Kund i kyrkan, eller medlem?

Vid köksbordet satt en bekymrad vän från en stad i närheten. Hon sa: jag känner inte riktigt igen mig i Svenska kyrkan längre, i min egen kyrka! Vi medlemmar har förvandlats till kunder. Kyrkan har blivit som ett företag. Verksamhet är det som räknas. Allt möjligt har blivit viktigare än att fira gudstjänst. Jag hör ju att de anställda inte har det så lätt heller. De dignar under papper, byråkrati och administration. Det är enkäter och undersökningar som ska fyllas i. Och PR hit och marknadsföring dit. Var inte kyrkan något mer? Handlar det inte om något annat? Nej, jag känner inte igen mig!

Jag svarade ungefär så här det där med kunder är inte så dumt. På ett sätt. När det gäller bemötande är det verkligen viktigt. En kund måste man behandla respektfullt och intresserat, annars kan man förlora kunden. Men en medlem i kyrkan är verkligen inte en kund som beställer tjänster ungefär som av en affärsverksamhet, dop till exempel. Jag tycker ju att det är problematiskt att kopplingen till församlingen tunnas ut och försvagas bland annat genom att man kan ha dop och vigsel i en kyrka man själv väljer. Som vore församlingskyrkorna lokaler och inte hem för den lokala församlingen.

Hon såg på mig och fortsatte: det är så jag menar. Kyrkan tycker väl att det är viktigare att man alls gör något i en kyrka någonstans än att man växer samman med sin församling. Men då har man också gett upp. Man tror liksom inte på det där med gemenskapen vid altaret. Man erbjuder individer och familjer en valfrihet som leder bort ifrån hemkyrkan. Jag tror att man gör det för att behålla så många som möjligt i kundförteckningen. Ja, man har väl en sådan där lista på alla oss kyrkotillhöriga? Och så slarvas det så med gudstjänsten, det blir pratigt och rörigt för ofta.

Här blev jag tyst en stund. Vad svarar man? Vad finns att säga till den som känner att församlingens gudstjänster marginaliseras därför att Svenska kyrkan inte tycks våga eller vilja prioritera dem? Eller att prästerna gör gudstjänsterna till sina, mer än församlingens, och vill få utrymme för sin egen personlighet och kreativitet. Är det så? Eller är det en karikatyr av ett betydligt bättre tillstånd? Men upplevelsen tycks finnas.

Hon tog ordet igen: Jag vill inte stöta mig med någon av de anställda. Prästerna gör säkert så gott de kan. Det jag tänker är att trenderna griper tag i många anställda, signalerna kommer väl uppifrån. Inte därifrån, sa hon och pekade mot himlen. 

Men några högt upp i kyrkans organisation dominerar väl de mönster som sprider sig? Och just nu pekar trenderna bort från församlingarnas gudstjänster. Anser jag. Det stör mig. Jag känner inte igen mig riktigt längre. Men det verkar inte som att man tar det på allvar så pass att man tar upp frågan. Ingen vill liksom lyssna när jag försöker berätta. Därför ville jag prata med dig...