Det ringer ännu i öronen

Det ringer ännu i öronen. Till och med på dem som inte var där. I Jönköping. Klockringningen i Jönköping har slagit alla rekord. I uppmärksamhet. Det är som om malmen ännu ljöd.

I predikan kan det hända att ett och annat varningens ord far ut över menigheten. Förr avslutades dessutom akten på predikstolen, ja så sa man, med en bön: Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss …

Varningens klockor har ringt oftare än någon vill eller mäktar komma ihåg. I Örebro har vi ibland, men inte alltid, ringt den 6 augusti på Hiroshimadagen för att minnas det som hände den dagen 1945. Och för att varna för kärnvapenkrigets fasor!

Biskop Biörn Fjärstedt har påpekat vilket rabalder det blev när Gotlands kyrkklockor ringde som protest mot planerna på att Sockerbruket i Roma skulle läggas ner. Ett hot som ytterligare skulle utarma ett redan fattigt och av arbetslöshet oerhört drabbat landskap. Han skriver: När sockerbruket på Gotland hotades av nedläggning och därmed en hundraårig näring med betodling, ringdes det i klockorna över ön. 12. 000 skrev på listor mot Danisko och regeringen. En tidning kallade mig "agrosocialist" och ministern Åhnberg sa att jag var den värste folkförförare och agitator hon träffat på.

Kyrkklockornas klang har inte alltid blivit så uppskattade som för tillfället. De har åtskilliga gånger även diskuterats som sanitär olägenhet. Närboende som har haft ett svalt intresse av kyrkan har känt sig störda och klagat. Även vanliga tornurs små klämtningar har fått klagomål. Framförallt har det gällt klockljud om natten.

Det ljuder av klockor i psalmsången också...

Give då Gud, var vi än är, alltid när klockorna ljuder,
att vi går dit och delar där glädjen som Herren oss bjuder (Ps 56)

Han är i ordets ljus, i sakramentets tröst,
av malmen bärs hans bud, i psalmen hörs hans röst (Ps 369)

Klockans helga maningsljud kallar syndare till Gud (Psalm 370)

Ringen, I klockor, ja, ringen i midnattens timma (Ps 427)

Tid för allting

På  Järntorget träffade jag en gammal vän. Återseendets glädje blev stor. Har du varit bortrest? Jag har inte sett dig i kyrkan, klämde jag ur mig. Han såg generad ut och sa, nej, jag har inte haft tid. Så synd, sa jag och menade inte att det hade med synd att göra utan att det var tråkigt. Men jag tänkte också att tid är väl nästan det enda vi har?

Några dagar senare i ett sammanträde efterfrågades en uppgift som jag skulle ha utfört. En ganska enkel uppgift. Jag skulle ha skrivit en kort rapport. Och sedan… hade jag väl förträngt det? Eller hade jag glömt bort det? Eller hade jag frankt struntat i det? Nu var det min tur att se generad ut. Det där har jag inte hunnit göra, sa jag urskuldande. Det har varit så oerhört mycket.  Och så slank det ur mig. Jag har inte haft tid. Hoppsan! För min egen del var jag inte alls pigg att erkänna att jag hade haft gott om tid. Frågan var väl vad jag istället hade gjort med den. Tiden. Jag hade i alla fall haft tid att låta bli...

Skönt, är det att lätta sitt hjärta. Man ska inte bära runt en alltför stor mängd av skönmålningar och retuscheringar för att snygga upp sin egen bild i andras ögon. När frågorna nu kom så hade jag ändå erkänt att jag inte utfört den uppgift som jag tagit på mig.  Men inte kom jag undan för det. Nej då. Frågeställaren, en konsult med järn i blicken och stål i rösten, fortsatte utfrågningen. Hur tror du ditt exempel påverkar andra? Betyder det att du tycker det är i sin ordning att inte göra det man lovat eller kommit överens om? Frågorna kom rappt och precist.

Vad svarar man på det? Med fler dimridåer? Eller utan undanflykter? Det är naturligtvis inte OK att strunta i sina uppgifter!  Har man sagt ja till att göra något förlitar sig andra på att det blir av. Att uppleva sig själv som en som sviker är inte roligt. Än mindre att vara det enligt andra. Där satt jag ertappad, inmålad i ett hörn, av det jag inte gjort, av min egen underlåtenhet.

Skulle jag försvara mig? Utarbetad? Belastad? För mycket annat att göra? Händelser utanför min kontroll? Nej, det gick inte. Om jag gjort andra val så skulle jag ha hunnit. Förmodligen även utan att ens behöva ändra något annat i kalendern inprickat. Jag sa som det var. Hur det nu var.

Är något tillräckligt meningsfyllt och viktigt kan man oftast se till att ge det tillräckligt med tid. Och har man inte lyckats vid första försöket, så får man ordna till det nästa gång. Så välkommen till kyrkan. Högmässan, betyder det. Tänker jag fortsätta säga. Även till dem som anser att de har tid för nästan allting, utom just detta. 

 

PRISTÄVLING om de viktiga frågorna

PRISTÄVLING

Vad krävs för att någon i media ska ställa de för Svenska kyrkan viktiga framtidsfrågorna? Ära? Berömmelse? Stora Journalistpriset?

För att råda bot på den oskäliga tystnad som utbrett sig över redaktioner och datorer utlyses en pristävling. En otrolig massa pengar skulle kunna utdelas till de media och de reportrar som vågar utreda ett av de märkligaste förhållandena i vårt land, vid sidan av den famösa kollektivanslutningen av fackmedlemmar till det Socialdemokratiska partiet. Som vågade säga allt det offentligt outsagda om partivälde och tro...

Hur kan partier i det moderna Sverige, där religion gång på gång proklamerats som privatsak, fortsätta att styra och utöva makt över ett enda av Sveriges många trossamfund? En kristen kyrka.

Låt mig föreslå några politiskt intressanta frågor som kunde ställas till tre bestämda partiledare.

