Förakt för förnuft och vetenskap?

Tove Lifvendal skriver på Svenska Dagbladets ledarsida långa och genomtänkta politiska betraktelser. I dagens SvD behandlar hon faran, "missbruket", när politiken tar religionernas begreppsvärld i anspråk. Obegåvat, slappt, farligt är ord hon nyttjar. Som bas för sitt resonemang anför hon en tvist om människosynen där politikens grundfråga sägs vara: Är människan i grunden stark eller svag? Religion, hävdar hon, ställer däremot frågan: Är människan i grunden god eller ond? Går det ens att slå fast om gott och ont verkligen finns?

Politiken kan inte arbeta som religioner gör, den kan inte förtrösta och förlita sig på en högre makt. Den måste "transparent redogöra för sina idéer, grundvalarna för dem och den tänkta konsekvensen. Annars blir det bara en litania, men tom på mening." Det hävdar Lifvendal. Denna urvattnade förenkling av vad religioner och tro innebär, att frågorna förläggs till Guds domän och människan därför slipper att göra reda för hur hon tänker och vad hon vill göra med konsekvenser och allt, stämmer inte.

Reducerar man detta med Gud, med gott och ont, till något mekaniskt och svart-vitt kan slutsatserna möjligen bli som Lifvendals. Men tar man med dessa begrepps djup och komplexitet finns det ingenting som hindrar att man i det politiska arbetet både förlitar sig på Gud och anstränger sig till det yttersta för att med egen kraft, med logik och förnuft, verka socialt, ekonomiskt och politiskt. Tanken att Gud är med oss blir meningslös om den brukas för att slå politiska antagonister i huvudet med. Det blir enbart ett vispande slag i luften. 

Det finns förstås mängder av bibliska exempel som skulle kunna läggas till grund för en insiktsfull politik, ta perikopen i Matteusevangeliet (Mt 25:36-41) som handlar om fåren och getterna, där det som skiljer människor kan vara empati, medkänsla och praktiska insatser. Hur blir det för de fängslade, de hungriga, de nakna, de törstiga? Eller ta den nästan utslitna liknelsen om den barmhärtige samariern som pekar på att det inte går att ignorera den som far illa, blir sjuk eller misshandlad, utan att var människa har ett ansvar och ett val. Struntar man i förhållandena runt omkring och går förbi eller engagerar man sig och finner en lösning?

Den kristna tron fokuserar inte främst på frågan om människan, eller bestämda människor, är onda eller goda. Att mest ägna sig åt sådant är också att betrakta som ett missbruk. Vilket inte hindrar att det finns ont och gott om man bedömer konsekvenser av någons handlande. Den som t ex skjuter en "fiende" i någon förort gör självklart något ont. Den som fuskar med skatt och oskäligt berikar sig på andras bekostnad gör också något ont. Jag kan inte inse att det finns någon märkbar skillnad mellan att kalla detta "för jävligt" och "oacceptabelt" eller att säga att det är något ont. Människan däremot kan inte enkelt brännmärkas som ond trots att handlingarna och deras konsekvenser är onda. Det får sägas tillhöra Guds domän.

De långa häktningstiderna i Sverige och de starka restriktionerna som drabbar misstänkta är åtminstone sällan av godo. Var gränsen i sådan fall går mellan det humana och något inhumant och ont får fortsätta att vara flytande, men att en sådan gräns finns är för mig något självklart. Kanske man får nöja sig med att säga att det är av ondo att isolera människor och beröva dem medmänskliga kontakter, men att påstå att uttrycken inte hör hemma i politiken är inskränkt.

Vänsterprästen Sven Hector beskrev ofta den smala, och värmländska, stigen mellan objektivismens stenbumlingar och subjektivismens träsk. För kristna i politiken är det den balansen man kan behöva ha i huvudet, men att alldeles överge sitt djupaste fundament och trons språk bara för att man verkar politiskt är inte en inskränkning man behöver ålägga sig. Tron har en god samlevnad med kunskap och vetenskap och risken att politiken går ner sig i träsket är sällan religionens och begreppens fel. Risken är nog snarare den Trumpismen och de auktoritära regimernas ledare utsätter folken för - lögn och osanning och ett djupt förakt för demokrati, förnuft, kunskap och vetenskap.  

Att vara - när böner korsas

Böner kolliderar ständigt inför Gud och i cyberrymden såväl som i mänskliga hjärtan. Den vanligaste motsättningen som många är medvetna är exemplet bonden som vädjar om regn och de glåmiga cityvarelserna som längtande bönar om semesterväder, sol och ljus. Litaniorna korsas som svärd, de motstridiga önskningarna fäktas för att bli hörda och om möjligt förverkligade. Vädret är ett bra exempel på motstridiga önskningar och böner eftersom sol och nederbörd ligger långt utanför människors förmågor.

Alla förstår också att bönerna under apartheidtiden i Sydafrika var lika åtskilda som rättigheterna för svart och vit. Bönerna i USA under Trumps sista veckor i Vita huset lär ha stått 180 grader ifrån varandra. Blir slutsatsen att det är lika bra att sluta bedja? Eller är det inför sådana situationer man inser att bön och arbete bör intensifieras?

En väg vidare är att de begärande bönerna inte blir huvudspåret i ett böneliv utan att meditativ, kontemplativ och tyst bön fördjupar tron på och gemenskapen med Jesus Kristus. Att ära och lova Gud kan inte heller glömmas bort - hur svårt det än kan te sig i motgång och svår kris. 

Idag, just idag, är inte motstridiga kristna min "ultimate concern", den mest viktiga och angelägna. Idag lyfter jag fram striden och kampen som splittrar församlingar, kyrkor, grupper och institutioner, folk och nationer. Sedan idag, tar jag ett djupt andetag. Och andas ut. För just idag försöker jag bara vara. Stilla inför Gud. 

Streaming är bra, men...

Är vi i ett värre läge under pandemin än de kristna som levde under diktatur och förföljelse? Nej, det kan man aldrig hävda. Men vad gäller mässans firande kunde man då mötas i lönndom som i katakomberna. Vi däremot är begränsade till 8 mässfirare i taget. Flera av oss har gått månader utan eukaristi. En abnormitet för döpta och troende att vara avgränsade och isolerade.

Streaming via nätet är och förblir något distanserat även om det är något bra och uppbyggligt. Men ersätta det levande mötet i församlingens mitt kan det digitala aldrig göra. 

Begränsad kunskap

Sjukdomar i Bibeln är en begränsad historia. Ett fåtal tillstånd visar hur lite man då visste om kroppen, dess funktioner och om sjukdomstillstånd. Psykiska sjukdomar hamnade förmodligen inom samlingsbegreppet besatthet som bestod av andeväsen som intagit en människa. Spetälska, förlamningar och blodsjukdomar beskrivs också. Men någon sjukvård i vår mening fanns inte. De flesta av de sjukdomar vi idag känner till visste man absolut ingenting om. 

Njursjukdom är ett samlingsnamn för mängder av olika tillstånd. Ända in i vår tid var det svårt att diagnostisera och förstå. Min mor hade släktingar som dog i början av 1900-talet. De dog i vad man kallade urinförgiftning. Något förstod man säkert av vad som orsakade det dödliga tillstånd, men några verkningsfulla botemedel hade man inte. Inte konstigt då att man satte sitt hopp till gudomliga ingripanden. Inte var det ovanligt att man bad om helbrägdagörelse. 

Seklers skräck och vanföreställningar

 En dag ringde telefonen. Någon hade deltagit i en högmässa eftersom det skulle bli tacksägelse. Sådana telefonsamtal kom ibland och då oftast med uppskattning och glädje över vad man varit med om. Denna gång lät det annorlunda. Det var förskräckligt! Det värsta vi varit med om. Tillber ni påven? Är ni katoliker hela bunten? Vi kommer att lämna Svenska yrkan. Hemma i vår församling går det inte till så där. Där är det trevligt, inte en massa processioner och konstiga böner som man sjunger...

I samtalet kunde jag fråga om den som ringde deltagit i några gudstjänster i Strängnäs domkyrka eller domkyrkan i Uppsala? Då hade du känt igen dig. Det vi gör, gör man på många håll i Sverige och i världen. Frågeställningen föll platt till marken. Gudstjänsten i vår församling var främmande och katolsk och hade dessutom olyssningsbar körsång (av några klassiska mästare) hävdade uppringaren.

Samtalet kastade ljus över den opposition som ibland blev omtalad. Var det skräcken för det "hemska" katolska som hade grogrund? Det mesta var bra som inte liknade eller kunde misstänkas vara anglikanskt eller katolskt. Örebromissionens mer uppsluppna gudstjänster med gospel, känsla och rytm gillades liksom ett enkelt alldagligt språk. 

Det var som om seklers skräck, vanföreställningar och avståndstagande fortfarande bodde ibland oss. Men lyckades man någon gång komma oppositionen inpå fanns det sällan insikt och förståelse för det man förkastade och underkände. Det var instinktivt och känslosamt. Det hände någon gång att stiftet rycktes med när ryktena om den förskräckliga församlingen svallade som mest. Tillverkade man katoliker i någon underjordisk cell?

Grannförsamlingarnas personal var inte alltid förstående. Det hände att en tysk volontär kom hem efter en träff för volontärer och var så hårt åtgången för den förfärliga församling hon hade placerats i så atthon kom hemma alldeles uppriven och förgråten. Hur kan du vara där, hade det sagts. Bland kvinnoprästmotståndare och högkyrkliga. Detta trots att flera präster som var kvinnor tjänstgjorde i församlingen. Tänk så det kunde vara...

Gudstjänstordning och vankelmod

Den som befinner sig stark minoritet i ett sammanhang kan nog uppleva situationen som omöjlig och därtill känna vanmakt eftersom den egna hållningen inte kommer att påverka helheten särskilt mycket. 

