Inget vigseltvång i Svenska kyrkan

I Nerikes Allehanda pågår en insändarkampanj för att brännmärka en kyrkoherde på landsbygden som kärlekslös för att han inte viger samkönat. Flera av insändarna har dessutom varit anonyma. Det är som om man har ett förstoringsglas som fokuserar på en enda punkt och låter den bli tolkningsnyckel för helheten. Slutsatsen blir att den som inte viger samkönat därmed demonstrerar kärlekslöshet och vägrar att välkomna alla, särskilt hbtqui+ i församlingen.

Så här står i en av insändarna: "Extra illa, i just detta fall, eftersom en av de HBTQI-skeptiska prästerna är kyrkoherde. Det är hans uppgift att se till att alla känner sig välkomna i församlingen. Det låter enkelt och självklart men om denne är obekväm med en viss grupp, exempelvis HBTQI-personer, blir dessa individer exkluderande.

"Jag avskyr er sexualitet men ok, jag får väl fixa en präst som kan tänka sig viga er trots allt", skulle kyrkoherden givetvis aldrig säga men det är ju den signal han sänder. Och läsning/predikan kring "Kärlekens lov" (1 Kor 4-13), som ju slutar "Men nu består tro hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" ekar bara tomt då detta budskap inte omfattar alla som bor och verkar i Viby församling. Tråkigt och oacceptabelt!"

Här fantiseras först kyrkoherdens inställning fram och sedan kritiserar insändaren vad kyrkoherden framfantiserat menar och tänker. Varför skulle han ha åsikter om personernas sexualitet? Argumentet kärlekslöshet används för att få församlingen att ge sig på sin kyrkoherde. Det gäller att tvinga alla präster till att ha samma inställning oavsett om det i just den församlingen blir aktuellt att viga samkönade eller inte. Den enskilde prästens inställning, oavsett motiv och teologi, ska utmålas som kärlekslös för att i förlängningen förbjudas. 

Både prästen som kallar in andra vigselförrättare och församlingen kan vara accepterande och inkluderande vad gäller tillhörighet och delaktighet även om någon annan städslas för att viga. I botten kan det finnas en längtan att få slippa agera statlig myndighet genom att sköta det legala kring vigslar. Kyrkan borde be för par och välsigna och staten och kommunerna sköta myndighetsutövningen.

I Svenska kyrkan råder än så länge inget vigseltvång. Präster kan säga nej till att viga personer som t.ex. inte vill ha vare sig psalmer eller böner i en vigsel. Det går fortfarande att säga nej till att viga frånskilda. Extra tydligt blir dilemmat när en person efter flera skilsmässor fortfarande vill stå i kyrkan och lova att älska sin maka/make "tills döden skiljer oss åt". Sammantaget betyder det att kyrkan inte ålägger präster ett vigseltvång, utan de har rätt att avstå från att viga. I en hel del fall erbjuder församlingar ändå någon annan vigselförrättare.

 

Högmässan en dialog, inte punkter i ett program

Vad tänker vi om det som vi deltar i och är med om? Den som går på en teaterföreställning har en idé om vad de ska vara med om. Något gestaltas levande på scen och ska upplevas och tas emot. Men hela processen innan föreställningen blev till ägnas nog inte så många tankar just då. Det sker liksom i det fördolda även om det är känt hur det brukar gå till.

Vad tänker de som firar gudstjänst om det de deltar i och är med om? Om de alls reflekterar över vad en gudstjänst är så liknar förväntningarna förmodligen ganska mycket det som händer på en teater. Något ska hända och gestaltas och de som är där ska delta, uppleva och ta emot. 

En bok som betytt en hel del för hur gudstjänsten uppfattats och gestaltas är Per-Olof Sjögren och hans bok Kyrkans lovsång, ett kompendium i liturgik. I den berättar han om den kristna kyrkans gudstjänströtter i templet och synagogans gudstjänster, om tidegärden och den söndagliga gudstjänsten inom kristenheten. Han citerar Justinus Martyrens Apologi från 140-talet och kursiverar det vi enkelt fortfarande kan känna igen av gudstjänsten ordning : "På den dag, som kallas söndag, kommer alla som bor i städerna och på landsbygden tillsammans, och apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan föreläsaren slutat, tar biskopen (vid denna tid närmast = kyrkoherden) till orda för att undervisa och ana till efterföljd av de goda föredömen, som blivit framställda. Därefter stiger alla gemensamt upp, och man håller bön, och, såsom jag sagt, frambär man, när bönen är slut, bröd ,och vin och vatten. Biskopen ber och gör tacksägelse, så mycket han förmår, och hela folket instämmer däri med Amen. Man utdelar till var och en hans del av eukaristien, och det bäres av diakonerna till dem som icke är närvarande...." 

Gudstjänstens beståndsdelar är idag i stort desamma. Mönstret är uråldrigt och gemensamt för den kristna kyrkan. Per-Olof Sjögren betonar inte särskilt gudstjänstens dialogiska karaktär även om mötet med Gud genomströmmar mässan. Carl Henrik Martling har på ett mycket tydligare sätt betonat gudstjänsten karaktär av dialog mellan den enskilde och församlingen å ena sida och Gud å den andra. Inta bara som läsandet av repliker i ett manus utan som ett verkligt skeende. Det är nödvändigt, menade Martling, att höra även med ögat vid sidan av örat.

I boken Möte mellan två, om högmässans dubbla enhet, lyfter Martling fram den dialogiska karaktären på högmässan. Det är en händelse med de deltagande mer än något som bara sker för dem. Om detta har jag i ett tidigare inlägg på stillsam (Hur blir man delaktig i en gudstjänst) skrivit: "I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan."

Om det aktiva deltagande i högmässans dialog med Gud Fadern, Sonen och den Helige Ande blir tydlig förvandlas gudstjänsten från rader av punkter på ett program som skall genomföras till ett samtal som griper tag i mig, i oss, och utvecklar relationen och i grunden påverkar och förvandlar oss!

Turismen bygger inte infrastruktur

Turism diskuteras i olika sammanhang. De överlupna turistmålen ute i världen börjar protestera mot vad som ser ut som en rovdrift. I vårt svenska hörn av tillvaron höjs röster för att införa en turistskatt. Det handlar inte om att gräva ner en skatt som turister kan ägna sommarmånaderna åt att leta efter (ingen dum idé egentligen), utan om ett tillskott från skattesystemet för att bistå platser där turismen är överväldigande stor.