Annie Lööf - varför ska Centrerpartiet besluta om gudstjänstordningar i Svenska kyrkan, ett kristet trossamfund? Är Centerpartiet i själva verket ett kristet parti, och inte ett religiöst obundet parti?

Jimmie Åkesson - varför vill Sverigedemokraterna bestämma i Svenska kyrkan? Äsch, svaret vet vi ju redan. För att motarbeta invandring, integration och vänligt bemötande...

Stefan Löfven - varför ska Socialdemokraterna som politiskt parti bestämma i en kristen kyrka? Till exempel om gudstjänstordningar i Svenska kyrkan - är partiet kristet? Eller är partiet religiöst obundet och neutralt?

Men vänta. TIME OUT! Paus. Kafferast!

Hur skulle det bli med en pristävling - hur gick det då med den fria pressen? Jag tar genast och motvilligt tillbaka allt om den utlysta pristävlingen. Jag offrar min utmärkta idé.Suck! Prispengar skulle ju vara som att mota (muta) fram de nödvändiga och oställda frågorna. Jag lägger ner. Vad gör man inte för att hålla dörrarna öppna för media att rådbråka de stora existentiella framtidsfrågorna för religion och tro i vårt land. Nu är alla Ni mediaaktörer fria att utan misstanke om snöd vinning kunna granska och utreda det känsligaste av det känsliga: politiska partiers partiskhet för kristen tro och deras makt över böner, gudstjänster och kyrka!

Somligt sägs som gör sig bäst osagt

Vem är det som väljer, dvs bestämmer, vem som får hålla morgonandakt i Sveriges Radio? Ordnas det en konferens där producenterna bollar tänkbara namn utifrån verbal skicklighet och andlig erfarenhet? Eller finns det andra och för lyssnaren dolda kriterier? Är det den enskilde producenten som väljer och vrakar utifrån personliga preferenser, tycke och smak?

Många är mycket duktiga och bjuder på sig och sitt. Ibland händer det dock att jag sätter det tidiga morgonkaffet i halsen och blir så påverkad att bara en sak finns att göra. handling. Jag reser mig och går till radion och stänger av. Det är då tankarna kommer åter. Varför blev just denna person vald och inte en annan?

Vi som lyssnar borde kanske vara frimodigare? Vi kunde föreslå lämpliga personer som åtminstone någon gång finge leda en radioandakt. För ett företag som ska odla mångfald borde urvalsprinciperna vara transparenta. Men en dag kommer någon att forska på vilka som släpptes fram och vilka som aldrig någonsin gavs möjlighet.

Vid vissa tillfällen har jag börjat gräla med andaktshållaren. Stopp! Sluta! Så där får du helt enkelt inte säga. Särskilt när man givit exempel från begravningar, möten med människor i kris eller själavård. En dans kring linjen för vad som kan och får sägas är onödigt. Det blir så lätt övertramp. På så sätt är mikrofonen och kameran bedrägliga. De frestar och lockar till att säga sådant som gör sig bäst osagt. Vad gör producenten just då? Tänker på annat? Funderar på nästa serie andakter? Musikval?

Gudstjänsten vår minsta gemensamma nämnare?

Söndagens gudstjänst har blivit vår minsta gemensamma nämnare i en tid när kyrkans identitet satts i gungning, och det tror jag är bra. Det påstår ledarskribenten Petra Carlsson i Svensk kyrkotidning i en synnerligen intressant ledare. Vad som är bra med att gudstjänsten ”blivit vår minsta gemensamma nämnare” kan man fråga sig. Möjligen menar hon att devisen gudstjänsten i centrum behöver tänkas igenom och revideras? Men vad nyttar en försvagad ställning för gudstjänsten till?

Med hänvisning till Per Pettersson hävdas dessutom: att om inte gudstjänsterna förändras radikalt – och långt bortom förslagen till revision av handboken – så kommer de att förlora sin betydelse.Att motsatsen kan vara lika sann uppmärksammas inte av artikelförfattaren: Om gudstjänsterna förändras radikalt – så kommer de att förlora sin betydelse.

Några enstaka lyckosamma exempel finns på att en nykonstruerad/ombyggd gudstjänst kan samla en ny och flitig gudstjänstskara. Men man riskerar att förlora sina gamla och trogna besökare – de som vid alltför vidlyftiga gudstjänstexperiment (plågsamma gudstjänstförsök) söker sig till församlingar och gudstjänster där de får delta i ett gudstjänstfirande med den klassiska gudstjänstens kännetecken – söndaglig mässa i en ordning som de igenkännande kan möta överallt i världen!

Det kvantitativa argumentet låter bra och verkar anslående. Ett arrangemang, som inte samlar deltagare ter sig helt enkelt misslyckat. Arrangörerna vill genast ändra konceptet. Ta till exempel ett föredrag om bemötande i integrationsprocessen. Att människor uteblir betyder inte automatiskt att det är något fel på föredraget eller arrangemanget. Man kan tänka sig många andra rimliga förklaringar. Konkurrensen med Melodifestivalen på TV eller ett viktigt fotbollsderby fick människor att prioritera andra aktiviteter. Marknadsföringen kanske hade brister. Föredragshållaren var inte en kändis. De vanligtvis intresserade och engagerade hade inte lust just denna kväll.

Slutsatsen att det måste vara något fel på högmässan/gudstjänsten därför att färre deltar är anslående. Även här finns det andra rimliga förklaringar. Några är ungefär desamma som för det tänkta föredraget. Andra skulle kunna vara att färre människor idag omfattar en profilerad kristen tro. Man konstruerar i högre grad än förr sin egen livsåskådning. Församlingen uppfattas som en institution och tjänsteleverantör, sällan som en gemenskap. Gudstjänsten ses som ett event, ett arrangemang bland andra.

