När blev röstkortet ett hjälteintyg?

Svenska kyrkan i Örebro publicerade nyligen en blänkare på Facebook med en bild på röstkorten som sänds ut. Den beledsagande texten löd:

På ett sätt är det här inte bara ett röstkort, utan också ett hjälteintyg. Du som får det är speciell. För förutom ett rikt gudstjänstliv, 15 kyrkor och kapell, 35 körer och ett stort musikutbud är du även med och möjliggör ett omfattande socialt arbete på din hemmaplan, i Örebro. Tack för att du gör skillnad. ❤️Läs mer på svenskakyrkan.se/orebro/kyrkoval.

Svenska kyrkan kan naturligtvis se till att valet uppmärksammas och berätta att röstkorten sänds ut. Det som är mera tveksamt är påståendet att röstkortet på ett sätt också är ett hjälteintyg. Vad i består då den hjälteinsats där röstkortet förvandlas från en handling inför valet till ett intyg till någon som sägs vara speciell? Av textens fortsättning att döma är det berömvärda och hjältemodiga att man är med och möjliggör (finansierar?) kyrkan och dess verksamhet.

Hur speciell och hjältemodig man är om man gör som majoriteten av medborgarna kan ifrågasättas. Det är dessutom självklart i en kyrka att dess medlemmar är med och på olika sätt möjliggör kyrkans liv och arbete. Det är bra att ha positiva förväntningar på kyrkans medlemmar, men det kan knappast vara så att medlemmar är hjältar till skillnad från dem som inte står i kyrkans matriklar. För en kyrka är det dessutom självklart att räkna med att de som tillhör också delar kyrkans tro och liv.

Det är inte heller ovanligt att det utgår budskap från kyrkan i stil med den uppmärksammade reklam: Tack för att du betalar din TV-avgift! Detta tackande, och nu med ett röstkort som ett hjälteintyg, går det inflation i uttryckssätten. Det blir överord som inte har täckning. Och vad ska man ta till nästa gång? Därtill behöver någon sansad person fråga sig vem som tackar vem? Är det de anställda och de förtroendevaldas sak att tacka sig själva (de får ju också röstkort och är därmed speciella) och alla andra?

Ibland hävdas det att det finns grupper som utifrån någon slags elitism vill gradera de tillhöriga som mer kristna om de går i ofta kyrkan. Något sådant sades senast i den direktsända kyrkovalsdebatten i Örebro. Tanken att man klarar att vara kristen på egen hand utan att höra förkunnelsen ur och om Guds ord och utan att delta i sakramentsfirandet har inte mycket gemensamt med den evangelisk lutherska tron och läran. Sådant kan kyrkans texter hävda utan att de kyrkotillhöriga behöver sätta etiketter på varandra som mer eller mindre av det ena eller andra. Att kyrkans mål är att fler ska finna tro och delta i den kristna församlingens gemenskap är dock ovedersägligt och bekräftas även Svenska kyrkans Kyrkoordning! Att påstå att det har med elitism att göra är fullständigt nonsens.

Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan

Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.

I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.

I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.

Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar. 

En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.  

Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?

För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!

Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.

Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.

Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).

Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.

För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.

Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!

Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.

Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.

Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!

Var samtalas det?

Ur ny predikan på ordrik:

I en folkkyrka har varje döpt och troende
ett ansvar för sin församling och sitt samfund
Nog är det både en kallelse och plikt
att tala när så behövs
Inte bara om sina egna älsklingsfrågor
utan om kyrkans och trons liv:
gudstjänst, mission, undervisning
och diakoni…

Här blir dessvärre så att den som yttrar sig

lätt får motstånd och verbala påhopp
och riskerar då att både tröttna och tystna
Det kan också bero på att inte ens i kyrkan
finns det bra forum där vi respektfullt kan mötas
för att samtala om våra erfarenheter,
om tro och liv
och gemensamma angelägenheter
utan att det snabbt blir till en tävling
där starka individer eller grupper ställs mot varandra...

Ihåligt försvar för storpastorat

Läser en debattartikel i Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också instämmande av ganska många. Det som står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?

Vilka argument anför Kerstin Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte är så tydliga.

Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna igen, lätt att hitta.

Detta är tveklöst ett argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.

Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.

Så kändes det säkert här och där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.

Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.

Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna verksamheten.

KHP skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.

Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man använder.

Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i alla storpastorat!

Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.

Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...

Kyrkans resor på tapeten

Likabehandling har länge varit ett viktigt argument inom kyrkan så att man inte oskäligt erbjuder somliga förmåner som andra inte kommer i närheten av. Så har till exempel avgifter vid uthyrningar och kostnader för deltagande i vissa aktiviteter och grupper, till exempel inom ett pastorat, blivit allt mer jämförda och kontrollerade så att tanken på likabehandling kan upprätthållas.

I sin extrema utformning har principen uttolkats som att om inte alla ges en och samma möjligheter ska ingen få det. På det sättet kan man, om man vill, bygga in rejäla stoppklossar eller fallgropar för kyrkans liv och verksamhet.

Kyrkoordningen stadgar i kap 2 om församlingarna  i den 4 § att: En församling ska behandla dem som tillhör församlingen lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Formuleringen sakliga skäl öppnar för att en extrem tolkning inte ska tillämpas. Tydligt är att mannamån inte ska tillämpas och inga gunstlingssystem finnas.

Bakom upprördheten över excesser vid anställdas förmåner och resor som skakade kyrkan för inte så länge sedan fanns dels uppfattningen o att kyrkan bör fungera som föredöme och dels tanken att kyrkan inte ska behandla människor olika beroende på om de är anställda, volontärer eller förtroendevalda. När media granskade olika resor lämnade de konfirmandresorna utanför. Förts nu börjar frågorna stiga upp till ytan hur det förhåller sig med det myckna utlandsresandet med konfirmandgrupper.

Svenska dagbladet lyfte nyligen frågan om utlandsresorna som ett sätt att försöka bromsa och mildra flykten från konfirmandläsningen. Solresor ska locka konfirmander, skrev tidningen, och angav att resor till Italien, Spanien och USA står högt i kurs och erbjuds dessutom ”gratis” till konfirmanden. En representant för Skarpnäcks församling, kommunikatören Linn Wiesser, inser problemet och påtalar att det kan se ut som om man försöker ”köpa” sig medlemmar.

Säkert kan det irritera att ställa kritiska frågor till det myckna resandet, särskilt som det inte kommer alla till del. Men församlingarna behöver nog rannsaka sig själva och tänka igenom argumenten för att ge just konfirmander sådana fria utlandsresor. Dessutom behöver de regelbundet granska resandet och se om kostnaderna för detta regelbundna resande (en enda resa med 20-40 konfirmander kan gå på många hundra tusen kronor) är skäligt ur flera olika aspekter. Dessa kostnader brukar sällan ifrågasättas.

Likabehandling är svårt. I politiken har det kunnat handla om vägningar mellan om människor möjligen ska få var och en ska efter sina behov eller efter vad var och en bidrar med eller att man ska få alldeles oavsett?

 

I en kyrka borde det vara andra värden än resor och det pekuniära som står i centrum. Tron kan knappast byggas genom billiga eller fria resor utan genom att människans andliga väl och ve tas på allvar. Vilket inte hindrar att människor bemöts med respekt och behandlas värdigt!

160 miljoner kostar valet, men vad är mandaten värda?

Kyrkans tidning vet att berätta att kyrkovalet kostar 160 miljoner kronor. Man slår dessutom ut det per år och får det då till 6:35 kr per medlem och år.

Siffrorna i övrigt är också intressanta. Valsedlarna med tryck och distribution kostar i runda slängar 24 miljoner! En annan siffra som nämns är kostnader för IT vid kyrkoval vilket innefattar valsystem, mandatsystem och valdistriktsindelning. Vid kyrkovalet 2013 kostade valnämndernas arbete totalt 76,6 miljoner kronor.

När Kyrkans tidning nu lagt ner ett sådant arbete på att plocka fram valets kostnader är det märkligt att några av de mesta intressanta siffrorna inte redovisats. Det mörkas här och brukar traditionellt förbigås med total tystnad. Svenska kyrkan ersätter nämligen de nomineringsgrupper som tar plats i olika beslutsförsamlingar. Kyrkomötet brukar särskilt valår ge generösa bidrag till de nomineringsgrupper som sitter i kyrkomötet. Men även övriga år kan det utgå ett sådant "partistöd". Hur det politiska partistödet används är ofta debatterat och med krav på redovisning av hur medlen används. Där önskar man också få reda på större bidragsgivare vilket inte alltid redovisas.

