själva väljer det?

Barn tillförsäkras ”rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” (Art 14). Men det betyder inte att samhället genast kan lyfta bort och av föräldrarnas skyldighet och rätt att hjälpa barnet ”på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling” när det utövar sin rätt till exempel i fråga om religionsfrihet..

Barnkonventionen är mycket tydlig med barns rättighet att utöva sin religion: Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter. (Art 14.3)

I Barnkonventionens artikel 29 stadgas också att ingenting av det som konventionen hävdar om skolornas uppgift får ”medföra inskränkning i den enskildes eller organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter”, förutsatt att man lever upp till det som är skolans allmänna mål.

Så s-debattörernas enkla hänvisningar till Barnkonventionen för att underbygga sitt avståndstagande till konfessionella skolor håller inte. Det krävs betydligt mer raffinerade resonemang och överväganden för att reda ut vad Barnkonventionen egentligen stadgar. Vad som är barnets bästa ska stå i centrum.

I ett genomsekulariserat samhälle kanske somliga barns religionsfrihet bäst iakttas och skyddas genom att de slipper bli utsatta för angrepp för sin tros skull? Kritiken mot de konfessionella skolorna får det att låta som om de kommunala skolorna är förgårdar till himmelen (om ironin tillåts) eftersom det väl där inte förekommer det man beskyller de konfessionella skolorna för: religiös indoktrinering, propaganda, brist på respekt för olikheter, uppdelning i ett vi och dom-samhälle och segregation. Skulle verkligen de kommunala skolorna ge utrymme för att upptäcka och välja livsåskådning? Pyttsan!  Tvärt om är det sekularismen som upphöjts till överordnad princip, som om den hållningen vore den enda rimliga och vetenskapligt hållbara, neutral och objektiv.

Nog är världen egendomlig ibland. Om en skola vid något tillfälle delar klasser efter kön så smattrar det av invändningar. Att hela idrottsvärlden, redan inom samma åldersspann, segregerar pojkar och flickor är en stor kamel man sväljer utan problem. Inkonsekvent och avslöjande. Det är så man förstår att det inte är själva åtskiljandet man irriteras över. Det blir uppenbart att det är tro och livsåskådning man vill isolera och begränsa.  

Till sist blir det ett slags kollektiv bestraffning man vill tillämpa därför att man är oroad över att det kan uppstå kulturella isolat och sektliknande subkulturer. Det vore väl bättre att ge sig på själva problemet?! Då skulle man också upptäcka att det finns betydligt större och mer akuta problem i den kommunala skolan man inte klarat av eller gjort något åt: social snedrekrytering, segregation, mobbing och enorma ordnings- och arbetsmiljöproblem.

Om debattörerna nu har sådana svårigheter med de konfessionella skolorna så undrar jag varför man inte alls nämner förskolan, som ju också tillhör skolvärlden. Där finns det en mängd förskolor i kyrkor och samfund där ännu mindre barn möter tro i sånger, böner, miljö. Min förutsägelse är att detta bara är början. Nästa slag kommer att gälla förskolan. Redan har kommuner på olika håll slutat samverka med Svenska kyrkan kring familjecentraler

05 april 2017

Gör lögnen någon fri?


Nödlögnen och osanning kommer alldeles för ofta till användning i Svenska kyrkan. Det kan gälla referensgivning när man framställer någon som sökt en tjänst i förskönande dager. Hellre hitta på och bli av med en anställd än behålla en som man inte vill ha? Det kan gälla beskrivningen av en församling fantastiska insatser för att få behålla fler kyrkotillhöriga och slippa förlora sitt ekonomiska underlag? Det kan handla om hur smidigt och fint organisationen fungerar när alla vet att man konstant strider och bråkar? Det kan gälla de sätt på vilka man gör sig av med anställda?
 
Ingen kan väl till exempel tro att det är sant att inga misshälligheter och konflikter finns i mastodontpastoratet Malmö? Inte heller kan väl någon tro att ett sådant storpastorat verkligen gillar sin kyrkoherde som utvecklare, men när det kommer till förvaltning och konsolidering så tycker man det är välanvända pengar att betala 23 månadslöner (nästan 2 miljoner kronor) för att den avpolletterade kyrkoherden ska göra – ingenting!
 
