I fastan avstår man från att fasta

Fastan har som så mycket annat förvandlats från något gemensamt till ett individuellt projekt. Var och en hittar sin egen modell. Avstå från något under fastetiden kan bli nästan vad som helst. Så varje uppfinningsrik kristen uppfinner hjulet. Och då blir det inte alltid så många ekrar i det.

Det är lätt att raljera över andras försök. Speciellt om man själv valt att avstå från själva fastan. Men ska det bli något mera påtagligt av fastetiden krävs nog mera gemensamma och inspirerande utläggningar av fastetiden så att välfärdens mäniskor kan se vikten av att det sker som en gemensam handling. Syrianernas och andra ortodoxa gruppers fastebruk tycks fortleva mitt i överflödets Sverige. Den är en tradition som fortlever och respekteras, även om det efterhand kan bli svårare även för dem. Men ville Svenska kyrkan något med fastan kunde Biskopsmötet gott avge ett kraftfult fastebrev årligen. Ungefär som den romersk katolske biskopen gör. Då kanske fler tyckte det var något som kunde fungera som enande och medvetandegörande även i den egna församlingen?

Nu blir det mera udda och enskilda försök. Deklarationer om den egna fastan dyker upp på sociala medier. Så alldeles försvunnen är inte detta att i levande livet fasta. Vad möter man då? Någon låter bli att spela dataspel i mobilen, hålla sig ifrån Facebook eller äta mindre godis. Andra inser att låta bli alkohol under fastan kan vara nyttigt. Eller att begränsa TV-tittandet. Som för att understryka kopplingen mellan fasta och mat erbjuds till och med fasterecept på någon kyrklig hemsida.

På många håll har fastetiden ännu inte hämtat sig från den chock som kom när Lutherhjälpen och den stora fasteinsamlingen med offergång på Palmsöndagen ännu var i bruk. Chocken var Lutherhjälpens upphörande och ombudssystemets kollaps. Nu har det blivit lite si och så. Därför är det inte ens säkert att avståendet från diverse kostsamma nöjen innebär att det som sparas ges vidare till dem som lider nöd i världen. Även om man ännu driver insamlingar för kyrkans internationella arbete.

Orden (ur Jesaja 58) som läses i kyrkan på Askonsdagen: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok... kan få det mesta att verka otillräckligt. Och så blir det så att man nöjer sig med att göra något, vilket sägs vara bättre än lite eller ingenting. För att de stora orden ska landa behövs nog mera gemensamma och konkreta fastemaningar. Av var och en efter förmåga kan nog anses gälla även fastan. Då blir ju den första frågan: vad förmår vi egentligen? Små och egna symboliska handlingar eller...

Den rapporten visste var den tog!

Timbro rapporten Omvägen om Gud, Svenska kyrkan och opinionsbildningen av Annika Borg och Eli Göndör retar tydligen en hel del. Av ilskan i reaktionerna att döma och ett ampert genmäle från Gunnar Sjöberg på Kyrkokansliet förstår man att rapporten inte fallit i god jord.

Uppsatsen, för det är väl så rapporten bör benämnas, har ett uttalat syfte, nämligen att kritiskt granska innehåll och inriktning på kyrkans opinionsbildning, inte ifrågasätta att den finns eller sker. Vällovligt, anser jag. All slags prövning, även om den är ytlig eller inte tar hänsyn till alla möjliga invägningsbara faktorer kan ha ett värde.

Gunnar Sjöberg och andra uppsatta chefer och ledare har alla, det är jag säker på, deltagit i kurser där de fått lära sig att inte genast gå i försvar, utan att lyssna med öppet sinne för att försöka förstå hur den som har något på hjärtat tänker och vad den menar. Men nu handlar det ju inte om ett samtal som alla vill föra och då behöver man ju inte försöka förstå så mycket utan kan nöja sig med att hugga tillbaka, för det är så man tycks ha tagit emot rapporten. Som ett angrepp. Därför formas försvarslinjerna snabbt och instinktivt. Här slog försvaren till redan när Borgs och Göndörs text presenterades och offentliggjordes. Därefter har gensägelser och avståndstaganden dykt upp på hemsidor och t ex i sociala medier.

Nog finns det mycket att tänka över om man tar till sig påståendet att kyrkan har vävt samman ideologisk övertygelse med den religiösa vilket får de teologiska argumenten att blekna och annat att träda fram. Men om man inte ser detta ens i sina egna texter och uttalanden lär man inte bli varse det för att Borg och Göndör påstår att det förhåller sig så. För min del tycker jag det är insiktsfullt att fundera över hur man motiverar och argumenterar för det man vill säga, åstadkomma och uppnå, göra.

Den myckna kommunikationsverksamheten har självfallet bestämda syften. I rapporten lyfts bland annat fram att kyrkan genom sin opinionsbildande kommunikation vill påverka sin självbild, alltså vad medlemmarna ser när de betraktar sin kyrka. Om det samtidigt innebär att hon ”själv skjuter sådant åt sidan som kan skada bilden, som teologiska stridigheter, maktmissbruk eller ar­betsmiljöproblem, är det desto viktigare att andra aktörer granskar och analyserar.”

Med tanke på hur stora arbetsmiljöproblem som finns utan att saker reds ut, ansvar utkrävs och ordnas upp, så tycks det ligga en hel del i iakttagelsen om viljan att styra och påverka vad medlemmarna och det omgivande samhället bör fokusera på vad gäller Svenska kyrkan.

Rapporten är slängig och anklagande på sina ställen. Allt annat vore egendomligt eftersom den försöker övertyga om att kyrkan är vänstersinnad på nationell lednings och styrningsnivå. Så när författarna skriver att i ”exempelvis miljö- och välfärdspolitiska frågor kommer Svenska kyrkan med ideologiska utspel och pamfletter som saknar så­väl innehållslig stringens som gedigna faktaunderlag…” så förstår man att det kan reta och irritera. Jag blir i alla fall inte övertygad om att de har rätt även om de kan visa på att en PR-byrå haft stort inflytande över miljö- och klimatmaterial och argumenten som kyrkan nyttjar förhållandevis ofta kan vara sådana man finner på allmänningen.

Följande slutsats är alltför snabbt dragen:” I dag består kyrkans maktelit – biskopar, professorer, prästutbil­dare, forskningschefer, rekryteringsansvariga och opinionsbildare – i mycket hög grad av ett nätverk av relationer i form av vänskapsband och ett politiskt engagemang som formats för länge sedan i vänsterpolitiska studentföreningar.” Överhuvudtaget görs ett för stort nummer av KRISS och Kristet forum. Att en hel del av dem som var med då, nu finns på ledande positioner är inte konstigare än att det finns en relation mellan ungdomsverksamhet i en fotbollsklubb och många som senare spelar i laget eller sitter i styrelserummen. KRISS var den studentförening som fanns kvar nar Kyrkliga Studentförbundet uppgått i den ekumeniska Kristna Studentrörelsen i Sverige.

