Hur ska man tänka kring dopet? Är det ett bekymmer och ett problem att allt färre döps, både av alla födda och av de som föddes med någon förälder som var medlem i Svenska kyrkan? Nedgången är snabb och följer i spåren på andra siffror som också stadigt minskar. Här några siffror i urval.
Döpta Konfirmerade Vigslar
1990 88 971 63 477 27 420
2000 65 832 45 673 24 386
2010 62 122 35 796 18 627
2013 55 039 29 833 17 249
% av alla födda av hela årskullen av alla vigslar
1990 71,7 63,4 64,0
2000 72,8 43,1 61,1
2010 53,7 32,5 36,9
2013 48,5 30,1 33,9
Den som vill se mer statistik kan hitta länkar i högerspalten här. Läs och fundera!!!
Drop-in-dop har spritt sig över landet och erbjuds lite nu och då som ett sätt att komma i kontakt med dem som hade tänkt på dop. men där det aldrig blev av. På samma sätt är det med drop-in-vigslar både i kyrkor eller i samband stora evenemang. Jerker Alsterlund har till och med fått pris för sin idé att ordna drive-in eller drop-in vigslar vid Power Big Meet. Ett initiativ som lett till en våg av dop och vigslar. Ett ganska ambitiöst sätt att försöka erbjuda äktenskap och dop till flera.
Genom dessa gudstjänstsevents har man naturligtvis bidragit, förmodligen endast på marginalen, till att mota den nedåtgående trenden. Man har också spritt medvetenhet om att det inte behöver vara så krångligt, svårt eller kostsamt med ett dop eller en vigsel. Viss skepsis har mött denna dop- och vigseltrend. De tveksamma har bland annat menat att det blir mera jippo och att församlingarnas kontakter med paren eller dopfamiljerna blir mera kortvariga och ytliga. Om detta får väl forskningen så småningom ge besked.
För präster och församlingar är det tillfredsställande att ha gjort något påtagligt och konkret för att möta de snabbt sjunkande siffrorna. Men frågan är om dessa nya dop- och vigseltillfällen verkligen förmår göra något åt utvecklingen i stort. Förmodligen även där mest på marginalen. Svenska kyrkan står inför nya statistiska utmaningar när ett antal ungdomar som inte är döpta men registrerade i Svenska kyrkan blir 18 år. Då kan dopet som medlemsgrund leda till ett nytt uttåg ur kyrkan.
Det är enkelt att skylla den statistiska nedgången på sekulariseringen. Därmed tycks det som om Svenska kyrkan kan flytta orsakerna (skulden?) utanför sig själv. Den allmänna utvecklingen rår man liksom inte för. Men tänk om ansvaret faktiskt ligger mindre på en allmän distansering från tro och kyrka och mer på kyrkans egen inaktivitet och brist på ett missionerande arbetssätt?! Vad skälen är till kyrkans djupdykning borde djupanalyseras i varje stift och i varje församling. Varför tycks medlemmarnas relationer till kyrkan tunnas ut och försvagas trots att den aldrig varit så verksamhetsstinn någonsin tidigare i svensk kyrkohistoria? Vari brister det?
Kristen fostran låter reaktionärt och styltigt - men utan inkulturation och socialisation lämnas de unga i sticket! Kyrkan har en oavvislig plikt att hjälpa de kyrkotillhöriga att finna kraft att leva i sitt dop. Annars blir alla deklarationer om livslångt lärande på dopets grund klyschor. Teoretiska antaganden som för de flesta inget betyder i praktiken.
Bönen tystnar alltmer och få familjer ber morgon- eller aftonbön. Även bordsbönens tacksamhet till Gud har sopats undan. Bibelläsningen har blivit något präster i bästa fall gör inför en predikan istället för en allmän och nödvändig del av det kristna livet. Gudstjänstgemenskaperna tunnas ut och på sina håll har nidbeskrivningarna av de tomma kyrkorna börjat att besannas.
Kan det vara så illa att livet i kyrkan flyktar trots att Svenska kyrkan aldrig varit så oändligt rik, genomorganiserad, målstinn och personaltät? Jag bara undrar...
Läs gärna Carl-Erik Sahlbergs: "En växande kyrka" om nio kriterier som är gemensamma för växande församlingar över hela världen och genom historien.
SvaraRaderaFredrik Vennberg
Viktig men tung eftertanke. Det finns ett annat perspektiv som förefaller relevant just i Norden och som kanske har ett budskap till andra kyrkor: varför har det dröjt ända tills nu? Fick vi en nådatid efter kriget? Eller var det så att svensk statsmakt gick in och styrde uppverksamheten så att man nu har hela situationen i sin hand, inklusive invandrarkyrkornas?
SvaraRaderaNu är den slut och de frommare får söka sig till de romerska församlingarna? T.o.m. påven är kontextualiserad. Hög aktivitet i vissa frikyrkor men frågan är vilken omsättning på folk de församlingarna har?
Det vore intressant att få jämföra dessa siffror med siffrorna i Europa. Wikipedia redovisar 19% anglikaner och 9% romerska-katoliker i Storbritannien 2009 (50% no religion). 30% vardera i Tyskland 2011 (39% annat inkl ateism).
Faran med vår senast ÄB är väl att hon inte förfasas över siffrorna utan tycker att det trots allt står ganska väl till i landet. Det är bara fromheten som behöver dateras upp lite grand. Hennes fromhet dominerar redan åtminstone såväl evangeliska som katoliker i Tyskland. Osäker på britterna.
Om nu Skolverket ska få sätta den religiösa ribban för Sveriges ungdomar då lär det verkligen inte bli mycket kvar av en traditionell kristendom. Ambitionen definierades 1994: icke-konfessionellt (underförstått - inga preciseringar om vem Jesus-figuren skulle kunna vara). Hur den totala dominansen nu ska kunna utmanas övergår mitt förstånd. Den kommande regeringen lär bli tvungen att dra åt tumskruvarna ordentligt för att få stopp på ungdomarna som vill kriga i religionens namn. HBTq grupperna väntar på att få certifiera. Signalerna hörs ogenerat överallt i media. Biskopar agerar och ungdomsorganisationer kontrolleras. Man är glad över att det öht får förekomma traditionella kristna möten som inte direkt störs av regnbågs- eller barbröstade grupper. Men alla vet vad som gäller.
Det största problemet är inte vikande dopantal, konfirmationer, kyrkvigslar och liknande, utan färre gudstjänstdeltagare. Övriga siffror kan tolkas som att de som varit medlemmar av tradition och bekvämlighet nu lämnar och de som stannar är de troende. När det dessutom blir färre i bänken på söndagen är det troligare att det verkligen är färre som har en kristen tro som närs genom gudstjänsten.
SvaraRaderaTyvärr måste jag också själv inse mitt ansvar när jag inte själv alltid går till kyrkan om söndagarna.