När företrädare för Svenska kyrkan ljuger offentligt ökar utträdena. Och när man betalar fantasisummor för att bli av med präster man inte längre vill ha förbrukas det lilla förtroende som funnits kvar. Möjligen kan det vara partipolitiska reflexer när man ljuger för att få en organisation att framstå i bättre dager än den förtjänar. Förr eller senare kommer sanningen – den som ska göra oss fria – fram. Då får de som farit med osanning stå där med skammen.
 
Kyrkans tidning har ännu inte avslöjat vad som ligger bakom detta utköp av ännu en kyrkoherde. Att de har en moralisk och journalistisk plikt att knäcka den historien är självklart. Lika självklart som att man borde gå till botten med vad som skett och sker i Visby trots att man tillsammans med domkyrkoförsamlingen är medarrangör för en årlig konferens. Det är inte påhitten, förskönande omskrivningar, eufemismer och ljugeri som ger frihet!
 
 

02 april 2017

SD blåser i stridstrumpet inför kyrkovalet


Den 27 mars skickades ett pressmeddelande ut från Sverigedemokraterna. Där berättades om partiets upptakt inför kyrkovalet genom en konferens Tylösand i Halland där man skulle diskutera partiets målsättning inför höstens kyrkoval.
I pressmeddelandet citeras Jimmie Åkesson: "Svenska kyrkan är en viktig del av vår kultur och historia, något som för mig är viktigt att värna och slå vakt om. När vi nu samlas under kyrkovalskonferensen, kommer vi staka ut linjerna mot ett lyckat val senare i höst. Tillsammans ska vi verka för att stå upp för den traditionella kyrkans roll i det svenska samhället."
Betydelsen av att värna och slå vakt om har fått betydelsen att ta över inflytande och makt inom Svenska kyrkan. Men det är lätt att förstå SD:s strategiska förtjusning över kyrkovalets möjlighet till att öka partiets maktbas. Det var politiska partiers möjlighet att ställa upp i ett trossamfunds val som en gång gav skjuts åt SD. Åkesson beskriver det själv när han berättar om kyrkovalet 2001 då man endast hade 500 sympatisörer varav de flesta fanns i Skåne. Efter valet hade man skaffat sig ny position och styrka.  Här kan man läsa mer om den saken. Det var faktiskt Svenska kyrkans valsystem som gav SD den draghjälpen!
I Göteborgsposten 1 april berättas om kyrkovalskonferensen där det framgick att SD i förra kyrkovalet ställde upp med 160 namn. Tidningen skriver: Nu är det 1 000 namn och personer fyllda av det självförtroende som opinionsframgångar skänker.
– Vi besitter en otrolig kraft. Kyrkovalet handlar om att värna vårt kulturarv. Vi kan inte lägga det i händerna på det vänsterliberala etablissemanget, som inte sätter värde på det, sade han (Jimmie Åkesson) i sitt tal och beskrev sitt tidigare kluvna förhållande till kyrkan.
Entusiasm kan vara berusande och ge övermod. Känslan av framgång och medvind kan vända efter valet. Ett bakslag kan komma även om man skulle vinna nya platser på kyrkans alla beslutsnivåer (församlingar och pastorat i kyrkofullmäktige och kyrkoråd, stift i stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse samt kyrkan på nationell nivå genom kyrkomöte och kyrkostyrelse). Alldeles uppenbart är denna vurm för kyrkan dåligt förankrad. Partiet har få verkligt kyrkoengagerade personer som vågar vara tydliga med sitt partiengagemang och samtidigt deltar i kyrkans arbete och liv. Det har varit svårt nog på många håll för SD att få sina representanter att hålla ut över tid eftersom de genom sin brist på erfarenhet och sin främlingsfientliga ideologi i många sammanhang själva framstår som främmande fåglar.
I Svenska kyrkan lär de som valts via SD:s listor få problem att samverka och att ge något mera varaktigt bidrag. Det avslöjas ganska snart om man inget vet om den kyrka man nu ska styra och representera. Inte heller är det någon överdrift att säga att alla andra grupperingar i kyrkopolitiken kraftfullt tar avstånd från mycket av det SD som politiskt parti står för och driver. Inte minst kommer kollisionen att märkas mellan evangeliets budskap och partiets hållning t ex i ordets förkunnelse när det handlar om trons konsekvenser i form av kärlek, medmänsklighet och solidaritet som ska möta främlingen och flyktingen. Följden lär bli nya strömhopp bort från mandaten. Av de framtida SD-stolarna lär åtskilliga stå tomma…
SD:s vilja till maktövertagande (som jag inte skriver på tyska) i kyrkan riktar sig främst mot det ”vänsterliberala etablissemanget” och bottnar inte i glädje över försoningen, tron och rättfärdiggörelsen. Dessvärre lär denna SD:s uppmarsch ge andra partier i kyrkan den varg de så länge skrämt sina väljare med. Då var den en illusion, en nullitet. Nu när Åkesson blåst i stridstrumpeten får särskilt socialdemokraterna den fiende de behöver för att kunna rättfärdiga partipolitiken i kyrkan.
Samtidigt kommer SD att stärka sina positioner genom att synas vara förföljda och bekämpade av det största och mäktigaste politiska partiet. Så betingar de varandra ömsesidigt och drar båda nytta av fiendskapen, de kyrkliga och icke partipolitiska alternativen till förfång. Det stora partiet för att befästa och öka sin maktbas, uppstickaren för att än en gång utvidga sitt territorium och erövra nya positioner.
Hela den prekära situationen beror på att partier kan vinna makt och position för sitt sekulära politiska parti inom en kristen kyrka. På det sättet är kyrkans valsystem en otidsenlig och upplysningsfientlig kvarleva från den tid när staten kontrollerade kyrkan och fattade de avgörande besluten. Kyrkans valsystem behöver skyndsamt saneras och ändras så att politiska partier som ska handha den världsliga och politiska makten i samhället inte än mer tar över Svenska kyrkan.

