Berättelsen om en njure 2

Den familj vi som nyinflyttade lärde känna under mitten av 1970-talet hade blivit mer än en ytlig bekantskap. Familjemedlemmarna blev mycket nära vänner. Eftersom ingen möjlig donator fanns i min familj eller släkt så handlade det nu om andra alternativ. Frun i vänfamiljen hade dock noga följt min sjukdomsutveckling och när hon fick höra att det började dra ihop sig tog hon initiativ till att undersöka sig och sina värden. Efterhand klarnade det att hon både kunde och ville donera. Det skulle i så fall, om läkarna och sjukvården i Sverige tillät det, bli den första transplantationen i Sverige där en icke besläktad vän utanför familjen fick donera.

Hälsan stod mig bi och jag kunde arbeta fram till hösten 1995. Men i september gick det inte längre. Då blev jag hastigt sämre. Varje dag började med illamående och huvudvärk. Blodtrycket var oregerligt och högt. Så jag fick en vecka att avveckla jobbet på varefter jag skulle läggas in på sjukhus för att få en kateter i hjärtat. Planerna att hoppa över dialysen och gå rakt på transplantationen grusades.

Dessutom hade vi tänkt att jag skulle kunna använda mig av påsdialysen. Eftersom jag jobbade i Stockholm och bodde i Örebro skulle tillvaron annars bli rejält komplicerad. Om möjligt ville jag på något sätt få fortsätta arbeta.

Jag gick på studiebesök på dialysavdelningen i Örebro. Av det minns jag faktiskt ingenting mer än att apparaterna var blå och blodet rött. Det kändes som om jag trampade över en gräns och kom människorna som låg i sängarna för nära. Visst var det en förberedelse för mig, men visst var det väl deras rum. Kanske hämmades jag av alla slangar som det rann blod i och apparater som snurrade, fläktar som susade och pumpar som suckade. 

Personalen vandrade vänligt runt i rummen med vad som verkade vara fantasifull operationsutrustning. De stack, mätte och hade sig. Ändå klev jag fram och hälsade och tittat intresserat - men begrep noll. Informationen försvann någonstans bland alla bakgrundsljuden. Det fanns där runt omkring och gick rakt igenom mig.

Efteråt var jag som bedövad och osäker på vad jag hade varit med om. Men jag minns att jag var där och något av det jag såg och hörde tog tydligen loven av allt det andra. Eller kan det ha varit så att hjärtat bultade så högt och stressnivån var så extremt hög att inget gick att tillgodogöra sig?

Sedan gick det fort. Jag han knappt bli förskräckt inför allt det övriga som komma skulle. Resolut blev jag inlagd för att operera in en kateter i hjärtat. Jag kom till medicinavdelningen vid avtalad tid men ingen hade tid att ta hand om mig. Inspärrade i en glasbur satt vita rockar och en nystärkt sköterskerock sa att någon annan skulle skriva in mig senare, när man hann. Ville jag under tiden vara så vänlig och sitta ner i matsalen? Visst. Jag satte mig ner. Förbi mig rusade skuggor och varelser. I min bubbla gick tiden ofattbart långsamt, utanför rusade tiden.

Somliga patienter hasade runt i slitna tofflor och ljusblå joggingklädsel. Andra småsprang efter vagnar och före doktorer. Det gick små vågor av personal. De böljade fram och tillbaka innan en vindil av rutiner sköljde bort dem till ett avlägset kafferum. Där satt jag såg jag på världen genom gamla tidningar med tummade hörn. Kvällströtta kändisar såg på mig med tomma ögon. Någon enstaka vänlig trygghetsikon glodde på mig från Svenska Journalens fyrfärg.

Det blev mat och nu strömmade bomullsblå patienter i tofflor till. Från alla håll. Till och med jag fick en bricka med föda. Inte för att jag minns hur det gick till. Den äldre mannen som plötsligt satt mitt emot mig plirade flera gånger under lugg på mig. Har jag gjort något fel? Satt mig på hans plats? Satt tröjan bak och fram? 

Du är med i kyrkan, va?  Sa han till sist.

Jo, så är det. Inte kunde eller ville jag förneka det.  

Det var du som jordfäste farsan… När det var sagt så försvann något av mitt främlingsskap. Jag var igenkänd och på något sätt erkänd. Vi hade mötts förut, i en annan tid, i en annan värld. Jag satt där vid samma bord och vi hade något gemensamt.

Berättelsen om en njure 1

Nyinflyttad till Uppsala för att börja studera teologi fick jag diagnosen njursjuk. Det som satte läkarna på spåret var upptäckten av äggvita i urinen. Det blev många undersökningar och regelbunden kontroll. EDTA-clearence var för mig att sitta i klent kamouflerade och rangliga vilstolar för trädgården. Dög de åt sommarstugeägarna så nog kunde de var tillfyllest, även för oss. Vilande där som i längtan efter semester och solsken sprutade man in radioaktivt ämne i mig och bjöd på smörgåsar.

Läkarna försäkrade mig efter några år att sjukdomen fortskred så långsamt att jag kunde ta det lugnt. Jag skulle hinna dö i någon annan åkomma. Och det kändes ju väldigt uppmuntrande!

Åren gick och njursjukdomen var för mig mer ett pikant inslag i min berättelse om mig själv än en sjukdom av allvarlig art. Jag var under de åren aldrig påtagligt och märkbart njursjuk utan hade en njursjukdom som jag egentligen inte såg röken av. Regelbundna provtagningar var det närmaste ett obehag jag kom vid den tiden.

1975 flyttade min familj till Örebro. Vi fick en mörk lägenhet, men ganska centralt i staden. Studentprästlivet skulle börja. En av de första familjerna vi träffade där var ett ganska jämnårigt par. Vi fann varandra direkt. När frun i familjen fick reda på att jag var njursjuk spände hon ögonen i mig och sa frankt att: behöver Du en njure ska Du ta min! Ett så flott erbjudande tar man gärna emot, men inte alldeles enkelt på allvar. Så jag tittade bara lite frågande på henne och sedan fortsatte samtalet i helt andra banor.

Sakta kröp kreatininvärdena uppåt, de som avslöjar njurens vikande funktion. Läkare visade på den exponentiella tillväxten som skulle inträffa. Försämringen skulle accelerera. Jag skulle alltså vara beredd att det kunde hända fort. Men fort gick det inte.

I augusti 1993 fick jag arbete som ärkebiskopens adjunkt. Det innebar att jag blev chef för hans mycket blygsamma kansli i Uppsala. När jag hade varit där en tid började Kyrkans Tidning leta efter en ny chefredaktör. Det ena ledde till det andra och i april 1994 blev jag anställd som ny chefredaktör för Svenska kyrkans Tidning. Dags att vässa pennor och bära datorer på tåg och flyg.

Knappt hade jag, under ilsken beskjutning av många, bland annat av några arga journalister och blivande arbetskamrater, hunnit börja publicistens ordrika liv förrän en av mina reguljära kontroller visade att värdena hade försämrats. Överläkaren uppmanade mig att vara på min vakt. Det kunde vara så att jag redan efter sommaren skulle behöva börja förbereda mig för dialys. 

Där stod jag med mitt nya jobb och skulle kanske redan efter några månader tvingas därifrån. Det kändes som om jag svikit. Märkligt hur sådant som ligger utanför den egna viljan och kontrollen ändå kan leda till sådana starka känslor av misslyckande, av svek och skuld. Men när jag meddelade företagets VD, Claes Waern, hur det låg till visade han en sådan förståelse att det lyfte mig. Det skulle trots allt kunna bli möjligt att klara av det hela om det fanns en sådan förståelse. Det blev att flyga till Lund och berätta för styrelsens ordförande, biskop Per-Olov Ahrén, som också gav stöd och värme. Men självkänslan fick en knäck. Jag som var frisk, kunde det faktiskt vara så att jag egentligen var mycket svårt sjuk? Tvivel och oro.

Förbättringsglasögonen förvanskar synfältet

Varje generation, snart sagt varje människa, ser till att lämna spår efter sig. Man vill förändra, göra om för att saker och ting ska bli mera moderna, passa alla eller åtminstone den egna åsikten. Så slipar man på fotbollsregler och så gör man med seriesystemen i ishockey. Så sker inom partiernas programverksamhet och deras informationsmaterial.

Driften att göra om, att förändra är stark. oerhört stark. I hur många sammanträden som helst har man fastnat just på att många försökt se till att lämna ett avtryck efter sig. En text behövde plötsligt en extra mening. Ett kommatecken skulle bort och ett ord bytas ut. Ju fler kockar desto fler välvässade rödpennor som satte bockar i kanten.

Gudstjänstens ordinarium har inte varit något undantag. Synpunkterna på än det ena och än det andra av gudstjänstens fasta delar har ofta sin grund i denna förändrings- och förbättrariver. Underförstått är då att de flesta förändringar är av godo. Bara de förändringar som förslagsvis skulle råka göra gudstjänsten mer allmännelig och allmänkyrklig döms ut som bakåtsträvande och konservativ. Men förändring är inte något gott i sig. Man kan förändra åt skogen, till fördärv och sammanbrott. Och man kan förändra till det bättre...

Men tänk om gudstjänstupplevelse främst handlar om med vilken inställning och attityd man nalkas den? Tänk om det är så att förbättringsglasögonen förvanskar synfältet, distanserar och bygger hinder för oss deltagare att leva med i det som sker. Det behövs inte så mycket för att man som deltagare ska fastna i uttrycken och på ytan av skeendet. Om varje sak som händer ska utvärderas och tyckas om som om det vore en prestation i Idol, då blir det fel.

Åtbörderna, andras åtbörder och gudstjänstens eget språk och dess liturgiska former kan man ganska enkelt sätta betyg på: för sent, otydligt, ohörbart, opersonligt, formellt, teatraliskt eller vilka betygsord man nu vill använda. Men det som sker bakom och bortom går fullständigt förlorat. Den himmelska härskarans närvaro vid lovsången uppfattas inte. Himmelrikets måltid blir en symbolisk reflex om inte Kristusnärvaron blir viktigare än ett tonfall eller en gest. Det heliga riskerar att döljas av ilska över vad och hur andra gör...

Huvudgudstjänsten är till för alla. Den blir inte mer till för alla om den ska bestå av partikulära inslag, av anpassningar till olika opinioner eller med små blinkningar och invitationer till människor som är på det ena eller andra sättet. Oberoende av våra personliga drag är vi kallade att vara ett Guds folk i mötet med Kristus själv när han kommer till oss i sin kyrkas gudstjänst. Där är det inte bara rimligt utan självklart att de troende och döpta hörsammar den gudomliga kallelsen till att delta i gemenskapen runt Ordet och sakramenten!

Skojigare gudstjänst? Varför då?

Församlingens gudstjänst måste bli roligare, trevligare och mera lockande. Tongångarna känns igen. Jag har hört den sången sjungas sedan jag blev präst för snart 40 år sedan. Allt skulle bli så mycket bättre bara språket ändrades, melodierna poppades upp och synd och och annat svårt tonades ner eller plockades bort. Men tongångarna skorrar.

Ända in på pastoralinstituten spred sig tankarna. Mera samtida och betydligt käckare. Riv bort allt som kan tänkas utgöra minsta hinder. Inte behövde man väl vara döpt för att bli en kristen och än mindre var dopet en förutsättning för att gå till nattvardsbordet?!

Idén sprids att högmässan ska vara något annat än den kristna kyrkans huvudgudstjänst varit genom historien. Den ska vara lockande och missionerande så att de som egentligen inte alls är intresserade av kristen tro ändå ska tycka det är kul och häftigt att delta. Skojigare gudstjänst? Varför då? Finns det egentligen något större, mera omskakande och märkligt än Guds närvaro hos sitt folk i gudstjänsten. i dess tacksägelse, tillbedjan och lovsång?

Människor av alla de slag är inbjudna, men inte villkorslöst. Tillsägelsen om syndernas förlåtelse är självfallet villkorad. Det är inte utan orsak förlåtelsens ord riktas till Dig, som bekänner Din synd och skuld och ber om förlåtelse för vår Herres Jesu Kristi skull...

Huvudgudstjänsten är främst till för de troende och döpta, i likhet med hela kyrkorummet som är byggt för församlingens möte med den uppståndne. Vill man övertyga människor och väcka tro hos dem finns det ofattbart mycket annat att göra. Först. Församlingens möte med Kristus i mässan kan inte bjudas ut på allmänningen som vore det ett evenemang, vilket som helst. Jag upprepar: finns det egentligen något större, mera omskakande och märkligt än Guds närvaro hos sitt folk i gudstjänsten. i dess tacksägelse, tillbedjan och lovsång?!

Kan kristna vittna utan ord och utan handling?

Missionen har flyttat hem Från att ha varit en internationell kyrkoverksamhet har ordet återtagits för att även avse aktiviteter i Sverige. Ett slags mission i retur. Inte alldeles enkelt. Från att ha varit närvarande där svält, förtryck och umbäranden varit omfattande skall den nu omplanteras till välfärdeslandets bostadsområden och gärden.

På missionsfälten blev inte sällan förkunnelsen av evangeliet omkörd av nödvändiga insatser för att möta materiella behov som hängde samman med överlevnad. Förkunnelsen fick tappa rösten för att tala med andra språk som katastrofhjälp och hjälp till självhjälp. Man förstår att det kan ha känts nödvändigt. Men när det nödvändiga förvandlats till dygd undrar åtminstone jag hur det ska gå.