Att både Stockholm och Göteborg skulle gynnas av en sådan skatt har ingen av de mindre turistorterna tänkt på. I dessa städer är turismen gränslöst stor. Eller besöksnäringen som turismen kallas på årsbasis. Visst genererar alla som kommer till en populär plats intäkter på dessa orter, men inkomsterna hjälper inte till att bygga infrastruktur som vägnät, sjukvård, renhållning och underhåll m.m. De som skaffar sig sommar- eller vinterboende på sådana platser, när upphör de att vara turister? De nyttjar de samhälleliga tjänsterna på orten utan att bistå med skatt för allt vad de behöver. Så vad alla besökare kallas, t.ex. sommargotlänningar, baddjävlar eller konferensdeltagare
spelar egentligen ingen roll. Inte heller om de bara besöker Open Art i Örebro några dagar eller tänker ligga på en badstrand på västkusten under några veckor.

Att sjukvården i Visby eller i Mölle behöver vara dimensionerad för sommarinvasioner är ställt utom alla tvivel. Turismen bygger inte infrastrukturen som den behöver, tar för givet och förväntar. Ska de fastboende innevånarna verkligen behöva bekosta allt det besöksnäringen genererar och kräver? Nej, där borde det finnas stödfinansiering från staten! Om det ska kallas skatt eller avgift eller bidrag gör väl egentligen detsamma. Att hjälp behövs är jag övertygad om!

De som reser besöker ibland även kyrkorna. Oftast när inget kyrkligt eller kristet pågår utöver vad byggnaden med inventarier lyckas förmedla. Men även ett och annat gudstjänstbesök bistår turister och besökare med. Det finns förstås en annan form av turistkyrklighet och det är de människor som inte vill binda sig vid en kyrka utan växlar mellan flera. Vandrare kanske kunde ringa in denna typ av besökare. De tar till sig lite här och hämtar lite uppbyggelse där, men vill inte inordnas i en lokal stadigvarande gudstjänstgemenskap.

Att Svenska kyrka håller sina gudstjänstrum extra öppna för besök under sommartid, inte sällan med guider och fika. är utmärkt. Men även under semestertider är öppenheten inte bara till för tillresande turister utan för de fastboende, den ordinarie församlingen, vars andliga hem den lokala kyrkan är. Men visst vet jag att det finns kyrkor som nästan behöver vakter för att okänsliga turister inte ska knalla runt i kyrkan under en högmässa, någon begravning eller ett dop. Trycket kan vara extremt stort t.ex. i domkyrkorna i Uppsala eller Visby.

Individualismen har gjort de flesta av kyrkans medlemmar än mer hemlösa och arvlösa. De är fortfarande, om än med allt svagare band, tillhöriga. De blir avlägsna understödjare som betalar sin kyrkliga turistavgift men som avstår från arvet av gemenskap i tro. gudstjänstfirande, bön, lovsång och annat som bär även i svåra tider.

Ansvar och underlåtenhet

Att utkräva ansvar visar sig igen betyda att den högste chefen bör avgå. Det blev fallet för Secret Service chefen Kimberley Cheatle som efter attentatet mot Donald Trump fick stå till svars för folkets på fältet misstag. Kritikstormen fällde henne.

I Sverige händer det inte så ofta även om kritikstormar fortfarande gärna utmynnar i avgångskrav mot ministrar eller myndighetschefer. Längre ner i statliga, regionala och kommunala hierarkier krävs det näst intill brottslighet för att någon, ansvarig högsta chef eller lägre tjänstemän, ska lyfta sin hatt och gå vidare någon annan stans.

På våra breddgrader har utvecklats ett system där någon som brister i ansvar, förmåga eller ledarskap blir rikligt belönad genom saftiga avgångsvederlag. I flera fall har det betytt att man ganska snart blivit anställd på nytt i liknande sammanhang. I Svenska kyrkan är de godtrogna politikerna sällan så framsynta att man skriver in en minskning, eller ett upphörande av avgångsvederlaget, om och när vederbörande får en ny tjänst. Därmed kan de utköpta i många fall bli dubbelt ersatta. Så berikar man sig på det gemensammas bekostnad. Illa!

Fenomenet gällande kyrkoherdar berördes av Johan Blix i en debattartikel i Kyrkans tidning (15/5 2020). Han skrev då: "Varför förekommer utköpen, av framför allt kyrkoherdar? Varför blir de inte i stället uppsagda?  Svaret är att det kan vara svårt att bevisa att det föreligger saklig grund för uppsägning och att en process i Arbetsdomstolen kan dra ut länge på tiden, det kostar pengar och mental kraft. Och så förstås detta att den enskilda församlingen är arbetsgivare och att det oftast inte finns möjlighet till omplacering i församlingen."

Att stå till svars och att ta ansvar behöver inte vara samma sak. Men att ta sitt ansvar borde innebära att människor rakryggat medger när något blev fel och gick galet, inte blev som det var tänkt, och tar konsekvenserna av agerandet eller underlåtenheten.

Det påminner mig om att i Katolska kyrkan bekänner man i sin syndabekännelse även sin underlåtenhet. Vi i Svenska kyrkan tycks ha svårt att erkänna att det vi inte gjort, låtit bli eller glömt, kunnat drabba medmänniskor och oss själva. Varför underlåter vi att bekänna det?

Att locka präster med en kär nalle

Att försöka styra rekryteringen till tjänster är ett vanskligt åtagande. Många har försökt genom att anlita "professionella" rekryteringsfirmor. I Svenska kyrkan förkommer det att firmor utan särskild koppling eller förståelse för Svenska kyrkans särart som trossamfund får huvudansvaret för att sålla ut lämpliga kandidater t.ex. till lediga prästtjänster. Kombinationen är inte alltid särskilt lyckad.

Vem som bestämmer i en rekrytering har blivit ett aktuellt debattämne. Tydligt är att det finns många förtroendevalda som inte tycker att en kyrkoherde själv ska få bygga sitt team utan att det ska vara kyrkorådets process och beslut. I ett storpastorat blir det verkligen profilerande beslut ovanför den lokala församlingen. Vad som då händer med lokal teologisk och liturgisk profil är enkelt att räkna ut...