Om det finns vanmakt i situationen vore det rimligt att beskriva denna vanmakt. Det skr sällan så att man bättre kan förstå upplevelsen. Vad är det man önskar som inte sker? Vad vill man förändra, hur skulle det se ut istället? I doktorsavhandlingen som behandlade tillståndet i församlingen utmålades vå frågeställningar: en pluralism av församlingar och en pluralism i församlingen. 

Man kan förstås samtidigt hävda behov av en pluralism i församlingen och en pluralism av församlingar. I församlingen var mångfalden tydlig i det att olika människor från olika sammanhang och sociala klasser samlades i stora skaror. Mångfalden eller pluralismen bestod inte i att gudstjänsten vacklade mellan olika sorter och typer. 

Det hände att friare attityder önskades så att frikyrkornas gudstjänster blev måttstock eller att gudstjänstovana omedelbart skulle känna sig hemma genom att deras språk blev riktningsgivare. Det är inte pluralism utan otydlighet och vankelmod. Istället erbjöds "mässa tolkar mässa" och pedagogiska pamfletter som berättade om gudstjänsten och mässans olika moment. För övrigt var det alla medkristnas uppgift att se till att nya besökare välkomnas och ges möjligheter att bli hemmastadda i gemenskapen och gudstjänsten. Inte minst de livliga samtalen vid kyrkkaffet bidrog till denna inkludering.

 Eftersom församlingen ingick i en samfällighet där det ömsesidiga beroendet, särskilt i ekonomiska frågor, var stort tillhör pluralismen de villkor man levde under, det är ett faktum. Om någon inte trivdes i församlingens gudstjänst vore det gott om de fann en annan gudstjänst där de kunde känna sig hemma. Konstigare än så var det inte. Vi tillhörde en gemenskap av församlingar där var och en utvecklade sitt arbete i medvetenhet om de övrigas verksamheter och profiler. Överströmningen oss emellan fortgick. 

Men när det närmar sig strid om inriktning, som skedde i några fall, stod innebörden i vad som händer med ett hus som råkar i strid med sig själv glasklar. Det försvagas och vacklar.

Lågintensiv påverkan

Hur kan en levande och livlig församling alls fungera med sådana brister som kritiken menar finns? Ett svar antyds i den nämnda doktorsavhandlingen nämligen att det beror på de anställdas lojalitet. Den lojaliteten är i de flesta församlingar stark men ett ständigt ifrågasättande av mål och inriktning för att några egentligen vill ha en annan församling med en helt annan inriktning är undergrävande och demoraliserande. 

Ett tänkbart svar kunde vara att det råder en slags tystnadens och kompromissens kultur där man inte lyfter fram motsättningar och olikheter. Det är svårt att se en framgångsrik verksamhet som hela tiden fokuserar på de inre meningsmotsättningarna och inte på uppgiften! Till slut får man gilla läget och arbeta utifrån givna förutsättningar. Varje anställd kan inte modellera sitt eget kungarike utan behöver sluta upp kring de gemensamma målen.

Missnöjet som ligger under ytan behöver  förstås adresseras och bearbetas vid något tillfälle. Men om den opinionen sällan eller aldrig hävdar invändningarna med rimliga förslag och synpunkter blir det en olöslig ekvation. Hänsyn och tolerans garanterar en stor öppenhet, men blotta tanken att en församling skulle överge sin tradition och upparbetade verksamheter för att någon inte gillar det som görs är orimlig. 

En församling som inte öppnar för sådana lappkast blir naturligtvis beskylld för att tysta kritiker eller för att inte tillåta samtal och diskussion. Men när möjligheterna givs är det få som står för sin åsikt. Ett gnagande missnöje kan lätt få fäste och påverka hela kulturen och andan i gudstjänst, kyrkoråd och medarbetarlag. Konsten är att kunna värdera och förstå en sådan lågintensiv och undergrävande påverkan.

 

Varför finns vi i denna verksamhet till?

På en arbetsplats där jag verkat diskuterades ofta vägarna framåt. Hur skulle verksamheten utvecklas? Vilka åtgärder krävdes för att uppnå ett antal nya mål?

Då dök alltid och osvikligt en invändning upp som var en aning försåtlig. Varför finns den hör verksamheten? Vad är syftet med alltihop? Vi måste börja där, ansåg några. Ett ta om det hela från början-initiativ. Ifrågasätts arbetets existensberättigande hindras vidare framsteg eftersom själva grunden ifrågasätts. Alla sk framsteg och vidare utveckling undermineras. Vilket osvikligt skapade oreda och hindrade att man gemensamt kunde fortsätta för att nå nya mål.

Denna genetiska invändning, att så tvivel över verksamhetens grund och tillkomst, satte åtskilliga gånger krokben för framsteg och hällde osäkerhetens grus i samtalet. Börja om från början-ropen dyker upp på nästan alla arbetsplatser. Varför finns vi till? Vad gör vi här? Finns det någon mening? Det kan man fundera på. Men knappast när man just ska ta nästa steg i utvecklingen...

Räcker det att något påstås?

