Sköra äldre sitter ibland fängslade i sina hem!

På radion diskuteras faror. Denna gång handlar det om infektioner och dylikt som kan drabba de flesta, men som blir extra farliga för särskilda grupper som t.ex. "sköra äldre". Äldre, javisst, men sköra? Tänker jag efter en stund kan jag påminna mig en och annan som varit svag, bräcklig och skör. Motståndskraften har av en eller annan orsak varit nedsatt och immunförsvaret har förmodligen under flera år både ned- och avrustats. Inga kraftfulla insatser var att vänta av ett sådant ihåligt försvar, inga tillräckliga vapen fanns längre i lager för att stå emot fientliga attacker. Bakterier, virus och andra hackare tog sig förbi våra barriärer.

Som substantiv kan tydligen skör betyda hår, vilket jag aldrig vetat, men håriga äldre finns det inte så gott om. I talet om risker för äldre måste det handla om adjektivet skör. Min favorit-ordbok får hjälpa till igen. SAOB: Här återges ett och annat av det man kan finna där: Skör som vid hantering, påfrestning, t. ex. kan skör betyda något/någon som genom tryck eller slag lätt brister, spricker, bryts t.ex. i bitar eller smulas, går sönder, bräcklig; spröd. Här några sätt som ordet används på: Skört glas, porslin. Skör is. Skör tråd. Skör som murket trä. Gammalt skört papper, linne. 

Nåväl, Svenska akademiens fotfolk har arbetet länge och väl för att få ihop en sådan variation av skörhet. Som om det inte räckte kan man läsa om alla möjliga slags användning av skör, som i skörlevnad, om skörsilke och skörtistel. Eller vad sägs om detta? Ordet använt tillsammans med smör kan betyda att smöret, beroende på hög vattenhalt eller hög halt av smörfett, med större mängd fasta fettsyror, lätt bryts i stycken med kornig brottyta, skör-smör har alltså osammanhängande konsistens, är spröd, grynig. Så mycket man inte vet! Men som andra känner till, eller åtminstone en gång i tiden visste. Onödigt vetande för somliga, professionell kunskap för andra!

Tillbaka till sköra äldre. Skörhet hos människor kan enligt ordboken innebär att en person som är fin, späd och har gracil fysisk byggnad "o. således ser ut att ha" liten motståndskraft mot ansträngningar och påfrestningar... Här får tanken göra halt en stund. Att på det här sättet koppla en människas utseende till olika svagheter och bristande förmågor känns och är totalt otidsenligt och fördomsfullt. Skörheten går möjligen ibland att avläsa på utsidan av en människa, som när jag går med käpp är det väl rimligt att anta att jag har behov av käppen. Kanske inte så att "din käpp och stav de trösta mig" utan snarare att den hindrar mig från att vackla och falla, något jag är mindre duktig på att undvika den käppliga hjälpen förutan. Kortare sträckor brukar gå finemang, men sedan...

Den som är äldre, dvs. den som är äldre än den som är yngre, bär inte skörheten som främsta kännetecken. Det finns både späda personer och äldre som alls inte är särskilt bräckliga, sårbara eller sköra utan hållbara, kraftfulla och motståndskraftiga. Men vi som är både sköra och äldre får väl finna oss i att bli hopbuntade och benämnda, särskilt om syftet är att förhindra mer sjukdom och annat elände som vinterkräksjuka, bältros och annat slikt.

Men vad kallar man det samhälle som står oförberett och underlåter att ge tillräckligt skydd och bra reträttplatser för den som behöver hjälp att klä på sig, få i sig mat och sköta sin hygien? Svagt? Dumdristigt? Omänskligt! Redan i Johannesevangeliet vet man att sköra personer kan behöva hjälp: Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill (Joh 21:18). Då handlar det om något inför döden. men på ett sätt gör det väl det även för de sköra äldre som behöver komma in på något boende, deras förmodligen sista i livet.

Servicehus och äldreboenden räcker inte till! Ibland varnar medicinare dessutom för att äldre svälter, de får inte i sig den mat de behöver. Till och med på landets äldreinstitutioner.  Sent upp och tidigt i säng, lär vara en princip som råder på en hel del boenden Och att få komma ut och andas frisk luft är en nåd att stilla bedja om.