Under slutet av 60-talet och under 70-talet påverkades studentrörelsen inte bara av politiska ideologier utan av en ganska utbredd radikalisering bland studenter i hela västvärlden. Den världsvida ekumeniska rörelsen som samlades i Kyrkornas Världsråd, synligt i Sverige vid mötet i Uppsala 1968, bidrog starkt till en sådan mer socialt ansvarstagande och både teologiskt och politiskt intresserad studentrörelse. Visst fanns det några marxister men mitt intryck var att överväldigande delen politiskt sett närmast var socialdemokrater eller liberaler. Samma tendens mötte även i Svenska ekumeniska nämndens sammanhang och i Frikyrkorådets arbete.

Så något studentrörelsens socialistiska kameraderi är svårt att se. Seglora Smedja lyfts fram som en sentida arvtagare till KRISS politiska synsätt. Här tycker jag knappast att det räcker att hänvisa till ett par före detta i KRISS aktiva personer för att stadfästa sambandet. Segloras brister behöver inte ha detta halsband hängt på sig för att man ändå ska kunna se dess modernism och liberalteologiska kamp. Studentrörelsen deltog man i några år som aktiv student, sedan gick man vidare. Då fanns det andra ideologiska sammanhang och sammanslutningar, till exempel politiska partier, som utgjorde samband och kontinuitet.  Men det fanns och finns säkert enstaka personer ur KRISS som skulle ha önskat just det författarna tror att KRISS lyckades åstadkomma av vänsterinflytande och nätverk. Så länge det fanns en katolsk, en frikyrklig och en kyrklig studentrörelse var de viktiga och omhuldade grupper i sina respektive samfundssammanhang. När KRISS bildades blev organisationen snart marginaliserad och hade aldrig något egentligt inflytande! Det var en ständig kamp att ens få till stånd kollekter till rörelsen så att den kunde hållas flytande. Men, jag ska med stort intresse ta del av ytterligare forskning som enligt rapporten lär ska komma på området.

Författarnas synpunkter och resonemang om det politiska inflytandet kan inte avfärdas lika enkelt. När de skriver om politikernas inflytande ”över kyrkans teologi, lära och utveckling, dels genom kyrkomötets sammansättning, dels till följd av att organisationen på regional och lokal nivå” är det en alldeles riktig beskrivning. Den borde bearbetas och problematiseras snarare än avfärdas. Jag tycker ansatsen är rimlig och att ifrågasättandet av partipolitikens makt och styrning av kyrkan borde ses som en rimlig konsekvens av relationsförändringen kyrka-stat. De historiska orsaker som bidragit till att kyrkan är organiserad ”på ett sätt som strukturellt påminner om kommuner” borde inte längre kunna tillåtas forma kyrkan och dess framtid. Partisystemets makt borde brytas för kyrkans skull så att den inte kan brukas som redskap för ideologiska syften andra än dem som genuint kan vara kyrkans. Det är som om det världsliga regementet tagit över. Författarna visar också på den motsättning som uppstår när politiska partier vill styra kyrkan och samtidigt påstår sig vara religiöst neutrala. Här undrar jag ständigt varför så få benämner det förhållandet vid dess rätta namn?

I ett kortfattat resonemang antyds att Svenska kyrkan influerats av en reformert människosyn snarare än en evangelisk-luthersk. Som motiv används den lägligt framträdande aktivismen som gärna betonar handling och gärning. Även en förekommande suddighet beträffande hur distinktionen mellan de två regementena ska uppfattas är ett välkommet inspel. Jag är beredd att gå längre än författarna och tänker att Luther och den lutherska teologin blivit en hävstång som kan användas till det mesta utan fullgoda hänsyn till begreppens ursprung och grundbetydelse. Att detta lätt kan användas för att backa upp egna ideologiska ställningstaganden borde inte överraska någon som följt kyrklig diskussion de senaste tjugo åren. 

Rapporten för in fler faktorer för att befästa uppfattningen om vänsterpolitisk slagsida hos Svenska kyrkan på nationell nivå. Man gör det genom att jämföra medlemmars önskemål och synpunkter på kyrkan med 309 pressmeddelanden mellan jan 2013 och april 2015. Intressant ansats där mer finns att göra med studier som täcker längre perioder: vad sa kyrkan när den uttalade sig till pressen och vilken bild ville man att media skulle förmedla?

Varför blir reaktionen så stark? Kanske för att flera av de ledande personerna i kyrkan gärna också ser sig själva som radikala och politiskt medvetna, men de avskyr att få saken påpekad från människor som inte delar deras faiblesse för sådana politiska idéer. Inte heller är det populärt att syna den svaga teologiska underbyggnad som de flesta stora beslut i kyrkan lider av. Pinsamt svagt har det varit för många gånger, vad än kommunikationschefer eller ärkebiskopar säger.

Så svarar då försvarsreaktionerna mot anklagelsernas styrka? Nog märks det att man vill ge igen. Sådan kritik för man inte fram ostraffad. Möjligen för att anklagelsen om vänsterpolitik är för stark och denna gång alldeles för bristfälligt underbyggd. Det har försvaret instinktivt fått vittring på. Och några revolutionärer skymtar knappast bakom mitror och beslutsförsamlingars presidier. Men ledarskapet i kyrkan kompromissar, det kan man nog ändå behöva acceptera som en rimlig slutats, med samtid och tidsanda på ett sätt som tycks gynna delar av det sekulärpolitiska etablissemanget. Illa nog, kan man tycka.

Kritiken mot rapporten är tondöv och fylld av försvarsreflexer. Istället kunde fler ta ett djupt andetag och försöka förstå vad det egentligen är som sägs. Och varför. Jag låter rapporten få mitt sista ord: ”Svenska kyrkan har ett lagstadgat uppdrag som demokratisk folkkyrka och är därmed inte att likställa med vilken fri­stående organisation eller vilket samfund som helst. Då bör den också bli föremål för seriös granskning och saklig kritik.”

Inhumant regeringsförslag

Regeringen har sänt ett förslag till lagrådet för prövning om att dra in boendet och dagpenningen för dem som får avslag på sin asylansökan. Tanken är att tvinga bort dem som inte längre har rätt att uppehålla sig i Sverige. Enligt tidningsuppgifter skulle det idag betyda att 4000 förlorade sin dagersättning och 2000 sitt boende på förläggningar. Moderaterna tycker inte att det räcker utan vill gå längre.

Ambitionen att få ordning på avvisningar så att de som fått sina slutgiltiga besked faktiskt också lämnar Sverige är lätt att förstå. Skälet bakom beslut är nog inte bara flyktingars vilja att fortsätta sin vistelse här utan också redan befintliga brister i hittillsvarande system för avvisningar.

Att göra människor bostads- och medellösa är naturligtvis inte godtagbart. Det är att straffa de redan drabbade på ett orimligt sätt. Resultatet kommer förmodligen att bli en ny våg av kyrkors och andra organisationers insatser för att gömma flyktingar. Därtill kommer en flod av välgörenhet att välla fram så att mat och boende blir möjligt. Inhumana åtgärder som att tvärt klippa livsuppehållande insatser (t ex bostad, mat och kläder) lär inte stillatigande accepteras.

