Frimärkesikonerna från 1992

Postverket har genom åren verkligen visat att man gillade julen. Den som vill studera utgåvorna av landets julfrimärken kan hitta många exempel på vårt kristna arv. Då var det knappast någon som invände mot att alla julkort och -brev frankerades med bilder och föremål från den kristna kyrkans insida.

I landets många frimärksalbum sitter ett otal märken med motiv från den kristna kyrkan. Där har man länge haft modet att inkludera det kristna arvet bland frimärksmotiven.  

Förklaringen i häftet med 1992 års julfrimärken var skriven av ikonexperten Ulf Abel. Han skrev: Ikoner är heliga bilder i den ortodoxa kyrkan, ibland kallad den östkristna. Bilden uppfattas här inte enbart som illustration till Bibeln och andra texter, utan som en del av det heliga budskapet. Dessa "fönster mot evigheten" spelar en central roll för församlingen och den enskilde.

Här avbildade ikoner, alla ryska, kommer från Tretiakov-galleriet i Moskva och Ryska museet i St. Petersburg samt från Stockholms Nationalmuseum, som har en betydande ikonsamling. Ikonerna är (övre r. fr. v.) Joachims och Annas, dvs Marias föräldrars möte, 1500-tal, Stockholm, Maria med barnet ("Gudsmodern från Don"), 1300-tal, Moskva, (Nedre r.) Ärkeängeln Gabriel ("Aängeln med det gyllene håret"), 1100-tal, St. Petersburg och Den heliga Nikolaus, 1500-tal, Stockholm.

Skolverkets hymn

Fira advent utan religion! Vilken innovation. Töm adventstiden på sin ursprungliga betydelse och kvar finns, ja, vad då? Väntan på tomtens ankomst? Köpmännens förfirningstid inför jul?

Wikipedia skriver inledningsvis om advent: Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst och är den inledande perioden i det västerländska kyrkoåret. Men det tänkte väl inte skolverket på.

Så i advent tystnar Bereden väg för Herren. Inget Hosianna ska sjungas. Och Ett litet barn av Davids hus ska minsann inte göra vinternatten ljus. Det ska han låta bli! Bibelläsning, bön och välsignelse ska portförbjudas i Herrens hus. Rektorn tar över kyrkans heliga rum. Vet rektorerna vad de i så fall får ansvar för? Medeltida och ovärderliga konstskatter. Oersättliga föremål. Målningar, skulpturer och liturgiska ting.

Inför denna gökungeteknik himlar jag med ögonen. Tanken svindlar. Därför kommer här ett förslag till en hymn att sjungas å Skolverket och i landets skolor i helig adventstid:

Gör porten hög, gör dörren bred
och djupt i stoftet böj dig ned
var glad, ty Skolverket det är
som skyddar dig i kyrkan här
mot religion och sådant trams
tar bort all bön och prästers flams
ty något viktigt är på gång:
sjung skola, sjung en tomtesång!

Vi lär oss alltså hålla fest
i grannens hus, ty där ryms flest
Vi lyfter ut allt de har ärvt
Värdfolk - sitt ner, se bort, håll käft!
Var glad, var nöjd att vi är här
gläds också åt att vi ej svär!
Låt festa loss, vi håller hov
advent och jul, till sommarlov!

För stad och land om skydd vi ber
vi vill ej här välsignas mer
Stäng varje Bibel, sjung ej psalm
göm altaret bak närmsta palm
Vi är ett folk som ej ska tro
att Jesus giver frid och ro
Men - tiger präst och diakon
från sten och valv hörs rop och dån


Läs mer: i Svenska Dagbladet, i Aftonbladet, i Smålandsposten, i Dagen

samt på Skolverkets hemsida:

En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning eller en samling i kyrkan eller en annan religiös lokal. Skolan eller förskolan ska utforma samlingen så att alla elever kan delta. Föräldrarna ska kunna låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade i någon trosriktning.


Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.

Rektorn eller förskolechefen ska ha hela kontrollen över avslutningens eller samlingens innehåll och utformning.

Sluta hyckla

Lutheraners fantomsmärtor tycks aldrig ta slut. Katoliker är skyldiga till det mesta. Katolikskskräcken, gränsande till hat, gör att det mesta annat går an. De verkar rent av som om det vore bättre att vara agnostiker och icke troende än katolskt sinnad.

