Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan

En återblick. Kyrka-statreformen som genomfördes år 2000 blev genomgripande. En lag om Svenska kyrkan stiftades som slog fast att Svenska kyrkan skulle vara evangelisk luthersk och landsomfattande. Kyrkan styrdes inte längre av kyrkolagen utan av en egen kyrkoordning. Medlemsavgiften upphörde att vara skatt. Regeringen utnämnde inte längre biskopar. Biskoparna och domkapitlen förlorade uppgiften att vara prästernas chef respektive arbetsgivare, istället blev prästerna lokalt anställda, civilministern var inte kyrkominister. 

Reformen har nu verkat i 13 år.  Den dyraste kyrkliga reformen i modern tid – blev den vad man tänkte och önskade? Vilka problem löstes och vilka uppstod? Blev Svenska kyrkan en friare kyrka, mera kyrka och mindre statlig och kommunal? Ingen vet med säkerhet – reformen har inte utvärderats! Bara det en skandal. Trots frånvaron av en verkligt genomgripande analys genomförs vid årsskiftet en gigantisk pastoratsreform! Här och där firas storpastoraten triumfatoriskt som för att riktigt visa att de segrande hade rätt. Motståndet mot stordrift och centralisering inom kyrkan är nedkämpat. Men bara för stunden, det kan vara viktigt att minnas i yran.

I september hölls kyrkoval. I politikens smältdegel - Almedalen - var kyrkovalet obefintligt. Det togs inte upp i talen och journalisterna struntade som vanligt kyrkan. Socialdemokraterna sa tidigt att de ville ha en valrörelse ”under radarn”, dvs. riktad till de egna och därför osynlig för omvärlden. Partiet utsåg ett litet ytterlighetsparti som Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare. Denne motståndare drev ingen kampanj värd namnet. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!

SD angreps på nätet med skickligt utformade blänkare och hemsidor, vilket jag har skrivit om tidigare. Flera aktiva kristna grupper som skälldes för att vara konservativa, fundamentalister och kvinnoprästmotståndare klumpades försåtligt samman med SD. Trots bristande församlingsengagemang kunde SD i valet fördubbla sin representation i kyrkomötet. Möjligt genom denna uppmärksamhet och därför att kyrkan har direktval till stifts- och riksnivå.

Socialdemokraterna blev åter det största partiet i kyrkomötet. Och det största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna!

Systemet med politiska val är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Genom att sk nomineringsgrupper kan ställa upp i valen har man bäddat för partierna som har stor erfarenhet av att organisera valrörelser och mobilisera väljare. Kyrkans val är en ren blåkopia på de allmänna valen. Senaste kyrkovalet kostade 145 miljoner (!) har man räknat ut. Även om demokratin är dyrbar så nog kunde man finna vägar till både billigare och effektivare sätt att utse sina förtroendevalda.

Det väckte stor uppmärksamhet när de nya moderaterna 2012 deklarerade att man inte skulle ställa upp i kyrkovalet. Moderata sympatisörer ställde istället upp som Borgerligt Alternativ (från 41 till 31 platser). Andra politiska nomineringsgrupper heter ganska fantasilösa saker som: Fria liberaler i Svenska kyrkan, Kristdemokrater för en levande kyrka eller något liknande.

Partierna som ställer upp i valen är Arbetarpartiet – Socialdemokraterna med 73 platser i kyrkomötet, Centerpartiet med 30 platser och Sverigedemokraterna med 15. Tillsammans har de 118 av kyrkomötets 251 ledamöter. Övriga med ett politiskt parti i bakgrunden: Borgerligt alternativ, Fria liberaler, Kristdemokraterna, Miljöpartisterna och Vänstern, sammanlagt ytterligare 69 platser. Tillsammans har de politiska grupperingarna 190 av kyrkomötets 251 ledamöter i Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Sifferexercisen är mindre viktig än den underliggande problematiken – ska partipolitik vara urvalsprincipen i styret av en kyrka i en sekulär stat, i ett postmodernt samhälle? Även om kyrkan som folkkyrka är något mer än en kristen kyrka i traditionell mening. Den stora reformen kyrka-stat syftade till att göra kyrkan oberoende av staten. Notera att de politiska partierna beslutar om kyrkans predikotexter, syndabekännelser och nattvardsböner, om kollektändamål. Samtidigt säger sig partierna vara religiöst neutrala! Icke-konfessionellt parti kallar SD sig.

Partiernas inblandning i kyrkan gör det svårare med det som ibland kallats profetisk samhällskritik. Uppgiften att vara salt i världen, att vara en kritisk instans, blir svårare. Politiska partiers företrädare kan vara fromma, mycket fromma, men de företräder inte sällan genom sina partier, direkt eller indirekt, ett sekulärt inflytande.

Det är svårare att tänka sig partipolitisk ledning av Evangeliska frikyrkan, Equmeniakyrkan, eller av de muslimska församlingarna. Det talar för att det snart blir orimligt även för Svenska kyrkans del.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det stötande att sekulära organisationer styr en kristen kyrka. Denna sammanblandning partipolitik och kyrka påminner om den mindre fria världen. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord, utifrån sin tradition och bekännelse, och inte utifrån sekulära partipolitiska program! En kyrka är ett Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Partierna ser ofta som sin uppgift att företräda dem som inte är aktiva. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, kallar de aktiva för ”eliten”.

Under senare år har partiernas totala dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Frimodig kyrka. Särskilt POSK har i senaste valet flyttat fram sina positioner.

Sakta, men obönhörligt rör sig utvecklingen mot att partiernas grepp om kyrkan släpper. Ett sätt att påskynda utvecklingen vore att införa personval! Att låta de röstande få välja personer de har förtroende för oavsett partitillhörighet. Låt alla nominerade hamna på en gemensam lista och de röstande kryssa för vilka de vill se invalda. Det innebär att man skulle kunna rösta på en Socialdemokrat, några partipolitiskt oberoende och ett antal aktiva utan direkta grupptillhörigheter… Så tänker jag mig den närmaste vägen mot framtiden.

Risker med denna utveckling? Jo, det kan tänkas att partierna inte bara drar sig tillbaka utan att även en hel del av partifolket finner det mindre intressant att vara aktiv i kyrkan. Ett ännu större medlemstapp skulle kunna följa. Och en krisartad tid kan behöva genomlevas innan nya beslutsformer och valordningar kommit på plats. 

Trots det är det dags att ända den babyloniska fångenskapen och släppa loss Svenska kyrkan ur sekularismens och de religiöst neutrala partiernas starka grepp!

(Valdeltagande: 2013: 12,8%, 2009: 11,9%. Förändring valdeltagande: + 0,9% Antal röstberättigade: 5 453 234, Avgivna röster: 695 834 )