Vittnesbördet saknar ofta ord. Inte så sällan har det också tappat förmågan att i handling berätta om frälsning och befrielse. Hur något då ska kunna spridas, delas och växa, undrar jag. Kvar finns ordet mission, ganska orkeslöst och vilset. Det åskådliggör många församlingar som säger sig vilja lyfta fram missionen. Hela Strängnäs stift skulle göra en sådan satsning. Sorgligt nog verkar kyrkans och församlingarnas mission inte ha tagit ny fart, åtminstone inta vad man som kyrkligt aktiv och nyfiken kan märka. Bekymrade miner. Rynkade pannor. Spännande att diskutera, omöjligt att verkställa?

Förr hette det evangelisering. Men det utvecklade många allergi emot. Ty det kunde likna frikyrkliga kampanjer för att omvända syndare. Sådant kunde inte få hålla på. Men behovet av att låta evangeliets kraft genomsyra kyrkan så att den erbjuder sin skatt i lerkärl till människor. Reevangeliseringen av Svenska kyrkan har inte börjat än.

Trycket att "locka" nya "deltagare" ligger mest på de anställda befarar jag. Det kan bero på att arbetslagen utgör den mest koncentrerade kraften i flertalet församlingar. Och på att församlingskärnorna inte består av så särskilt många och dessa levande stenar får sällan stöd och vägledning för att upplåta sina röster i missionens tjänst. Följaktligen kan inga församlingar rapportera att människor har kommit till tro på Jesus Kristus under föregående år.

Nej, sådant talat man helst inte om. Att tron skulle växa till och smittsamt sprida sig ingår inte i församlingsstrategin. Men mission talar man gärna om. Som något för kyrkans uppdrag nödvändigt, ja som uppdraget självt. Låter fint och nödvändigt. Konsten är att ta nästa steg...

Välj plats på trottoaren utifrån din egen kunskapsnivå

Fore, sägs golfspelare ska ropa när de slår en boll i riktning mot andra spelare och de ger dem därmed en möjlighet att försöka hinna sätta sig i säkerhet. Såvida de hör varningsrop. Bäst är att hålla sig ur vägen för dem som kommer efter och inte hinner  eller orkar lugna sig. Fore, skrias det, uttalas får på swnsko. Man förstår att ropet imiterar trädfällningsvarningar. Timber! I bägge fallen varnas för något som fälls. I golf handlar det om den fura den träffade liknar under sitt fall mot ruffen.

Ur spår, ropar Svenska Skidförbundet. Gamla förhållningsregler för hur man beter sig i spåren ska ändras. Skidåkare med eld under laggarna ska numera själva väja. De får inte längre forsa fram som plogar och tvinga folk åt sidorna. Skidförbundet har på förekommen anledning, missnöje med situationen, tagit fram en lång rad trivselregler.

Men visst muttras det i leden. Inte så mycket bland skidåkare som bland alla dem som försöker ta sig fram utan breda bräd- eller plastbitar under fötterna. Fotgängarna har det besvärligare än på länge. Det stigande bensinpriset har fått folk på fötter. De fotvandrar på gator och gränder som om ingen kollektivtrafik funnes. Som om de alla hade bråttom att komma först. Vart de nu ska.

Om det alls finns någon väjningsplikt tycks den handla om ett beteende från det stora landet i väster. En amerikansk sedvänja som benämns Chikenrace. Den som törs viker aldrig undan. Poängen är att genom sitt dödsförakt tvinga andra att väja. Visserligen är man vid sådana utmanande tävlingar ofta iförd bil. Men med stigande benisnpriser osv.

En väl beprövad teknik är att inte låtsas se den man ganska snart kommer att krocka med. Den personen i sin tur uppmärksammar faran och tvingas av ren självbevarelsedrift att stiga åt sidan. Särskilt som personen, den som låtsas att den andre inte finns, gärna promenerar med fyra grova och muskulösa (betyder faktiskt att de har ett övermått av muskler genom någon naturens nyck kallad gym) och ungdomliga personer.

Under senare tid händer det allt oftare att man blir illa medfaren under promenader. Hade man haft plåtfodral istället för en gammal rock hade rustningen varit fylld med repor och bucklor. Som om det inte räckte och vore nog så saliverar människor mycket nu för tiden. För att avhjälpa salivproduktionens överflöd har pottloskor kommit på modet. En ny sport- eller spottgren tycks ha utvecklats. Spotta så nära den pensionerade farbroderns fötter utan att det stänker på hans egendomligt och stötande välputsade skor, borde den heta. Ny OS-gren kan man förmoda.

I vissa städer finns det dekorativa markeringar på trottoaren. Stråk av vita plattor bryter av not de kommunalgrå. Har man lyckats ta sig upp på den vita linjen håller man sig kvar där till varje pris. Som i amerikansk fotboll böjer man ner överkroppen och huvudet för att träffarna ska få andra fotgängare att flyga åt sidorna som bowlingkäglor. Det blir förmodligen avdrag på pensionen eller barnbidraget om man inte försvarar sin plats på vita linjen. Även här anar man en tävlingsvariant för gångarna i kommande sommar-OS.

