Uppiffat altare

I Svenska kyrkan är samstämmigheten ofta mera verbal än reell. Den kan rent av tyckas vara minimal i synen på gudstjänst, kyrkorum, pietet och dekorum. Åtminstone om man tänker på vad som händer och sker på olika ställen. För några år sedan fann jag en inspelning på nätet av ett rockband som stod på en kyrkas altare och spelade sin hårdrock. Med församlingsledningens goda minne.  För mig ett flagrant exempel på bristen i samsyn. Man kunde utan större betänkligheter besudla altaret och det invigda kyrkorummet.

Nyligen, utan något som helst samband med hårdrocksinspelningen, publicerades en bild på nätet hämtad från en schlagermässa där man "utsmyckat" altaret med någon slags tyllgardin som antependium. Jag var inte där, inte på plats, men hoppade till så jag nästan föll ur länsstolen när jag såg bilden. Trots att detta inte gick att på något sätt kunde jämställas med den vanhelgande rockinspelningen. Men reagerade gjorde jag. Med en så stark reaktion kan man väl möjligen i delar av kyrkan uppfattas som en liturgisk urtidsödla. Men så får det bli.

På altaret hade placerats två fiberljuslampor, en kvast av fibrer som lyser längst ut i topparna som ett fyrverkeri i miniatyr. Under tyllet, på altarets tvärslå, hade man virat en ljusslinga, likt dem som ofta illuminerar balkonger under jultiden.

Varför gör man så? Hur tänkte man? De ansvarigas åstundan måste ha varit att göra altaret mera hipp genom att piffa upp det. Man ville förmodligen göra altarbordet riktigt modernt och samstämmigt med schlagervärldens glittriga yta. Så det inte skulle verka avvikande, främmande och frånstötande för församlingen. För att fullborda utsmyckningen behövdes självklart en discokula framför högaltaret.

Egentligen har jag inte med saken att göra. De lokalt ansvariga bär ansvar för sitt kyrkorum, och vill de göra någon gång ibland göra kyrkan och altaret mera glittrigt och schlagermässig så lär inget svenskt domkapitel bry sig. Men det oroar mig om och när gränserna flyttas för vad som uppfattas som bra och rimligt i förhållande till det invigda kyrkorummet.

I sådana lägen kan jag avvundas kyrkor där man har en bred och gemensam hållning kring altaret och vad det representerar. Inte så att de enklaste borden skulle ratas som platser där sakramentet kan vila. Men de altrarbord kyrkorna själva har är inte vilka bord som helst. Altaret kring vilket kyrkan samlas då hon firar eukaristin representerar två aspekter av samma mysterium: offeraltaret och Herrens bord. Detta så mycket mer som det kristna altaret är symbol på Kristus själv, närvarande i sina troendes mitt, på en gång som offer, framburet för vår försoning, och som himmelsk föda som ger sig åt oss. "Är väl altaret något annat än en bild av Kristi kropp" säger den helige Ambrosius. (Ur Katolska kyrkans katekes, avsnitt 1383).