31 mars 2017

Prästlöftena binder till Guds ord och bekännelsen


Löften ses allt oftare som en tidsbegränsad viljeinriktning. Åtminstone om man ska utgå från partiernas och politikernas utfästelser inför val. Eftersom den föränderliga omvärlden alltid går att utnyttja som skäl för att löften inte ska uppfattas som något hållfast över tid så vet väljarna sällan vad, av det som påståtts, som kommer att förverkligas. En allmän inriktning kan man alltid få ett hum om. Men vad som blir konkret och genomförd politik går inte att utläsa av påståenden, krav och löften som utfärdas inför val.   

Hållfasthetslära går inte (längre) att tillämpa på politiska utfästelser. Ett talande exempel kan ges. Schackrandet kring pensionärernas skatter bekräftar påståendet.

Även inom kyrkan är löften dessvärre en färskvara som snabbt kan härskna. Många har fått erfara det. Innan en reform sägs allt bli så bra, så bra. Församlingarna skulle bli fria att ägna sig åt det en församling ska i storpastoraten. Och det utlovades frihet att forma och gestalta sitt liv även i fortsättningen. Hur det blev sedan kommer forskningen så småningom att visa.

Själv löftesbands jag till kyrkan vid min prästvigning. Prästlöftenas utformning kunde ses som en viljeinriktning då en av flera frågor ställdes till oss vid prästvigningen. Så här ställdes löftesfrågan vad gällde tro, bekännelse och lära: Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?
 


Det fanns ingen tvekan om att det handlade om löften som avgavs och som skulle hedras och följas. Men löftena aktualiserades sällan (eller aldrig). Det gudomliga ordets tjänare skulle ha en fast grund att stå på: den Heliga Skrift och bekännelseskrifternas vittnesbörd. Men bibelstudiet blev för många av oss mest en syssla inför predikningarna. Bekännelseskrifterna ägde många av oss inte ens, än mindre hade vi läst eller studerat dem. Det var som om vi trodde oss redan äga de insikter vi ännu inte förvärvat. Så förblev vi i stort likadana efter utbildning och prästvigning som vi varit dessförinnan.