Här exempel på en rondell för fotgängare: som antingen går åt höger eller vänster:

Väjningsropen på gator och torg är självfallet inte ur spår. Flytta på dig din... Meningen avslutas med valfria epitet: kyrkokristna typ, gotländska utegångsfår eller någon kort och välvald svordom där personen liknas vid den Onde själv. Inte alldeles utan orsak, ty man blir mycket ond när man orättvist knuffas åt sidan ovänligt och bryskt. Om det åtminstone kunde göras skojfriskt och med charm...

Avslutningsvis ett försiktigt medborgerligt förslag: planka skidförbundets regler! Snarast. Så blir det trevligt och vänligt inte bara för skidåkare utan för fotgängare.

• All fotvandring på staden gator sker på eget ansvar. Välj plats på trottoaren utifrån din egen kunskapsnivå och erfarenhet.
   
• Visa hänsyn mot andra fotgängare. Gör dem uppmärksamma på att du vill passera. Den som kommer bakifrån har alltid väjningsplikt. Var särskilt uppmärksam där fotgängarnas vandringsleder går ihop eller korsar varandra.
   
• Hjälp andra som råkat ut för en olycka eller behöver hjälp på annat sätt.
   
• Gå alltid åt sidan när du stannar på gator och i gränder.
   
• Stanna inte i onödan där sikten är begränsad, exempelvis är det särskilt olämpligt att stanna bakom krön, kurvor och brantare utförsbackar.
• Respektera anvisade gåriktningar.    
• Anpassa farten. Se till att du kan stanna för oförutsedda hinder. Tänk på att underlagets egenskaper förändras i olika väderlek.

Guds röst ska väl rensas bort?

Det går ett mode över världen

som får människor att helst dra

snabba streck över det mesta

som i Skriften skrivs om Jesus,

om vad han sa, upplevde och gjorde

De modekänsliga vill inte framstå som naiva

och gör vad de kan för att den egna tron

(egentligen de själva) ska uppfattas som

förnuftig, klok och värd respekt

jag vet eftersom jag också har gjort så

Vad var det som egentligen hände –

så ska man först fråga och sedan

förklara bibelordet utan övernaturliga inslag

Jesus och de andra kanske såg en fågel

som råkade flyga förbi

och när molnen samtidigt

gled isär och ljuset föll

på dem där i Jordanfloden

var det som om en röst

bekräftat att Jesus var sänd från himlen.

Måste vi verkligen gång på gång ta bort det

fantastiska skimmer av Guds handlande

som går utöver vad vi kan fatta och förstå

bara för att vi inte själva ser Anden i fågelformat

eller hör gudomliga röster ur molnen?

Så tomt och tyst det kommer att bli

när rösterna bockas av med rödpenna, tystas ner.

Mose står där vid busken och ingenting hörs

han får aldrig budet att gå till Farao

med befrielsens budskap

Budorden överlämnas kanske inte alls

i alla fall utan tilltal

och inget löfte och inget uppdrag ges

Samuel hos Eli – på hans tid var det ovanligt

att Herren talade till människor,

och profetsyner förekom sällan –

väcks inte av Herrens röst

nej, gossen Samuel får sova vidare

Maria får inga besked om barnafödseln

och någon änglasång i julnatten

får inte himlen att vibrera

lovsången kunde inte höras

Saul blir aldrig Paulus eftersom

Jesu röst inte gick att uppfatta

där på vägen till Damaskus

Bortsorteringssträvarna

skulle få jobba hårt med sin

utrensning av de många mirakulösa och

härliga och underbara sätt som Guds röst

gjorde sig hörd på – för att Guds direkta tilltal

ska kunna spärras in bakom naturlagarnas stängsel

Det lutar mot ett alltmer tillplattat budskap

utan uppenbarelsens lyskraft

och ingen av oss borde hålla till godo

med ett menlöst, urvattnat och sönderplockat

evangelium… 

Ur en ny predikan på ordrik

Artos Missale än en gång

Tanken att infoga Artos Missale i Svenska kyrkans handbok gav en hel del reaktioner. De flesta som hörde av sig var positiva. Men en och annan tvivlade på att den goda viljan skulle finnas i kyrkomötet. Varför sådana tvivel fått fäste kan man undra. Kanske för att tendensen blivit så tydlig. Ett handboksprojekt där rötter och släktskap med andra världsomspännande kyrkor snarare rensas ut än bevaras och infogas klarar nog inte en sådan mångfald.