Vi i Svenska kyrkan, den stora majoritetskyrkan, är så osäkra på vår identitet att vi inte kan anställa människor av andra konfessioner på uppdrag som är centrala för församlingens liv och verksamhet! Föreställer vi oss att de är agenter för inkvisitionen? Men eftersom vi i vår kyrka inte är principfasta gör det ingenting om den som anställs råkar vara baptist eller pingstvän, bara man inte är katolik (eller ortodox)! Frikyrkofolket i Svenska kyrkan ifrågasätts inte. Att de finns där leder inte till några extra granskande undersökningar. Vilket vi bör tacka Gud för!

Men en sällsynt teologisk kullerbytta utspelar sig. De gamla frikyrkorna tillåter nämligen att man är med i två samfund - samtidigt! Så praktiskt. Då kommer man ju förbi detta med att man har en annan övertygelse. Då blir det möjligt att ha två. Samtidigt. Vilket katoliker och ortodoxer inte får ha.

De flesta med annan konfessionell identitet gör utomordentliga insatser för Svenska kyrkan. De är duktiga och skickliga. Därför är de anställda. Vilket talar för att öppenheten måste ökas.

Svenska kyrkan har frikostigt anställt alla möjliga frikyrkobarn, de som redan har eller som har skaffat sig en extra kyrkotillhörighet. Sådana som blivit nominella lutheraner. Nog har det funnits sådana som inte alls vare sig velat eller kunnat försvara dopet av späda barn! Sådana som inte förstått detta med sakrament eller kyrkorummets speciella karaktär. Ja till och med agnostiker och andra kan man städsla om man vill. Men om någon har katolska trossyskon i båten börjar skvallret och misstänksamhetens trospoliser mobiliseras. De som vet att rykten får vingar släpper loss sina fantasier om mörka och dolda syften. Det är då talet om tolerans och mångfaldens välsignelser krackelerar.

Hyckleriet måste naturligtvis upphöra. Svenska kyrkan borde anställa de allra bästa och mest kompetenta oavsett kristen konfession. Små sekter kan behöva försäkra sig om sin egenart genom att anställa folk enbart av den "rätta ullen". Det skulle vara begripligt. Vi i det stora majoritetssamfundet borde däremot frimodigt uppmuntra den ekumenisk öppenhet och ömsesidighet vi påräknar från andra. Allt annat är att sitta fast i medeltidens antagonism. Tänk att fortfarande kunna känna skräck, avsky och att ha värk efter femhundra år. Hur bär de sig åt? (I flera bemärkelser!)

Bön för kyrkan

De senaste månaderna har knäna slitits. Och de knäppta händerna nästan fastnat i varandra. Suckarna och vädjandena till vår Herre har ständigt varit på läpparna. Det som för somliga av oss har varit en svår prövning har för andra varit framgång och triumf. Man vore okänslig för att inte uppfatta detta. Både och.

På ett sätt har processen kring kyrkans organisation pekat på att det finns en högre makt. Eller makter. Stiftet. Och kyrkomötet. På sikt kanske det kan få någon att inse att vi alla lever under sådana makters beskärm? Beskydd? Möjligen kan tron på den som står högt över alla världsliga makter därigenom gynnas?

När de egna orden tagit slut har bönboken kommit till stöd och hjälp. Allt mer har jag tänkt på kyrkan, det där huset vars stenar är vittnesbörd och teologi. Men som också representerar allt vad kyrkan är. Ur Uncommon Prayers i förra versionen av Den lilla bönboken:

O Gud, gör dörren till detta hus
vid nog att ta emot alla som längtar
efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät,
att den inte blir en stötesten för barn och vilsna fötter,
men så hög och stark
att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus
bli en port till ditt eviga rike.

Religionerna möter kommunen

I Örebro, liksom i en del andra kommuner, finns det numera råd eller forum för samtalet mellan religiösa företrädare och kommunen. I Örebro startades det intreerkulturella och interreligiösa rådet 2007. Vid en regeringskonferens nyligen lyftes frågorna om religionernas plats och roll i samhällsbygget. Om konferensen kan man läsa på regeringens hemsida.