Särskilt för kyrkornas folk, även för dem som liksom jag bara perifert någon enstaka gång varit indragna i att försöka förhindra avvisningar, kommer åtgärderna att resultera i starka protester. Människor, oavsett religion, sexuell läggning eller etnicitet och flyktingstatus, ska behandlas så att deras mänskliga värdighet bevaras. Det är en kränkning om man försätter människor i orimliga situationer. De som motas på alla sidor, bland annat genom att ha mist sin försörjning blir därtill mer desperata och kan frestas att se brott eller våldshandlingar som enda utvägen. Att skapa sådan desperation kan inte vara den vägen en rättsstat som Sverige ska gå!

Den gyllene regeln är självfallet svår att omsätta i praktisk politik och i myndighetsutövning. Ändå bör den kunna ligga till grund för prövning av de metoder man vill använda för att åstadkomma i laga ordning beslutade avvisningar. Ty vad är det för mening att knäcka det brutna strået?

Kan vi säga vi om oss i Svenska kyrkan?

Enhetsmarkörerna är många i Svenska kyrkans nuvarande högmässa. I responsorier talar vi som vi. Till exempel när vi gemensamt utbrister: Gud, vi tackar dig! Och ett av alternativen  när församlingen gemensamt tackar för förlåtelsen heter det: ...vi tackar dig för syndernas förlåtelse...

Ständiga uppmaningar till bön brukar inledas med ett: Låt oss bedja. Den apostoliska bekännelsen sker i vi-form men den Nicenska inleds med ett Jag tror..! Särskilt uttrycksfulla är orden vid brödsbrytelse. Prästen säger: Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. På vilket församlingen svarar och bedyrar: Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Vi hör samman genom vårt mottagande i tro (andligt och kroppsligt) av brödet. Vi blir inte av samma mening. Vi fortsätter att vara mycket olika varandra utom i denna samhörighet i mottagandet av Kristus.  Det brukar understrykas att det inte handlar om en åsiktsgemenskap! Men människor som i tro tar emot Herren själv och som bär fram sig själva för att genom mottagandet också bli förvandlade till större Kristuslikhet borde kunna känna igen och förstå detta hos varandra.  Brödet och vinet, Kristus själv, förenar oss på detta djupare plan.

Det är då det blir svårt att hantera de utstötningsmekanismer som finns i en hel del församlingar och i kyrkliga sammanhang. Många av oss har själva mött eller sett andra utsättas för baktaleri och skvaller, maktspel och intriger, utfrysning, isolering och manipulation... Det är som om avsky och förakt överflyglar all slags eukaristisk samhörighet i församling och tro. Instinktivt tar tanken form. De som tänker fel ska bort, drivas ut, blir viktigare än att tänka att här finns det plats även för mig. Någon gemensam planka i trons mitt att beträda tillsammans vill man inte se. Vårt vi tycks försvunnet sedan länge. Min fråga, den som skaver, är: går det att stämma in i detta vi om det inte på något mer betydande och generöst sätt tar gestalt i tanke, ord och handling?

Hjälp, vi drunknar i vin!

En av de morgontidningar jag läser med stort intresse och gott utbyte är Svenska dagbladet. Som ung präst häcklades jag av en hel drös präster för att jag inte läste "tidningen" utan Dagens Nyheter! SvD ansågs tydligen mera kyrklig och konservativt pålitlig. Dessutom, på den tiden hade man en riktigt duktig kyrkoreporter som såg till att följa och vara helt insatt i den kyrkliga sfärens många intrikata besynnerligheter.

Idag saknar ALLA tidningar sådan expertis och nivån på kyrkorapporteringen och livåskådningsartiklarna blir därefter. Halvdana och ibland helt undermåliga. Inte sällan fyllda av missförstånd och faktafel. På det kan man enkelt råda bot.

Som regelbunden läsare inträder en viss blindhet under läsning. Det är som om hjärnan använder sin blockeringsfunktion. Den där mekanismen som gör att de som bor nära en järnväg snart inte hör tågen, särskilt inte under nätterna. De återkommande ljuden filtreras bort. Så är det med annonserna. Åtminstone för mig.

Men sedan en tid har jag börjat min läsning med att försöka läsa alla större annonser. Och till min förskräckelse inser jag att Svenska Dagbladet och andra stora drakar fullständigt badar i vin. Den ädla drycken kan med stor förnöjelse njutas. Både som utmärkt sällskapsdryck och till måltidernas lyftning. Ingen förnekelse där. Men det betyder inte att propagandan för vin kan vara hur ohöljd som helst. Det är som om det gamla annonseringsförbudet nu slagit över i sin motsats - ett frossande i att försöka prångla ut fler flaskor och boxar av vissa märken.

I dagens  SvD är de första 9 annonserna vinannonser och två av dem är helsidor! Den tionde handlar om något annat men, annons 11 och 12 gäller vin! Det blir snart nödvändigt att se till att barn och ungdomar INTE läser tidningen trots att vinannonserna också måste varan för alkoholens skadeverkningar. Kanske borde tidningen också ha en varningstext - här görs snuskigt mycket reklam för alkoholhaltiga drycker!?

Moralistiskt? Kanske. Men alla excesser som kan inleda i onödig frestelse bör noga genomtänkas och helst undvikas. Inte ens en hotad tidningsekonomi kan riktigt urskulda och försvara den flod av vin som strömmar över tidningssidorna. Läsaren fullständigt drunknar i vin. Det som räddar den regelbundne läsaren från att bli fullständigt vinfixerad är hjärnans förmåga att avskärma vissa återkommande intryck!

Denna vinexponering fungerar som ett förlöjligande av Systembolagets uttalade målsättning att begränsa sin försäljning. Men det är kanske meningen?

Religionsfrihet ifrågasatt

I Aftonbladet diskuteras religionsfriheten. Ett antalriksdagsledamöter vill t ex strypa bidragen som går till vissa trossamfund visSST. Ämnet är viktigt. Särskilt diskussionen om hederskulturens faror och tryck är förfärande! Men man far ganska vilse om man får för sig att det är religiösa organisationer som står för förtryckande ”hederskultur”. Snarare är fenomenet kopplat till kultur och tradition och klansamhällen. Naturligtvis ska hederskulturer där hot och våld förekommer inte hållas under armarna med bidrag.

Men argumenten som framförs kunde nog ha behövt ett par tankevändor till. T ex skriver man att En demokrati kan – i yttrandefrihetens namn – uthärda att icke-demokratiska idéer framförs, men organisationer vars principer och praktiker bryter mot mänskliga rättigheter bör inte finansieras med skattemedel.

Tanken är anslående, men dessa bidrag kan inte sägas utgöra någon finansiering. Dessutom, när riksdagsledamöter hävdar sådant undrar man hur pass de sopat framför egen dörr. Tillämpar man samma princip när det gäller svenskt bistånd? De odemokratiska länderna vars principer och praktiker bryter mot mänskliga rättigheter får inget bistånd? Och till dem säljs inga vapen?