Är du handboksfundamentalist, var den fråga jag fick av biskop Lennart Koskinen en gång i samband med en tjänstetillsättning. Handboken är viktig och betydelsefull. Så pass tungt vägande att man inte klipper och klistrar hur som helst. Handboken är inte reducerbar till en låda med förslag. Handboksfundamentalism, om den alls finns, handlar väl om att använda gudstjänstordningarna som en rikslikare som huvudsakligen ska rida spärr mot Svenska kyrkans katolska arv och tvinga fram en mera utrerad reformatorisk protestantism. Ett bruk av handboken för att med makt och myndighet dra en skiljelinje mot Svenska kyrkans uppgift som brokyrka i syfte att forcera fram en redan förlorad uniformitet.

Svårt att fördra vore om man förvandlade kyrkans huvudgudstjänst till ett gör det själv-evenemang. När tilltron till liturgiska texter är så låg att man här och där hellre skriver egna varianter än förlitar sig på den världsvida kyrkans samlade erfarenhet - då är det kris. Behovet av att uttrycka sig själv och lägga till sitt eget bidrag riskerar då att förvandla gudstjänsten till ett hemsnickeri eller en förverkliga dig själv-aktivitet. För mig ligger problemen åt det hållet snarare än på den kant där man tydligare vill relatera till, höra samman med och vara ett uttryck för Kristi kyrka på jorden och då våga och kunna låna ur den världsvida kyrkans stora liturgiska skattkista.

Liturgisk text ska vara tillräckligt allmängiltig för att kunna fånga och kanalisera merparten av församlingens längtan och hopp men också vara tillräckligt partikulär för att fungera som ett genuint uttryck för dess tro och tillbedjan. En sådan handbok behöver Svenska kyrkan och den bör därför inrymma Artos Missale.  

Urholkat uppdrag?

Huvudsaken är väl att vi får ett och annat uträttat. Man kan ju inte begära att de som vill arbeta diakonalt OCKSÅ ska behöva gå i gudstjänst... Argumentationen är inte ovanlig. Åtminstone har jag träffat på den mycket ofta. Ju fler desto bättre. Alla ska med.

Att göra gott är stort och det är vällovligt att engagera så många man kan i medmänniskans tjänst. Men bandet till diakonins upphov kan inte klippas utan att det blir medmänskliga och sociala tjänster i största allmänhet. Men det borde väl räcka att några finns med i gudstjänsten, sägs det. Diakonerna går väl åtminstone dit? Det får man hoppas. Liksom att alla kristna firar Kristi uppståndelses dag.

Poängen är inte var gränsen går för deltagande i kyrkans  gudstjänst. Motivet och drivkraften kommer ju därifrån - det vi får från Gud genom Kristus i mässan driver de kristna ut i världen till tjänst. Det är vad vi tror och hoppas. Om den förbindelsen är otänkbar blir det diakonala agerandet försvagat och svårt att förstå. Att tro och gärningar hänger samman menar de flesta. Men gärningarna tycks vara fullt tillräckligt. Vilket riskerar att bli till en ny och annan sorts gärningslära. Handla gärna, men detta med tro och gudstjänst kan gott få vara...

Om man i kyrkan har svårt att förstå varför man firar gudstjänst blir det knappast lättare för andra, som brinner av lust att göra gott, att koppla samman det som sker i mässan och det som sker i vardagens tjänst. Att undanhålla dessa den goda viljans människor från den erfarenheten och insikten är ur diakonins perspektiv att urholka uppdraget.

Infoga huvudparten av Artos Missale i nya handboken

De av oss som tyckt om att fira gudstjänster med stöd av Artos Missale har svårt att förstå att Svenska kyrkan skulle ha något att vinna på att dra ett streck över den liturgiska rikedom som där tagit form. Trots några enstaka skönhetsfläckar öser man frimodigt och friskt ur den världsvida kyrkans erfarenhet och visar därmed på flera sätt att Svenska kyrkan, trots tydliga tendenser i andra riktningar, fortfarande är en brokyrka!

Den som beslutar om kyrkans gudstjänst borde fråga sig vad det är man vill öppna för och vad man vill förhindra. Blir svaret att man än mer vill tona ner eller helt enkelt klippa banden till den katolska och anglikanska kristenheten för att istället understryka ett växande samband med protestantiska och reformerta strömningar - i så fall står det illa till. Nyspråket i flera av de föreslagna liturgiska texterna mer än antyder den utvecklingen.

Slagorden om den försonade mångfalden klingar inför det som tycks komma alltmera illa. Tankar om rikedomen i att flera andliga strömningar ska rymmas i kyrkan och erbjuder fler vägar till mötet med Kristus måste få komma till konkreta uttryck. Fromma ord behöver materialiseras. Därför bör handboksarbetet i Svenska kyrkan öppna för de liturgiska vägar Artos Missale berett.