Församlingar kan på eget bevåg genom utlysning och annons anstränga sig för locka människor att söka lediga tjänster. De flesta inom kyrkan har väl hört om församlingen som sockrade sin annons om prästtjänsten med påståendet att det var långt till stiftsstaden och domkapitlet! Annonstexter är både roande och oroande. Inte för att några få kryddade rader kan utläsas som teologiska texter så kan de ändå avslöja vad som bedöms vara profilerande och extra viktigt i ett pastorat eller i en församling.

Fortfarande är det därför fängslande att läsa platsannonserna i Kyrkans tidning (här avses nr 29/30 2024) med lupp. Ett och annat fångar verkligen uppmärksamheten. Näsets pastorat ställer frågan: "Slår ditt hjärta för Gud och människor? Vill du till en plats som myllrar av verksamhet?"  Vad nu inledningsfrasen betyder. Kanske att man ska ha en välförankrad tro och förhoppningsvis ett engagemang för dem man möter. Myllrande verksamhet är förstås inte alltid detsamma som att en församling gör vad den ska av gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Den som läser vidare får därefter veta att "Tjänsten omfattar gudstjänster, konfirmander, kyrkliga handlingar, ledning av ideella medarbetare m.m."

Boden lockar med ikryssade påståenden och bredvid rutan som saknar ett kryss står det: präst. De andra förbockade alternativen lyder: Kyrka mitt i stan, Kompetenta kollegor, Fantastisk församling, Naturupplevelser, Massor av musik. Kollegors kompetens och församlingens kvalitéer lockar till frågor om vad som egentligen avses. Och de garanterade naturupplevelserna ska förmodligen avse möjligheter på fritiden.  

Göteborgs domkyrkopastorat vill fånga uppmärksamheten genom en annan sökfras: "Vi söker en präst som är öppen för oväntade möten!" Min gissning är att mitt i Göteborg kan man inte undvika oväntade möten, så det är bra om församlingen kan hitta någon som gillar läget. Beskrivningen av den miljön ser ut så här: "Här hos oss korsas vägarna för göteborgare, turister, musikälskare, kameler och biskopar." Kopplingen mellan kameler och biskopar, hur ser den ut? Är det en antydan om att de "silar mygg och sväljer kameler" i stiftet? Vem vet?

Vad tycks om Nykvarn som har en självbild som slår det mesta. Hybris tänker säkert några som läser hur man skriver för att rekrytera en kyrkoherde: "30 minuter från Stockholm. Tre kyrkor, ett eget kafé och 100% glädje.

Vi har utsett oss själva till "Bästa församlingen i Sverige" sju år i rad! Vill du bli vår nya kyrkoherde?" Hur då bäst? I besökare och deltagare? I kollektresultat? I klang och jubel? Bäst i gemenskap? I mission? Diakoni? I udda annonser?

Bollnäs pastorat testar följande: "Vi söker en kreativ komminister  som vill vara med och utveckla gudstjänstlivet i livfulla och gemytliga församlingar, mitt i natursköna Hälsingland". Det där med att utveckla gudstjänstlivet kan betyda vad som helst. Handboken ger det mönster som ska följas, ja, numera blir det svårt att staka sig vid innantilläsningen och i bara farten säga några egna ord (passande och fromma) i bara farten. Det har biskopen på Gotland fått sig till livs.  Att det är livfullt och gemytligt låter spännande eftersom orden delvis borde kollidera. Vid livfulla sammanträden, gudstjänster etc. kan trevligheten och gemytet stå i vägen för det som är livfullt viktigt och nödvändigt.

I Sundbyberg annonserar man med en bild på nallar klädda som ett brudpar. Rubriken lyder: "Nalle är kär". Texten fortsätter: "Nalle är kär och kärleken är besvarad, det är dags för vigsel i Sundbybergs kyrka. En skolklass har satt sig tillrätta i bänkarna för att lära sig om kristna traditioner". Därefter förklaras i texten att uppgiften i tjänsten bl. a. handlar om mötesplats skola-kyrka. Visst är det en betydande skillnad mellan människofiskare och nallevigare? Tjänsten är benämnd Barn- och familjepräst. Ja, ja, några läsare som behöver en ny tjänst lockas säkert av dessa udda formuleringar. 

Ombytlighet och tillhörighet

Åren går och det är svårt att förstå att vår lilla familj en gång såg ut så här! En grubblande teolog med rynkor i pannan, en engagerad feminist och yrkesarbetande. Därtill en son där livet lekte så gott som hela tiden.

Som en röd tråd genom livet för oss alla går den kristna tron. Jag växte upp som metodist. Vårt samfund var så litet så det nästan inte fanns, ändå hade man massor av kapell på Gotland. Maggan hade sin uppväxt inom Örebromissionen, en gren på det baptistiska trädet.

Nu och då stöter vi på gamla bekanta och vänner som har liknande bakgrund som vi. Inte så sällan har deras liv fört dem bort från kyrka, församling och tro. Andra har sökt sig till andra kyrkor, flera har landat i den katolska kyrkan. Den typen av rörlighet var nästan otänkbar när jag växte upp. Tillhörigheterna var stabila och sågs som permanenta.

Även i det politiska landskapet fanns partibyten inte på kartan. Ideologierna var starka och den identitet som gavs genom olika tillhörigheter sågs inte som utbytbara. Istället var de starkt identitetsgivande. I min familj gällde Folkpartiet, alltså växte jag upp som en liberal ung människa. Inte så egendomligt eftersom det s.k. frisinnet, de som räknades till frikyrkorörelsen, fortfarande var rejält starka och hade sin hemvist hos liberalerna. Nu för tiden är det tveksamt vilken roll frisinnet har även inom Kristdemokraterna.

Ibland hörde man i min ungdom talas om väljare som missnöjesröstade på något annat parti än det de tillhörde, men själva tillhörigheten byttes inte ut. Även de som inte var partianslutna definierade sig ofta utifrån politisk ideologi. På den punkten behövdes aldrig särskilda funderingar inom Svenska kyrkan som tillät dubbelanslutning, man kunde vara både frikyrklig och tillhöra "statskyrkan". Därmed blev det suddigt med identifieringen, vad var man egentligen? Fast lojaliteten låg hos de flesta frikyrkliga alltid i det egna frikyrkosamfundet. Eventuellt engagemang i Svenska kyrkan var till för att säkra det kristna i en, som man uppfatta det, profilsvag kyrka.