De 16 ledamöterna skriver också: Att förbjuda kvinnor att inneha religiösa ämbete, att förbjuda kärlek före äktenskap och förbjuda homosexuell kärlek överhuvudtaget med mera är lika med att bryta mot grundläggande demokratiska principer. Därför anser vi att de samfund, vilka på detta sätt bryter mot individens mänskliga rättigheter inte längre skall skattefinansieras. Detta behöver man inte ”utreda”, det behöver man istället åtgärda.

Med andra ord har Sverige i många decennier brutit mot demokratiska principer som förbjudit och straffbelagt och sedan sjukförklarat homosexuellt kärlek. Minnet är kort. Och demokratiska principer uppstår plötsligt och när det passar. Att religionen angrips kan ha både randiga och prickiga förklaringar. Men - den könssegregerande fotbollen och ishockeyn får hållas. Den som undersöker hur många kvinnor som är tränare på elitnivå inom manliga elitidrotter kan naturligtvis sedan komma och diskutera förbud. Men att kasta sig över religionsfriheten går bra, andra får hållas! Rimligt vore att bredda kraven, särskilt om man vill vara konsekvent! Det behöver man inte heller utreda. Det är bara att sätta igång och åtgärda. Varför man vill vänta med sådant är obegripligt.

Religionsfrihetens gränser snävas in och politiken vill bestämma. Eller åtminstone bestraffa dem som tänker fel. Inga bidrag! Jag tror faktiskt att flera av de kyrkor man vill vingklippa skulle välja att avstå bidragen för att stå fria från maktens vilja att diktera villkoren.

 Ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: 

Artikel 18.

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta

religion och trosuppfattning och att, ensam eller i

gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva

sin religion eller trosuppfattning genom undervisning,

andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

För min personliga del hyllar jag ett kyrkans prästämbete där både män och kvinnor kan göra tjänst. Men samtidigt hyllar jag tanken är det upp till trossamfundet att utan statens eller parlamentets inblandning teologiskt reflektera över och bearbeta.

I AB:s debatt skriver även Rose Carlmark som varit med i Jehovas vittnen i 17 år med skrämmande erfarenheter i bagaget. Hon hävdar:

Nuvarande lag om religionsfrihet måste revideras så att det tydligt kommer fram att vuxna inte har rätt att manipulera/tvinga in barn i samma religion som de själva tillhör. Detta saknas i den nuvarande lagen och om riksdagen skulle ta beslut i den frågan skulle det ge tyngd åt allvaret i det hela.

Nyckelorden är manipulera/tvinga och det blir betydelsefullt hur man uttyder dessa. Enligt internationella rättighetsdokument är det inte fel att barn följer sina föräldrars åskådning. Det ska ske med respekt för barnet och hänsynstagande till barnets bästa. 

Här ett citat från Barnkonventionen: 

• Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
• Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
• Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.

Ingen gudstjänst, ingen tro

Varför är så många svenskar med i er kyrka om de inte vill vara med på gudstjänsten eller kan tro? Frågan brände till. Den avfyrades i ett samtal om religion, tro och sekularisering av någon som tillbringat några år i Sverige. Hur kan det komma sig?

Vad svarar man på sådant? Det är samma fråga jag och många med mig grubblar på. Hur kan det komma sig att det frågan vill undersöka verkligen är ett bekymmer? Så dök tanken upp att svaret kanske ligger fördolt i kyrkans historia. Ser man närmare på den finns det mycket att stå frågande inför. Åtminstone när man ser det så här långt efteråt i historiens backspegel. Tvånget och den hårda kyrkotukten är inget att yvas över. Inte heller underdånigheten inför en ofta orättfärdig och våldsamt girig överhet. Behandlingen av oliktänkande var förtryckande och utstötande.

Kanske var svaret på frågan att nutidens människor bär med sig omedvetna minnen i form av tradition att man SKA tillhöra Svenska kyrkan. Därför står många kvar trots allt färre levande relationer och verkligt meningsfulla band till kyrkans liv och lära. Samtidigt kan det uteblivna deltagandet, oviljan att fira gudstjänst, sina rötter i gudstjänsttvång och övervakning? Sådana tendenser har funnits in i vår tid.

Så finns det de som vill vara med, men som förstår att man inte vill ha dem där. Tecknen finns att de är kollade och särskilt påpassade. Mer än en gång har kollegor och kyrkliga ledare krävt att enskilda präster ska redovisa varför de inte deltar i kommunionen i vissa mässor. Tanken har varit att man ser avståendet som ett avståndstagande eller en demonstration. Jag kan inte tänka någon av dem jag känner som skulle använda mässan för att demonstrera eller protestera! Men man har haft ögonen på några präster för att kunna avslöja att dessa kollegor avstår att ta emot brödet och vinet på grund av celebrantens kön eller sexuella läggning. När kyrkliga förmän tänkt så har jag hisnat och protesterat. Tiden för tvångsdeltagande är över. Inte heller präster är skyldiga att redovisa för någon överordnad om de har avstått från att ta emot nattvardens gåvor på grund av virus, halsont eller om det haft något med nattvardssyn, förskräckelse över handhavandet av gåvorna eller om det haft med ämbetsfrågan att göra.

Ibland har ivriga jägare haft ögonen på kollegor och gjort en dygd av att notera när och om de tog emot eukaristins gåvor eller avstod. Allt för att sedan kunna anklaga dem. Som om det funnes ett tvång eller en plikt att jämt och samt delta i kommunionen. Man får rimligen utgå från att den som  avstår har sina och goda skäl. Nattvardsövervakning hör inte till vår tid!

Men lika intresserat har man registrerat. vad som sagts. Om man råkat ligga åt det konservativa, läs klassiska, hållet. Om man varit omodern i sin bibeltolkning och sin etik och moral. Ty då aktiveras ryktesspridningen. Han eller hon är en SÅN DÄR! Håll koll. Se upp!

Kanske är detta också ett svar på frågan. Varför många är med men inte vill vara aktiva. Ständiga schismer och demonstrerad osämja. Övervakning och jakt på oliktänkande. Men även skrämsel. Man skräms bort därför att ämbetsfrågan pumpats upp till oigenkännlighet. Fortfarande kan det största politiska partiet, numera det nästan största, gå till val på att framställa den försvinnande lilla minoriteten som ett skrämmande stort problem. När det går att finna möjliga och godtagbara sätt att leva tillsammans i kyrkans tjänst. Det finns nämligen en överordnad mission, en kallelse och ett uppdrag som har prioritet. Något som har att göra med den utländske vännens fråga: Varför är så många svenskar med i er kyrka om de inte vill vara med på gudstjänsten eller kan tro? Uppdraget rör särskilt frågan om gudstjänst och tro. Att rent och klart förkunna evangelium och rätt förvalta sakramenten! Att gå ut, förkunna, döpa och lära!

Ingen gudstjänst, ingen tro?

En annan i spegeln

Ganska yrvaket stirrade jag in i spegeln. Vem var det där. Välbekant men ändå okänd. Inte enbart för att synen fallerar. Glaskroppsavlossning och suddiga slöjor gör ingen glad och synen sämre. Men vad gör man?