Inget kan försvara en kommun, region eller en stat som plötsligt en dag yrvaket verkar vakna upp. Oj, det finns inte plats för de äldre. Oj, måste de bo hemma själva fast de inte kan klara sitt dagliga liv? Oj, finns det dementa vars anhöriga sliter i sitt anletes svett för att hjälpa sina i hemmet fängslade äldre och dementa föräldrar, mostrar och farbröder... Oj, hur kunde det bli så här? Vi skulle bygga ut, men drog ner antalet platser på boenden istället. Hmm, hur kunde det bli så här säger de som om problemen varit helt okända.

För tusan - skärp er! Landets sköra äldre behöver och kräver omedelbar omvändelse, botgöring och bättring!

Astronauten får oss att se uppåt

 En nybliven svensk astronaut intervjuas i radio En speakerröst påstår att han och hans rymdresa fått oss att under de senaste veckorna blicka mot himlen... Så låter det i den "stora" världen. Det vi gör påverkar andra, får återverkningar. Det som når ut till många influerar mängder. I det lilla perspektivet får det vi tänker och gör inflytande på inte fult så många, dvs. ganska få.

Efter en predikan, en som ljudit någon gång under 40-50 år av förkunnelse, så har i bästa fall 30 personer blickat upp mot himlen och funderat över universum som något skapat. De har tänkt på det som ligger framför och bortom. Himlen med gästabudsbordet, med lovsången och tronen. 

Några av dem har sedan kommit ihåg att återvända till jorden och deras eget här och nu. I den egna verkligheten kan och borde något ha landat och blivit till en inspiration att se medmänniskor, både utsatta och andra. För där i predikstolen har jag påstått att var och en av oss är kyrka i världen och bärare av evangelium, de goda nyheterna. Inte främst i ord som flödar likt ett vattenfall, utan i liv och gärning, dvs. handling. Ingen enkel uppgift men fungerande som en gudstjänst efter gudstjänsten. Att leva diakonalt är inte bara de vigdas uppgift, utan varje församlingsmedlems kallelse.

Men mitt i detta behöver vi både nu och då blicka upp mot himlen, alldeles oavsett om vi hört en astronaut tala, eller en präst predika, för att få perspektiv och balans mitt i det jordiska slitet. Om det gett kraft och inspiration nödgas vi att återvända, så som de fick göra som varit förundrade uppe på förklaringsberget. Som det ibland sagts: för att man har sitt hjärta hos Gud, behöver man inte ha sitt huvud bland molnen!

Vilka av våra döda blir omskrivna?

Vilka av våra släktingar och vänner blir omskrivna efter sin död genom att någon låter formulera och publicera sin tankar om den döde? Eller gör frågan ännu vidare vilka är de personer som blir omskrivna? Finns det trender och mönster att upptäcka? Jag är övertygad. Vid läsning av en av de stora tidningsdrakarna brukar jag var morgon roa mig med att kolla vilka yrken personerna haft som fått runor efter sig. Professorer ligger mycket högt i tabellen. Kända människor och namn förekommer verkligen ofta. Det kan gälla biskopar och präster, politiker, företagsledare eller konst- och kulturutövare av olika slag. Inte särskilt överraskande egentligen...

Fler av de fantastiska människor som aldrig trängde igenom i mediarapporteringen, det s.k. bruset, borde bli uppmärksammade. Det ger mig anledning att uppmana alla dessa som ordnar skrivarkurser att de borde lägga in pass där deltagarna får skriva minnesord över någon de känt som aldrig blev, men borde ha blivit, omskriven.

Vad ska man betona? Kronologi kanske kan vara en metod där det som nämns får följa eller göra nedslag i den ordning saker hänt? Eller vad sägs om att mest betona personens egenskaper och ge små episodiska exempel. Hur balanseras yrkesliv, med intressen och olika engagemang och vad bör sägas om privat- och familjelivet? Hur mycket ska den som skriver dra in sig själv i texten? En risk kan bli att runan blir mer självbespeglande än önskvärt så ljuset inte odelat faller på den döde. Något annat man måste tänka på är vem man vill berätta för? Är det mest personens kollegor, släktingarna eller allmänheten, dvs tidningens hela läsekrets?

När en text är klar finns det frågor att ställa om hur väl det som skrivits belyser den döde personen. hennes/hans liv och gärning? Eller blev fokus någon bestämd fas eller period, en särskild insats, som extra mycket borde ihågkommas och uppmärksammas. Blev texten koncentrerad och precis, blev den pratig och rörig? Blev den något personen själv kunde ha nickat instämmande till? Dolde den svårigheter och tillkortakommanden eller blev den alltför avslöjande och närgången..?