Att vi lever i ett spännande tidevarv är odiskutabelt. Den medlemsmässigt minskande Svenska kyrkan retirerar statistiskt på många områden. Särskilt allvarligt är det vikande gudstjänstdeltagandet och -firandet. När den länken börjar brista här och var, mässan upphör att vara ett levande centrum i en levande gemenskap, så är det ett gemensamt problem och lidande. När människor flyr sin kyrka, vad göra? När tillhörighet och tro inte längre är ett och detsamma, vad händer då? Modernitet kan knappast vara svaret. Tillbaka till källorna verkar vara den enda vägen framåt!

Översvämning med perspektiv

Aningen vidskeplig blir jag ibland. Som när jag nyligen här på bloggen återgav ett inlägg från 2009 på En koloni i vått och torrt om när vår dåvarande kolonilott översvämmades. Kanske skulle det inlägget inte ha återgivits. Inte för att jag egentligen tror att bloggen stillsam påverkar väderleksförhållanden. Men, i alla fall, som det heter. Historien återupprepade sig, nu på vår nya lott.

Natten till igår visade sig nämligen rymma åtskilliga millilitrar. De flesta av dem tycks ha landat på vår nuvarande kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som tur var hade vi skördat potatisen och vitlöken. Så de grödorna slapp drunkna. Annat fick bada och anpassa sig till ett vattendränkt liv. Nya frågor dök upp. Hur länge klarar sig en dränkt och sank gräsmatta? Repar sig rabarbern efter sitt långa bad? Persiljan? Dillen? Krusbären? Dags att överväga ris?

Vi har sällskap. Av många med liknande problem. Vår koloniförening skriver i ett brev till oss i skyfallens tider: "Vi är i alla fall inte ensamma om att ha mycket vatten på våra lotter efter regnen. I Facebook-gruppen "Kolonilottsliv" kan man läsa om vattendränkta lotter i Huskvarna, Västerås, Linköping, på Västkusten, i Södertälje, Ulricehamn mm. Och det är inte lätt att göra något åt det hela när marken är mättad med vatten."

Sedan slår insikten oss: hur är det med våra försäkringar? Täcker de något mer än byggnader med innehåll? Vi blev förstås påminda om att teckna en försäkring när vi skaffade vår kolonilott. Och såg till att ha en sådan om det värsta skulle hända. De som får sina egnahem översvämmade har det inte roligt, sina försäkringar till trots. Så mycket och svårersatt kan bli förstört och renovering och upprustning bli krävande.

Många som är nya i Sverige har sällan prioriterat att skaffa försäkringar. Det uppdagas ofta när ett hem förstörts av brand eller vatten. Då står dessa våra medmänniskor utan det skydd som till en del kan täcka förlusterna. Ekonomisk katastrof kan det bli, även mitt i välfärden. Vad är då vår koloniala plaskdamm? I jämförelse?

Inget hindrar att tankarna simmar vidare. Vi kommer undan lindrigt. Andra händelser ger perspektiv. T. Ex. till den största översvämningskatastrofen i modern tid. Den som hände i Kina då floderna Huanghe, Yangtze och Huai svämmade över och då det uppskattades att 2 till 4 miljoner människor fick sätta livet till. Men även i våra dagar svämmar det över. Pakistan är särskilt drabbat. Vid något tillfälle påverkade översvämningarna över 30 miljoner människor! Där hjälpte knappast några hyfsat vattentäta försäkringssystem de utsatta. De fick nog trots statliga och andra hjälpinsatser i stort sett klara sig själva. 

Vad som hotar världen framöver när havens stiger som en följd av klimatkriserna är än så länge höljt i dunkel. Vi förtränger eller bryr oss inte, inte än. Glömsk om de farorna, ja, om än världen imorgon skulle gå under, planterar vi idag vårt äppelträd (yttrandet tillskrivs ibland Luther). Fast, ja, visst ja.. Vi i vår lilla obetydliga lokala bubbla måste vänta. Nu står det mesta under vatten. Inga bra dagar att plantera... Vi går och köper glass istället.

Två repliker

Uppsnappat samtal:

- Du, jag har inte sett någon mal på länge...

- Va? Har du inte varit normal på länge??

Elake Måns for president?

23 januari 2018 oroade Trump både vår katt, Sixten, the cat, och hans människa. Sixten skrev på sin blogg med ofullbordade meningar. Så den som vill läsa vad som tänktes då för 6 år sedan får kanske anstränga sig. Nu är i alla fall Trump rejält aktuell igen. Förskräckligt och bedrövligt med skjutvapnen i USA som använts på nytt för att mörda och skada.

Så här tänkte vi då. För 6 år sedan:

Här har det diskuterats. I mer än ett år. Om presidenter i USA. Människan läser amerikanska tidningar. Förklarar att redan Pelle Svanslös. Reste till Amerikatt. Ju mer jag hör om landet långt borta. Förstår jag. Att det mesta där. Är obegripligt. För en enkel katt. En sådan som jag. Eller mig. Vad det nu kan heta.

Men det dröjde inte länge. Innan jag kunde placera. Den där nyvalde presidenten. Människan läste. Jag gjorde detsamma. Vi diskuterade. Hur han var. Burdus. Fräck. Osaklig. Opålitlig. Han härmade utsatta. Och hotade folk. Skulle sätta en annan kandidat i fängelse. Bygga en mur. För att hindra kontakter. Över en gräns. Sänka skatten. För de rikaste. Riva ner ett begynnande sjukvårdssystem. Påstå att han själv. Var smartast. Ett geni. De kallade honom Trump. Fake news. Absolut. Måns heter han. Jag är övertygad. Sedan länge. Har jag hävdat detta. Helt säker. Det är klart som korvspad! Elake Måns. Har blivit president. I Amerikatt.

Han som kunde reta. Ja, mobba Pelle. Med en sång. Vid en vårkonsert:

Har ni sett på katten,
som inte har nån svans?
Ynkligare kisse
väl aldrig nånsin fanns!
Vi har fina, långa svansar.
Därför glada nu vi dansar,
men Svanslös han får inte
bli med uti vår dans...

Men jag som läst Pelle Svanslös. Vet att Måns inte klarar sig. I längden. Fast man kan undra. Hur mycket han hinner ställa till. Med...