Det hände i en församling att de flesta var riktigt nöjda med hur saker förhöll sig. Men missnöjet bland några få höll i sig. Det räckte aldrig det som gjordes för att inkludera kritikerna och för att lyssna till deras åsikter. Arbetet inför den första församlingsinstruktionen blev en illustration. Flera halvdagarskonferenser, föreläsningar, plenumsittningar och grupparbeten med medarbetare och kyrkoråd underkändes av några få. Till och med en flerdagarskonferens i Oslo avfärdades, liksom den färdiga instruktionen. I en doktorsavhandling hävdades till och med, med stöd i de enstaka kritikerna, att den relativ öppenhet som instruktionen formulerade bara var retorisk och inte förankrad i församlingens verklighet. Så kunde det heta trots att instruktionen var framvärkt och framväxt i en gemensam och lång process.

Kritiken av församlingsinstruktionen var byggd på fantasier. Skulle den vara en retorisk produkt? Det verkliga förhållandet var att instruktionens ord byggde på det som gjordes i församlingen och därför också mycket väl svarade mot den verksamhet som församlingen bedrev. På punkt efter punkt beskrevs vad som gjordes och vad man avsåg att göra.

Rösterna som kritiserade situationen i denna församling hävdades som om invändningarna vore  underbyggda och förankrade. Missnöjet slog igenom i doktorsavhandlingen, det fick en slags vetenskaplig status utan att någon någonsin brydde sig om ifall åsikterna svarade mot verkliga opinioner och om synpunkterna speglade situationen på ett någorlunda rimligt sätt. 

En åsikt dök upp om församlingens förhållningssätt, nämligen att alla var välkomna, bara dom är ungefär som vi. Hur verifieras ett sådant påstående, så att man kunde vara någorlunda säker på att det fanns något av realism i synpunkten? Svaret är att det inte alls skedde. Församlingens sociala struktur och sammansättning spelade ingen roll, exempel på hur påståendet visade sig i församlingens liv gavs aldrig, det fanns helt enkelt ingen empiri som gjorde det troligt att det förhöll sig så som kritikerna påstod. Vilka var det ”vi” som andra måste likna?  Kyrkoherden och kyrkorådets ordförande? Medarbetarlaget? Påståendet att man skulle vara ungefär som det oprecisa och flytande vi:et  för att vara välkommen blev liksom sin egen bekräftelse. 

Påståendet om att församlingen i själva verkat var sluten och inte öppen är magnifikt. Ingen visste vari en relativ slutenhet respektive relativ öppenhet bestod. Människor av alla de slag var ju välkomna och mottagna. Det fanns dessutom en uppsjö av olika sätt att bli indragen och aktiverad. Föreläsningar och samtalskvällar gav plattformar för samråd och diskussion. Ingen krävde konformitet. Människor fick hysa vilka åsikter de ville. Kanske var detta hotande och uppfattades som något inskränkt? 

Fast stod högmässan utformning, kanske var det där som skorna klämde som mest? Vilka beteenden och tänkesätt måste förkomma i en högmässoordning för att man ska kunna avgöra om församlingen kännetecknas av öppenhet eller slutenhet? Åsikten om slutenhet fanns bevisligen. Men räcker det att något sägs och påstås för att det ska bli ett faktum?

 

En påklädd procession

Det var en gång en församling där det rådde delade meningar. Åsikterna gick isär om mycket, ja ska sanningen fram, om det mesta. Men opinionen bestod inte av någon stor grupp i församlingen. Några få återkom gång på gång. Det blev deras livsluft att opponera och önska att församlingen var en annan! 

Ett älsklingsämne att rådbråka var hur gudstjänsterna skulle utformas. De borde vara modernare, tyckte somliga. Nytt språk krävdes och friare former. Det mesta var bra så länge det var annorlunda i förhållande till de gudstjänster som faktiskt firades. Tänk bara på barnen. Och deras föräldrar. Hur ska de kunna känna sig hemma, frågades retoriskt med undertexten att det kunde aldrig hända så länge det var som det var. Att barnen snabbt fångade upp och lärde sig även ett och annat ovanligt liturgiskt parti togs ingen hänsyn till. Den igenkänningen och delaktigheten räknades inte.

Skulle det finnas helt annorlunda familjegudstjänster på huvudgudstjänstens tid eller borde dessa gudstjänster för stora och små vara som vanliga mässor med viss anpassning vad gäller längd och antal moment? Lägg till diskussionen om söndagsskolan skulle höra samman med gudstjänsten så att barnen kunde ansluta när det blev dags för nattvardsdelen av mässan, eller skulle den vara något helt eget någon annan stans, t ex i församlingshemmet? Eftersom samhörigheten mellan familjegudstjänster och vanliga högmässor gällde blev det läge att hävda alternativen, länge och väl. 

Så blev det motsättningar när kors- och ljusbärarna kläddes på i röda och vita plagg. Genast ansågs detta vara ett förakt mot människornas egna kläder. Måste de göra sig till och klä ut sig för att få vara med? Dög inte jeans och gympaskor? Skulle deras personlighet döljas? Högkyrkligt! Anglikanskt! Katolskt! Förskräckligt! Att enhetligheten gav lugn och skönhet åt processionerna räknades inte. 