Några av medlemmarna i rådet i Örebro uttalade sig om rådets frågor och dess betydelse. Intressanta ämnen diskuteras. Ungdomsfrågor, äldrevård eller mötet i skolan mellan läroplanens villkor och olika religioners fasteperioder etc. Kanske kan Svenska kyrkan i fler kommuner bidra till ett gott möte mellan kommunen och religionerna i pluralis.

Räven på museigården

Nästan varje sommar besöker jag Museigården Norrbys. En bondgård där tiden stannat. Det är som om folket på gården bara är ute i något ärende. Besökaren får kliva in i husets många rum och därtill besöka källaren!

I trappan till övervåningen finns en räv. Med en fågel i munnen. Som en illustration till aktuella frågor. Var och en kan fantisera fritt. Om samspel och relation, om närhet och...

Gotlands Museum skriver om Norrbys: Att komma innanför Norrbys grindar är som att stiga in i en svunnen tid. Inget jäkt stör sinnesfriden. Gårdens nutida värdfolk, klädda i tidstypiska kläder, tar väl hand om dig. Visning av boningshus sker under sommaren flera gånger per dag eller på beställning. Bryggarhuset, smedjan, kvarnen, ladugården och svinhuset står öppna och väntar på besök.


Norrbys i Väte socken tillföll Gotlands Museum genom ett arv 1995. Tre syskon, Edvin, Martha och Erik födda i början av 1900-talet, bodde sida vid sida på gården hela sitt liv utan att bilda egna familjer.

Nu finns de inte mer. Men vi kan minnas dem vid besöken på detta gårdsmuseum.

Tid att sluta häckla

Har Du inte häcklat klart snart? Vad vinner Du på att ironisera och, ja, nästan förlöjliga den stora majoritet inom kyrkan som vill ha storpastorat?


Ingenting är naturligtvis vunnet. Möjligen lättar graden av frustration över hela den märkligaste historien på länge. Att pressen och andra medier helt missat detta är generande för dem. De kyrkotillhöriga, medlemmarna, har inte fått klart för sig vilken omvälvning som förestår eller vad som händer deras församlingar.

Även en majoritet kan ha fel. Att någon av tillskyndarna anar att det finns brister märks på den haltande och nästan helt uteblivna diskussionen. Annars hade de väl vågat ta debatten och testa sina argument. Men eftersom utredningen Närhet och samverkan var så enig behövde man inte. Man kunde nöja sig med att föra ut detta som en förbättring och förstärkning. Av församlingarna och deras möjligheter! Hmm. Hela historien vore väl värd en vitbok.

I en sådan dokumentation kunde vi som ville något annat fundera högt och göra en grundligare argumentationsanalys. Och en teologisk genomgång. Klipp ur de partier ur utredningen som ägnas teologi och församlingssyn så blir resultatet inte bara magert utan synnerligen avslöjande.

Vitboken kunde redovisa skälen till varför politikerna fick så ofattbart bråttom. Och varför man inte ville ge församlingar möjlighet att lämna samfälligheterna innan de blev cementerade pastorat. Någon borde verkligen ifrågasätta den massiva egendomsöverföring till pastoraten och om det verkligen skett med hänsyn till gamla lagfarter, donationer. Omvandlingen har astronomiska proportioner. Att ingen har studerat eller utrett hur det förhåller med egendomen är egendomligt (om uttrycket tillåts). Inte heller har man utrett konsekvenserna för dagens juridiska personer – kan verkligen församlingarna i pastoraten fortsätta vara egna juridiska personer? Wikipedia skriver: Juridisk person är ett juridiskt begrepp för en sammanslutning, som har egen rättskapacitet, det vill säga kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. En juridisk person kan ingå avtal, äga tillgångar och ådra sig skulder. Den juridiska personen äger också uppträda som part i domstol.

Det typiska för en juridisk person är att den, precis som en fysisk person kan förvärva och äga tillgångar, ådra sig och vara betalningsansvarig för skulder och vara kärande eller svarande i rättegång.

 I vad mån kan församlingarna i pastoraten tänkas ha rätt att sluta giltiga avtal som ska hålla över tid?
Är det inte tid att försöka göra något bra av det som ändå måste bli?