Petra Carlsson skriver om kyrkans anställda att de känner sig alltså misslyckade för att ingen vill gå på de gudstjänster som varken de själva eller församlingsborna verkar få ut så värst mycket av, trots att de som är aktiva i församlingarna över lag är nöjda med församlingens verksamhet… Om anställda och förtroendevalda väljer bort högmässan tyder på bristande samhörighet. Och avslöjar en kyrkosyn som avlägsnat sig från den Svenska kyrkan än så länge hävdar. Åtminstone om man får tro Kyrkordningen: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Dessa som slutat delta regelbundet för att de inte ”verkar få ut så mycket” har förmodligen en syn på kristet liv som innebär att de personligen inte behöver församlingens möte med den Uppståndne i mässan. Jaget och den subjektiva upplevelsen, känslan, står i fokus. Ledarskribenten skriver att hon inte vet ”om jag någonsin hört en kollega uttrycka att det den mest av allt önskar att människor kunde få uppleva är den fantastiska känsla en högmässa i Svenska kyrkan kan ge”. Betoningen av känsla reducerar meningen med gudstjänsten, dess betydelse och innebörd, till de emotioner den kan ge upphov till. Det är så gott som liktydigt med att säga de heligas gemenskap och mötet med Jesus egentligen inte ger så mycket. I klartext: annat är häftigare och roligare! Det är som att bevittna hur Svenska kyrkans gudstjänst inte bara ifrågasätts, utan också undermineras och devalveras.

Läsarundersökningar som gjordes under min tid som chefredaktör på Kyrkans tidning visade klart att en majoritet av läsare helst ville ha en tidning om hälsa och trädgård. Hade vi följt majoritetens önskan hade tidningens själ gått förlorad. Ett allmänt livsstilsmagasin med fokus på kroppsligt och själsligt välbefinnande med odlingstips för buskar och rabatter hade kunnat bli följden. Gör inte ett sådant misstag vad gäller den gemensamma nämnaren, det som borde vara en stor och gemensam mittplanka att vandra på i kyrkan: vårt vitala liturgiska arv, det sjungna bibelstudiet, dialogen med Gud och det levande mötet med Herren själv i högmässan.

Domkyrkotiggeriet

Tre tiggare satt i söndags framför porten till Linköpings domkyrka. En på var sida om porten och en tredje strax utaför- Ingen kunde gå in eller ut utan att passera en utsträckt mugg.

Varför just här, tänkte jag. Drog efter andan. Och ändrade mig. Just här! Huset där Kyriet ljuder. Där ropen från vägkanten om förbarmande låter sig höras, envist och uthålligt. Där måste väl också en tiggare eller tre rymmas?

Men många sparar sin slantar till kollekten. Det är inte självklart att ge därför att någon begär det. Så pass mycket har man lärt oss om "möjliggörare", de som genom sin välvilja cementerar omständigheter. Tiggeriet upphör inte därför att man ger. Tiggaren behöver få in sin förtjänst. Sin lön om man så vill. Vare sig vi ger eller inte - de skriande behoven möts och hanteras rimligen inte genom små slantar i muggar, även om gåvorna kan ge lindring för stunden.

Medmänsklighet kanske kan ta sig andra uttryck? Varma kläder? Mat? Husrum? Men ämnet är laddat. Hanteras det som ett personligt dilemma kan det ömma i samvetet. Ofta. Men vad med den utjämning som ska ske? En sådan fattigdomsbekämpning kräver nog samhälleliga lösningar.

Inga systemförändringar är i sikte. Vi har tiggarna mitt ibland oss. Utanför snabbköpen och Systembolaget finns det alltid (nästan) en sådan närvaro. Där spelas det dragspel. Ibland står någon på knä med sin bön om allmosor. Så varför inte framför en domkyrka?

Sliddder och sladder

För många år sedan skrev jag i Portalen (Strängnäs stiftstidning) ett kåseri om skvaller och baktaleri inom kyrkan. Jag filade och ändrade i all oändlighet innan den gick i tryck. När texten till sist nådde läsare hade jag fullständigt "nyanserat" bort all öppen frankhet och begriplig argumentering. Ett sorgligt misslyckande att försöka vara rak och tydlig.

Men ännu längre tillbaka i Nerikes Allehanda lyckades jag bättre. Då genom att fokusera en ung prästs erfarenheter. Han hette faktiskt Mats Hermansson och hade blivit hårt åtgången efter en del mindre välbetänkta påståenden. Han kunde ibland vara ganska oslipad och bullrig. Trots det behövde han en stötta:
 

Sladdrande tungors drypande elakheter

Allt verkade hur fredligt som helst. Det idylliska draget
var påtaglig.  Att något var fel insåg man efter lite
nämare kontakter. Det var något sjukt i svang. Något
förgiftade samvaron.

Smittan spred sig hastigt. Hade det gällt en kroppslig

farrsot hade en smittskyddsläkare kunnat ge råd om hur man
bäst skulle skydda sig. Men mot de sladdrande tungornas
drypande elakheter fanns knappt något skydd.

Har du hört att...började samtalen med löfte om stora

hemligheter. Vet du att...fortsatte skvallret som breddes
på tumstjockt.

Denna gång blev en ung präst offret. Hans första fel var

att han fortfarande hade kvar sin ungdom.

Han var inte världens mest slipade diplomat. Tvärtom kunde

man ofta komma på honom med att säga precis vad han tänkte.
Det var hans andra fel.

Han var dessutom påhittig och hade ett brett kontaktnät

utanför det kyrkliga etablissemanget. Det var hans tredje
fel.

Fjärde felet var att han hade svårt att uppskatta

organiserad välgörenhet som han ansåg fungerade mer för
hjälparna än för de behövande.

Skall han vara i den här kyrkan tänker inte vi stanna kvar,

sa personer som åldersmässigt sedan länge uppfattats som
vuxna. De sökte sig till andra kyrkor.

Prästens konfirmander hade förstört de nya tapeterna på

lägergården, det visste alla. Vad de inte visste var att
han aldrig haft konfirmander på den gården.

Syndabocken fick bära allt negativt. Det var bara en

tidsfråga innan ryktesspridningen skulle krossa honom. Den
unge prästen skulle ut i öknen.