Jag fortsatte att stirra in i spegeln. Då kände jag igen personen. En nära släkting. Mycket nära får jag säga I spegelglaset betraktades jag av Gustaf Karlsson! Så heter inte jag. Om det var jag övertygad. Gustaf Karlsson var en annan. En historiens blinkning. En skräddarmästare i min spegel! Tidigt en morgon.

Hej, på dig Gustaf, sa jag. Något ska man väl säga. Inte bara gapa och stirra frågande. Så sa jag. Som aldrig någonsin vågat tilltala honom så. I min barndom. Då var det morfar Gustaf jag sa. Han var låghalt sedan barndomen då hans mor, sades det, hade tappat sitt spädbarn i golvet. Sedan dess kunde han aldrig gå utan att vagga. Trots stora påbyggnader under ena skon.

Han föddes 1885 i Agunnaryd i Småland. Erkänner jag det kommer jag inte att betraktas som gute utan enbart som simpel gotlänning. Så kan det gå. Istället lär kommentarerna hagla. Nu förstår vi, kommer man att säga. Allt samlande och gnetande. Varifrån det kommer. Småländskt påbrå. Som tur är var hans hustru Agnes Selinda Ottilia född på Gotland. Så några rötter finns i alla fall.

Nä du, Gustaf, sa jag. Här kan vi inte stå. Dags att sätta igång. Varpå jag tvättade ansiktet och vattenkammade mitt böljande hårsvall. Vi ses väl snart igen, ropade jag över axeln. Och gick för att åtminstone för några timmar infinna mig på en arbetsplats.

Naiv syn på flyktingars åsikter och övertygelser

Vad har hänt med dig? Du som var så mycket för ett generöst flyktingmottagande och närapå öppna gränser- Både av humanitära och trosmässiiga skäl. Jag har ju hört dig predika om vikten av gästfrihet och att dela det man har, inte bara som person utan som land. Personen såg frågande och nästan strängt på mig. Han ville verkligen veta. Hade något hänt som förändrat inställningen och attityden?

Jag: Egentligen har jag inte ändrat mig. Jag tystnade och tänkte efter. Men eftersom jag känner mig tvungen att säga egentligen så finns där nog en viss förskjutning. Flera veckor i rad har jag träffat på förstahandsberättelser om hur somliga flyktingar utsätts för andras avsky och hat. Jag har förstått att det beror på att man tagit med sig motsättningarna från sina hemländer. Det räcker ju att några få fortsätter att förstå sin egen religion som den sanna och andras som avguderi och blasfemi. Och att man samtidigt bär med sig ett mönster av att kristna och judar knappt är tolererade utan tredje klassens personer.

Men så kan det inte vara. Du kan inte påstå att alla muslimer förföljer kristna. Det är ju inte sant.

Jag: Nej, det är inte sant. Och det säger jag inte heller. Det räcker med att några få här och där bär med sig den övertygelsen för att det lilla antalet kristna flyktingar ska sitta oerhört trångt till. Myndigheterna förstår inte sånt. De avskriver polisanmälningar och menar att ord står mot ord.

Du svartmålar. Du har verkligen förändrats!

Jag: Nej, eftersom min grundhållning har varit att oavsett vilken religion. livsåskådning eller ideologi man har är man förpliktigad att behandla sina medmänniskor med respekt. Förföljelse på grund av tro är diskriminerande och brottsligt, vare sig det gäller kristna högerextremister, vars tro och kristna övertygelse man oftast och verkligen kan diskutera, eller islamister och fundamentalistiska muslimer som aldrig sett religionsfrihet som ett positivt värde utan som ett hot. Ett västerländskt påfund för att undergräva islam.

Muslimer är som alla andra människor. Du kan inte bunta ihop dem som en grupp. Var och en av dem måste ses som en ansvarig individ med en övertygelse vi i mångfaldens Sverige både godtar och faktiskt välkomnar. Du svartmålar verkligen.

Jag: Det är risken man löper. Detta att bli beskylld för något man inte själv vill vare sig godta eller använda sig av. Svartmåleri. Förtal. Men om man försöker se en aning realistiskt på flyktingströmmarna så är det huvudsakligen muslimer som kommer. En hel del inte så aktiva utan en aning sekulariserade. Andra bär med sig övertygelser de hade som inte är särskilt toleranta eller vidsynta. Om man är utvald och har fått den fulla sanningen så är ju varje annan religion genom sin blotta existens ett påhopp, ett undergrävande, av den uppenbarade sanningen. Ingen kan väl tro att själva flyktens ofattbara umbäranden förändrar denna övertygelse? Och bär man med sig den hut kommer den förr eller senare att komma till uttryck. Gissa vilka som drabbas då. Inte svenska kristna. Inte välmenande och naiva politiker. Utan de som invandrat och flytt hit. Nalin Pekgul vet. Hon har vågat säga som det är. Och även ortodoxa kristna från Irak, Syrien och andra länder i området.

Dig kan man ju inte prata med... Eller också är det precis det man måste göra...

Att diskutera flyktingmottagandet

Tolerans och vidsynthet är lättare på avstånd än när det gäller det egna livet, t ex en förläggning eller en institution som ska placeras i det egna bostadsområdet. Att främja något så länge det inte påverkar eget liv är bekvämt och utan kostnad. Men så blir sådan acceptans snabbt betydelselös och tom.

Dock måste det finnas utrymme att diskutera och ifrågasätta hur det går till att starta och placera flyktingboenden eller olika institutioner. Ett problem har varit att privata aktörer har kunnat etablera sådana i kommuner som redan är hårt ansträngda av redan mottagna flyktingar. Ett annat problem som måste kunna diskuteras är var i ett samhälle man förlägger ett stort antal ungdomar. Det finns fler ingångar i en sådan diskussion än bara rädlan för att få något "på sin egen bakgård".

Det är numera offentligt påtalat att det är en överväldigande del av de ensamkommande barnen (dvs upp till 18 år) som är män. Att placera mer än tjugo unga män på en oftast alltför liten yta och med för få personalresurser vägg i vägg med daghem, skolor eller församlingshem måste kunna diskuteras. Om inte annat så för att vara beredd på att möta de friktioner och problem som skulle kunna tänkas uppstå... Ett annat dilemma kan vara att en förläggning planeras att bli mycket stor och överdimensionerad. Ja, så omfattande att de nykomna inte ges en rimlig chans att öppet kunna samverka med omgivande samhälle. Ingen vinner på att det etableras en bubbla av ghettokaraktär där invandrare och flyktingar mestadels hänvisas till sig själva.

Som det nu är läggs tystnad över frågan och istället kommer eruptiva möten där allt möjligt missnöje och stor rädsla, ja även främlingsfientlighet, sköljer fram. Delvis beroende på svårigheterna att annars tala om frågorna. Samtidigt måste motiv och argument till oviljan att ta emot förläggningar och hem både ifrågasättas och diskuteras.