När processionsordningarna rätades upp med instruktioner och anvisningar blev också det en källa till missnöje. Det blir väl som det blir och då blir det oftast bra, kunde det heta. Men denna rörighet när allt i sista minuten skulle falla på plats av egen kraft spillde över till stämningen i kyrkorummet. Saker som glömts skulle plötsligt hämtas. Man proppade igen gångar där gudstjänstdeltagarna behövde komma fram. De talades ibland högt och ljudligt som om kyrkkaffet redan hade börjat. Det dröjde inte länge så visste alla att bönen inför gudstjänsten började 09.45 då alla skulle vara där påklädda och beredda. Därefter ordnades processionen under tystnad. Körerna anslöt, ljusen tändes. Klockorna ringde. Organisten började spela.

Spännande liv på sjukhus

Man kan inte säga annat än att jag lever ett spännande liv mitt i all monotoni. Så har undersökningarna satt fart igen för att ta reda på om hälsan tillåter att jag blir transplanterad. Nyligen fick käkkirurgen berätta om min tandstatus dög för en ny njure, Skälet är att infektioner i käke och tänder kan ställa till det rejält om man transplanteras.

Undersökningen av hjärtat under belastning har blivit för gammal och måste göras om. Men då måste man kunna ta blodtrycket under testet, men min ena arm är det numera förbjudet att mixtra med eftersom där sitter en fistel för dialys. I andra armen hade man satt infarten där ett ringa radioaktiv medel skulle sprutas in. Det gick inte heller att få ett tillförlitligt blodtryck ur mina något svullna ben. Till sist beslutades att injicera ett kemiskt medel för att höja hjärtfrekvensen motsvarande hård cykling. Lite som en åsnespark i bröstet. Luften försvann och det blev att kippa efter andan. Rör på fötterna, blev den kärva uppmaningen. Förmodligen för att medlet skulle ta sig runt i hela kroppen och biverkningarna avta snabbare. Huvudvärken satte in och långsamt lättade det att andas. Hela tiden var jag övervakad av tjänstvillig vårdpersonal som såg att det inte var så lätt att härda ut.

Därefter blev det till att äta något för att röntgenbilderna skulle bli bättre. Nuklearröntgen tog en bra stund då händerna skulle hållas över huvudet. 18 minuter blev det. En dryg kvart, men längre än en timme kändes det. Skulle nog ha tränat handuppräckning. I nästa vecka blir det en fortsättning då man med ultraljud ska se hur hjärtat sköter sig i viloläge. Ingen aning, har jag. Hur hjärtat mår. Men så småningom lär det hamna i den digitaliserade journalen så att jag kan utläsa om det fungerar som sig bör. Tänk vad man får vara med om.

Som ett brev på posten fick jag en infektion runt den kateter som är försänkt i kärlen vid hjärtat. Nu knaprar jag antibiotika och försöker sköta mig på alla sätt och vis. Detta uppdagades på dialysen. Nu mera får man vänta utanför där man tejpat upp små rutor för att man ska kunna sitta där innan man bli insläppt efter utfrågning om hälsotillstånd och temperaturtagning. Märkligt nog har de stolar man skulle sitta i försvunnit, alla utom en. Och den är oftast bortflyttad så man inte syns från avdelningen. Kanske är det di sma undar jordi som varit framme? Vem samlar på udda stolar på ett sjukhus?

Så erfaren som jag börjar bli kunde det vara läge att skriva en sjukvårdens tourguide, en handbok i konsten att bese och få glädje av ett sjukhus. Inte minst har jag lust att berätta om alla de fantastiska konstverk som dyker upp på de mest oväntade ställen. En plåt av Karin Ward till exempel. Eller de keramiska små underverk som Bitte Alling förfärdigat. Några av dem dessvärre vandaliserade. Nu hänger de i kulverten under M-huset på USÖ, en kulvert numera bara personalen har tillträde till. Kanske kan någon konstkännare göra en rundvandring i pandemisäkert format?

Råd och sammanslagningar

 Församlingsråd och församlingssammanslagningar är på debattapeten i Kyrkans tidning denna dag. Församlingsråden har gjort gamla kyrkorådsledamöter konfunderade och irriterade över hur lite det finns att bestyra. Att lämna råd rakt ut i intet tjänar inte mycket till. För att rådgivare ska känna tillfredsställelse krävs att uppgiften både är meningsfull och att det finns lyssnare med makt att följa råden. När bägge saknas, som det gör i många fall, ropar det demokratiska underskottet högt. Ert uppdrag båtar föga! Det är ett alibi för att man berövade församlingen makt! Ert inflytande står på minus! Besluten och ansvaret är ljusår ifrån er!

Vad gäller sammanslagningarna betyder sättet det sker på mycket. Men även med mjuk sammanslagning där parterna får vara med på förändringarna blir det underskott på inflytande. Det blir legitimt att flytta medel från de stora och rika församlingarna till sådana som inte bär sig. En biståndsverksamhet där de förfördelade församlingarnas medlemmar får underskott för att andra ska få leva. Konstgjord andning som förr eller senare visar sig mycket tveksamt. Så försöker man lösa strukturproblem utan adressera det verkliga dilemmat: alltför små församlingar med alltför små personella och meteriella tillgångar. Hur det ska sluta vet ingen. Inte än...