Strandnära sjötomt på kolonin

Här något om hur kolonisten klarade sig förra gången, dvs år 2009. Strapatser tornade upp sig och det krävdes kraftsamling, mod och uthållighet. Så här kunde det gå till:

För mig som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Med hjälp av förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannarna minskat. Man kan faktiskt inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto! Omdelbart! Bums!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Men insatsen kom av sig på något vis. Nu har de varit avlägsnade i månader och förbipasserande har startat en gissningstävlan. Kommer det någonsin att hända något mera genomgripande där? Visst måste man ersätta de gamla plankorna?  Grannarna spekulerar intresserat. Ett färdigbyggt trästaket som levereras i sektioner? Bara att slå ner i backen. En minimal stenmur? En ny häck? Något av betong? 

Snart flyr ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Inte på ett välskött koloniområde. Vem sätter ner foten? Vem undervisar om saltets inverkan på ogräs? Kan kokande vatten fungera? Frågorna är många och svaren kan man söka i otaliga hyllmetrar om trädgårdsskötsel. De är snart lika många som böckerna om föda och matlagning. Se där, ännu ett ställe där man kan gräva!

Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått uppleva vilken kraft vatten har. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Ris kanske kunde bli en ny basgröda här? Men det blev bedrövelse. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

De som leder koloniarbetet smider planer för att översvämningen inte ska upprepa sig. Men de vet också att berätta skrönor om den lerbank på vilken området är grundat. Och nog minns du väl när han skulle spetta upp et hål för en stolpe. Han körde ner spettet i backen med kraft och det sa bara schlurrp och så försvann spettet för alltid ner i leran. Så snopen han blev, säger de och skrattar hejdlöst.

Belöningen efter timmar av flit är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln. En och annan kolonist vandrar förbi för att se hur det går för vänner och grannar. Och har de tur blir det en extra kopp kaffe och en liten pratstund.

Liksom hand och fot hos människan endast utgöra olika delar af hennes kropp, utgöra de skilda lotterna endast delar af koloniträdgården i dess helhet. För att kroppen skall fungera ordentligt, växa till i styrka och skönhet, måste dess olika lemmar och organ arbeta i samdräkt, och så måste också de olika lottägarne göra för att se sin koloniträdgård gå framåt i skönhet och alstring. Koloniträdgården. s. 29-30

 

 

Kolonialism - en rörelse för odlare?

Nu är det juli månad, semestermånad. I radio rullas repriser för fullt. Här en repris från min mindre lyckade blogg: En koloni i vått och torrt. Kan kanske förnöja något lite...?

För drygt tio år sedan, och lite till, köpte vi en kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som nybörjare fick vi pröva på allt möjligt och lära oss det ena och det andra. Då började jag skriva om den erfarenheten. Delar av dessa små stycken hamnade sedan i koloniföreningens 100-årsskrift. Om någon känner igen sig kan det bero på det. Eller på att man själv gjort liknande erfarenheter och blivit en fullfjädrad kolonist...

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man delade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande äger rum i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här på vår lott krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle buskarna genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt. Andra kolonister ler medlidsamt. För länge sedan har de gjort likadant. Innan de blev vana.

Säckvis med risiga grenar måste dessutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig totalt. Man får understundom också uppleva en rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket utstirrad och glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har. Växtdelar har dessutom en egen avdelning där det är strängt förbjudet att slänga onaturliga föremål.

Förundrat betraktar jag med mitt ringa trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Åter till lotten. Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Det är bara att ta fram spaden. Senare blir det till att falla på knä vid rabatterna. Ska de verkligen vara så många? Och måste man ha flera sorters blommor? Vad är det för fel på krokus? Ja, annat än att den blommar över tidigt på säsongen. Kanske några granna perenner måste inhandlas? Snart kommer vänliga grannar och erbjuder en tova av det ena och en tuva av det andra. Grannsämjan frodas tydligen också.

Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? När man ser sig omkring finns det många sätt att hantera sin lilla byggnad. Där på området finns husen som kunde prytt sin plats som villa i ett nybyggt område. Välplanerat, elegant och lättskött. Där finns de traditionellt röda stugorna med vita knutar. Snickarglädjen vet på många håll inga gränser. Utsirade verandor, räcken, trappsteg smyckar dessa klassiska juveler. Sedan upptäcker man husen som åldrats med skönhet. Där finns lite flagnad färg likt rynkor i ett vackert gammalt ansikte. Sin mognad bär de med stolthet.

Någon enstaka stuga har slutat hoppas på en ljusnande framtid. De lutar betänkligt av ålderströtthet eller har liksom sjunkit in i omgivning och blivit ett med sin bakgrund. Där väntar de, knappast urskiljbara, mellan syrenbersåer, prunkande ogräs och obeskurna fruktträd. 

Och stugan vår? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Det kommer väl en morgondag med nya ambitioner. Mot latmasken finns det inte så mycket som hjälper. För tillfället får detta ”dockhus” långsamt åldras. Själv har jag för tillfället en annan längtan. Ty hängmattan hägrar!

Sommar, sommar, sommar...

Sommarprogrammen innehåller så många mänskliga erfarenheter och öden! Det imponerar. Om jag blev tillfrågad skulle jag denna gång låta den numera avdöda katten Sixten få vara med. En trevlig svart vit svensk bondkatt hämtad från Örebro katthem. Ungefär såhär skulle det kunna låta då...

Musik: Skaffa Katt, James och Karin https://open.spotify.com/track/4TEgJNZFTsdnXEHNDVh3qw?si=4a9dce4f71004243

Berätta inte om mig idag, bad Sixten. Jag uppskattar inte att du hittar på så mycket om mig. Jag är faktiskt betydligt trevligare än du gör mig till. Du får mig att framstå som om jag bara busar och ställer till oreda i hemmet. Sixten lät verkligen både upprörd och bedrövad på en och samma gång.

Men håll med om att det hela tiden händer saker runt omkring dig?! Idag har du hunnit med att med klorna rycka upp stängda skåpdörrar. Du har lyckats få mig att snubbla över dig. Då blev det nästan en vrickad fot och huvudet var ett hårstrå ifrån att smälla in i en dörr. Du är farligt ofta i vägen. Du har spillt ut så mycket vatten att det blev en liten sjö på golvet när du slog med tassen på vattenskålen. Ja, ja, jag vet att du bara gör det för att ta reda på hur mycket vatten där finns eftersom den stillastående vattenytan är svår för dig att se... Du har som vanligt hindrat tidningsläsning vid frukostbordet eftersom du hela tiden ska ligga på färska nyheter. Och först fick jag rädda dig när du landade på en tidning med sådan fart att du höll på att trilla ner i smöret. Trots att du vet att du inte får röra maten, så nog försökte du spetsa en skinkbit på klon. Jag tystnade. Vad höll jag egentligen på med. Genom att räkna upp allt det där så hade jag fått det att framstå som om Sixten bara bara ställer till det.