Den inskränkta toleransen

Åsiktskorridorerna röjs ofta och gärna i det annars så kompromissinriktade och samförståndsinriktade Sverige. Om man har en viss åsikt, till exempel att demokratin måste värnas och försvaras, så ses det som orimligt eller olämpligt att samtidigt hävda att demokratin har sina brister och måste organiseras om. Det ena förväntas utesluta det andra. Trots att det inte alls handlar om oförenliga hållningar. Tvärt om. Ta till exempel den sk demokratiska folkkyrkan där frågan om vem man representerar och företräder behandlas schablonmässigt. Visst samlar man röster i ett val men nomineringsgruppernas inflytande ses som mycket viktigare än att företräda den lokala Kristusgemenskapen, den egna församlingen.

På liknande sätt hålls det som omöjligt att vara för en mer generös flyktingpolitik samtidigt som man har invändningar till exempel mot placeringen av en flyktingförläggning eller mot att ett boende för ensamkommande barn etableras omedelbart invid en skola. Haninge kommun stoppade nyligen ett sådant boende efter ett upprört möte om etablerandet.

I rapporteringen om vad som förevarit blir förklaringarna till sådant motstånd antydningar eller påståenden om högerextremism och rasism. Som om det vore otillbörligt att alls ha synpunkter. Om de just i ett sådant fal råkar sammanfalla med vad högerextrema krafter driver betyder inte omedelbart att en sådan åsikt i en konkret situation genast och ovedersägligen kan klassas som rasistiskt. Dessutom läggs numera tystnadssäcken över frågorna eftersom man annars anses bjuda in nattens extremistiska pyromaner. Så hotas det öppna och fria meningsutbytet. De enkla och renodlat svartvita motsättningarna vinner över insikt om att värderingar och åsikter uttrycker mera komplexa och mångbottnade överväganden. Och det ena anses därför utesluta det andra.

Den som i kyrkan är sympatiskt inställd till dialog med muslimer kan bli anklagad för synkretism (religionsblandning) eller för bristande tro. Än krångligare blir det om den som tycker dialog mellan olika religioner och människor av god vilja är viktig för en kyrka även anser att man bör kräva vissa saker av muslimer och  muslimska församlingar, t ex att tydligt markera sitt avståndstagande till islamistiska gruppers förföljelse, fördrivning, tvångskonvertering eller dödande av kristna. För vad är man då? Antimuslim eller en som reservationslöst sluter muslimer och deras tro till sitt bröst?

Än en gång tycks det mig som om det ideologiska talet om mångfald och tolerans har gränser som andas en betydande inskränkthet!

Mea culpa!

Söndagens predikoföreberedelser fick mig att fundera över den gängse bilden av Jesus. I bästa fall kan den kallas retuscherad. Skavanker och mänskliga drag tonas ner. Godhet och snällhet överbetonas. Jesus blir en ideal människa istället för en verklig människa. Vilket är illa om man vill få tilltro för trons övertygelse om Jesus som sann människa.

Jag hade anledning att att säga följande:Jesus är ovanligt hård mot Petrus. Jesus talar rakt, rått och kategoriskt. Han säger: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.Nog är det svårt att förstå denna hårdhet. Petrus frestar Jesus att avstå från sin kallelse, att vika av från den utstakade vägen som leder till korset och vidare till uppståndelse. Petrus pekar bort från frälsningens väg.

Utbrottet kommer abrupt. Och blir särskilt svårt att förstå för dem som matats med den snälle, söte Jesus. Som alltid fått höra hur genomgod och ömsint Jesus är. Vi behöver markera mot de endimensionella idealiserande framställningarna av Jesus. Särskilt som det finns gott om exempel på sträng tydlighet, ilska och vrede. Vid vinundret är Jesus gränsdragande. I Bergspredikan är hans etik ibland oerhört kravfylld och svåruppnåelig. Den rike unge mannen möter ett avslöjande anspråk som placerar ribban högt över vad han faktiskt förmår. Veropen är kategoriska och kritiska, månglarna får veta att de lever. Huggormars avföda likaså. Fler exempel finns.

De som aldrig mött en krävande Jesus som vill mer av och med oss har en hel del kvar att upptäcka. Gyllene regeln är ingen lätt levnadsprincip, än mindre det dubbla kärleksbudet. Den som gör sig omaket att försöka lista vad en möjligt personlig och församlingsgemensam efterlevnad skulle kunna vara har mycket att överväga. Kravlös kärlek är sällan verklig. En enbart välvillig och allt accepterande Jesus är knappast den Jesus vi känner igen från Skriften!

Den som här prövar sig själv får anledning att bulta sin näve mot bröstet och bedjande ropa: mea culpa! Mea maxima culpa!

Förnyelse förutsätter bibelläsning

Bibelns ställning som folkbok har länge varit hotad. Finns det en bibel i ett hem står den oftast undanställd. Trots att Bibel 2000 har spritts i stora upplagor verkar den inte ha landat bland de böcker man anser tillhör dem som behöver användas och konsulteras. Den som frågar runt om hur människor gör med sina biblar och hur de används kan få en mer fördjupad bild...

Svenska kyrkan bär ett stort ansvar för hur Bibeln brukas. Även med de numera skrämmande låga konfirmandsiffrorna möter kyrkan varje år ändå ett stort antal ungdomar som förses med biblar och som får en introduktion i bibelns värld. Det är vad som händer sedan som blir intressant. Har konfirmandtiden lyckats göra "läsare" av de unga som varit med av vetgirighet och intresse? Eller blir de flesta biblar intryckta i bokhyllor för att genast glömmas bort?

I församlingarnas dagliga liv läses en hel del bibeltexter. Det är en bit på väg. Men kan församlingsmedlemmarna läsa? Har de fått en rimlig anledning att hämta näring ur Skriften? Bibelstudiet är den grund på vilken församlingsförnyelse byggs. Och med sådan förnyelse menar jag inte att man ska ändra och pilla på allt i bön- och gudstjänstlivet. Förnyelse handlar om fördjupning, mognad och växt i tro. När hörde vi talat m sådant senast? Och vilka framgångsrika exempel får vi läsa om i Kyrkans tidning eller i stiftsblad?

Ur bibelläsningen växer intresse och lust att förstå mer, att samtala och diskutera vad det står skrivet och vad det kan betyda. En längtan efter ett trons liv i gemenskap med andra för in i gudstjänst och vidare, långt vidare.

Församlingarnas försvagade teologiska arbete

En kristen människas frihet består. Martin Luther skrev: "För att vi i grunden må förstå, vad en kristen är, och hur det förhåller sig med den frihet, som Kristus förvärvat och givit honom och varom den helige Paulus skrivit mycket, vill jag först uppställa dessa tvenne påståenden.

1. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig
2. En kristen är allas tjänare och var man underdånig."

Jag kan inte påminna mig när jag senast samtalade och utforskade detta Luthers bibelgrundade förhållningssätt. Det teologiska samtalet har liksom tystnat i den verksamhetsinriktade tillvaron. Två tendenser har blivit tydliga. Allt slags talande om tro och andlighet har fått benämningen teologiska. Man "gör teologi" tillsammans så snart man snuddar vid frågeställningar som har med tro att göra. Utan att förneka att det kan bli teologiska samtal i alla möjliga sammanhang riskerar man ändå att devalvera det teologiska arbetet att utforska och fördjupa sin insikt och kunskap. 