Tiden har kommit för Svenska kyrkan att bejaka och glädjas över den rikedom som kommer till uttryck i åtskilliga församlingar bland annat med hjälp av den spiritualitet Artos Missale företräder. Det är min fasta övertygelse. Svenska kyrkan är tillräckligt stor och omfattande för att, istället för att förbjuda och låsa in i giftskåp, generöst erbjuda församlingar som så önskar att ta tillvara den rikedomen!

  

Feminist och kristen, till namnet

Etiketterna är många. Själv kan jag bära klisterlappar där det står: människa, man, gotlänning, vykortssamlare, pensionär numera, broder, kusin, bilförare, cyklist, njurtransplanterad, strängnässtiftare, präst, filmälskare, läsare, kristen. Ska alla etiketter få plats tvingas man nog klistra över några stycken. Längst fram ska åsiktsetiketterna stå. Hur ska man annars veta vilka man inte håller med?

Ibland är det etiketterna som avgör vilka man kan tänka sig vara vän med. Jag har genom åren bytt ut några etiketter. Därför att jag förändrats. Nästan ingen ville veta vad som förorsakat förändringen. Men omedelbart märktes ett avståndstagande. Ryggarna blev fler och ryktena likaså. Efter det att jag intagit nya ståndpunkter blev jag, hos en liten grupp av tidigare meningsfränder, varse en påtaglig ovilja att mötas och hälsa, än mindre samtala.

Den etikett som nästan alla måste ha i vårt land är feminist. Min stilla undran är om etiketterna verkligen är viktigare än vad man tänker och gör? Namnfeminismen kan nog jämföras med namnkristendomen? Detta att nominellt tillhöra ett trossamfund vars bekännelse, tro och övertygelser man knappast delar eller rent av tydligt tar avstånd ifrån.

Det är enligt en utbredd uppfattning förmätet att säga och skriva sådant. Att påstå att det finns feminism och kristendom som mest till ytan och mindre till innehållet är värd benämningen. Det förutsätter i själva verkat att det finns något som kan kallas feminism. Eller kristendom. Och om det är så kanske man ändå borde sätta på sig ett par etiketter. 

Jag har dock fått för mig att de flesta är mera intresserade av att bedöma och karaktärisera andras hållningar och egenskaper och snabbt klistra etiketter på dem. Jag vet. För det händer att även jag utvecklat en viss skicklighet i att tala om hur den eller den är. Fram med etiketterna avsedda för andra. Som om inte varje person hade nog med sina egna etiketter. 

Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan

En återblick. Kyrka-statreformen som genomfördes år 2000 blev genomgripande. En lag om Svenska kyrkan stiftades som slog fast att Svenska kyrkan skulle vara evangelisk luthersk och landsomfattande. Kyrkan styrdes inte längre av kyrkolagen utan av en egen kyrkoordning. Medlemsavgiften upphörde att vara skatt. Regeringen utnämnde inte längre biskopar. Biskoparna och domkapitlen förlorade uppgiften att vara prästernas chef respektive arbetsgivare, istället blev prästerna lokalt anställda, civilministern var inte kyrkominister. 

Reformen har nu verkat i 13 år.  Den dyraste kyrkliga reformen i modern tid – blev den vad man tänkte och önskade? Vilka problem löstes och vilka uppstod? Blev Svenska kyrkan en friare kyrka, mera kyrka och mindre statlig och kommunal? Ingen vet med säkerhet – reformen har inte utvärderats! Bara det en skandal. Trots frånvaron av en verkligt genomgripande analys genomförs vid årsskiftet en gigantisk pastoratsreform! Här och där firas storpastoraten triumfatoriskt som för att riktigt visa att de segrande hade rätt. Motståndet mot stordrift och centralisering inom kyrkan är nedkämpat. Men bara för stunden, det kan vara viktigt att minnas i yran.

I september hölls kyrkoval. I politikens smältdegel - Almedalen - var kyrkovalet obefintligt. Det togs inte upp i talen och journalisterna struntade som vanligt kyrkan. Socialdemokraterna sa tidigt att de ville ha en valrörelse ”under radarn”, dvs. riktad till de egna och därför osynlig för omvärlden. Partiet utsåg ett litet ytterlighetsparti som Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare. Denne motståndare drev ingen kampanj värd namnet. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!

SD angreps på nätet med skickligt utformade blänkare och hemsidor, vilket jag har skrivit om tidigare. Flera aktiva kristna grupper som skälldes för att vara konservativa, fundamentalister och kvinnoprästmotståndare klumpades försåtligt samman med SD. Trots bristande församlingsengagemang kunde SD i valet fördubbla sin representation i kyrkomötet. Möjligt genom denna uppmärksamhet och därför att kyrkan har direktval till stifts- och riksnivå.