I Svenska kyrkan förkommer det motsvarande stöd även lokalt i församlingar och pastorat. Ingen har någonsin redovisat det samlade stödet till nomineringsgrupperna. Men man vet med visshet att mandatstödet i Svenska kyrkan bland annat gav Sverigedemokraterna luft under vingarna så att de även kunde etablera sig som politiskt parti i andra val.

Det borde vara en självklarhet att kyrkan berättar hur mycket man subventionerar de grupper som redan tagit plats i beslutsförsamlingarna på nationell nivå, på stiftsnivå och lokalt. Dessutom borde det vara en självklarhet att nomineringsgrupperna är så pass transparenta att de öppet redovisar hur de använder bidragen (som ju tas av medlemsavgifterna).

Nu väntar jag med intresse på Kyrkans tidnings redovisnings av hur stort och omfattande de olika nomineringsgruppernas ekonomiska stöd från Svenska kyrkan har varit och är. Men det är förmodligen alldeles för mycket begärt eftersom det då kan bli en diskussion om kyrkans val som inte bara handlar om huruvida det är dyrt eller billigt. Man skulle då behöva jämföra de nuvarande direkta valen med indirekta val. Blev det indirekta val skulle förmodligen behovet av mandatstöd kunna minskas rejält!

Medeltidskyrkan ställer en fråga

Medeltida kyrkor står som stolta utropstecken längs vägarna. De berättar om storverk av människor som gripits av tron och ville ge den en hemvist. Det tog decennier att fullborda byggnationerna med tjocka väggar av huggen sten och smäckra pekare där valven kunde vila sig. Ett rum som gav skydd i orostider och en plats för det heliga mysteriet.

Tanken brottas med frågan om vad tron sätter igång hos oss sentida kyrkomedlemmar? Hur djupt går engagemanget? Påverkas vi på samma sätt av mötet med kyrkans Herre?

Intryck från loppissommaren

Denna sommar har jag bevistat ett otal loppisar och antikhandlare. Något ska man ju göra. När det blåser snålt. Och värmen inte riktigt orkar med att bereda oss en skön sommar. Så då har det blivit små utflykter till udda rum som blir som små museer eller installationer med sina många prylar. Dessutom finns det tallrikar och glas som behöver få nya kamrater eftersom en och annan pjäs blivit kantstött eller trasig.

Väl inne i lador, butiker, garage eller tält är det svårt att låta bli att leta igenom bokhyllorna. Inte för att det saknas böcker därhemma  utan för att om möjligt hitta någon av de böcker som ännu inte anskaffats trots att de finns på en imaginär lista över sådant som bör läsas. Dit hör också Staffan Tjärnelds ungdomsbok De små hästarna (1956) som jag har för mig berättade om strandridare på Gotland.

Bara för några år sedan kostade pocketböcker mellan 20 och 30 kronor. Men den strida strömmen av nya böcker bidrar till att priserna är på väg ner. På flera ställen har knappt begagnade pocketböcker kostat 5 kronor! De flesta är naturligtvis deckare men en hel del andra böcker har funnits för samma pris. Följden är att nya travar av böcker sakta växer till. Så småningom hamnar de i någon kyrklig andrahandsaffär eller på någon församlings loppmarknad. Men för tillfället får de ligga i högar...

Annars slås jag av att många loppisar inte har så mycket att erbjuda. Slitet och trasigt blandas med massproducerat och ointressant. Det kan låta som snobbism, men när även de sämst formade glaspryttlarna prissatts så att en eventuell kund ryggar tillbaka och skakar på huvudet då tappar man snart både lust och ork. Det enda föremål jag egentligen burit hem med viss glädje från en loppis denna sommar var en emalj som uppskattas i Örebro men än så länge endast sparsamt på andra ställen. Den ska faktiskt få en plats i vardagsrummet och slipper ligga nerpackade. Alltid något.