Då hände något som stängde flödet av illasinnade babbel.

Någon talade verkligt väl om prästen och hans arbete. Det
fungerade som när orden "Tig, var stilla" kväste stormen.
Hut gick hem. Äntligen.

Det tisslas och tasslas fortfarande förfärligt mycket. Det skvallras och sprids rykten. Förmodligen är vi alla lite anfrätta av den kulturen. Anständigheten att säga rakt ut vad man tänker till dem det angår har ingen stark ställning. Istället pratas det bakom ryggen. Om enskilda personer, om deras åsikter och om hur de är.  Och om församlingar. Avståndstagande och utstötning har vuxit till i takt med att intelligent kritik och teologisk diskussion avtagit. Men så har också de politiskt grundade besluten och utspelen blivit fler och det öppna teologiska studiet och samtalet anfrätts av guilt by association!
 

Jag skulle vilja använda Påven Franciskus ord när han talade till sina nyutnämnda kardinaler vid en mässa härförleden i S:t Peterskyrkan i Rom: May all of us avoid habits and ways of acting typical of a court: intrigue, gossip, cliques, favouritism and partiality.

 

 

 

 

 

Olika perspektiv - samma Långfredagsgudstjänst

Perspektiven är många. Gudstjänsten en. Så blev min reaktion efter att först ha deltagit i Långfredagsgudstjänsten i Olaus Petri kyrka i Örebro och därefter ha sett den i SvT Play. Visserligen kan man inte undgå att lägga märke till kameramän och hissanordningar med kameror på när man sitter där i bänken. De syns även någon enstaka gång i rutan, men mindre iögonenfallande.

Snart nog blir det en gudstjänst där de yttre betingelserna tonar bort. Det brukar vanligtvis inte finnas strålkastare som belyser det som händer och sker. Men även det glöms snart bort. Det spelar ingen roll att det är TV-sändning. Församlingen följer Kristus till döden på korset. Den tysta orgeln ger utrymme för den unisona sången och det finns ett vemod, ja en sorg, i rösterna. Till sist bärs korset in för att även vi ska få stå vid korsets fot i tillbedjan...

Kören Vocalis sjunger med sådan klar klang och med diktion och frasering som når ut till oss som befinner oss på avstånd i det stora kyrkorummet. I TV-rutan kommer körens röster mycket närmare. Mikrofonerna fångar de nyanser som rummets stora akustik bara ger en antydan om. Dessutom får sångarna ansikten som denna gång genom närbilderna blir extra samstämmiga med musiken. Det blir mera individuellt och personligt - i gudstjänsten på plats ett den gemensamma liturgins uttrycksmedel.

Illustrativa bilder av krucifixet, av olika kyrkfönster, ger en detaljernas skönhet åt gudstjänsten som inte är tillgänglig på plats. Ändå vill jag inte byta deltagandet mot betraktandet - hur fint och estetiskt smakfullt producenten Johannes Söderberg än komponerat bilderna denna Långfredag. Men jag vill gärna understryka att det var länge sedan en TV-gudstjänst lyckades kommunicera ett sådant innerligt allvar. Men så kanske jag tänker eftersom gudstjänsten ägde rum i Olaus Petri vackra kyrka. "Min" kyrka.

Det är verkligen samma gudstjänst, men med helt olika perspektiv. Det är en sak att gå mittgången fram för att böja knä inför korset och en annan att se det som en ganska diffus köbildning runt en kamera i mittgången. Det där var inte riktigt rättvist. Tittaren får se både gudstjänsdeltagarnas tillbedjan och själva betrakta korset. Det är annorlunda att höra sin egen röst i församlingens sång sittande på plats i bänken mot att tyst lyssna på TV:ns ljud.

Men de olika perspektiven till trots är det samma gudstjänst. Du kan ta del av den HÄR

Själavården blir en arena med publik

Upprördheten över i lönndom inspelade själavårdssamtal är med rätta stor. Visserligen kan man som Mikael Mogren hävda att tystnadsplikten är ensidig och inte gäller den som sökt själavård. Men steget är långt från att muntligt återge vad som skett i ett samtal till att dokumentera det genom dolda inspelningar.

Själavårdssamtalet och bikten lär komma att påverkas av Uppdrag gransknings inspelningar. Ett moment av tveksamhet kommer att kliva in i själavården – är detta verkligt, eller handlar det om ett fejkat samtal för att ”komma åt” åsikter och uppfattningar som den enskilde prästen kan ha? Talar personen sanning och säger som det är eller bär falskt vittnesbörd om sig själv och hittar på?

Det har i debatten sagts att självklart måste prästen kunna säga offentligt det som sägs i själavården. Om någon enstaka präst tror sig kunna bidra till att någon blir ”botad” från sin sexuella läggning, vilket lär ha varit motivet för SVT att klampa in i själavården, är det en åsikt som naturligtvis inte ska döljas eller smygas med. Den som har en uppfattning, vilken som helst, bör öppet kunna redovisa sina skäl och argument. Kluvna prästtungor är ingen tillgång för en kyrka. Men glöm inte att man uttrycker sig olika beroende på om man för ett enskilt samtal eller uttalar sig offentligt. Vill man verifiera det påståendet är det enklaste att fråga närmaste journalist, terapeut eller politiker.  

Vem vinner eller förlorar på om prästerna i själavårdande samtal blir mera distanserat formella? Själavården som sådan havererar i någon mening. Samtalen kan i framtiden dyka upp inte bara i televisionen utan på YouTube eller motsvarande arenor.

Även om en konfident för eget bruk skulle vilja spela in ett själavårdande samtal skulle det menligt påverka samtalet. Förmodligen skulle de flesta präster avisa en sådan begäran just med hänvisning till tystnadsplikten. Inspelningen kan upphäva prästens tystnadsplikt – t ex om inspelningen i efterhand kom i andras (orätta) händer och användes som bevis i en rättegång.

