Ihåligt försvar för storpastorat

Läser en debattartikel i Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också instämmande av ganska många. Det som står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?

Vilka argument anför Kerstin Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte är så tydliga.

Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna igen, lätt att hitta.

Detta är tveklöst ett argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.

Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.

Så kändes det säkert här och där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.

Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.

Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna verksamheten.

KHP skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.

Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man använder.

Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i alla storpastorat!

Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.

Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...