I går hörde jag ett föredrag av en fd universitetsrektor som slog fast att universitets uppgift var att se till att studenterna lärde sig, förkovrade sig och utvecklades, förändrades. De skulle inte vara likadana efter sin utbildning som före. Så borde utbildningen kunnat bidra till att teologistudenterna djupnade och mognade i sin kunskap och insikt samtidigt som de fick en mera integrerad och levande tro. Nästan inga av de jag tala med om saken har beskrivit det de varit med om på det sättet. Snarare tycks relativism, tvivel och skepticism ha rotat sig.

Hur allvarligt prästlöftena än uppfattades så sjönk de snart undan och Guds ord reducerades till människors ord och blev alltmer till symboler och omskrivningar istället för uppenbarelse. Bekännelseskrifterna som skulle hjälpa till att förstå innebörden av Guds ord reducerades till slagordsmässiga kortformer eller hoppades helt enkelt över. Det är utifrån sådana upplevelser man kan fundera över hur evangelisk luthersk den Svenska kyrkan egentligen är…

 

 

29 mars 2017

Mitt i vid sidan om.

Förr skrev bloggen sig själv. Nu blir det under motstånd som texterna kommer till. Inte för att det saknas viktiga ämnen att avhandla eller brännande frågor att ventilera. Numera blir det av naturliga skäl oftare ur åskådarens perspektiv än deltagarens. Vilket är märkligt då det ur församlingarnas synvinkel knappast kan vara rimligt att de som vare sig är förtroendevalda eller anställda alltid förväntas vara med i verksamheter men samtidigt får ett ständigt mindre utrymme att påverka, färga och forma församlingarnas liv. Rätta mig om jag har fel!

Om tankar kring församlingarnas liv och organisation blir svårare att få gehör för (och alla skall veta att det verkligen inte var lätt förr heller) återstår det stora grundfrågorna som handlar om kyrkans raison d'être (skäl att finnas till), om dess tro, lära och bekännelse. Måhända är det en god utveckling att släppa taget om det dagliga för att se på det för kyrkan grundläggande, och över tid, giltiga. Man befinner sig liksom mitt i vid sidan om!

Risken är överhängande att koncentrationen på nuet och dess problem påverkar och ändrar förhållningssätt vad gäller tro, lära och bekännelse. Den riskerar att bli situationsanpassad och präglad av det för stunden aktuella. Särskilt överhängande är den faran om kunskap och kännedom om vad kyrkan bekänner och lär tillåtits sjunka undan. I värsta fall urholkas inte bara bekännelsen utan kyrkan själv blir ihålig, tom och utan substans.

Nu åberopas behovet av den ständiga reformationen som ett slags legitimation för att vidta de för stunden  påstått nödvändiga förändringarna, egentligen vika som helst. Med ett slagord om ständig reformation blir all förändring nyttig och nödvändig. Så förlorar även ganska sansat kyrkfolk förmågan att fråga efter vad slags förändringar som behövs för att fullgöra det ursprungliga budskapet att bära evangelium till människor, förkunna ordet, vara kyrka och förvalta sakramenten.

Snart upptäcker man att motiven för förändringar sällan har med den grundläggande uppgiften att göra annat än i andra och tredje hand. Storskalighet är ekonomiskt och rationellt är första motivet och möjligen i andra hand påstås att man får mer resurser över för att göra det som är huvuduppgiften. Vilket vid närmare eftertanke nästan aldrig inträffar för då är ekonomin redan så dålig att man måste spara ännu mer och inte får tid och kraft över för det där centrala och absolut nödvändiga som tron och läran handlar om... Jag ska bara-tänkandet som alltid lyckats skjuta annat i förgrunden än förkunnelse, vittnesbörd, evangelisation, tro och bekännelse.

Vi ska bara göra en fastighetsutredning, och bara en vårdplan för kyrkan, bara en policy för mångfald, bara investera så vi får bättre ränta, göra mål och uppföljningar, utvärdera och bara göra en ny städutredning, bara ordna några möten till så att larmen kalibreras, bara utveckla några nya blanketter, lära oss nya dataprogram, bara ta en friluftstimme och besvara ett par enkäter och bara ansöka om strukturbidrag och bara skriva skrivelser så att strukturbidraget inte minskar eller försvinner, och svara på en remiss, och ta kontakt med tryckeriet och sen kan vi väl också ha en andakt där vi ber om frimodighet att föra ut vårt budskap...