Själavårdsrummet blir genom Uppdrag granskningen omgjort till ett laboratorium för åsiktstester, eller till en arena. Det enskilda mötet där två personer samtalar inför Gud förvandlas till en estrad med publik. Argumentet att frånvaron av inspelningar kan möjliggöra fortsatta övergrepp inom själavården fungerar i förlängningen som argument för att alla kyrkans enskilda möten borde spelas in och kameraövervakas.

Förtroligheten och tilliten åker ut genom dörren när mikrofoner och kameror smyger sig in i själavårdsrummet.

Altaret - kyrkans hjärta

Utan altare – ingen kyrka. Så ser det ut. Saknas ett altare kan det vara vilken sal eller byggnad som helst. Men med ett centralt placerat altare, antingen i blickfånget i en kyrkas östra del eller som tydligt centrum någorlunda i dess mitt, blir det tydligt att man befinner sig i en kristen kyrka.

Altaret står i centrum som tecknet för Guds närvaro. Men ett altare hör oupplösligt samman med offertanken. Gamla testamentets offeraltare lever vidare i den kristna kyrkans altaren. Men förbindelsen är inte entydig eller enkelt överförbar.

Att instiftelsen av nattvarden genom Jesu ord fäste uppmärksamheten på bröd och vin som ett nytt offer, i ett nytt förbund, där Kristus erbjuder sina lärjungar sin kropp och sitt blod, är allmänt omfattat och erkänt. Därtill upprepat var mässa: Detta är min kropp som blir utgjuten för er…mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse….

Tanken på att altaret synliggör det himmelska, vi är bjudna till Lammets måltid och ska en gång sitta till bords i himmelen, gör det inte enklare att förstå varför Kristi kropp och blod erbjuds vid gästabudet som näring och livsmedel. Kristi död, offerdöden för våra synders skull, som görs synlig och närvarande genom den sakramentala måltiden som firas där, är det som ger altaret dess tydning.

Altaret bär människans gåvor till Gud, i överförd mening som offeraltaret. Vi bär fram bröd och vin och genom Andens ingripande blir bröd och vin Kristi närvaro. Vi bär fram våra gåvor, kollekten och oss själva för att också bli förvandlade – till under i världen och till större kristuslikhet. Så är Kristi offer ett offer till Gud för människans skull och ett offer där han erbjuder sig själv till mänskligheten.

Skärningspunkten mellan liv och död går vid altaret. Som fått symbolisera krubban där Jesus föddes och även korset och graven där Jesus vilade. Genom altaret, och eukaristin som firas där, minns församlingen Jesu offerdöd och bär fram sin egen och hela skapelsens tacksägelse för försoningen och det nya livets gåva.

Om altaret har en sådan betydelsemättad innebörd vore det naturligt om det också fick plats i förkunnelsen och i undervisningen om kristen tro. Ett rummets hjärta är det och inte ett bord vilket som helst…                    

Kyrkliga Pisa-mätningar

I den församling jag tjänat i 14 år arbetade vi en hel del med andlig fördjupning och mognad. Profilen blev tydlig på många sätt: genom en årligt återkommande uppbyggelsehelg, veckovis kristen djupmeditation, i bibelstudie- och samtalsgrupper, förbönsgudstjänster osv. Ett skäl för denna profilering var den sekularisering som äter sig in, i människors sinnen, ja, även i kyrkan. Om kyrkan profaneras och man/vi inte värnar dess särart riskerar man/vi också tilltron till att kristen tro har något per ce att erbjuda.

Dessutom var det vår övertygelse att tro och andlighet inte är något man fått en gång för alla och att den stöpt i en enda form ska vara likadan genom livet. Särskilt nyttigt för människans andlig liv är aktivitet och utövning. Därför behöver det finns tillfällen och verksamheter som uppmuntrar och stimulerar till andlig växt och mognad. Vära hjälpmedel och redskap behöver nyttjas och övas - bön, meditation, bibelstudium osv. Då först ges ett rimligt innehåll åt det man i vissa kyrkliga texter nästan gjort ett slagord av - ständigt eller livslångt lärande på dopets grund...

Är då tron en känsla som varje människa kan gräva fram ur sitt inre eller består den av egna och unika erfarenheter och insikter som kräver socialisering, undervisning, övning och utövning? Får man tro senare års konfirmandpedagogiska vurm ligger kristendomen liksom nedbäddad i varje enskild människa. Utgrävningen sker, om förenklingen tillåts, medelst lek och samtal om det som varje person själv är intresserad av.

Men det är inte bara ungdomar som möter sådana idéer. Även vuxna som råkar närma sig kyrkan ska slippa möta alltför tydliga och bestämda övertygelser och trossatser. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att reduktionens metod, den där man vill ta bort sådant som verkar egendomligt, kräver kunskaper eller kan stöta, tycks bli allt mera populär i Svenska kyrkan. Att istället betona det unika och speciella med kristendomens tro och liv är framtidens möjlighet. Vi behöver sannerligen erbjuda olika redskap och visa vägar att gå för att vi alla än mer ska kunna närma oss tro och tradition. Då duger det inte att förminska, platta till och sudda ut. Inte heller att förklä tron i av tidsandan lånta fjädrar för att göra den populär för stunden.

Svenska kyrkan, trots vårt världsrekord i kyrkoanställda, är bland de sämsta i klassen att väcka människors andliga längtan och inspirera till tro och kristet liv. Det är kanske tur att det inte finns Pisa-mätningar på vårt område…

Noas ark och pappersfloden

Försöker hålla ordning på inflödet av papper och information. Var ska man lägga alla brev? I vilka pärmar sitter skrivelser bäst? Inbjudningar till möten som man inte kan gå på - hör de hemma i hades-korgen? Eller sparas de säkrast för eventuella justeringar i kalendern? Det är en inströmmande flod. Tänk om jag vore Noa och kunde sortera vilka besked som behöver sparas och vilka som lika gott kan flyta iväg.