Här ett exempel på en muntlig framställning. Idag vid en minnesstund för familj och släkt efter begravningen av min äldre bror Olle sa jag ungefär följande:

Storebror Olle Stenström fick dryga 78 år på jorden. Och vilket liv han fick. Var och en av oss har naturligtvis sin egen bild beroende på relation och egna upplevelser. Här får ni en glimt av min bild av storebror Olle. Pelle, den yngre, och jag såg upp till honom och beundrade hans mod, våghalsighet och förmågor.

I familjen var vi tre bröder betraktade som bångstyriga rustibussar. Senare inkluderades Wayne, vår amerikanske utbytesstudent, i brödragänget. Olle spelade tidigt piano och ägnade sig åt ström, radio och teknik i sin egen verkstad, Pelle spelade fiol och målade så småningom, jag satt mest i ett hörn och läste böcker. Vi hade oftast roligt ihop eftersom vi inte konkurrerade om samma intressen. Fast vilda var vi allihop, enskilt och tillsammans. Det finns en bild från Östergarn med två snögubbar, Olle och jag, samt en kusin, Rolf, utan en snöflinga på sina prydliga kläder.

Olle var inte den mest atletiska person man kan tänka sig. Jag tror det var i realskolan han skulle hoppa över en plint och lyckades landa på axeln och bröt allt möjligt. Lång konvalescens blev det. Som barn och ung var han otroligt äventyrlig av sig. Det klättrades på ruiner, ringmurar och kalkstensbranter, han seglade som sjöscout och kröp under hus. Och han fick hjälpa pappa att bygga sommarstugan på Högklint redan som liten.

(Ett litet privat stycke är här utelämnat...)

LM Ericsson och Luftfartsverket fick del av hans ingenjörsförmågor. För Luftfartsverket blev det en hel del utlandsresor. Han var med och planerade radarsystem för säkra inflygningar. Ja, resor var för övrigt något han gillade. Redan tidigt med mamma Igge och pappa Bertil fick han åka på semester utomlands. Som vuxen fortsatte han att resa till stor förnöjelse. Ibland blev det äventyrligt, så pass att han en gång på Sri Lanka höll på att svepas med av tsunamins vågsvall inne i en hotellfoajé. Och bestämd var han, till den grad att han nästan totalvägrade att bo på hotell när det fanns en Bed and breakfast inom en halv mils avstånd.

Inte vet jag hur roligt Olle tyckte det var att fungera som hela släktens fixar-Nisse. Kom han på besök plockades trasiga brödrostar eller risiga radioapparater fram för att han skulle ”titta” på dem. Till en början såg han på grejerna lagom intresserad, men efter en stund kopplade han på universal- och problemlösarsnillet och kunde ägna hur mycket tid som helst åt att få elektroniken att fungera igen! Han satt inte bara bekvämt vid ett bord, krävdes det för att lösa problemet låg han på golvet, kröp under bord eller klättrade på stegar. På närmsta loppis kunde han hitta något förbrukat som gick att laga och sälja dyrt. Oj, så klurigt duktig och kompetent han var.

Som de flesta av oss var Olle komplex och mångsidig. Han kunde samtidigt vara väldigt sparsam och oerhört generös. Han kunde vara otålig, uthållig och tålmodig. Han kunde vara finurlig, rolig och ibland tråkig, han tappade ork och lust. Så är det att vara människa. Lägg därtill hans omtanke om andra, hans värme och en aning gotländsk tillbakadragenhet.

Hans sista månader blev svåra. Nu slipper han att lida. Vi både sörjer och känner lättnad över att han till sist fick somna in i lugn och ro. Så vi saknar honom! Vilket tomrum Olle lämnar efter sig...

Mitt i sorgen bor ett hopp. Som en vers i psalmboken formulerar det:

När jag når de mörka vattnen

över dem skall färdas ut,

räds jag ej. På andra sidan

finns en värld av sång och ljus.

Där skall lovsång, där skall lovsång

stiga stark som havets brus… (298:3)

Att översätta tro

Varför tar man på sig ett uppdrag man egentligen inte har förutsättningar för? Så tänkte jag ofta efter att jag för ett antal år sedan lovat att översätta en bok om de lutherska bekännelsedokumenten och om deras teologiska ställningstaganden. På svenska heter boken För Kristi skull, Introduktion till de lutherska bekännelserna (Artos).