22 mars 2017

Den förhandlingsbara sanningen


Tyckande har kommit i vanrykte. Det är inte bara president Trumps fel. Det finns andra tyckare vars åsikter om hur något förhåller sig blir så kontroversiella att de ger allt tyckande dåligt rykte. Polismannen Peter Springare är en person som fått stöd (bl a i en facebookgrupp) för några av sina åsikter om brottsligheten i Sverige. Samtidigt har det han sagt, trots partiell överensstämmelse med somliga fakta, skruvats så pass att många andra inte kunnat acceptera hans beskrivning. Sedan har han gått mycket längre och skrivit att vänsterextrema journalister borde förintas. Om sådant skriver journalisten EricaTrelis i dagens SvD.

Peter Springare räknar hon till en grupp av ”självutnämnda sanningssägare”. De flesta tyckare har nog adlat av sig själva. Några valda eller städslade sanningssägare lär knappast hittas så lätt om man räknar bort ledarskribenter och kåsörer. Präster borde också räknas som varande sanningssägare men deras tro kan t ex få många att tvivla på sanningshalten i deras myckna orerande. De är dessutom bundna av tystnadsplikt i själavård och enskilda samtal så att allt de vet kan helt enkelt inte yppas.

Tidigt i livet lär vi oss tycka. Små barn uppmanas gång på gång att välja och att avge omdömen och låta omvärlden veta vad de anser. Vill du ha…? Vad tycker du…? Hur smakar det…? Ska mamma…? Då är det en dygd att kunna säga vad man tycker, trots att man inte har så mycket underlag för att göra medvetna och övervägda val. När barnen växer upp fostras de till att kunna säga sin mening, att tydligt uttrycka en åsikt.

Hur åsikter förhåller sig till det som är sant, till de fakta vi känner till, till den kunskap och insikt vi delar med varandra utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, är knäckfrågan. Ty vår perception av det som är sant och verkligt färgas av övertygelse, politisk ideologi och livsåskådning. Särskilt för en kristen är sanningsfrågan ständigt aktuell. Falska vittnesbörd godtas inte. Sanningen ska göra oss fria. Ja ska betyda ja och nej innebära nej.  

Populisterna tänjer på sanningen för att den ska passa ideologin. Där är det kartan som gäller och besvärande fakta negligeras eller avvisas som falska och uppdiktade. Inte konstigt att frågan om vad som är sant återvänder (så även i SvD-artikeln). Relativismen som gör sanningen förhandlingsbar måste avvisas. Allt är inte sant som sägs, tänks, anses och tycks – men det finns något som är sant.

Den nya populismen som vi lärt känna gör sanning till något subjektivt. Då blir det en kamp mellan olika ”sanningar” och den som lyckas sprida sin villfarelser mest och bäst får rätt: har sanningen. Det är en förfärlig utveckling som får fogarna i samhället att upplösas och det kitt som håller samman människor i ett samhälle att krackelera. En mentalpopulistisk socialdarwinism ser dagens ljus. Det är då det mörknar!

 

  

20 mars 2017

Förnuft och uppenbarelse

Under ett långt liv har jag gång på gång mött människor som benhårt hävdat den bibliska uppenbarelsens företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Att de för att få sin värld att gå ihop behövt leva i två parallella världar har de sällan erkänt även om det varit uppenbart för omgivningen. När det passade tog man en omväg, gjorde avsteg från munnens bekännelse, och anpassade sig till det moderna samhällets kunskap och teknik.

Bibeln hade alla svar, menade man, men kunde t ex inte riktigt förklara varför det i vår tid plötsligt fanns diabetes, njursjukdomar, hjärt- och kärlåkommor som bibeln med sin terminologi inte alls berörde, Där var det mest andebesättelse, spetälska och människor med blindhet och dövhet. Inte heller fanns telekommunikation, automobiler, tåg, datorer, kärnvapen och kärnkraft. Hur skulle man då kunna tillämpa det bibliska budskapet som man uppfattade adresserade allt som fanns, finns och ska komma? De fick fundera, använda tankekraft och slutledningsförmåga trots att man enbart sa sig läsa som det stod. Och förstå som det var givet. I själva verket gjorde man analogislut och vidgade bibeltillämpningen långt utöver sin påstådda bibelsyn.