Inga alternativ erbjuds. Så visst måste nu tid och kraft gå åt till att avveckla självständigheten och inordna församlingarna i storpastoraten. Men att huka för orimliga maktanspråk för pastoraten, om de skulle dyka upp, ska ingen heller behöva göra.

I det nya finns självfallet möjligheter. Allt som går att göra, för att ge församlingarna tillbaka så mycket som möjligt av det de tvingas avstå, ska göras! Kan det ske i hyfsat samförstånd och i hövliga former så vore det bäst för alla parter. Räddas det som räddas kan. För kyrkans och evangeliets skull.

Försvarstal för den nya reformationen

Kära vänner! Så många vackra ord det finns. Om samverkan och samarbete. Om alla möjligheter som nu öppnas. De orden ska vi ta tillvara. Inga förspillda tillfällen ska ligga här och skräpa. Inte! Vi tar chansen att göra det allra bästa. Som råkar vara det förslag vi kommit på. Mest av en slump. Men i alla fall. Är det påkommet. Det är vårt. Vi har beskrivit det med sakliga ord. Kan vi hjälpa att vårt förslag doftar sommaräng och ljuv morgondag? Gyllne morgon! Så härligt är det: gyllne morgon!

Men vår värld är fylld av oro och hot. Hör hur man larmar. Hur man ifrågasätter själva grundbulten. Hur man hackar på idén med det nya. Livet lär oss att man måste hålla samman. I ett pastorat. Vi viger samman innehåll med ekonomiskt ansvar. Annars blir det glapp. Kyrkan har ju glappat i decennier. Det har vi vetat om sedan 50-talet. Under förra seklet. Därför måste vi lösa problemet. Så låt oss skynda. Genast. Låt oss göra det så snabbt att de, som reaktionärt vill stå kvar i församlingarnas oförmågliga småttighet, inte fattar vad som hände. Låt dem påstå att blixten slog ner. Vi vet att det var solen som gick upp.

Vill man få det bra? Då måste man betala vad det kostar. Man måste förlora sitt församlingsliv för att vinna pastoratet! Sådan är vår teologi. Den har många jobbat ofattbart mycket på. Eller med. Läs själva. Mellan raderna. På sidan 228. Ser man på. Att kyrkan inte kan ha en församlingssyn. Som är tydlig och klar. Bara en särmening är så beskaffad.

Bästa vänner! Dags att sluta. Tala om församlingars rätt att välja sina egna företrädare. Varför ska de formulera egna mål i en församlingsinstruktion? Det är ingen rätt. Det är numera fel. Inte heller är det ett offer. Det är inget offer att ge upp sin självständighet. Det är det inte. Ett erbjudande! Att bli av med bekymmer. Att slippa allt trassel. med ekonomi. För att inte nämna administration. Vilken befrielse att slippa välja. Valfrihet är helt överskattat. Sådant skapar bara motsättningar och problem.

Nu vet vi en port som öppen står. En väg. En skimrande möjlighet. En framtid och ett hopp! Det ljusnar sakta, för Svenska kyrkan. Bara det går snabbt. Så ingen får chans att krångla till det. Vi förlitar oss på andra med makt. Utbrytarna tar stiftsstyrelserna i örat. Eller tvärt om. Spelar egentligen ingen roll. Den som bestämmer mest vinner.

Vi som hittat det bästa av alla förslag. Det enda till och med. Vi beskylls för att med blomsterspråkets skönaste ord framställa vår härliga strukturomvandling. Som ville vi försköna det perfekta. Det är orättvist. Och gement. Lågt. Här kan alla kyrkotillhöriga öron se en räddningsaktion för alla församlingar! Så bra. Värt en devis, ett minnesord! Eller två. Vad stort du gjort, det gjordes fort. Bättre ett pastorat i staden än ett för tio småförsamlingar på landsbygden! Bara verkliga församlingar ingår i pastorat!