Översättning är ju en profession, ett yrke. Jag är dilettant och autodidakt. I mitt fall föll jag trots det för smickret att: det där det kan du, du är ju teologiskt kunnig. Så mot bättre vetande sa jag ja. Arbetet tog åtskilliga månader att fullfölja och ändå blev en hel del språkliga grodor och andra problem inte riktigt lösta. Självfallet blev jag tvungen att läsa på innan jag kunde sätta igång på allvar. Reformationen var något jag knappast hade studerat. Övertygelserna, argumentationen, polemiken var fortfarande trots mina teologistudier i Uppsala något fördolt och utom räckhåll. Mitt exemplar av Bekännelseskrifterna hade försvunnit i någon flytt, så det blev att skaffa nytt.

Översättningsarbetet utvecklade sig till en upptäcksresa. Som ett slags teologisk byggnadingenjör drogs jag in i och fick jag delta i en undersökning av det evangeliska lutherska husets grundläggning. Hade man byggt på sand eller på klippan? Vilket material hade kommit till användning och vilka tekniker hade man använt för sina bekännelsetexter? Var det hållbart eller mera vidlyftigt och djärvt än stabilt?

Gång på gång blev jag uppmärksam på att texterna hade tillkommit som reaktion på rådande ordning som Luther och hans kollegor fann tveksam och felaktig. Först och främst fanns där ett ifrågasättande av skolastikens tänkande och metoder. Sedan bröt diskussionen om avlaten ut med Luther som en av de stora kyrkokritikerna. Och det ledde över till ett ifrågasättande av vem och vad som ägde auktoritet. Påvar, biskopar och koncilier hade inte företrädesrätt framför Skriften, Guds heliga Ord. Om kyrkans olika beslut och handlingar hamnar i konflikt med varandra eller Skriften, vem eller vad ska då ha auktoritet och företrädesrätt? Sedan kom som på ett radband fråga efter fråga: hur låg det till med rättfärdiggörelsen, lag och evangelium, de två regementena, nattvarden, kyrkosyn, arvsynden, bot och goda gärningar, sakramenten…

Många viktiga ämnen fick ny belysning och aktualitet. Så blev det till exempel nödvändigt att försöka förstå vad Svenska kyrkan egentligen menar med sin anslutning till Konkordieboken.

Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then oförändrade Augsburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libero Concordiae förklarad. Ur 1686 års Kyrkolag.

Somliga har alltså med utgångspunkt i Uppsala mötes beslut 1593 också hävdat att våra bekännelseskrifter egentligen främst är de tre gammelkyrkliga symbola (i boken kallad trosbekännelserna till skillnad från andra bekännelsetexter) och Confessio Augustana. Konkordiebokens övriga texter fick stå tillbaka och skulle mest ses som förklaringar och utvecklingar än som något annat eller nytt. På vad sätt uttrycker dessa dokument vad kyrkan idag tror, lär och bekänner?

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (§1 KO)

De bejakade dokumenten fungerar som ett dragspel, dit hör allt möjligt från kyrkomötets beslut utöver Bibel, Psalmbok och övriga gudstjänstböcker (t.ex. missalen). Frågan om den egna och kyrkans tro stiger fram eftersom ingen avgjort på vilket sätt denna tro och bekännelse ska efterlevas och följas. Hur ser egentligen den trosgrund ut som min kyrka är byggd på och som jag har förklarat min anslutning och lojalitet till i prästlöftena? Tidigare på stillsam har jag undrat vad löftet betyder och dess hållfasthet. "Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?"

De som vigts under senare år fick lova. att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten. Något måste löftet betyda och inte bara för den som avger löftet utan även för dem som vill ha och höra löftena, för kyrkan, för församlingarna! Orden om att stå fast i denna tro binder faktiskt även där!  Det handlar inte enbart om en välvillig avsikt, en intention för stunden utan ett löfte. Frågan som väcks är om jag/vi verkligen tror det bekännelserna hävdar och lär eller har andra uppfattningar och idéer som t.ex. hör hemma i andra trostraditioner? Reformert och protestantiskt tänkande skiljer sig ju från ett lutherskt.