Så jag fortsatte, men nu i en annan riktning, fast jag kommer självfallet ihåg att du slog följe med mig till köket när frukosten skulle dukas fram. Du strök dig mot mig kärvänligt och fick mig att må bra. Du höll mig sällskap när jag läste några kapitel i en bok och du rullade på en matta för att du tänkte att jag skulle må gott av att klappa dig. Så du är en ganska snäll katt. Också!

Också, sa Sixten? Jämt menar du väl?

Musik: Min galne katt och jag, Gösta Linderholm

 https://open.spotify.com/track/51hWfzHyQN415i28FUFnkt?si=f463be8e66d648e0

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

Musik: Säg mjau till livet, Pelle Svanslös

https://open.spotify.com/track/20JA8RiLpo6uOy3Z2QVhn5?si=50bd4365508d4290

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.


Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Musik: Lille katt, Alice Scherman

https://open.spotify.com/track/5L8Vx4iA76xSpJOjNCulVk?si=d2a1cb7bae27477d

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte…

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.

Musik: Teach your children, Crosby, Stills & Nash https://open.spotify.com/track/14UvvyCwUtkf7Nk440cbG9?si=bba2f1c3b08e4012

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Musik: Ska bli sjuksyster jag..., Sånger om kvinnor

https://open.spotify.com/track/21Dq6Vfd7anMDIqkys1HKL

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig plasttratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och morrhår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta höjdes svansen i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Musik: Vila i mig, Fjedur

https://open.spotify.com/track/1oeBAlvEGdAXOg9y8Bcr95?si=ebfd283097f94f87

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

Musik: Vivaldi, Gloria in D major

https://open.spotify.com/track/2sOwv1YOicBPSfIf2gzkEL?si=74940c7f865a49d1

Kraft, ork och tacksamhet

Nu för tiden beundrar och avundas jag dem som tycks ha hur mycket kraft och ork som helst. De är på gång, ständigt. Aktiva, nyfikna och engagerade. Nog hittar vi på ett och annat, men det får inte bli för mycket. Då säger kroppen ifrån och det blir bakslag. Fast ibland är det som om kropp och själ glömmer den biologiska åldern och återupplever ungdomsåren. Då hopas åtaganden och man beger sig på kors och tvärs för att se utställningar, fika hos vänner, gå på loppis, påta på kolonin, skriva på bloggen, gå längre än klokt osv.

Somliga veckor blir annorlunda. Den som är innehöll utöver några kolonibesök även ett 90-årskalas och en begravning. Vid bordet på födelsedagsfesten satt 8 personer. Av dem hade 5 tagit färdtjänst för att kunna vara med på kalaset. Jag lärde mig genast: man kan ha kul ändå fast man åker färdtjänst! Och även om hemfärden kan bli längre än tänkt, och innehålla inslag av sightseeing när andra ska lämpas av längs vägen, så fungerar det, hjälpligt.

En begravning innehåller verkligen både sorg och saknad. Vid minnesstunden blandas allvaret snabbt upp med återseendets glädje bland gästerna. Snart hörs ett litet sorl, Enstaka försiktiga skratt blandas med högre ljudvolym när samtalen sätter fart. Det hålls tal och leendena blir många av igenkänning vid episoder och anekdoter. Men sorgligt är det när vänkretsen tycks krympa och vi måste ta farväl av människor vi hållit av.

Än en gång insåg jag att det är betydelsefullt för fler än släkten att få delta och ta ett farväl i kyrkan och vid graven. När någon dör påverkas det sociala nätverket långt utanför släktrelationer. I det här fallet gällde det en människa som genom hela livet levt i en församlings gemenskap. Hon hade övertygelsen om att Gud var med, i med och motgång. Att få ansluta till den himmelska härskaran efter fullbordad jordevandring var tro, hopp och stark övertygelse. Den döde lämnades, eller med ett annat ord överantvardades, med tacksamhet i Guds händer...

Många frågor, men sällan svar

Idag börjar jag fromt... Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar... Så börjar Psalm 218 i psalmboken. Som aktiv på Facebook besannas den frasen. Ofta sker det, om man inte inkluderar Herren. Massor av frågor ställs, men sällan finns det bra svar. Vi som gillar Reijmyreglas träffar på inlägg efter inlägg, i en grupp som diskuterar glas från detta glasbruk, och som ställer frågan bredvid en bild på en glaspryttel eller en vas etc. Är detta Reijmyre, undrar man. Gång på gång ekar frågan och de som skriver väntar att andra, som förmodligen kan och vet mer, ska hosta upp ett svar. En enkel genväg kan tyckas. Varför ska jag anstränga mig att ta reda på något om andra redan vet?

Ett socialt medium kan kan vara praktiskt att testa för att få reda på något. Tips kan säkert finnas. Men blir det för mycket tappas andra dimensioner bort. Det finns prästgrupper där frågorna haglar om hur man ska göra något, och när. Ibland så närgånget att man som mera passiv får lust att höja rösten och ropande skriva: hejda er! Somligt ska inte sättas på pränt utan ventileras i personliga och kollegiala samtal.

Under min aktiva tid som präst hände det att jag ondgjorde mig över elever och lärare som på samma sätt ville göra det enkelt för sig. Vad är det för skillnad på katolska kyrkan och Svenska kyrkan? Har ni samma syn på sex och samlevnad? Med ett frågebatteri på ungefär tio frågor skulle svaret levereras inför en uppsatsuppgift som lärarna försett eleverna med. Enkelt skulle kyrkohistoria, bibelsyn, flera etiska frågor benas upp, och helst förklaras utförligt. Till sist bestämde jag mig för att tipsa om några uppslagsböcker samt några hyfsade faktaböcker på närmaste bibliotek med den uppmuntrande kommentaren att där ligger svaren och väntar på Er.

