Visioner om ständig sommar

En församling är som en biotop för de speciella varelser som fylkas där. Man får inte rubba balanser särskilt mycket innan miljön blir mindre attraktiv för några av de sällsynta arterna. De migrerar då och söker efter mera passande omgivningar där både jordmån, näring och luftkvalitet fyller deras högt ställda behov och förväntningar.

 
Här och där dyker dock upp visionära landskapsarkitekter som drömmer om böljande ängar och ständig sommar, som om deras radikala omorganisering av biotopens fysiska miljö skulle garantera en sådan nyordning. När sommaren trots allt övergår i vissnandets höst och bottenfryst vinter så trollar de med språket. De säger andlig vår och ständig tillväxt när de flesta ser fallande löv och borttynande.

 

De som då vågar sig på att säga att artrikedomen snarare minskat än blommat plockas bort från sina uppgifter att vattna, ansa och vårda. I själva verket, hävdas det, är de faktiskt skyldiga till att den nya sköna världen inte genast slår ut i blom. De har inte bara åstadkommit svagheten, de utgör den! Bara de migrerade så skulle frid och fröjd infinna sig.

Skulle de till nöds bege sig söderut för att finna växtplats i ett drömt Lazio, beläget i citronernas sköna land, blir de bespottade. De kallas svikare eftersom de inte jublar över torftighet och vattenbrist i gamla biotoper, miljö- och klimateffekter som gjort det svårare att få rötterna att fästa.

Även om utrymmet för vissa arter krympt genom omdaningar, konstgjorda kullar och stenpartier så lyckas de hålla sig kvar. Här och där finns skrevor och prång kvar med gynnsam jordmån som man ännu inte lyckats frakta bort. Se jag gör allting nytt, lyder slagordet och allt ska göras om. Nytt är nyttigt och förändring alltid till det bättre. Det blir bättre och bättre dag för dag. Utveckling är de bästa ting som sökas kan all världen kring.

Men någonstans i myllan ligger en hemlighet fördold. Något som flödat sedan urminnes tider. En källa med friskt vatten som inte går att visonera bort.