Om man som jag har svårt att avgöra vad som kommer att bli viktigt känns det bäst att spara det mesta i en hög. Som behöver bläddras igenom varje gång något nytt är på gång. Där blandas olästa tidskrifter med protokoll och balansräkningar för föreningar och sammanslutningar. Där hamnar nya försäkringsvillkor när premierna går upp. I högen läggs besked om medicinering för den kommande veckan.

En trygghet är att få papper försvinner eftersom de tillåts vila ut i gemenskap med andra. Ska man leta finns det i princip bara en hög att skumma igenom. Fylld med intressanta meddelanden. De blir som nya när man gräver ut det hela smått arkeologiskt. Fynden visas triumferande upp. Visste du att vi fått den här invitationen? Näha. Ja, det är i alla fall försent att tacka ja...

Uppiffat altare

I Svenska kyrkan är samstämmigheten ofta mera verbal än reell. Den kan rent av tyckas vara minimal i synen på gudstjänst, kyrkorum, pietet och dekorum. Åtminstone om man tänker på vad som händer och sker på olika ställen. För några år sedan fann jag en inspelning på nätet av ett rockband som stod på en kyrkas altare och spelade sin hårdrock. Med församlingsledningens goda minne.  För mig ett flagrant exempel på bristen i samsyn. Man kunde utan större betänkligheter besudla altaret och det invigda kyrkorummet.

Nyligen, utan något som helst samband med hårdrocksinspelningen, publicerades en bild på nätet hämtad från en schlagermässa där man "utsmyckat" altaret med någon slags tyllgardin som antependium. Jag var inte där, inte på plats, men hoppade till så jag nästan föll ur länsstolen när jag såg bilden. Trots att detta inte gick att på något sätt kunde jämställas med den vanhelgande rockinspelningen. Men reagerade gjorde jag. Med en så stark reaktion kan man väl möjligen i delar av kyrkan uppfattas som en liturgisk urtidsödla. Men så får det bli.

På altaret hade placerats två fiberljuslampor, en kvast av fibrer som lyser längst ut i topparna som ett fyrverkeri i miniatyr. Under tyllet, på altarets tvärslå, hade man virat en ljusslinga, likt dem som ofta illuminerar balkonger under jultiden.

Varför gör man så? Hur tänkte man? De ansvarigas åstundan måste ha varit att göra altaret mera hipp genom att piffa upp det. Man ville förmodligen göra altarbordet riktigt modernt och samstämmigt med schlagervärldens glittriga yta. Så det inte skulle verka avvikande, främmande och frånstötande för församlingen. För att fullborda utsmyckningen behövdes självklart en discokula framför högaltaret.

Egentligen har jag inte med saken att göra. De lokalt ansvariga bär ansvar för sitt kyrkorum, och vill de göra någon gång ibland göra kyrkan och altaret mera glittrigt och schlagermässig så lär inget svenskt domkapitel bry sig. Men det oroar mig om och när gränserna flyttas för vad som uppfattas som bra och rimligt i förhållande till det invigda kyrkorummet.

I sådana lägen kan jag avvundas kyrkor där man har en bred och gemensam hållning kring altaret och vad det representerar. Inte så att de enklaste borden skulle ratas som platser där sakramentet kan vila. Men de altrarbord kyrkorna själva har är inte vilka bord som helst. Altaret kring vilket kyrkan samlas då hon firar eukaristin representerar två aspekter av samma mysterium: offeraltaret och Herrens bord. Detta så mycket mer som det kristna altaret är symbol på Kristus själv, närvarande i sina troendes mitt, på en gång som offer, framburet för vår försoning, och som himmelsk föda som ger sig åt oss. "Är väl altaret något annat än en bild av Kristi kropp" säger den helige Ambrosius. (Ur Katolska kyrkans katekes, avsnitt 1383).

Tissel och tassel

Tissel och tassel. I överflöd. Den är minsann si och en annan så. Den har sagt än det ena och än det andra. Så han den där måste vara emot kärlek. De fobiska. Hela gänget.

Tissel och tassel. Etiketterna dryper av avståndstagandets lim. Sätt lapp i pannorna. Synligt. Så ingen kan missta sig. Alla ska veta. Hur förfärlig en viss person är. För att inte tala om hur förskräcklig den där församlingen är, den som de flesta älskar att hata.

Tissel och tassel. Den goda boken lär oss att älska och be för våra fiender. I teorin. I själva verket är bönen för fienderna att de ska fara åt Häcklefjäll. En bön att de ska försvinna. En bön att de ska upphöra. Exkommuniceras. Trots att vår kyrka inte ens håller sig med sådana avskjutningsramper.

Tissel och tassel. Tvinga dem vi gillar att avsky att handla mot sin övertygelse. Vi lever för katten i en kyrka. Där teologisk frihet äntligen borde ersättas med politiskt tvång. De måste sättas i stocken. Androm till varnagel. Skampålen. De tycker ju fel. Så förbjud dem. Kort och gott. Driv dem ut i öknen! Kyrkan är ju ingen åsiktsgemenskap. Inte med dem...

Tissel och tassel.

Gudstjänst för dem som sällan deltar

Gång efter annan höjs röster för att gudstjänsten i Svenska kyrkan måste utformas med tanke på alla dem som sällan eller inte alls går dit. Senast i dagens Kyrkans tidning. Tankegångarna är inte svåra att följa. Nuvarande gudstjänstformer är främmande för dem som inte brukar delta. Främlingskapet bygger hinder mot eget gudstjänstfirande. Gudstjänsten behöver vara inbjudande och inkluderande, inte avskiljande och frånstötande. Den ska fungera missionerande om man ska ansluta till det nygamla språkbrukets missionsvurm.

En av de universalverktyg som hävdas ska förändra gudstjänsten är människors aktiva medverkan. Rent av från ax till limpa. Dessa människor ska själva delta i mer än firandet av gudstjänsten. De ska vara aktiva i utformningen och skapandet av gudstjänsten. Illusionen är förstås att dessa medkreatörer vecka efter vecka skulle kunna skapa nytt och förnya utan att snart nog göra en gudstjänstordning som man ska följa. Även en gudstjänst behöver struktur och mönster som ger igenkänning. Glöm inte att även de som kommer nya och ovana till en dylik utformad gudstjänst kan uppleva främlingskap.

