Dikt av Tomas Tranströmer som gavs till biskop Jonas Jonson

År 2005 gav Strängnäs stift ut en liten vänbok, Samtal på väg, till biskop Jonas Jonson. I boken medverkade bl.a. Ylva Eggehorn, Abd al Haqq Kielan, Caroline Krook, Sören Ekström, Torsten Kälvemark, Katrin Åmell, Desmond Tutu, Thure Stenström och Tomas Tranströmer.

Om dikten berättade jag på bloggen stillsam efter några år men ville inte återge den i sin helhet. Istället fick det bli enstaka citat. Eftersom nästan ingen känner till dikten dristar jag mig nu att tänka annorlunda. Den är alldeles för bra för att ligga bortglömd!

I boken (sid 19) skriver Monica Tranströmer om hur hon och maken våren 2004 reste till en stuga på Runmarö som Tomas morfar byggde i slutet av 1800-talet. Under vistelsen tar de ur biblioteket där fram en sliten bok med latinamerikansk lyrik som Artur Lundkvist och Francisko J. Uriz tolkat.

På insidan av bokens bakre pärm fann de att Tomas Tranströmer långt tidigare hade skrivit en dikt. Den överlämnade sedan Tomas Tranströmer med varm hand till Jonas Jonson. Här är denna unika och samtidsrelevanta dikt, som kallas för Impromptu, i sin helhet. Läs och begrunda:

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan

som bultar i våningen

med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken

en man på kaféet

som stöter och stöter

samma ord i sin muns mortel.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann

för att markera

att de hör till en annan stam.

Skönhetens närvaro

kan vara farlig

skönhetens frånvaro

är livsfarlig.