Maktkoncentration genom släktskap?

Släkten är värst! Bara ibland och nästan aldrig. I familjeföretag är själva tanken att släkten tillsammans driver och förestår företaget och då är det bra om fejder undviks.  Familjen ses inte som försvårande omständigheter. Företag är inga demokratier även om det finns vissa demokratiska- och inflytelsestrukturer. I kommunala sammanhang är släktskap för dem som sitter på höga politiska och tjänstemannaposter ett aber, det luktar nepotism och leder snabbt till jäv. Sådant bör i möjligaste mån undvikas, ty blotta misstanken bör avvärjas. Ett exempel är när ett kommunalråd började umgås med en uppsatt person i ett kommunalt bolag. En av dem tvingades sluta för att helt undvika jävssituationer.

I Svenska kyrkan är man här och där sämre, ibland riktigt dåliga, på att undvika nära släktskap på ledande poster. När saken påpekades för länge sedan för en av landets biskopar blev det ilska och avvisande mutter: det går inte att undvika i en så liten beslutsorganisation... Den stora kyrkan har sällan uppmärksammat problemet eller brytt sig om komplikationerna när en eller ett par familjer får för mycket inflytande.

Att anställda i en församling t.ex. är syskon eller gifta med varandra innebär sällan några problem. Det är när makt över beslut och villkor ingår i uppdragen som det blir komplicerat. Lägg därtill att vänkretsar kan bli till starka kotterier i maktens korridorer. Skulle man göra nätverkskartor över människor i beslutsorganen kan det bli många sammanlänkande band som kan berätta att även i en demokratiskt uppbyggd beslutsapparat finns det maktkoncentration och dominanta grupperingar. Tittar någonsin revisorer på sådant? Lyfts sådana frågor vid visitationer? De som sitter i maktstinna grupperingar - ser de det som ett problem? Vi andra borde ibland drista oss att lyfta frågorna om hur fria de som makten haver står ifrån varandra...