Nu ett ord av allvar. En sedeslärande påminnelse lämnas oss denna märkesdag. Låt oss tänka på det tusentalet församlingar som inte längre finns. De har inget evigt liv. Det nya livet var inte för dem. Tro inte dem som säger att församlingarna har gått vidare till en ny gemenskap. De la sig ner och dog. De utser inga kyrkoråd. Har ingen församlingsinstruktion. Här lurar en fara. Låt oss inte frestas! Låt oss förbjuda alla tankar på att dessa församlingar som inte finns har fått inflytande i sitt nya sammanhang. Att det nya livet för dem som susat vidare kan jämföras med hur det blir i pastoraten. Det kan det inte alls. Så mycket kommer aldrig att erbjudas. Det vore en överbudspolitik och gärningslära.

Om dem som inte finns är det synd. Det är synd att inte finnas. Så att säga. Församlingar som ännu finns måste därför vara glada och lyckliga. Över alla förtjusande möjligheter till närhet och samverkan. Församlingarna ska inse en sak. De hindras från att försvinna. Tids nog ska ljuset gå upp även för dem – att förändras är att hålla reformationen vid liv. Då får man ge upp. Allt möjligt. Särskilt sådant som snart blir omöjligt.

Väl i löfteslandet, i vårt kära gemenskapspastorat, ska vi ta hänsyn och samverka för det mesta. Omfamna varandra. Hålla varandra i hand. Göra gemensam sak. När inte det är roligt längre? Ja, då är vi inte sämre än att vi kan ändra oss. Då ska vi fortsatt säga goda ord. Stora ord. Vackra ord. Om närhet och samverkan. Då gör vi tretton pastorat i Sverige. Fixar ett enda stift. Så vi får mysa och gosa lite mer och komma varandra riktigt nära!

Zebrans ränder?!

Vad ska den person tänka som träffar på en hop berusade och järnrörsförsedda män på en gata? En grupp unga män som beter sig aggressivt och utmanande? Är den naturliga reaktionen att detta var trevligt, här kommer den politiska ledningen i ett politiskt parti? Eller gör man sig beredd att fly? Här kommer ett gäng packade huliganer?

När folk med järnrör är ute om nätterna får de mera historiskt bevandrade förmodligen andra och rejält otrevliga associationer. Möjligen minns de vad de hört och läst om nätterna 1938. Sedan säger de till varandra: zebrans ränder?!

Remissinstanserna som går i graven

Den högra handen vet inte alltid vad den vänstra gör. Åtminstone inte i Svenska kyrkan. Kyrkomötet lär i denna eller nästa vecka avskaffa massor av kyrkoråd eftersom de gamla samfälligheterna ska förvandlas till storpastorat. Fortfarande tvivlar jag på att alla i kyrkomötet riktigt förstått vad beslutet innebär av maktkoncentration och andra risker. Men så lär det bli. Koncentrerad makt och försvagade och avlövade församlingar.

Kyrkomötet, kyrkostyrelsen och stiften kunde dock ha tänkt sig för. Särskilt vad gäller försöksförsamlingar för den nya kyrkohandboken. Men på den punkten har det varit ganska tanklöst. Försöksförsamlingarnas kyrkoråd ska svara på remissen och kan göra det senast den 1 februari 2014. Det är bara det att från den sista december 2013 upphör de gamla kyrkoråden i de församlingar som ingått i samfälligheter. I Örebro gäller det 4 församlingar. Kyrkomötet avskaffar alltså den instans som skall tala för församlingen. Och det vore galet värre att låta de nya församlingsråden (utsedda ovanifrån) avge remissvar för den försöksverksamhet de kanske inte ens har följt eller deltagit i.

Det som återstår är att kyrkoråden i sina sista skälvande dagar får göra en kraftansträngning, kavla upp ärmarna och vässa pennorna. Och på ”gravens rand” yttra bevingade ord genom att berätta vad man tänker om förslaget till ny handbok! Sedan är det tack (?) och farväl!

Källan som kostar barnen livet

Långfilmen Källan (La source des femmes) vandrar runt landet på Folkets bio (se trailer). I Örebro kunde den ses igår på biografen Roxy. Filmen utspelar sig i en by på landsbygden. Inspelning är gjord i Marocko men nog kan denna byskildring ha aktualitet i andra arabisktalande länder, och inte bara där...