Den andra tendensen är att göra konferens- och festivalteologi. Man samlar ett antal föreläsare eller på andra sätt mer berömda personer som får föreläsa följt att diverse samtal. Smörgåsbordet är ofta så välfyllt att varje deltagare kan skräddarsy sin egen konferens och därmed få sin teologiska preferens förstärkt och bekräftad.

Samtidigt försvagas det mer långsiktiga, konsekventa och gemensamma teologiska utforskandet och sökandet bland dem som lever i och arbetar i församlingar. Där teologins teori och praktik sammansmälter och blir synlig i förkunnelse och kristet liv. Undantag finns säkert, men på många håll avsätts inte tid. Det bedöms viktigare att hålla alla informerade om den senaste veckans timade händelser och upplevelser. Den tid som ägnas åt arbetslags informationsarbete är omfattande. Den tid som finns till förfogande för teologi och fördjupning är begränsad och fullständigt otillräcklig.

Nu låter det passivt som om det vore ödesbestämt att fördelningen ser ut så. När det i själva verket är ett vägval någon gjort. Beslut som fattats.  Man ska nog inte förvånas över att så mycket udda kan förekomma inom kyrkan eftersom kunskapen om Luthers teologi eller om vår svenska reformation och vad Olaus och Laurentius Petri bidrog med för vår kyrkoprovins är så obefintlig, bortglömd eller undanträngd.

Skrivaren i tyst protest

En god vän fyllde år. En present skulle införskaffas. Denna gång via nätet. Och ett gåvobrev skrivas ut. Hemma på den egna skrivaren. Skriv ut, står det på skärmen. Men ingenting händer. Skrivaren har blivit förstenad. Stelnad. Likt en saltstod tronade den på sin hylla. Men inte ett ljud gav den ifrån sig. Inte ett papper skrev den ut. Inte en bokstav passerade dessa mekanismer.

Efter att ha pausat skrivaren. Och startat om den kom det äntligen ett gåvobrev. Därefter var det nog. Varje nytt försök att skriva ut något slutade i ingenting. Däremot växte raden av outskrivna dokument i listan över för utskrift översända dokument. LCD-skärmen på min Brother DCP 7055W angav: Stapla kopior!

Man kan ha en skrivare till allt möjligt. Det påstås att den kan faxa. Den kan kopiera. Skanna gör den riktigt bra. Vanligast är nog att man använder den för att skriva ut sina texter och dokument. Numera är det enda skrivaren ägnar sig åt en ganska enkelspårig syssla. Den staplar dokument. På varandra får man tro. Men ut kommer de inte.

Jag har funderat på att anmäla skrivaren till ett av de där utländska TV-programmen som hjälper dem som samlar och inte förmår göra sig av med något. Kanske kunde de ge skrivaren en knuff i rätt riktning.

Till råga på allt hade jag just matat skrivaren med en ny kassett fylld med toner. Möjligen blev det något harmonifel?  Trots att kassetten har inpassats minutiöst och på ett korrekt sätt. Även andra fel har undersökts. Inga papper sitter fast där de inte ska. Stående A4 finns i därför avsett fack. Inga vykort har gömt sig under skannerlocket. Alla sladdar sitter där de ska. Strömmen är påslagen och datorn sänder dokument…

Vad gör man när det inte går att skriva ut? TV-apparaten fungerar så det känns som en tröst att bese den göra vad den ska. Brödrosten rostar bröd. Och spisen ser till att vattnet kokar. Så jag kokar kaffe och rostar bröd. Tittar på TV. Och funderar på skrivaren som trotsigt och uthålligt staplar dokument. Till vad nytta, undrar jag. Blir den lyckligare av att ha mina texter i en hög? Är det en protest mot undermålig litterär kvalitet? Skevande svenska? Bristande stavning och haltande punktering?

Den är ett föredöme i konsten att ta emot. Vilket kan vara svårt för de flesta. Men av någon anledning vill den inte längre ge. Det som återstår är nog att pröva hållfastheten i utfästelsen att den som ber ska få. Faran är väl bara att jag måste be en kopiatorsreparatör att laga den till en kostnad som vida överstiger dess inköpspris. Suck!

Religionsfrihet och hot mot kristna i Sverige

Religionsfrihet är en fundamental rättighet i Sverige. Det betyder att rätten att ha och att slippa religion ska vara säkrad. Vanligtvis används prepositioner för att göra den distinktionen. Frihet till religion och övertygelser och frihet från. Frågan om skolavslutningar i kyrkor tydliggör denna dubbelhet i religionsfriheten. Hur kan man på en och samma gång ge möjlighet till och frihet från? Lösningen brukar bli att det är skolans regelverk som ska gälla och i undervisningen ska eleverna slippa religionsutövning. Samtidigt kan man undra om det finns någon tänkt gräns mellan att se på och iaktta religionsutövning eller att förväntas delta.

Det finns flera illavarslande tecken på att religionsfriheten ifrågasätts och sätts ur spel. När företrädare för en religiös riktning patrullerar i någon storstads förort för att kontrollera och styra andra människors beteende är det oacceptabelt och stridande mot religions- och övertygelsefriheten. Det är nämligen varje människas rätt det handlar om. Ingen grupp får med hot eller tvång styra eller begränsa andra människors rättigheter. Det är brottsligt och ska lagföras!

Det finns ett växande problem med religionsfriheten på flyktingförläggningar. Flera exempel på direkt diskriminering, hot och våld, mot kristna flyktingar har ägt rum. Några har skymtat fram i media som visat sig vara oerhört försiktiga att rapportera om sådana övergrepp. När kristna människor tvingas fly från länder drabbade av krig och katastrofer, länder där deras religionsutövning redan varit inskränkt och kringskuren, ska de inte direkt vid ankomsten i Sverige utsättas för ny förföljelse. I några av de exempel som tagit sig igenom den vanligtvis förhärskande mediala bilden av Sverige som frihetens och rättigheternas förlovade land, har resultatet blivit att de kristna utöver sin nya utsatthet dessutom tvingats flytta!

Det är otillbörligt att förföljelse av kristna kan förekomma i vårt land. Bland det första som nyanlända flyktingar därför bör informeras och undervisas om är just vad religions- och trosfrihet innebär i Sverige. De som inte respekterar religions- och övertygelsefriheten utan förfaller till hot och våld bör omedelbart avvisas. Det finns ingen som helst anledning att nagga religionsfriheten i kanten eftersom den är en demokratins hörnsten i vårt land.