Jag bejakar att sådana gudstjänster kommer till och firas. Där ett viktigt mål är att välkomna och engagera nya och ovana. Men församlingens huvudgudstjänst är församlingens! Dess uppgift är inte att vara en väckelsegudstjänst för ovana utan ett kyrkans möte med Kristus, kyrkans Herre och Mästare. Inget hindrar dock att man underlättar och gör vad man kan för att inlemma ovana sällanbesökare. 

Det behövs mer av undervisning om församlingens betydelse och aktiva deltagande i mässfirandet. Det allmänna tänkandet kring underhållning med dess fokusering på enskilda personer och solister har påverkat långt in i församlingarna så att man lätt uppfattar sig som åskådare eller publik. I kyrkan är det inte enskild prestation och solon som står i fokus utan församlingens aktiva närvaro och aktion i gudstjänstens dialog, i bekännelse, lovsång och tacksägelse.

Församlingens gudstjänst äger man inte, den förfogar man inte över för att göra med vad man gitter. Den är en del av, ett uttryck för, en manifestation av den världsvida och allmänneliga kristna kyrkan. I tider av vikande gudstjänstdeltagande då allt färre blir döpta och kommer till tro kan det vara frestande att med olika lockbeten jaga fram nya deltagare genom att ta bort och förenkla och byta ut. Men få människor uppskattar i längden det som är förenklat och tillrättalagt, liksom färdigtuggat redan från början. Det behövs mat för vuxen tro, märg och must, teologi och tradition i kyrkans liturgi. Reduktion är inte en framkomlig väg. Inte heller hyss och påhitt för att popularisera. Utan fördjupning och glädjefyllt allvar runt källorna. Annars blir det som om inte evangeliets egen kraft längre räcker för att få fler att komma till tro och vilja fira de heliga mysterierna.

Vårt katolska arv ryms inte inom mångfalden?

Det går inte en dag utan att jag funderar över synen på mångfald inom Svenska kyrkan. Ideologiskt tillhör det basvärderingarna inom kyrkan. Man SKA vara för mångfald. Det är berikande när vi kompletterar och ger våra olika bidrag till helheten. Den försonade mångfalden blir till ett allmänt och positivt omfattat koncept. På idéplanet.

Ser man på predikoturerna i det avlånga landet bekräftas bilden av en mångfald. Mera brokigt än försonat visserligen. Men gudstjänster och sammankomster av de mest skilda slag paraderas i de lakoniskt kortfattade annonserna inför Midfastosöndagen. Och det handlar bara om församlingars huvudgudstjänster, här några axplock ur Nerikes Allehanda: Gudstjänst och musik i fastetid. Gudstjänst. Temamässa, Gudstjänst för stora och små, Grannskapsgudstjänst, Mässa, Högmässa, Gudstjänst med små och stora, Högmässa, Högmässa, Mässa, Sammanlyst gudstjänst med små och stora, Sinnesmässa - en mässa på både teckenspråk och svenska för alla sinnen, Söndagsmässa och några Högmässor därtill.

Diskussionen om vägvalet för kyrkans framtida gudstjänstliv borde väl ha föregått handboksförslaget? Det som enligt Kyrkans tidning nu ska skjutas upp till 2017. Mitt intryck är att man på en och samma gång velat trycka tillbaka denna mångfaldens flod av huvudgudstjänster för att få ett mindre antal varianter. Igenkänning och sammanhållen identitet skulle ett motiv kunna vara. Men det har även funnits drag av att friheten borde öka. Det gör den kanske om man här och där i ordningarna inför ett antal nya varianter och alternativ. Som dessutom mera fjärmar Svenska kyrkans gudstjänst från de stora kyrkornas traditioner och överbetonar vår särart. Det är som hörde man någon mumla: kan själva!

Hur blir det då för oss i Svenska kyrkan? Vill vi se det LIMA-dokumentet talade om?  Nattvardsfirandet har alltid med hela kyrkan att göra, och hela kyrkan har att göra med varje lokalt nattvardsfirande. När en lokal kyrka gör anspråk på att vara en manifestation av hela kyrkan, tillser den också att dess eget liv organiseras på ett sådant sätt, att den tar andra kyrkors intressen och angelägenheter på allvar. (D19) 

Kyrkans katolicitet är vad det handlar om. Då förvånar det så att man inte mera lagt sig vinn om att ge utrymme för den rika liturgin med möjlighet att ösa ur den Kristi kyrkas rika och gemensamma liturgiska skattkammare. I vårt sammanhang något som skulle bejaka Svenska kyrkans uppgift som brokyrka och understryka vår samhörighet med den världsvida kyrkan. Märkligt nog tycks detta att hålla fast vid vårt katolska arv inte räknas som ett bidrag med plats inom begreppet mångfald.
 

Upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?

Ursäkter är på modet. Igen. Att be om ursäkt handlar om att avbörda sig skuld genom att ta ansvar för sina handlingar. Det handlar om att ångra sig och genom att med sin ursäkt rikta sig till den/de som drabbats bidra till upprättelse och rent av ett slags befrielse.

Nu är det romerna som borde få en ursäkt. En berättigad förväntan. Med tanke på vad romer fått uthärda av förtryckande särbehandling och för att så många berövats sina mänskliga rättigheter. Ursäkter kan man inte behandla lättvindigt. Då devalveras ursäkten och blir till en åtgärd bland andra.

Det finns problem med att be om ursäkt för sådant som hänt för länge sedan. Då blir ursäkten meningsfull i den mån som den som kan tänkas be om ursäkt faktiskt har del i romernas utanförskap och diskrimineringen av dem. Det vore rimligt om ursäkter från institutioner och myndigheter fick förgås av någon slags sanningskommission med syfte att bygga nytt förtroende och försöka nå försoning.