Filmen beskrivs ibland som en dramakomedi, men det är svårt att se det komiska i en film där upprinnelsen är att en kvinna förlorar sitt barn när hon halkar på väg hem efter att ha hämtat vatten. De arbetar hårt, mycket hårt. I brännande hetta samlar byns kvinnor bränsle eller så vandrar de till källan som kostar barnen livet. Det friska vattnet strömmar fram långt bort och högt uppe på berget.

Man skrattar åt de smått komiska scenerna men de allvarliga frågorna slår igenom. Till de mera underhållande scenerna hör den där kvinnorna genomför en dansuppvisning för beundrande och oförstående turister. De sjunger ut sina bekymmer under handklappningar och skratt. I en liknande scen från en marknad driver de med byns män.

Huvudpersonen Leila, spelad av Leila Bekhti, är klar över att männen aldrig kommer att dra en vattenledning till byn om de inte tvingas till det. Många av dem sitter dagarna i ändå och dricker te på den lokala serveringen. Leila startar därför under stort motstånd en kärleksstrejk. Många av kvinnorna vill inte vara med. De som ansluter sig får utstå hugg och slag.

Religionen islam spelar en viktig roll i filmen. Imamen försöker övertala kvinnorna att sluta sin strejk eftersom mannen ju har rätt att tukta och slå sin hustru. Men Leila som både kan läsa och tänka har förberett sig och talar utifrån Koranen om vikten av jämställdhet mellan man och kvinna. Fundamentalisterna vill ta över byn och erbjuder sig att skaffa fram nya kvinnor som kan ersätta de strejkande fruarna.

Trots att några av personer i byn framställs ganska schablonartade är bylivet trovärdigt skildrat. Problemen är verkliga. Många dödfödda barn. Torka. Hårt arbete. Männen som låter kvinnorna slava. Misshandeln. Men där finns också närheten mellan människor, sammanhållningen, förtroende och tillit. Källan bör man se. Och gärna samtala om. Människovärde och mänsklig värdighet är vad det egentligen handlar om.

Snart är det kyrkoval

Nästa kyrkoval äger rum i september. Redan nu arbetar de politiska partierna (och andra nomineringsgrupper) med program och valmanifest. Varje nytt kyrkoval erbjuder nya möjligheter att markera hur man vill att Svenska kyrkan ska styras. Den som vill att politiska partier ska styra ett trossamfunds gudstjänstliv (t ex genom att fatta beslut om Svenska kyrkans kyrkohandbok) ska naturligtvis rösta enligt sitt samvete. De som vill ha en annan ordning har för sin del inte råd att sitta med armarna i kors! Då gäller det att ge stöd åt alternativ som inte är partipolitiska.

De politiska partier som ställer upp i kyrkovalet med sitt partinamn bör alltid få frågan om det aktuella partiet bara gillar kristendomen just i kyrkans sammanhang? Eller är partiet i själva verket religiöst neutralt? Därefter bör man använda sig av kontrollfrågan: när gjorde partiets kyrkopolitiska representanter, t ex kyrkomötesledamöterna, senast en framstöt i sitt parti för att barn skulle döpas, ungdomar konfirmeras eller högmässan firas? Har det någonsin hänt? Ska verkligen partiorganisationerna som är religiöst neutrala bestämma i kyrkan?

Ledarskribenter av olika politiska kulörer har börjat inse det otidsenliga i en politisk styrning av en kyrka. Sådan politisk kontroll kunde man möjligen ägna sig åt i totalitära stater. Men i ett modernt och demokratiskt samhälle bör partipolitik och kyrka hållas åtskilda! Partiföreträdare bagatelliserar alltid denna koppling och försöker hävda att partierna ger demokratisk legitimitet åt kyrkan. Ska politiska partier, som i förhållande till kyrkan är ofattbart små och därtill med minskande medlemstal, de som i alla fall fortsätter att framställa sig som demokratins garanter, verkligen bestämma i kyrkan?

Vid kyrkovalet i september 2013 kan denna utveckling faktiskt brytas. Då kommer i alla fall jag att lägga min röst för att kristen tro och kyrka inte ska styras från de politiska partihögkvarteren.

Begravningen - vårt gemensamma överlämnande

Sara Pellving, borgerlig begravningsförrättare skriver om begravningar på SvD:s Brännpunkt. Men med ett märkligt perspektiv. istället för att diskutera begravningens roll och plats i vårt gemensamma liv väljer hon att angripa Svenska kyrkan. Förståeligt ur synvinkeln att de allra flesta begravningar är kyrkliga, som ett slags framgångsrika konkurrenter?