Några gånger hände det att eleverna bestämde träff och kom till pastorsexpeditionen och förväntade sig kunna skriva ner svaren på tiotalet generella och övergripande frågor på en kvart eller så. Många frågor, men sällan några enkla svar. 

???????????

1 miljon läsare, jaha?

Bloggen stillsam har passerat 1 miljon besökare. Hurra och hallå! Det tog tid. Ändå är de flesta som ramlar in på stillsam ute och seglar. De har ingen aning om var de hamnat på nätet, än mindre kan de läsa eftersom hieroglyferna som återfinns på skärmen är från ett minimalt språkområde nära nordpolen. Avlägset och obetydligt. Tecknen, bokstäverna, orden är obegripliga. 

Ett pingstunder kunde behövas. För dem som inte minns innebar pingsten att människor plötsligt, genom Andens ingripande, förstod varandra. Främmande tungomål blev begripliga. De som kom långt bort ifrån hörde sitt eget hemspråk talas, vare sig det kom från Mesopotamien, Judéen eller Kappadokien, från Egypten eller Rom. Nu för tiden har översättningsappar och -funktioner tagit på sig den rollen. Stillsams knaggliga svenska kan, simsalabim och hokus pokus, läsas på all världens språk! Vilket under!

Några år hade den utmärkta tidningen Kyrkpressen en bloggportal dit man kunde spegla även svenska bloggar. Under några år förekom stillsam i Finland och fick flera hundra tusen läsare i det svenska Finland. Livliga diskussioner, mest om kyrka, tro och värld, bröt ut. Läsarna där finns inte i min bloggstatistik.

Antalet besökare på bloggen är ganska ovidkommande. Det lilla fåtal som sporadiskt letar upp stillsam hoppas jag ändå ska få en smula behållning. En av de mera lästa bloggposterna är den som frågar: Vad är en prost? Varje vecka letar ny läsare fram den frågan för att hitta någon slags förklaring. NU är den frågan knappast särskilt livsavgörande eller betydelsefull. Somliga tycker nog ändå att det kunde vara bra att veta vad en prost är och betyder, vilken roll en sådan spelar i det kyrkliga virrvarret.

Näthavet växer till mer än exponentiellt. De få och små bidrag som här totas ihop har drunknat i näthavet innan de ens formulerats. Som tur var fungerar den svenska delen av nätet mer som ett innanhav än som ett nästan oändligt världshav. En och annan lyckas dra upp en liten stillsam mört i sin databåt, ovetande om vad de lyckats fånga. Oftast bedöms den stillsamma fångsten vara för klen och obetydlig, och kastas oläst och otestad tillbaka igen.

Idag skulle jag egentligen berättat om prosten Karl-Erik Garlövs 90-årskalas. Det blev varmt, trångt och innerligt i hans lägenhet nära Olaus Petri kyrka. Karl-Erik är fortfarande aktiv och hjälper nu och då till i församlingen. Hans vänkrets är stor och många ville hylla honom. Han har skrivit ett föredrag om de fem kyrkoherdar som tjänat Olaus Petri församling. Själv var han kyrkoherde där mellan åren 1975 och 1999, dvs i 24 år! 

Överste Einar Lyth höll ett vittert tal med sin kasernröst om hur han, vart han än kom, lyckats möta Kalle Garlöv. Det började när de gjorde rekryten tillsammans och sedan dess har deras vägar korsats gång på gång. Talet avslutades med påpekandet att de aldrig hade omfamnat varandra. "Det är hög tid så nu ska jag krama dig!"

Karl-Erik Garlöv lämnade under högtidliga former sin omtalade silverelva vidare. Hela den långa raden av präster som burit elvan blev ihågkomna innan den gick vidare till komminister Carl Sjösvärd Birger i Olaus Petri församling.

Prosten Per Söderberg, en reslig person, var också närvarande, fast det höll på att gå illa. Stolen han fick vid kaffebordet ville inte hålla ihop, utan kalvade. Flera personer fick rycka in och hjälpa till att hålla honom halvstående tills en ny stol letades fram. Väl på plats vände han sig, som om inget hade hänt, till sin bordsdam och frågade:”Nå, hur tillbringar du dina dagar?”

Döm rättvist, gå inte med förtal!

Idag börjar det med stora kyrkoord. Tänkvärda för alla inom och utom kyrkorna. Inte gärningarna utan Guds nåd är det som kan rädda oss. Så brukar det sägas och så blir kontentan av den tidiga lutherska kyrkans kritik av det som kallades gärningslära. Något som nutidens kyrka gärna förfaller till, inte i diskussionen om frälsning, men väl i sin kommunikation och reklam. Stanna i kyrkan för den är en hejare på att göra gott för alla möjliga utsatta grupper. Ibland i någon bisats eller på slutet kan gudstjänsten och tron försiktigtvis nämnas. Icke desto mindre behöver vi verkligen fokusera på att göra gott, som kyrka och som medmänniskor, vilken livsstil har vi, hur behandlar och bemöter vi varandra? Hur göra rätt mot oss själva och andra?

Idag handlar det sammantaget om hur människor kan leva, vad som är bra att göra och vad vi behöver låta bli. Tankar som kan vara viktiga för alla slags människor av olika tro och med olika livsfilosofier. I sammanhanget blev söndagens gudstjänst den 6:e söndagen efter Trefaldighet intressant eftersom så mycket handlar om vad vi ska respektive inte ska göra. Temat, vilket inte alltid fungerar som firningsämne, var efterföljelse. Texterna denna dag fungerar som uppfostran och normgivning. Kyrkokritiker som menar att kyrkans folk är hycklare och tror sig vara förmer än andra, ibland kallad elit av grupperingar inom kyrkan, bryr sig sällan om vad texter och förkunnelse uppmanar kristna till.

I 3 Mosebok 19:1-2, 13-18 finns det uppmaningar så det räcker. Om kyrkogångarna identifierar sig med Israels folk och tar till sig det som är skrivet som om det var riktat till oss idag så börjar det med att Israels folk (idag vi) skall vara heliga (eftersom Gud är helig). Vi skall inte tilltvinga oss något av vår nästa eller beröva honom något. Arbetarens lön skall inte hållas inne. En döv skall inte förbannas. Inget ska läggas i vägen för en blind så den faller. Du ska frukta din Gud. Den som dömer ska inte handla orätt. Den fattige ska inte gynnas och man ska inte ta parti för den rike. Rättvist ska du döma din landsman och inte gå med förtal, du ska inte stå din nästa efter livet.