Impeachment = Lock him up?

Så svårt det är att låta bli! Många avstår inte, de kastar sig ut i denna aktivitet oförskräckta och med en känsla av att veta mer. Det kan hända när man befinner sig på långt avstånd. Gråskalan försvinner och den tänkbara (!) sanningen tydligare. Vad det handlar om? Trump naturligtvis. Det blir oemotståndligt att ha en synpunkt och föra den till torgs.

För min del har jag upptäckt att republikanerna i USA har liten känsla för ironier och därmed sämre förmåga att skratta åt fenomenet när historien biter dem i bakdelen. De är förstås bra på talkörer, en dålig gren för demokrater. Nu hörs krav på impeachment, ett ord som lämpar sig dåligt för massmöten och talkörer. I själva verket fungerar impeachment som en eufemism (förskönande omskrivning) för: lock him up! Humorn i att Trump själv riskerar att drabbas av det han drömde om att få göra med Hillary Clinton är betydande. Demokraterna har anledning att betona hur hillarious det hela är! På avstånd sägs det med eftertryck att - hut går hem.

Vore det inte så allvarligt kunde man le åt allt ihop. Men hur någon kommer undan med sådana fasoner är obegripligt. Hur kunde han i månader påstå att valet var riggat utan att göra något åt det? Hur kunde han fortsätta påstå det när mängder av lokala republikaner gjorde väl ifrån sig? Den snedvridna logiken efter valet byggde på att han samlade så många entusiastiska på sina möten så han kunde inte ha förlorat. Om över 70 miljoner stödde honom så kunde han inte förlora, problemet var bara att Joe Biden och Kamala Harris hade ännu större stöd.

Samtidigt funderar jag över hur man ska kunna finna nytt samförstånd i ett land där gemenskapen och samhörigheten vittrar sönder. Politiska åsikter övertrumfar till och med religiös samhörighet. Det finns mängder av bekännande kristna i bägge lägren, men kristen gemenskap och ekumeniska strävanden har förlorat stort mot politiska motsättningar och skillnader. Plötsligt är Bergspredikan satt ur spel: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er...

Om det man har gemensamt är svagare än det hat man känner mot varandra och varandras övertygelser så är förutsättningarna för samförstånd och breda gemensamma lösningar på politiska problem synnerligen dåliga. Ett samhälle behöver hållas samman av något mer än att de flesta talar samma språk, till exempel att man i stort delar värderingar, historia och tradition. Det som händer over there för tankarna hem igen. Vad är det som håller samman Sverige? Vad har vi gemensamt, vi som bor och verkar här? Det ska jag grubbla på över en kopp med färskt och nybryggt kaffe,,,

Vid kaffekoppen

Kaffebryggaren pruttlar i hörnet på diskbänken. Låter hemtrevligt. Sänder en tanke till medmänniskor som föredrar mullrande vidunder för att få en kopp espresso eller en macchiato med ångad mjölk. I jämförelse ter sig mitt kaffe som en kvarleva från forna tider, deras är resultat av något som ser ut som jag vet inte vad... raketvetenskapen (rocketscience) möjligen? Jag besökte en affär som saluför dylika ting och fann en utställning som verkade komponerad av en designkurator (curate). På plats var det för sent att skaffa sig information för att göra ett övervägt val, där återstod metoden att blunda och peka.

Vid kaffet läser jag dödsannonser i en papperstidning. De flesta var äldre när de gick ur tiden. Flera var yngre än vad jag är. Ändå satsas det miljoner på att hålla mig vid liv den tid jag har kvar. Jag blir till tjänster i vården och utgifter i regionens budget. Så lämnar man spår efter sig även om dessa tjänster och poster knappast låter sig översättas till individuella livsöden. Likafullt är det sådant som hjälper mig att med tacksamhet möta var ny dag.

Här har vi just fått en runa över en släkting publicerad i Nerikes Allehanda. Av en levande människa blir ett minne och i detta fall några rader på papper kvar. Men i verkligheten är spåren tydliga och betydande, så lever minnet i familjen, bland släktingar och vänner. Arbetets mödor har påverkat och förändrat. Begravningen fick vi delta i på nätet eftersom den närmaste familjen knappt själva fick plats i pandemins begränsningar till 20 deltagare på plats. Varje sådan död lämnar ett tomrum efter sig och gör tillvaron kargare och ibland rent av ödslig. Ändå måste tidningen slås ihop och läggas undan och livet gå vidare. Jag tror jag tar mig en kopp till...

 

Försök och misslyckas - trial and error

Oro i tanken, uppror i magen. Så är det när något gnager. Ett svårt beslut ska fattas. Något viktigt ska beslutas. Ett avgörande måste snart ske efter veckor av grubbel och tankemöda. Här är det inte någon eftertankens bleka minut vi talar om. Här handlar det om svettig framtidsvånda. Hur ska det bli? Tänk om det blir galet och bara fel?

Bäst att åkalla och åberopa! Säkrats att begära stöd från himmelens höjd. Jag frågar G.

 -        Hur kan en människa veta vad som är bäst? Det finns hundratals vägval och det kan gå så fel, eller hur?

G: Jag hör Dig. Du tror att det bara är jag som faktiskt vet vilken väg du skall gå, så försök sätta dig i mitt ställe. Det är du ändå van vid. Försök tänka hur jag skulle göra, hur jag skulle handlat. Ett slags WWJD, du vet…

 -        Men jag klarar inte av det hela. Jag behöver ha stöd, hjälp och råd. Situationen börjar bli övermäktig. Jag sitter fast. Kommer inte vidare. Det hjälper inte att försöka med helikopterperspektiv. Det finns alldeles för mycket att se. Så jag vet inte vad man ska lägga vikt vid. Hjälp mig!

G: Du söker mitt råd, min vägledning. Har du prövat med metoden i Råd och Rön? Där finns det praktiska råd man kan följa. Där erbjuds fakta att tänka på. Specifikationer och detaljer ska vägas in. Man förstår att det gäller att veta. Även vad man vill. Där lär man sig att väga alternativ mot varandra för att komma fram till en slutsats. Trial and error. Försök och misslyckas! Så lär du av misstagen och kan gå vidare. Gör så! Då kommer du nära det som är bäst.

-        Men ta detta med allt man kan välja. Det är som om det gällde Melitta, Braun, Bosch, Elektrolux, Samsung eller Coffemaster och hundra andra apparater. Alla livets alternativ, det blir för svårt. Jag vill bara ha ett gott bryggkaffe!

G: Även om du fått smaklökarna av mig, så får du nog bara bestämma dig utan mer vägledning från mig. Jag har annat att ta itu med. Kaffebryggarna och deras modeller känner jag mycket väl till. Detta beslut ligger i dina händer så du ska förstå hur svårt det är att leda en galet bångstyrig värld utan tvång och med miljoner alternativa vägar vidare. Lycka till. Njut av din kaffebryggare. Tacka G. för att du inte har värre och svårare beslut att fatta. Glöm inte dina bönor. Inte bönerna heller. Då kanske ditt kaffe blir gott: Och jag såg att det var gott!

-        Bäst i test i budgetklassen blir mitt val. Jag har bestämt mig. Tvekar inte längre. Det var bara att läsa Råd och Rön. Tack för tipset! Vägledningen. Jag blundade och pekade och nu ska jag köpa mig en…

 

Kyrkan stängde ner

Kyrkans villighet att trappa ner under pandemin har varit förfärande. Restriktionerna har varit oproportionerligt starka och strikta. 8 personer i kyrkor byggda för 6-700 personer och med luftvolymer under valven som inga anda byggnader slår! Några få uthålliga församlingsledningar har istället ökat ut antalet mässor för att församlingen ska få "sitt dagliga bröd"! Flera har samtidigt ökat ut sitt diakonala och medmänskliga stöd åt dem som drabbats extra hårt, de som redan levt på marginalen. Det är berömvärt. Men enligt predikoturerna går det mestadels åt andra hållet: nedstängning, begränsning och stängning.

Dagens bön och tanke gäller den gudstjänstfirande församlingens framtid. Den Helige Andes bistånd behövs för att blåsa liv i de avsomnade och avvanda, dem som kyrkan låtit vara och sällan erbjudit dem Ordet och sakramentet. 

Krisstöd för fötvinande kollektändamål är också det ett böneämne så att medmänniskor inte får lida för kyrkans beredvillighet att sitta inomhus och planera för det som aldrig verkar bli av...

Fjärran resenärer och stjärnor i fönstren

 Idag får det bli en repris från den 9 dec 2012:

De vise männen har redan varit på väg en tid. De följer stjärnan. I snart sagt varje fönster lyser antingen en adventsstjärna eller en adventsljusstake. Adventstjärnan menar man infördes till Sverige av Julia Aurelius. Och att hennes familj kunde hänga en stjärna i fönstret ska vi tydligen tacka herrnhutarna för. Inte många vet idag vilka som hörde samman med Greve Zinzendorf i denna speciella fromhet.

Idag får vi tänka på att vi alla är på väg. Så var herrnhutarna. Och så var de vise männen. På väg mot ett bestämt mål. Drivna av övertygelse och tro. Idag har många fler än tidningarna tycks tro en kyrka som sitt mål. Just när detta skrivs har man på många håll redan påbörjat sin kyrkfärd.

May the faith of the wise men
Echo in your heart today

Julkortets vise män är rikt utsmyckade med kungakronor - trots att de förmodligen var vetenskapsmän och astronomer snarare än kungar. En bär ett rökelsekar! Deras uppvaktning av Jesusbarnet symboliserar hela den bebodda världens tillbedjan. Även andra kulturer och religioner skulle samlas runt Jesus och betyga honom sin vördnad.