De som ruckar på bekännelserna borde väl åtminstone ge skäl till varför bekännelseskrifternas resonemang och argumentation inte längre skulle hålla, istället för att bara tycka annorlunda med det ihåligaste av alla argument: jag bara tycker och tror så, jag tror så i alla fall!

Ett exempel är den fria viljan. Jag har knappast hört den fria viljan utförligt diskuterad eller kommenterad. I vår nutida kyrka verkar människan aldrig sakna förmågan att utöva sin vilja. Vi har i förkunnelse och undervisning ansträngt oss för att få människor att vilja Gud, välja Gud och säga sitt ja. Som om tron föddes genom den egna viljans val. Vi har glömt eller inte brytt oss om syndafallets skada. Den som gör det omöjligt för oss att vilja och välja Gud. Eller har tidens gång medfört ett uppbrott från tidigare positioner? För min del kan jag inte påminna mig att någon i modern tid talat om människans trälbundna vilja.

En devalvering av syndens skada på och i människan måste väl diskuteras innan det av sig själv blir något allmänt accepterat och vedertaget? Vi tycks ha glömt hur Luther vände sig mot liknande idéer hos nominalisterna. Enligt dem kunde människan av sig själv välja att älska Gud. Enligt Luthers sätt att tänka hindrade synden viljan att älska Gud. Människan kunde inte fritt välja eftersom hennes vilja var trälbunden. Guds kärlek och nåd behövdes först.

Även frågan om synd och särskilt föreställningen om arvssynd hör samman med förmågan att vilja och välja. "Melanchthon ville se arvsynden i skarp kontrast mot medeltida synsätt som fortfarande var utbredda i kyrkan. För det första är arvsynden inte bara en skada eller tendens utan en elakartad åkomma som Melanchthon i den latinska texten beskriver som ”begär” och han förklarar i den tyska texten att den är fylld av djävulska lustar och böjelser. För det andra, den brist som arvsynden medför är långt allvarligare än frånvaron av den ursprungliga rättfärdigheten så som den förstods av medeltida teologer. Att vara ”oförmögen av naturen att ha sann Gudsfruktan och sann tro på Gud” betyder att den mänskliga viljan och förnuftet av sig själv – ”av naturen – hindras att känna och förlita sig på Gud. En kraft har gripit in som både eggar viljan att göra ont och håller dess naturliga förmågor bunden. Den kraften är synden" ( s207, För Kristi skull).

Ja, och vad blir det nu? Vad sägs om eftertanke och självrannsakan?

Är löften tidsbegränsade?

 Repris från 31 mars 2017

Prästlöftena binder till Guds ord och bekännelsen

Löften ses allt oftare som en tidsbegränsad viljeinriktning. Åtminstone om man ska utgå från partiernas och politikernas utfästelser inför val. Eftersom den föränderliga omvärlden alltid går att utnyttja som skäl för att löften inte ska uppfattas som något hållfast över tid så vet väljarna sällan vad, av det som påståtts, som kommer att förverkligas. En allmän inriktning kan man alltid få ett hum om. Men vad som blir konkret och genomförd politik går inte att utläsa av påståenden, krav och löften som utfärdas inför val.   

Hållfasthetslära går inte (längre) att tillämpa på politiska utfästelser. Ett talande exempel kan ges. Schackrandet kring pensionärernas skatter bekräftar påståendet.

Även inom kyrkan är löften dessvärre en färskvara som snabbt kan härskna. Många har fått erfara det. Innan en reform sägs allt bli så bra, så bra. Församlingarna skulle bli fria att ägna sig åt det en församling ska i storpastoraten. Och det utlovades frihet att forma och gestalta sitt liv även i fortsättningen. Hur det blev sedan kommer forskningen så småningom att visa.

Själv löftesbands jag till kyrkan vid min prästvigning. Prästlöftenas utformning kunde ses som en viljeinriktning då en av flera frågor ställdes till oss vid prästvigningen. Så här ställdes löftesfrågan vad gällde tro, bekännelse och lära: Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

 

Det fanns ingen tvekan om att det handlade om löften som avgavs och som skulle hedras och följas. Hela tiden! Men löftena aktualiserades sällan (eller aldrig). Det gudomliga ordets tjänare (VDM) skulle ha en fast grund att stå på: den Heliga Skrift och bekännelseskrifternas vittnesbörd. Men bibelstudiet blev för många av oss mest en syssla inför predikningarna. Bekännelseskrifterna ägde många av oss inte ens, än mindre hade vi läst eller studerat dem. Det var som om vi trodde oss redan äga de insikter vi ännu inte förvärvat. Så förblev vi i stort likadana efter utbildning och prästvigning som vi varit dessförinnan.

