Tove Lifvendal skriver på Svenska Dagbladets ledarsida långa och genomtänkta politiska betraktelser. I dagens SvD behandlar hon faran, "missbruket", när politiken tar religionernas begreppsvärld i anspråk. Obegåvat, slappt, farligt är ord hon nyttjar. Som bas för sitt resonemang anför hon en tvist om människosynen där politikens grundfråga sägs vara: Är människan i grunden stark eller svag? Religion, hävdar hon, ställer däremot frågan: Är människan i grunden god eller ond? Går det ens att slå fast om gott och ont verkligen finns?
Politiken kan inte arbeta som religioner gör, den kan inte förtrösta och förlita sig på en högre makt. Den måste "transparent redogöra för sina idéer, grundvalarna för dem och den tänkta konsekvensen. Annars blir det bara en litania, men tom på mening." Det hävdar Lifvendal. Denna urvattnade förenkling av vad religioner och tro innebär, att frågorna förläggs till Guds domän och människan därför slipper att göra reda för hur hon tänker och vad hon vill göra med konsekvenser och allt, stämmer inte.
Reducerar man detta med Gud, med gott och ont, till något mekaniskt och svart-vitt kan slutsatserna möjligen bli som Lifvendals. Men tar man med dessa begrepps djup och komplexitet finns det ingenting som hindrar att man i det politiska arbetet både förlitar sig på Gud och anstränger sig till det yttersta för att med egen kraft, med logik och förnuft, verka socialt, ekonomiskt och politiskt. Tanken att Gud är med oss blir meningslös om den brukas för att slå politiska antagonister i huvudet med. Det blir enbart ett vispande slag i luften.
Det finns förstås mängder av bibliska exempel som skulle kunna läggas till grund för en insiktsfull politik, ta perikopen i Matteusevangeliet (Mt 25:36-41) som handlar om fåren och getterna, där det som skiljer människor kan vara empati, medkänsla och praktiska insatser. Hur blir det för de fängslade, de hungriga, de nakna, de törstiga? Eller ta den nästan utslitna liknelsen om den barmhärtige samariern som pekar på att det inte går att ignorera den som far illa, blir sjuk eller misshandlad, utan att var människa har ett ansvar och ett val. Struntar man i förhållandena runt omkring och går förbi eller engagerar man sig och finner en lösning?
Den kristna tron fokuserar inte främst på frågan om människan, eller bestämda människor, är onda eller goda. Att mest ägna sig åt sådant är också att betrakta som ett missbruk. Vilket inte hindrar att det finns ont och gott om man bedömer konsekvenser av någons handlande. Den som t ex skjuter en "fiende" i någon förort gör självklart något ont. Den som fuskar med skatt och oskäligt berikar sig på andras bekostnad gör också något ont. Jag kan inte inse att det finns någon märkbar skillnad mellan att kalla detta "för jävligt" och "oacceptabelt" eller att säga att det är något ont. Människan däremot kan inte enkelt brännmärkas som ond trots att handlingarna och deras konsekvenser är onda. Det får sägas tillhöra Guds domän.
De långa häktningstiderna i Sverige och de starka restriktionerna som drabbar misstänkta är åtminstone sällan av godo. Var gränsen i sådan fall går mellan det humana och något inhumant och ont får fortsätta att vara flytande, men att en sådan gräns finns är för mig något självklart. Kanske man får nöja sig med att säga att det är av ondo att isolera människor och beröva dem medmänskliga kontakter, men att påstå att uttrycken inte hör hemma i politiken är inskränkt.
Vänsterprästen Sven Hector beskrev ofta den smala, och värmländska, stigen mellan objektivismens stenbumlingar och subjektivismens träsk. För kristna i politiken är det den balansen man kan behöva ha i huvudet, men att alldeles överge sitt djupaste fundament och trons språk bara för att man verkar politiskt är inte en inskränkning man behöver ålägga sig. Tron har en god samlevnad med kunskap och vetenskap och risken att politiken går ner sig i träsket är sällan religionens och begreppens fel. Risken är nog snarare den Trumpismen och de auktoritära regimernas ledare utsätter folken för - lögn och osanning och ett djupt förakt för demokrati, förnuft, kunskap och vetenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar