Räcker det att något påstås?

Det hände i en församling att de flesta var riktigt nöjda med hur saker förhöll sig. Men missnöjet bland några få höll i sig. Det räckte aldrig det som gjordes för att inkludera kritikerna och för att lyssna till deras åsikter. Arbetet inför den första församlingsinstruktionen blev en illustration. Flera halvdagarskonferenser, föreläsningar, plenumsittningar och grupparbeten med medarbetare och kyrkoråd underkändes av några få. Till och med en flerdagarskonferens i Oslo avfärdades, liksom den färdiga instruktionen. I en doktorsavhandling hävdades till och med, med stöd i de enstaka kritikerna, att den relativ öppenhet som instruktionen formulerade bara var retorisk och inte förankrad i församlingens verklighet. Så kunde det heta trots att instruktionen var framvärkt och framväxt i en gemensam och lång process.

Kritiken av församlingsinstruktionen var byggd på fantasier. Skulle den vara en retorisk produkt? Det verkliga förhållandet var att instruktionens ord byggde på det som gjordes i församlingen och därför också mycket väl svarade mot den verksamhet som församlingen bedrev. På punkt efter punkt beskrevs vad som gjordes och vad man avsåg att göra.

Rösterna som kritiserade situationen i denna församling hävdades som om invändningarna vore  underbyggda och förankrade. Missnöjet slog igenom i doktorsavhandlingen, det fick en slags vetenskaplig status utan att någon någonsin brydde sig om ifall åsikterna svarade mot verkliga opinioner och om synpunkterna speglade situationen på ett någorlunda rimligt sätt. 

En åsikt dök upp om församlingens förhållningssätt, nämligen att alla var välkomna, bara dom är ungefär som vi. Hur verifieras ett sådant påstående, så att man kunde vara någorlunda säker på att det fanns något av realism i synpunkten? Svaret är att det inte alls skedde. Församlingens sociala struktur och sammansättning spelade ingen roll, exempel på hur påståendet visade sig i församlingens liv gavs aldrig, det fanns helt enkelt ingen empiri som gjorde det troligt att det förhöll sig så som kritikerna påstod. Vilka var det ”vi” som andra måste likna?  Kyrkoherden och kyrkorådets ordförande? Medarbetarlaget? Påståendet att man skulle vara ungefär som det oprecisa och flytande vi:et  för att vara välkommen blev liksom sin egen bekräftelse. 

Påståendet om att församlingen i själva verkat var sluten och inte öppen är magnifikt. Ingen visste vari en relativ slutenhet respektive relativ öppenhet bestod. Människor av alla de slag var ju välkomna och mottagna. Det fanns dessutom en uppsjö av olika sätt att bli indragen och aktiverad. Föreläsningar och samtalskvällar gav plattformar för samråd och diskussion. Ingen krävde konformitet. Människor fick hysa vilka åsikter de ville. Kanske var detta hotande och uppfattades som något inskränkt? 

Fast stod högmässan utformning, kanske var det där som skorna klämde som mest? Vilka beteenden och tänkesätt måste förkomma i en högmässoordning för att man ska kunna avgöra om församlingen kännetecknas av öppenhet eller slutenhet? Åsikten om slutenhet fanns bevisligen. Men räcker det att något sägs och påstås för att det ska bli ett faktum?