Vår egen religionshistoria är fylld av tvång och övergrepp och det är först i modern tid som religionsfriheten utformats på ett godtagbart sätt och blivit befäst som landets lag och rätt. Med detta i åtanke är det särskilt viktigt att inte låta nya kränkningar och övergrepp få fäste i landet. I vårt land innebär religionsutövning att man respekterar andra människors tro och övertygelse och även frihet att inte utöva eller omfatta någon religion eller tro. Olika övertygelser av livåskådningskaraktär, ateistiska, agnostiska eller religiösa, har lagen på sin sida så länge den inte i sin tur kränker och begränsar andra. Varje församling och kyrka bör kämpa och försvara den rätten. Just nu genom att eftertryckligt hävda att kristna människor inte på något vis ska utsättas för hot och förföljelse när de kommer till Sverige!

Kunskapen om religionsfrihetens räckvidd är dålig. Men information och kunskap ligger inom räckhåll Det som krävs är en knapptryckning. Varje intresserad människa bör läsa Svenska Missionsrådets utmärkta lilla skrift:
Vad religionsfrihet innebär och när den får begränsas

Till sist. Ivar Arpi har rätt i dagens SvD när han skriver om det pågående folkmordet på kristna i Irak.  Rubriken är Stoppa folkmordet på Iraks kristna. Vilket borde vara rätt enkelt att stämma in i för de allra flesta. Sveriges företrädare som utrikesministern är förvånansvärt undfallande och Svenska kyrkan säger ingenting tydligt. Särskilt för kyrkan vars tal borde vara tydligt och klart. Ett nej ska vara ett tveklöst nej. Att säga nej och göra vad man kan för att sätta stopp för folkmordet på de kristna borde vara en enkel sak för stat och kyrka. Tala högt och tydligt! Omedelbart och kraftfullt!

Tro eller kyrkotillhörighet

Om det alls finns något som bekymrar uppsatta ledare inom Svenska kyrkan är det ekonomi, fastigheter och medlemstal. Sådant blir lätt en huvudangelägenhet när kyrkans framtid skall manas fram. Långstidsbudgetar visar en hel del röda siffror ute i landets många församlingar och pastorat. När det är på det viset kan man tänka sig att rensa i fastighetsbeståndet. Så finns det snart inte många bevarade prästgårdsmiljöer kvar inom kyrkan. De förvandlas allt oftare till gediget privatägda hus.

Ekonomi och vikande medlemsunderlag hänger nära samman. Mister kyrkan i runda slängar årligen 1 procent av de kyrkotillhöriga så gräver det långsamt hål i den framtid man tänkt ut. Vad göra, säger man fundersamt och har i nästan samma ögonblick fått snillrika idéer som vore de senkrecht von oben.  Vi måste övertyga de kyrkotillhöriga att stanna kvar som betalande medlemmar. Vilket i sin tur kräver fler kommunikatörer och kampanjer för att ”förklara” vad man får och bidrar till som betalande medlem.

Här har det skett ett märkvärdigt skifte i tänkesätt. Kyrkans uppgift blir främst att hålla kvar kyrkotillhöriga som betalande medlemmar. Hade den gode Ansgar, fransmannen som blev apostel i Norden, tänkt så hade han nog stannat på kontinenten och lämnat vildvikingarna åt sitt hedniska öde.  I Mt 4:13-17 kan man läsa att Jesus själv förkunnade: Omvänd er. Himmelriket är nära!

Kyrkans uppgift att bära evangeliets glada budskap om frälsning har liksom transformerats till att betyda: stanna kvar för vi gör så mycket bra! Av omvändelseförkunnelsen syns och hörs inte särskilt mycket. Det är som om skammen över att faktiskt ha en tro är så spridd att den når långt in i kyrkans värld. Inte ens alla som är vigda och löftesbundna till evangelium och kyrka verkar vilja eller våga.  Möjligen kan man uppmuntra folk att stå kvar i kyrkan, men att förkunna omvändelse och tro är att gå alldeles för långt. Vi har en folkkyrka och riskerar, om vi dristade oss att vara så frimodiga, att folket vänder kyrkan ryggen. Men det skulle förstås också kunna tänkas att människor kunde förstå och uppskatta att bli tagna på så pass stort allvar att någon vill dela omvändelse och tro med dem…

I valet mellan tro och kyrkotillhörighet är det kyrkans uppgift och kallelse att vara vägvisare och vägröjare för omvändelse och tro - inte för kyrkotillhörighet i någon passiv formell mening.

Förförelsekonster!

Det skorrar om orden som så flitigt används inom Svenska kyrkan för att beskriva hur varje medlem ska kunna få en uppgift, finna en plats att göra en insats. När det talas och förkunnas verkar det som om kyrkan verkligen vill ha aktiva och engagerade medlemmar. Det jagas ju volontärer långt utanför de aktivas led eftersom så mycket ska göras i kyrkans namn.

Men mycket är rena förförelsekonsterna. Det finns många exempel på hur människor med särskild kompetens och kunskap inget hellre vill än bli tagna i bruk- Men ack vad de bedrar sig. De är sällan eller aldrig efterfrågade eller välkomna att bidra med det de faktiskt redan kan!

Vad sägs om personen som under många år arbetat med specialfrågor i en kommun. När sedan kyrkan skulle engagera sig på området bryr sig ingen om den kompetensen. Man hyr in dyra konsulter som ska ”hjälpa till” med sådant som någon redan är specialistkunnig på.  Eller ta dem som arbetat internationellt eller ekumeniskt. När de kommer hem eller byter tjänst är det som om deras erfarenheter och det de lärt sig inget betyder. De räknas bort, tas inte i anspråk.

Kyrkan läcker erfarenhet som ett såll i samband med att människor byter arbete. Samma dränering blir oerhört tydlig i samband med pensioneringar. Det vore inte svårt att med några enkla några metoder eller system fånga upp delar av den erfarenhet som riskeras vid liknande skiften. Det är som om locket ska på så snabbt och hermetiskt som möjligt till det som varit, istället för att försöka vidareföra och nyttja de erfarenheter som krävt mycket arbete och bön. Jag brukar fråga avsuttna kollegor om de fått frågan hur det tänkte kring olika delar av församlingsarbetet, eller vilket kyrkligt uppdrag det nu kan gälla, men gemensamt för de flesta är att ingen frågar. Ingen vill veta.

Det borde vara en skyldighet för varje kyrklig chef, och varje ordförande i en kyrklig beslutsinstans, att undersöka vilka förmågor, kompetenser och erfarenheter som redan finns närvarande, men fördolda och icke efterfrågade.

Då skulle man kunna göra allvar av allt tal om en lärande organisation och om att ta tillvara erfarenhet. Då skulle man kunna hålla samman det som varit, med det som är och sådant som skall komma. Kyrkan skulle få mer aktiva och nöjda medlemmar som blir tagna i anspråk. Och icke minst kunde det rent av visa sig ekonomiskt lönsamt och klokt. Gud skulle äras genom människors liv och vittnesbörd i ord och handling! Men ofta tänker jag att det vore alldeles för bra för att någonsin kunna bli sant i ett trossamfund som det jag tillhör…

När sedan eftertankens kranka blekhet inträder är det lätt att få för sig att det bara är rent och skärt missnöje som kommer till uttryck. Vad tycker Du? Är Svenska kyrkan bra på att ta tillvara förmågor, kompetenser och erfarenheter?