Pellving skriver: Kyrkoherden Jan-Olof Aggedal har skrivit en avhandling där han studerat 432 prästers griftetal och kommit fram till att en präst talar i genomsnitt sju minuter om den som dött. Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv värt mer än så? Varför är det inte självklart att det är den döde och hans/hennes närstående som är huvudpersonerna på den egna begravningen?

Detta sätt att se på en begravning kan förvisso föras över till andra av livets områden. Hur mycket av ett födelsedagsfirande ägnas åt att säga något personligt om födelsedagsbarnet? Firandet kan i alla fall vara jubilarens. Så är begravningsgudstjänsten helt ägnad åt den döde. Så kan det vara utan att det finns långt återberättande eller anekdoter ur den dödes liv.

Att räkna minuter i griftetalen blir sorgligt begränsat om man inte samtidigt väger in vad som händer sedan. I de flesta fall fortsätter gemenskapen i en annan form. Minnesstunder efter begravningen fyller den funktionen som Pellving uppenbart vill föra in i begravningen. Det är inte obekant att det individuellt personliga och ibland privata får utrymme då. Vid minnesstunden kan samtal föras, tal hållas, minnen återberättas.

Dessutom är begravningsgudstjänsten något socialt och kollektivt. Gudstjänstordningen gör inte skillnad på människor utifrån olika tillhörigheter. Det är genom samma och återupprepade gudstjänstriter som vi får del av det arketypiska. Gudstjänsten binder oss samman med varandra och med den döde. Närmsta socialantropolog kan verifiera begravningars betydelse för gemenskapen och för att hantera de existentiella frågorna runt liv och död.

Själva det gemensamma överlämnandet av den döde till gravens vila, till döden eller för den som tror så i Guds händer, är ett bärande motiv i våra och många andra samhällens begravningsseder.

Den siste kyrkoherden skulle kunna tänka

Storskaligheten blir Svenska kyrkans nya "affärsidé". Det är landets stora församlingar som är de första förlorarna. Stiftsstyrelsens beslut i Strängnäs häromdagen att det ska bli ett storpastorat i Örebro, bland annat utifrån synpunkten att det blir arbetssamt och krångligt och dyrt och ekonomiskt orättvist att åstadkomma självständiga församlingar, får förmodligen konsekvenser för alla små och fortfarande självstyrande församlingar. Ska argumenten och motiven från beslutet om Örebro användas på stiftet i övrigt skulle det bli en total omdaning av kyrkans organisation. Bort med allt småttigt och bort med självstyre.

Då skulle diakonala behov i en grannförsamling kunna leda till att man vill ha mer resurser att fördela och då behöver man sammanföras i ett större pastorat. Behov av resurser i en församling kan man finna i en grannförsamling - så då blir det väl ett större pastorat.

Kyrkans eget ekonomiska utjämningssystem har i Strängnäs i praktiken fått totalt underkänt eftersom man där anser att mer kapital och budgetmedel måste överföras från de stora och rika församlingarna till de små och fattiga. Att de kyrkotillhöriga i de större församlingar som ingått i en samfällighet under decennier varit ofattbart solidariska och avstått från betydande belopp blir nu vägledande princip. Robin Hood kunde inte gjort det bättre. Det mest rättvisa hade väl varit att ALLA i ett stift hade samma kyrkoavgift. I konsekvensens namn borde väl stiftsstyrelsen ta över. Först fördelningsfrågorna? Och sedan resten...

Dessutom - det borde sticka oerhört i stiftsstyrelsens ögon att det finns 16 självstyrande församlingar i stiftet med mindre är 3000 kyrkotillhöriga. Så många onödiga kyrkoherdar. Så många överflödiga kyrkoråd. Och kyrkofullmäktige. Så orationellt. Vilket resursslöseri. Vilken ovärdig koncentration på organisation. Vilket hinder för det pastorala arbetet! Så skulle den femte och siste kyrkoherden i Olaus Petri kunna tänka. Om han var det minsta ironiskt lagd...

Men det är han ju inte. För dagen är han som synes mest besviken.