Att ärva ansvar för oförrätter ter sig egendomligt ur ett sekulärt perspektiv. Inom kyrkan däremot finns föreställningen om arvssynd och delaktighet i en synd och ondska som går långt utöver de egna handlingarnas räckvidd. Man har enbart genom att vara människa del i världens bortvändhet...

Det fattas ett begrepp här. Ordet ursäkt borde vara reserverat för sådant man kan ha ett rimligt ansvar för. Myndigheterna kunde kanske göra en... upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?

Utstötningsmekanismer och annat skrammel

När kyrkportens slås upp kan man, om man ser efter riktigt noga, få en glimt av det himmelska Jerusalem. Men då får man se efter noga. Rent av med slutna ögon. För en stund kan man glömma. Allt det som påminner om egen brist, om fallet och världen. Och organisationen, den synliga kyrkan, angripen av utstötningsmekanismer och annat skrammel, försvinner bort ur synfältet.

Det är påskdag idag. Med smak av jul. Jungfru Marie Bebådelsedag. Eukaristin firas! Jag ser...

Vi och dom är inte så dumt...

Vi ska inte dela upp oss i vi och dom. Mantrat (!) ekar mellan kyrkväggarna. Allas lika värde som människor blandas samman med insikten om i Kristus är vi alla ett. Och inte ens det håller de flesta för sant. Nej inga vi och dom - bara ett stort gemensamt vi. På alla plan.

Så händer det ibland att dopets sakrament görs verkningslöst, teoretiskt alltså, eftersom alla är vi ett. Enkelt suddas insikten och övertygelsen bort om att något förvandlande och livsavgörande sker i dopet. Det är inte trovärdigt att ivrigt använda Luther som svärd mot sina meningsmotståndare men samtidigt dra tjocka streck över Luthers undervisning om dopet. För visst handlar det om de troendes och döptas allmänna prästadöme, inte om att varje människa, oavsett bekännelse och tro, är en präst...

Huru skola människorna, enligt Kristi bud, göras till hans lärjungar?
De skola döpas med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och läras att hålla allt vad Kristus har befallt...
Vad innebär det, att vi döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn?
Det innebär att vi genom dopet komma i gemenskap med den treenige Guden och bliva medlemmar i hans församling så att vi kunna i tron hålla oss till honom såsom vår fader, återlösare och heliggörare.

Stryker man på samma sätt ett streck över vi och dom blir det svårt att förhålla sig till alla de texter som talar om sådana motsättningar. Fåren och getterna kan ju inte gärna hållas isär som Jesus undervisar om i Matteus. Familjer ska delas upp i olika läger påstås det. Varför be för våra fiender, vilket ju vore meningslöst om det inte fanns några sådana?

Mest av allt förvånar det mig att man alls kan tala om att vi alla hör samman och samtidigt ivrigt bekämpa ett antal fiender. Dessutom placerar man dessa fiender huvudsakligen inom kyrkans hank och stör! Kan det vara så att man har nytta av att utmåla tydliga fiender som man vill bekämpa för att vinna fördelar och inflytande? Om man skrämmer dem som är mindre insatta i kyrkans tro och liv för ett mörkt hot från andra kristna har det stora vi:et fått betydande inskränkningar. Jag undrar varför de som gör så, dom där, faktiskt agerar på det viset?

Vi och dom är är inte så dumt och en högst påtaglig realitet. Som en vision för himmelriket är tanken anslående. För den tid då mänsklighetens alla knän ska böjas. Då vi blir syskon och en enda stor mänsklig familj. Då. Men nu?

Sitta still i båten

Om några veckor ska jag avskedsutfrågas i domkapitlet i Strängnäs. Ett återkommande domkapitelsärende sedan åratal för att genom intervjuer försöka ta reda på hur arbetslivet som kyrkoherde egentligen varit. Där ges den avsuttne möjlighet att reflektera över gångna år. Det borde ge en stor inblick vad man erfarit från arbetsledande stolars horisont.

Risken är förstås att man gör detta mer till något ceremoniellt och inte till en verklig utvärdering. Ett artigt avlyssnande av inläggen och frustration och besvikelse som pyser ut ger knappast förbättringar och rimliga förändringar. Där det mesta varit soligt och glatt (om sådant finnes) är anledningen att fundera över vad som behöver göras inte fullt så angeläget.

Stödet till kyrkoherdarna är särskilt i utsatta lägen mindre välorganiserat. Dilemmat är de oklara föreställningar som råder beträffande uppdelningen mellan arbetsgivaren lokalt och tillsynen från stiftet. Personalresurser avdelas naturligtvis från stiftets sida, men arbetsgivaren lokalt ska ha det formella ansvaret att ge det chefs- och ledningsstöd som behövs. Det är med andra ord bäddat för att meningarna ska gå isär.

I framtiden blir mellanchefernas situation i storpastoraten en delikat fråga. Till vem ska de gå, dess församlingsherdar eller vad de nu kommer att kallas i olika delar av landet, om det uppstår spänningar och konflikter med superkyrkoherden? Om besluten i kyrkoråd och fullmäktige otillbörligt missgynnar den församling de har ansvar för, vad kan de då göra? De förväntas ju avhålla sig från att ha egen kontakt med kyrkorådet. De egna församlingsråden lär knappast ha befogenhet och ekonomi att vidta nödvändiga åtgärder.

För den som lätt blir åk- och sjösjuk fanns det goda knep vid storm på havet. Det gällde på diverse Gotlandsfärjor att ha koll på var mitt- och balanspunkten i fartyget låg. Där kunde man uppehålla sig för att mildra effekten av havets upprördhet. Snarlikt hur det kan bli i kyrkan framöver. Många lär vilja uppsöka det läge där det gungar minst, där sjöhävningen får minst effekt. Mindre lyckat ur Kyrkans synvinkel. Vad den behöver är knappast ännu en övning i att sitta still i båten...