Strandnära sjötomt på kolonin

Här något om hur kolonisten klarade sig förra gången, dvs år 2009. Strapatser tornade upp sig och det krävdes kraftsamling, mod och uthållighet. Så här kunde det gå till:

För mig som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Med hjälp av förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannarna minskat. Man kan faktiskt inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto! Omdelbart! Bums!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Men insatsen kom av sig på något vis. Nu har de varit avlägsnade i månader och förbipasserande har startat en gissningstävlan. Kommer det någonsin att hända något mera genomgripande där? Visst måste man ersätta de gamla plankorna?  Grannarna spekulerar intresserat. Ett färdigbyggt trästaket som levereras i sektioner? Bara att slå ner i backen. En minimal stenmur? En ny häck? Något av betong? 

Snart flyr ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Inte på ett välskött koloniområde. Vem sätter ner foten? Vem undervisar om saltets inverkan på ogräs? Kan kokande vatten fungera? Frågorna är många och svaren kan man söka i otaliga hyllmetrar om trädgårdsskötsel. De är snart lika många som böckerna om föda och matlagning. Se där, ännu ett ställe där man kan gräva!

Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått uppleva vilken kraft vatten har. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Ris kanske kunde bli en ny basgröda här? Men det blev bedrövelse. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

De som leder koloniarbetet smider planer för att översvämningen inte ska upprepa sig. Men de vet också att berätta skrönor om den lerbank på vilken området är grundat. Och nog minns du väl när han skulle spetta upp et hål för en stolpe. Han körde ner spettet i backen med kraft och det sa bara schlurrp och så försvann spettet för alltid ner i leran. Så snopen han blev, säger de och skrattar hejdlöst.

Belöningen efter timmar av flit är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln. En och annan kolonist vandrar förbi för att se hur det går för vänner och grannar. Och har de tur blir det en extra kopp kaffe och en liten pratstund.

Liksom hand och fot hos människan endast utgöra olika delar af hennes kropp, utgöra de skilda lotterna endast delar af koloniträdgården i dess helhet. För att kroppen skall fungera ordentligt, växa till i styrka och skönhet, måste dess olika lemmar och organ arbeta i samdräkt, och så måste också de olika lottägarne göra för att se sin koloniträdgård gå framåt i skönhet och alstring. Koloniträdgården. s. 29-30

 

 

Kolonialism - en rörelse för odlare?

Nu är det juli månad, semestermånad. I radio rullas repriser för fullt. Här en repris från min mindre lyckade blogg: En koloni i vått och torrt. Kan kanske förnöja något lite...?

För drygt tio år sedan, och lite till, köpte vi en kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som nybörjare fick vi pröva på allt möjligt och lära oss det ena och det andra. Då började jag skriva om den erfarenheten. Delar av dessa små stycken hamnade sedan i koloniföreningens 100-årsskrift. Om någon känner igen sig kan det bero på det. Eller på att man själv gjort liknande erfarenheter och blivit en fullfjädrad kolonist...

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man delade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande äger rum i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här på vår lott krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle buskarna genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt. Andra kolonister ler medlidsamt. För länge sedan har de gjort likadant. Innan de blev vana.

Säckvis med risiga grenar måste dessutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig totalt. Man får understundom också uppleva en rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket utstirrad och glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har. Växtdelar har dessutom en egen avdelning där det är strängt förbjudet att slänga onaturliga föremål.

Förundrat betraktar jag med mitt ringa trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Åter till lotten. Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Det är bara att ta fram spaden. Senare blir det till att falla på knä vid rabatterna. Ska de verkligen vara så många? Och måste man ha flera sorters blommor? Vad är det för fel på krokus? Ja, annat än att den blommar över tidigt på säsongen. Kanske några granna perenner måste inhandlas? Snart kommer vänliga grannar och erbjuder en tova av det ena och en tuva av det andra. Grannsämjan frodas tydligen också.

Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? När man ser sig omkring finns det många sätt att hantera sin lilla byggnad. Där på området finns husen som kunde prytt sin plats som villa i ett nybyggt område. Välplanerat, elegant och lättskött. Där finns de traditionellt röda stugorna med vita knutar. Snickarglädjen vet på många håll inga gränser. Utsirade verandor, räcken, trappsteg smyckar dessa klassiska juveler. Sedan upptäcker man husen som åldrats med skönhet. Där finns lite flagnad färg likt rynkor i ett vackert gammalt ansikte. Sin mognad bär de med stolthet.

Någon enstaka stuga har slutat hoppas på en ljusnande framtid. De lutar betänkligt av ålderströtthet eller har liksom sjunkit in i omgivning och blivit ett med sin bakgrund. Där väntar de, knappast urskiljbara, mellan syrenbersåer, prunkande ogräs och obeskurna fruktträd. 

Och stugan vår? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Det kommer väl en morgondag med nya ambitioner. Mot latmasken finns det inte så mycket som hjälper. För tillfället får detta ”dockhus” långsamt åldras. Själv har jag för tillfället en annan längtan. Ty hängmattan hägrar!