Nu måste fler bestämma sig för att en förändring ska ske. Kyrkans valsystem och representation måste reformeras i grunden. Partipolitik ut och tro och teologi in. Inte för att människor ska duga. Nej! Så behöver det vara för att en kyrka ska vara en kyrka.
De semipolitiska grupperingarna som distanserat sig från partierna behöver ta nästa steg. Kristdemokrater för en levande kyrka får sluta med att kalla sig kristdemokrater och satsa på att bredda sin bas. Orden om att man är ett opolitiskt eller icke-partipolitiskt alternativ måste synliggöras. Annars kommer man att vara hänvisad till procentsatser under 4.
Frimodig kyrka och POSK klarar inte matchen ensamma. De behöver organisera sig över gränserna. För att gemensamt stärka striden mot de sekulära partiernas makt i trossamfundet. Var och en står de sig slätt mot de sekulära partiorganisationernas styrka, deras organisatoriska apparat, deras ekonomiska tillgångar och deras förmåga att mobilisera sina partier och delar av deras väljarbas.
Om ingen tar sig an arbetet att förena bundsförvanter i alla möjliga sammanhang faller denna strävan att fullfölja skiljandet av kyrka och stat till marken som något fåfängt. Det blir civilreligion, trendig och all inclusive, som slår igenom. All denna medmänskliga välvilja som partierna torgför inom kyrkan kunde lika gärna kanaliseras till Röda korset, Rädda barnen, Amnesty eller någon annan behjärtansvärd sammanslutning. Kyrkans unika budskap om frälsning och räddning i Jesus Kristus demonteras till förmån för att var och en inte bara ska med utan att det ordnar sig hur man än tänker eller tror...
På det sättet förstår jag det ständiga ordandet om allas lika värde och de nedsättande kommentarer som regnar över dem som önskar att evangeliet och Guds frälsningsgärning, såsom all kristen tro frimodigt bekänner, skulle förmedlas som kyrkans centrala uppgift.
Redan Luther visste att Guds ingripande och trons mottagande föregår kärleksgärningarna i kyrka och värld. Nu för tiden har man utan vidare teologiska överväganden eller resonemang ofta vänt på föreställningen så att först värvar kyrkans anställda människor så att de blir diakonalt verksamma och sedan kan de förhoppningsvis bli indragna i "kyrkans verksamhet".
Vad stort sker, sker i det lilla. Eller långsamt. Så låter det när man ska bortförklara att det mest förnuftiga ännu inte slagit igenom. Denna klena tröst måste utmanas. Organisation och överenskommelser över gränser är mänskligt att döma enda framgångsrika vägen. Det går inte an att vänta att gripa sig verket an. Dröjer man tills nästa gång och år det blir kyrkliga val, då är valet än en gång förlorat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar