Läser en debattartikel i
Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat
är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också
instämmande av ganska många. Det som
står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från
massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna
mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen
och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till
storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?
Vilka argument anför Kerstin
Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte
är så tydliga.
Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna
igen, lätt att hitta.
Detta är tveklöst ett
argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en
enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala
identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas
till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av
sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som
utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.
Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.
Så kändes det säkert här och
där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna
tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda
gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning
inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet
lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.
Unikt
församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid
sida.
Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på
motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande
gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen
förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna
verksamheten.
KHP
skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa
bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra
sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick
förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö
och långsiktig ekonomisk bärkraft.
Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för
utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda
delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån
och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån
förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella
partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man
använder.
Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre
när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan
visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga
arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem
och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i
alla storpastorat!
Utmaningarna
med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.
Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att
möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de
utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa
tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som
storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader
av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid
talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin
helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något
av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot
storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna
med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...
Jag håller fullständigt med dig Lars B. Men tyvärr tycks ju Socialdemokratin fortfarande vara helt besatt av storskalighet inom alla områden, oavsett vad det gäller. Här har Kristdemokraterna en stor chans att ta initiativet med sitt program om att alla som berörs av ett förslag också skall ha möjlighet att påverka det.Det handlar om subsidaritetsprincipen.
SvaraRadera