I går hörde jag ett föredrag av en fd universitetsrektor som slog fast att universitets uppgift var att se till att studenterna lärde sig, förkovrade sig och utvecklades, förändrades. De skulle inte vara likadana efter sin utbildning som före. Så borde utbildningen kunnat bidra till att teologistudenterna djupnade och mognade i sin kunskap och insikt samtidigt som de fick en mera integrerad och levande tro. Nästan inga av de jag tala med om saken har beskrivit det de varit med om på det sättet. Snarare tycks relativism, tvivel och skepticism ha rotat sig.

Hur allvarligt prästlöftena än uppfattades så sjönk de snart undan och Guds ord reducerades till människors ord och blev alltmer till symboler och omskrivningar istället för uppenbarelse. Bekännelseskrifterna som skulle hjälpa till att förstå innebörden av Guds ord reducerades till slagordsmässiga kortformer eller hoppades helt enkelt över. Det är utifrån sådana upplevelser man kan fundera över hur evangelisk luthersk den Svenska kyrkan egentligen är…

 

Fasta med Jesaja

I dagarna har Jesaja blivit populär igen. Vi tänker sällan på hur profeten tas i bruk kring de stora helgerna under kyrkoåret. Den 66 kapitel långa profetboken innehåller verkligen användbara tankar och tål att citeras i alla möjliga sammanhang. Vid jul ser det folk "som vandrar i mörkret" ett stor ljus (Jes 9:2-7)! På Trettondedag jul citeras Jesaja åter, denna gång heter det: Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig... (Jes 60:1-6). Vem läses på reformationsdagen? Jesaja så klart (Jes 55:8-12). Och vid påsken läser kyrkan bland andra texter ur Jesaja om hur Herren lät lidandet drabba den föraktade och övergivna människan som var plågad och som bar våra sjukdomar (Jes 53:1-12). Vid Pingst, i den tredje årgångens texter, dyker Jesaja upp igen. Då ska jubelrop och lovsång för hans väldiga gärningar höras över jorden (Jes 12).

Som om det inte vore nog så kan Jesaja skymta fram på Den helige Johannes döparens dag (Jes 49:1-2). Även på Jungfru Marie bebådelsedag (Jes 7:10-14) liksom på Alla Helgons dag får församlingarna lyssna till Jesajas ord (Jes 49:8-10). En populär profet må jag lova.

Fastlagssöndagen vill inte vara sämre. Då används ett par verser ur Jesaja kapitel 52, nämligen 13-15. Vad tror ni skall läsas på Askonsdagen om inte Jesaja, denna gång kap 58:4-9. Men - den text som borde ha funnits med bland kyrkans texter är Jesaja 58:6-12! Någon borde efterforska hur det kommer sig att just denna så starkt lödiga och uppfordrande text valts bort. Eftersom den inte används blir det extra vanligt att kyrkliga nätanvändare lyfter fram den texten om den "verkligt rätta" fastan: 

"Nej, detta är den fasta jag vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: »Här är jag.«

Om du gör slut på allt förtryck hos dig,

hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige

och mättar den som lider nöd,

då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,

din natt bli strålande dag."

Kan den texten användas för att trycka undan behovet att under fastan avstå från överflöd och excesser? Knappast. Dessa storord leder tillbaka till oss själva och våra attityder. Fastan är inte en isolerad andlig övning utan även ett ställningstagande som återverkar i liv, politik och ekonomi.

Hur ska någon i välfärdens Sverige kunna befria de förtryckta och krossa alla ok utan att avstå från något av sitt eget? Att upprepa orden, som låter så progressiva, räcker inte. Här är devisen - från ord till handling - ännu aktuell. Visst finns det ok och förtryck i Sverige, t.ex. våld mot kvinnor, hedersförtryck, människohandel, kriminalitet och droghandel osv. som privatpersoner kan vi möjligen göra avtryck i periferin. Och det som sker i stora världen handlar dels om information och dels om att ge ekonomiskt stöd till de goda krafterna. På den punkten kan de flesta av oss kliva fram och upp. Mycket har gjorts, men oändligt mycket mer finns att göra... Inte av tvång. Utan för att det är rätt!