Svaren på frågorna om hur kunskap och vetenskap förhåller sig till Bibeln och uppenbarelsen har under den kristna kyrkans historia varierat. Det finns dock en lång tradition av att försöka harmoniera den kristna tron med beprövad erfarenhet och vetenskap. Ett skäl har varit att det Gud uppenbarar inte rimligen kommer att stå i motsats till den lagbundenhet och de system som infogats i skapelsen. Därtill är tankeförmåga och förnuft given till människor för att de ska bruka dem. Att t ex pröva andarna kräver utöver tron
en hel del insikt, kunskap och förnuft.

När den historiskt kritiska bibelforskningen fungerade på detta harmonierande sätt behövde den inte alls bli till avfall och leda vilse. Men när den alldeles kopplade loss från att det finns en gudsuppenbarelse som är oss given och som behöver tolkas in i var tid blev det svårare. Då fanns bara ett ben att stå på och därmed inga spärrar för fantasin eller uppfinningsrikedomen. Då kunde den leda bort från tro, lära och bekännelse. Exempel på båda förhållningssätten borde var och en kunna finna i sin egen omgivning och vid de universitet vars teologiska fakulteter man eventuellt känner till...


15 mars 2017

Hyggligt folk, synd och tro

Den som funderar över Svenska kyrkans sätt att behandla frågorna om tro, bekännelse och lära borde reformationsårets koncentration på Luther väcka ytterligare reflektioner. Självfallet är 1500-talets teologi möjlig att utnyttja för att underbygga alla möjliga ståndpunkter. Men hänvisningar till Luther och Melanchthon sker gärna programmatiskt och förenklat. Det är som om man reducerat en välsmakande sås in absurdum. Förkortning i enkla slagord tar sällan hänsyn till sammanhang vad gäller kyrklig och samhällelig kontext.

Världsbilden var radikalt annorlunda. Många vetenskapliga upptäckter som förändrat världsbilden hade ännu inte ägt rum. Fortfarande stod jorden i i centrum. Blodomloppet och dess betydelse för liv och hälsa var inte utforskat. Samhällena var hierarkiskt uppbyggda och allmogen skulle vara överheten underdånig. I arbetsliv och hem rådde statisk ordningar och rollfördelning av över och underordning. Människan var utelämnad åt olika makter. och få hade kontroll över sin tillvaro. Tillvaron var osäker och mycket ont som pest, förtryck eller krig kunde drabba blint.

Människor levde inte sällan med en omhuldad övertygelse om dömande och straffande Gud. Synd och skuld var en realitet för de flesta. Vad gör en luthersk kyrka när förutsättningar och omständigheter förändrats så i grunden som i vårt högteknologiska välfärdssamhälle? Få människor lever med insikter om synd och har svårt att uppleva det relevanta i den evangelisk-lutherska synen på hur syndaskulden löses genom Kristi rättfärdighet som räknas människan till godo och som skänks genom tron.

Människan ser sig som autonom och myndig i meningen att något gudsingripande inte behövs och om det skett förändrar det egentligen inget särskilt för henne. Åtskilliga samtal vid kaffebord och i samtalsgrupper blir för mig en bekräftelse på att även långt in i Svenska kyrkan tänker an att man gör så gott man kan och att det räcker. Detta att leva i gemenskap med Gud blir en fråga som avgörs av människan och inte av Gud. Om jag själv vill så räcker det för att få ett gudomligt bekräftande ja. Så kan alla hänga med och i stor utsträckning på sina egna villkor.

Eftersom lagen (t ex de 10 budorden, relativiserats fungerar den knappast som en källa till insikt om människans bortvändhet, det som kallades syndamedvetenhet. Inte heller blir lagen den drivkraft som formar medmänsklighet och de goda gärningarnas insats för människa och värld.

Den kristna tron är då inte länge given utan tillhandahålls som en stor leksakslåda ur vilken man plockar det som tycks passa var och en. Tron blir en mental konstruktion där människan bygger sin variant av det hon tycker sig behöva. En aning högtidlighet, en gnutta helighet, ett stänk av eftertanke och fina känslor, och så lite gemenskap när det känns att sådant behövs. Det där med nederstigen från himlen betyder väl att Jesus skrevs in i texterna, uppstånden från de döda handlar nog om ständigt nya möjligheter, och född av jungfrun Maria är ålderdomliga sätt att säga att det var något speciellt med den där Jesus. Den helige Ande måste handla om inspiration och känsla och kyrkan vet ju alla att det inte är någon gemenskap för de heliga, skenheliga skulle det nog vara och betyda...