Du ska inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk utan du ska älska din nästa som dig själv! I Episteltexten betonas att vi ska vara beredda att bryta upp, vara vakna, och sätta vårt hopp till den nåd som kommer när Jesus uppenbaras. Vi är lydnadens barn och ska inte styras av begär. Utan vi ska leva ett alltigenom heligt liv.

Evangelietexten, den som oftast predikas över, kom från Jesu Bergspredikan (Matteusevangeliet 5:20-25. Jesus ändrar inte lagen i Gamla testamentet men klargör och tydliggör dess intentioner. Han påminner om att lagen säger att vi inte ska dräpa men han säger att det räcker att bli arg (vred) på sin bror (sitt syskon, sin medmänniska ska det säkert betyda). Den som blir arg ska få sin dom, den som okvädar sin bror kommer att ställas inför rådet och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld! Nu hettade det till. Från världsliga åtgärder till eviga straff? Och detta är den snälle och milde Jesus som älskar alla precis som dom är...? Här går åt en del uttolkningskraft för att förklara något mycket svårförståeligt eller rent av försöka ta udden av det Jesus förkunnade i sin samtid (och som vi uppfattar har ett budskap till oss, och rent av är riktat direkt till oss, idag)!

Sedan handlar Jesu predikan i detta avsnitt om att den som bär fram sin gåva i templet och kommer på att någon (din broder)  har något otalt med dig så får gåvan vila i väntan på allt ska ställas till rätta. Motivering kan vara för att slippa dras inför domaren och du hamnar i fängelse.

Som om detta inte är nog levereras även en predikan där det kan handla en hel del om vårt sätt att leva, och att vi knappast lär klara att leva upp till allt som här förväntas av oss. Men vi kan inte heller bara låta bli och strunta i allt ihop. Vi blir nödgade att fundera över vår livsstil och över medmänniskors värde och värdighet, om rätt och fel och om hur vi lever, t.ex. i relation till andra.

Med detta som bakgrund återvänder jag till hur vi uppträder och fungerar i laddade situationer, som i en matvaruaffär. Där behövs regler och normer, som även om de inte är formulerade i budord vid ingången till affärerna, som hjälper oss att leva tillsammans i det mikrokosmos en affär är. I större perspektiv behöver vi även underhålla en värdegemenskap i trafiken, på gator och torg, i föreningsliv, partier och sammanslutningar med flera för att vårt samhälle och vår demokrati ska fungera och överleva. Ett och annat som söndagens texter lyfte fram kan vara oss till hjälp att tänka vidare kring hur vi bör vara mot varandra...

Våga vara vänlig i mataffären?

Inspiration har med Anden att göra, det hörs på ordet. Även för de som inte bryr sig om kyrka och tro är inspiration ett viktigt ord som då mer handlar om att få en ingivelse, en trängande vilja, att göra något speciellt. Varifrån inspirationen kommer blir sällan utrett. Inspirerade blir de flesta av oss och Anden har nog någonstans sitt finger med i spelet.

Denna morgon fick jag plötsligt lust att skriva något som har med mat och matinköp att göra. Upprinnelsen var en artikel i Svenska Dagbladet av Karin Thunberg: "Får man vara Ointresserad av mat?" Hon har en förmåga att berätta och skriva så det blir engagerande och ofta inspirerande. Hon skriver t.ex. om makaroner och falukorv.  "Någon gång måste den ha kommit in som ett hisnande tillbehör: den röda flaskan med ketchup. Jag minns inte ens när eller var, kanske var det först i mitt eget vuxenhushåll. Men jag minns känslan av att smaksätta grå vardag med något rött och främmande".

En stund därefter fick jag mig berättat av Margareta (min fru) om en erfarenhet dagen innan vid en delikatessdisk i en affär. Där stod en man och samtalade med expediten. Å så vill jag ha en bit av den där skinkan. Han övervägde en stund. Min fru vill nog ha aioli, så det tar jag en liten burk av. Han fortsatte att komma på än det ena än det andra som han behövde och ville ha. Till sist vände han sig om och sa: nu får jag nog sluta så det blir något kvar till dig... 

Det tag lite tid innan det blev Maggans tur. När hon hade handlat varor i disken gick hon ut till parkeringsplatsen utanför med en liten påse med några små varor i. Då hör hon plötsligt en röst från en baklucka där någon packar sina varor i en kylväska: så bra, det blev lite kvar till dig, i alla fall! Det var han som hade handlat nyss. Sitt goda humör hade han kvar i ord och röst!

Kontrasten mot en del av det som yttras i affärer vid rusningstid var slående. Där muttras det en hel del. Burdust kan man få höra: flytta på dig, du står i vägen, har du parkerat eller ska du röra på dig?! Andras humör påverkas. Lusten att protestera mot dom som tränger sig, knuffas och är allmänt otrevliga kommer allt närmare ytan. Tålamodet tryter och irritation och ilska kokar över. Allt eskalerar och trappas upp. När det kanske bara behövs någon vänlig kommentar för att hålla obehag och irritation stången. 

Olust att trängas kan jag förstå. Särskilt när man samtidigt ska lyckas bestämma vad som ska ner i shoppingvagnen. Den som handlar mat tänker knappast shopping, fast vagnen benämns så. Om välmåendet är bortblåst och livet skaver är det inte heller lätt att le under inköpen, att känna att inköpen är något annat än det man är nödd och tvungen till. Lägg därtill brådska och stress under dagens matvarubesök så kan det lätt gå galet. Somliga handlar som om affären och utgången snart skall stänga. Var är närmsta nödutgång? Att man kan längta bort så intensivt fast man begett sig hit. Före kl 10 brukar det förstås finnas både tid och rum i handeln för oss som vill och kan just då. Ingen rusar fram för att sno åt sig en nummerlapp och vid kassorna är det s.a.s. fritt fram. Lugnet före stormen...?

Vi får inte bli för mesiga i affären bara för att behålla god stämning. Översittare ska inte ha företräde bara för att andra inte vill ha obehag. Säga ifrån får man. Ska man. Men också ibland våga vara vänlig. Sedan barndomen har jag hört att ett gott ord kan göra under. Kanske det. Så nu undrar jag - inspirerad till vänligt småpratande, kan man bli det? Eller är det en gåva som somliga föds med eller bara har?