Den otydliga poststämpeln antyder att kortet är sänt den 3 december 1920. Från Elkhart i USA till Jönköping i Sverige.

Trettondagsafton

Trettondagsafton. Då är det afton redan på morgonen. Och kring lunch. Under eftermiddagen. Vilket kan sägas vara udda. Annorlunda. Ovanligt. Det händer vissa enstaka dagar. Som idag. Och påskafton, pingstafton, julafton och kanske någon mer dag före helgdag. men lördagsafton inträffar nästan jämt framåt kvällen. Utom när de råkar vara en av de stora dagarna. Påskafton är en lördag som alltid börjar tidigt. Innan solen går upp.

Så nu tar jag kväll. Och åker till sjukhuset. För dialys. Och besök hos käkkirurgen som vill ta några bilder i all enkelhet. Framåt eftermiddagen.

God helg!

Den som vill bestämma...

Idag kan man själv välja och vraka bland nedanstående påståenden.

Den som vill bestämma i kyrkan utan att dela dess tro har någonstans en grimma man hoppas kunna sätta på kyrkan när den är tämjd.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro leker Gud, som personen är ganska övertygad om inte finns.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro är som en som vill bestämma i en hockeyklubb på elitnivå utan att vara gripen av spelet.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro tror att den egna politiska agendan har mer att ge än kristendomen.

Den som vill bestämma  en kyrka utan att dela dess tro liknar en person som målar ett plank utan färg.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro är som den som vid stranden av Vättern utropar: här på Östersjön vill jag ro idag!

Armbågar som bjuder in?

Kommer uttrycket att bli bjuden med armbågen att stå sig? En inbjudan för syns skull, kommenterar SAOB, en invit som inte är allvarligt menad och avsedd. Innebörden lär förändras genom att man under Coronapandemin har börjat hälsa genom att låta armbågarnas knölar mötas. Det märkliga är att man då måste komma varandra ännu närmare än om man handhälsade. Å andra sidan spar man en handtvagning. Få människor går hem och diskar av armbågarna efter att ha hälsat. Men ofta är armbågarna gömda i flera lager av tyg.

Kommer det att heta att den som flitigt hälsar, när personen träder in i ett sällskap, armbågar sig fram?Språkliga biverkningar är det mildaste denna virusvåg för med sig. Omåttligt och gränslöst lidande är dessa främsta kännetecken. Inte undra på att många trängs i porten för att tillhöra de som tidigt blir vaccinerade. Även jag har ställt mig i kö genom att jag skrivit och frågat när dialyspatienter blir stuckna eftersom våra immunsystem är knackigt usla. Har jag då armbågat mig fram? Vi träffar både vårdpersonal och medpatienter minst 3 gånger i veckan, somliga måste dessutom åka sjukresor till och från behandlingen. Denna exponering är omfattande även om temperatur och allmäntillstånd noggrant kontrolleras vid ankomsten till avdelningen. 

Att gå i dialys är som att åka en hälsans berg- och dalbana. Vi, dvs blodet, töms på slaggprodukter och vätska vid dialysen. Jag åker hem befriad från överskottsvätska, ganska matt och med känslan att vara urlakad. Efter någon dag blir det att återvända så att man undviker att "drunkna" inifrån av all den vätska kroppen inte längre kan göra sig av med. Ibland önskar jag att medmänniskor fick pröva denna skakiga upp- och nerresa. Det är som ett halvtidsjobb att bli dialyserad. Alla möjliga andra åtgärder krävs för att dialysen ska fungera. Det blir många ballongsprängningar av kärl som inte vill samarbeta, ultraljudsundersökningar för att bedöma ådrors storlek och flödet i dem. Påfrestningar gör att man lätt drabbas av inflammationer och infektioner som ibland innebär att man blir inlagd. 

Men jag vill inte klaga - detta är varje dag en fråga om livräddning. Dialysen är den boj som räddar oss njursjuka från att förolyckas. Vi lever trots allt, ofta riktigt goda liv. Evigt tacksam blir man. Då behövs nog mer än en utsträckt armbåge för att visa denna uppskattning.

Fortsatt spaning

Grupper av människor, ja enskilda personer också, skärskådas av mig. Andra gör likadant har jag upptäckt. Denna granskning handlar sällan om hur de är klädda, vilken make up de har, om de ser alldagliga ut eller stiger fram som speciella. Detta djuptittande söker efter bekanta ansikten, efter släktingar och vänner eller andra man känner igen.

I vissa fall är spaningen ett sätt att få reda på om människorna verkar vänligt stämda eller kan utgöra ett hot. Är vi bland vänner eller fiender? 

Folk kan känna sig granskade eller rent av uttittade när vi gör våra snabbskanning. Må så vara. Alla är inte fridsamma och vänligt inställda, det är ett faktum, även om hoten oftast är mindre än kvällspressen fått oss att tro. Tilliten har i våra dagar av skottlossning och raketattacker fått oss att tvivla på människors goda vilja. Men egentligen är den överväldigande majoriteten gott folk! Det gott folk ska bli min första premiss när jag fortsätter spana...