Om enbart något lite av detta kan stämma på ett antal förhållanden på olika platser inom Svenska kyrkan borde det föranleda allvarlig eftertanke. Knappast över vad som behöver moderniseras, omtolkas eller relativiseras utan snarare över vad i den kristna tron som kan nå fram till människan i det moderna västerländska samhället så att tron kan fästa och tas emot. Ytterst få människor verkar ha Luthers längtan efter att finna en nådig Gud. Däremot tycks många hjärtligt trötta på prestationskrav, egna och andras, och en tung utmattning när man känner att man bär allt ansvar på sina egna axlar. Gud som delar människans börda, bär oss när det är för svårt för oss att gå har blivit ett vanligt inslag i förkunnelsen. Kanske är det ett sätt att närma sig försoningsgärningen på korset så att människan kan bli rättfärdiggjord genom tron?

Det kan låta som om frågan om synden därmed sorterats bort. Så är vare sig möjligt utifrån det bibliska underlaget eller kyrkans samlade troserfarenhet. Men om insikt om synden saknas kanske den för närvarande kan komma efter det man insett sitt behov av befrielse från autonomins förbannelse: att bli salig på sin egen fason. Men mer finns med all säkerhet att tänka och säga,,,

14 mars 2017

Känslorna är många...

Det finns ett misstag jag allt som oftast begår som handlar om känslor. Av någon anledning får jag för mig att jag vet vad andra känner. Förmodligen har det att göra med hur man i barndomen kunde få frågor om man var glad? Eller om man var ledsen. Ganska snart grundlades uppfattningen att känslor kommer en i taget. Möjligen kunde de vara åtföljda av sin motsats. Är du glad eller ledsen? Är du tillfreds eller missnöjd? Känns det bra eller dåligt?

Först långt senare i livet kunde känslorna förstås som något annat och mera än en i taget eller kontrasterande. Inte nog med at någon som sörjde både kunde vara besviken, missnöjd och glad - på en och samma gång. Även den som hade anledning att känna stor glädje bar ibland besvikelse, avundsjuka och missunnsamhet.

Denna stora palett existerade. Den fanns vid ett och samma tillfälle, parallellt eller sammanblandade. Samtidigt läste jag i min enfald av en av dessa känslor. Ofta kanske den mest dominerande men ändå inte den enda andra uteslutande känslan. När jag utgick från det jag uppfattade som den dominerande känslan förenklade jag tillvaron och glömde dess karaktär av motsägelsefullhet och komplexitet. Människors känslor stod i strid med varandra, brottades sinsemellan och ingick i symbioser eller bildade svårförståeliga paradoxer.

Förenklingen då jag reducerade en palett av känslor till en eller två kunde vara underlättande men även gravt försvårande om jag vill försöka förstå upplevelsen och psykologin hos någon annan. Faktiskt även beträffande de egna känslorna kunde den svart-vita bilden ställa till det.



När det gäller hur man tänker och känner i fråga om Svenska kyrkan är på samma sätt sällan alldeles entydigt och glasklart. För min del kan jag känna och hysa kärlek till en församling och många av dess medlemmar men även vara ifrågasättande och kritisk till hur den lever eller gestaltas. Andra som bedömer hur jag förhåller mig vill gärna också ha den förenklade bilden: antingen tycker man om kyrkan eller också tar man avstånd.

Den som till exempel benämns högkyrklig kan då bedömas, inte som tillhörig en levande tradition med stor andlig insikt, utan som avståndstagande och kritisk särskilt gentemot dem som är något annat eller inte ens ser sig som tillhörande någon särskild tradition. Extra utmanande tycks det bli för dem som sällan eller endast undantagsvis lever i församlingens gudstjänst och därför känner sig föranlåtna att bedyra att de visst är kristna och faktiskt är det på sitt eget sätt. Det är då de klassiska frågorna om vad det är att vara en kristen aktualiseras och om hur man kan bli en ordets görare om man låter bli att vara en del av församlingsgemenskapen som ordets hörare.