Socialdemokraterna blev åter det största partiet i kyrkomötet. Och det största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna!

Systemet med politiska val är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Genom att sk nomineringsgrupper kan ställa upp i valen har man bäddat för partierna som har stor erfarenhet av att organisera valrörelser och mobilisera väljare. Kyrkans val är en ren blåkopia på de allmänna valen. Senaste kyrkovalet kostade 145 miljoner (!) har man räknat ut. Även om demokratin är dyrbar så nog kunde man finna vägar till både billigare och effektivare sätt att utse sina förtroendevalda.

Det väckte stor uppmärksamhet när de nya moderaterna 2012 deklarerade att man inte skulle ställa upp i kyrkovalet. Moderata sympatisörer ställde istället upp som Borgerligt Alternativ (från 41 till 31 platser). Andra politiska nomineringsgrupper heter ganska fantasilösa saker som: Fria liberaler i Svenska kyrkan, Kristdemokrater för en levande kyrka eller något liknande.

Partierna som ställer upp i valen är Arbetarpartiet – Socialdemokraterna med 73 platser i kyrkomötet, Centerpartiet med 30 platser och Sverigedemokraterna med 15. Tillsammans har de 118 av kyrkomötets 251 ledamöter. Övriga med ett politiskt parti i bakgrunden: Borgerligt alternativ, Fria liberaler, Kristdemokraterna, Miljöpartisterna och Vänstern, sammanlagt ytterligare 69 platser. Tillsammans har de politiska grupperingarna 190 av kyrkomötets 251 ledamöter i Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Sifferexercisen är mindre viktig än den underliggande problematiken – ska partipolitik vara urvalsprincipen i styret av en kyrka i en sekulär stat, i ett postmodernt samhälle? Även om kyrkan som folkkyrka är något mer än en kristen kyrka i traditionell mening. Den stora reformen kyrka-stat syftade till att göra kyrkan oberoende av staten. Notera att de politiska partierna beslutar om kyrkans predikotexter, syndabekännelser och nattvardsböner, om kollektändamål. Samtidigt säger sig partierna vara religiöst neutrala! Icke-konfessionellt parti kallar SD sig.

Partiernas inblandning i kyrkan gör det svårare med det som ibland kallats profetisk samhällskritik. Uppgiften att vara salt i världen, att vara en kritisk instans, blir svårare. Politiska partiers företrädare kan vara fromma, mycket fromma, men de företräder inte sällan genom sina partier, direkt eller indirekt, ett sekulärt inflytande.

Det är svårare att tänka sig partipolitisk ledning av Evangeliska frikyrkan, Equmeniakyrkan, eller av de muslimska församlingarna. Det talar för att det snart blir orimligt även för Svenska kyrkans del.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det stötande att sekulära organisationer styr en kristen kyrka. Denna sammanblandning partipolitik och kyrka påminner om den mindre fria världen. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord, utifrån sin tradition och bekännelse, och inte utifrån sekulära partipolitiska program! En kyrka är ett Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Partierna ser ofta som sin uppgift att företräda dem som inte är aktiva. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, kallar de aktiva för ”eliten”.

Under senare år har partiernas totala dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Frimodig kyrka. Särskilt POSK har i senaste valet flyttat fram sina positioner.

Sakta, men obönhörligt rör sig utvecklingen mot att partiernas grepp om kyrkan släpper. Ett sätt att påskynda utvecklingen vore att införa personval! Att låta de röstande få välja personer de har förtroende för oavsett partitillhörighet. Låt alla nominerade hamna på en gemensam lista och de röstande kryssa för vilka de vill se invalda. Det innebär att man skulle kunna rösta på en Socialdemokrat, några partipolitiskt oberoende och ett antal aktiva utan direkta grupptillhörigheter… Så tänker jag mig den närmaste vägen mot framtiden.

Risker med denna utveckling? Jo, det kan tänkas att partierna inte bara drar sig tillbaka utan att även en hel del av partifolket finner det mindre intressant att vara aktiv i kyrkan. Ett ännu större medlemstapp skulle kunna följa. Och en krisartad tid kan behöva genomlevas innan nya beslutsformer och valordningar kommit på plats. 

Trots det är det dags att ända den babyloniska fångenskapen och släppa loss Svenska kyrkan ur sekularismens och de religiöst neutrala partiernas starka grepp!

(Valdeltagande: 2013: 12,8%, 2009: 11,9%. Förändring valdeltagande: + 0,9% Antal röstberättigade: 5 453 234, Avgivna röster: 695 834 )