Det blir uppfattat som hotfullt att vara tydlig och övertygad. Det ses som synnerligen komplicerat, motsägelsefullt och svårt om man talar om sin kärlek till Kristi kyrka samtidigt som man kan vara kritisk mot Svenska kyrkan i mångt och mycket, särskilt mot den från världen inlånade och förstärkta storskalighet, det nervösa sysslande med sin organisation eller så kallade ständiga förbättringar.


På lördag ska jag vid en herrfrukost i min församling diskutera frågan om vem som älskar Svenska kyrkan och vad det innebär att vara kyrka för en person som samtidigt både älskar, är glad, missnöjd och ganska kritisk.

10 mars 2017

Bryr sig Svenska kyrkan om Bibel och bekännelse?

Kristen tro är allt och ingenting. Det kyrkan lär och bekänner är allt och ingenting. Intrycket är svårt att hålla ifrån sig när Skriftens auktoritet avskaffats. Det var inte den historiskt-kritiska bibelsynen som åstadkom det. Det går även med en sådan bibelsyn att ha Skriften som överordnad auktoritet och som primär källa för gudsuppenbarelsen.

Om bibelställe efter bibelställ relaitiviseras och omtolkas så att det som står skrivet så gott som alrdig läses även på sakplanet utan enbart som bilder, symboler för något annat, fiktiva händelser som syftar till något annat än de på sakplanet hävdar - då nedvärderas Ordet och ersätts av människans egna påfund med tillhörande idéer och tankar. Det är då kristen tro kan bli allt och ingenting.

KG Hammar blev uppskattad då han tycktes upphöja människors tvivel och tveksamhet till dygd såtillvida att bara frågorna ställdes så var et tillräckligt. Kyrkans och trons svar blev aldrig särskilt intressanta. Men i en liten artikel i Kyrkans tidning lyfter KG Hammar fram Jesus och hans ickevåldsbudskap. Då finns knappast någon tvekan. Då räcker det inte med att ställa frågan utan då ska man ansluta till den pacifistiska linjen. Går det verkligen ihop?.

Om Skriftens auktoritet underordnas människors egna tolkningar så befinner sig väl även Svenska kyrkan på det gungfly som oral tradition gör. Svenska kyrka har genom tiderna fäst oerhörd vikt vid sina bekännelseskifter som därmed givit stadga och innehåll åt vad man trott och bekänt. De egna bekäönnelseskrifterna har kontrasterats mot frikyrkornas större brist på lärodokument som angivit bas och utgångspunkt till vilken man alltid kunnat återvända. Om sådana dokument saknas är möjligheten, eller risken,  att spinna loss och uppfinna egna inslag och modeller överhängande. Svärmeri och sektväsende har synts i spåren av oklarhet om trossamfunds bekännelse och lära.

När bibelordet relativiseras och uppenbarelsen inte längre fräst finns att söka där blir tro individuell och subjektiv. För ett evangeliskt lutherskt samfund är det allvarligt. Då har man lämnat den grund på vilken Svenska kyrkan liksom andra kyrkor vilar. Visserligen stämmer den gudstjänstfirande församlingen in i den apostoliska och nicenska trosbekännelsen, men även dessa utläggs inte så sällan med tvivel och skepsis som metod. Även där kan bekännelsens ord på sakplanet bortförklaras och symboliseras. Det man säger betyder regelmässigt något annat. Det där med ja är ja och nej är nej är borttrollat...

Nominellt luthersk är Svenska kyrkan i verkligheten något annat. Kyrkans bekännelseskrifter vårdas och diskuteras inte. Frågan infinner sig om man i Svenska kyrkan tycker att det vore bättre om de föll i glömska och aldrig mera hördes av? Präster och diakoner har sällan läst dem, än mindre förtroendevalda och andra anställda. Ibland kan det verka som om inte ens Luthers Lilla katekes lästs och/eller förståtts. Om den egna konfessionens trostolkning och basdokument röner ett sådant öde - vart är vi då som trossamfund och kristen kyrka på väg? Till en position där det mesta, allt och ingenting, går an?