31 december 2010

God seglats på det nya året!

Så får detta bli min nyårshälsning inför 2011. I bräcklig farkost genom livet? Månen ler i väntan på att bli avlöst av den nya dagens sol. Sedan är det väl bara att pricka av alla goda önskningar?! Blommorna längs vägen, näst intill ett vattenfall med rosor. Skattkistan för överflöd och rikedom. En hel bukett med fyrklöver för lycka och välgång. Det nya året seglar framåt och har vind i seglen. Och inga upprörda vågor utan en fin resa väntar. Vimpeln vinkar glatt.

Kortet är poststämplat på julafton 1942.

Ett Gott Nytt ÅR!

30 december 2010

Lyckans attribut


Här kommer det nya året farande på en gyllene släde. Ett nyårskort med lyckotillbehör: en säck med en enorm förmögenhet (10.000), fyrklöver och en hästsko!
Det är klart att med sådana attribut kan det inte bli annat än ett Godt Nytt År.
Vad brukar finnas med på Nyårskorten?
En gammal man - för det gångna året
Ett barn - för det kommande året
Pengar - rikedom som kommer
Almanacksblad - tiden går och nya året är här
Hästsko - lyckan kommer
Fyrklöver - lyckoklöver, som ger tur och lycka
Blommor - framtiden som blommar
Förgätmigej - närheten till släkt och vänner
Fordon - man åker in i en föränderlig framtid
Timglas - tidens gång, ett år har gått
Klockor med timvisare "fem i tolv" - snart är årsskiftet här
Kyrkklockor - det nya året rings in
Kyrkor - ett nytt år läggs i Guds hand
och många andra små saker och ting som ljus, kransar, flaggor, drycker, girlanger och soluppgångar etc

29 december 2010

Godt Nytt År


Snart är det ett nytt år. En nyårsönskan innehåller gärna symboler för lycka. På detta mer än 100 år gamla kort handlar det om en hästsko, och märk väl att man inte alls bekymrar sig om att hästskons öppning är riktad neråt. Ingen lycka försvann förr på det sättet.
Fyrklöver är en annan populär lyckobringare. Här har man fått ihop en hel samling. Därtill ser vi ett verkligt nyårsfirande med festkläder, rosor och champagne! Här skålas det för ett nytt år.
Den handskrivna hälsningen lyder: När du plockar blommor, plocka äfven en åt mig, när du räknar dina vänner, glöm ej då att räkna mig. Och den tryckta har gammalstavning: Godt Nytt År!
Kortet sändes till Almby i Örebro för mycket länge sedan...

28 december 2010

Mänsklighetens famn är Marias

Ur en ny predikan på ordrik
Håll med om att det ligger något
djupt rörande och anslående
i denna berättelse om ett barns födelse
ett under som alla kan relatera till

Mot bakgrund av annat Bibeln meddelar
i Gamla Testamentet och i Nya Testamentets evangelier
betyder det nyfödda barnet att Gud
lämnar sin tron, sin upphöjdhet,
sitt annorlundaskap för att bli vår like
och i allt likna oss… mer ändå,
för att bli och vara en av oss!

Tanken svindlar när vi inser vidden
av denna tro – att Gud - människans antites,
motpolen, den väldige som spänt ut
himmelen över oss och skapat allt
genom sitt ord, den oändlige går in
under begränsningen och lägger sig
i Marias famn, bokstavligen
i mänsklighetens opålitliga händer,
i förtröstan på att ondskan
inte är det som lever starkast
i människors hjärtan
I en ofattbar tillit till att människor,
ställda inför det försvarslösa barnets
gränslösa behov,
förmår att älska och leva kärleksfullt

26 december 2010

Till och från julens gudstjänster


Sjungande barn på en gammal julottebild. Även denna gång är det psalmen 55 som blir ledtråd till motivet. Den handskrivna hälsningen lyder: God Jul! Kära lilla Robert. Är du med bland barnen som sjunga juldagsmorgonen: "War helsad sköna morgonstund." Jag tror att du får det i cin lilla söndagsskola. Jag önskar dig en riktigt glad jul, lille bror! Det här julkortet har jag använt på min blogg för ett år sedan, men det tål att visas igen. Betrakta bara den eleganta ramen som andas tidigt 1900-tal, de tidstypiska kläderna och ljusskölden som bryter igenom ramen, det är små detaljer som verkligen lyfter bilden.

På juldagens morgon behövde man ju ta sig till kyrkan på något sätt, och på kortet blev på sedvanligt vis bäst, och då fick det bli per släde eller till fots. I det snöiga landskapet ringlar sig kyrkvägen som en liten orm. Till och med tomten är from och dröjer på backen med sin psalmbok under armen. Bara luvan är röd, tomten är för övrigt klädd i brun jacka med en läderrem om livet. På fötterna har han skinnskor av mycket gammal modell, mindre lämpade att pulsa i snön med, kanske är det därför han tvekar en stund?

Önskan gäller en Glad Jul. Och detta kort sändes till julen1906, dvs för mer än 100 år sedan!

Efter gudstjänsten ska man ju ta sig hem igen. Och många äldre julkort skildrar färden till och från kyrkan. Stämningsfyllt och traditionsmättat! Denna hemfärd finns på ett amerikanskt julkort.
På baksidan syns att Andersson i Indiana har tryckt kortet. Den här hälsningen sändes den 13 december 1930 från Seattle i Washington till Grängeshyttan, Jernboås.

Av kortet förstår man att gudstjänsten varit tidigt på morgonen, men att den förmodligen också dragit ut på tiden eftersom gryningen med sin soluppgång redan är på väg...

25 december 2010

Var hälsad sköna morgonstund!


Många äldre julkort avbildar gudstjänster - något alldeles ofattbart för 2010-talets människor. Man sände faktiskt julhälsningar till varandra föreställande överfyllda kyrkor, med altare, malmkronor och ljus. Idag skulle många förmodligen tänka att ett sådant kort sändes med en avsikt, en baktanke, att kritisera för bristande kyrkogång eller för att locka till religiöst ställningstagande...?
Bilden i ovalen ovan föreställer en julotta, det kan man veta därför att man kan skymta siffrorna 55 på psalmtavlorna. Var hälsad sköna morgonstund, den välkända julottepsalmen, hade nummer 55 i gamla psalmboken.
Målat har Tycho Ödberg gjort. Ett julkort från 20-talet. Sänt till Hovby, Lidköping.

24 december 2010

Jesus har fått lockar


Maria med barnet med stjärnhimlen som fond, och palmer som sidodekorationer. Banderollen som pekar ut Betlehemsstjärnan har lånat orden från änglarna sång i julnatten. Fred och frid utgår från samma ord: shalom! Ett ord med många betydelser som oberoende, integritet, helhet och mycket mera...
Marias huvudduk är konstfullt draperad och faller vackert längs med kroppen och ner över knäet. Jesusbarnet har fått lockar i en ovanligt yvig kalufs, knappast ett spädbarns frisyr.
Julkortet är en konstbilaga för Mors Julbrev av Maj Lindman. Hon var konstnär och författare.
Med detta kort önskas alla vänner och bekanta, alla stillsams läsare en riktigt God Jul!!

23 december 2010

Gulligt barn med änglar


Så gullig har man gjort julen att den känns som en idyllisk saga, en overklig dröm. Två änglar tillber med typiska gester vid barnets krubba. Som ljuset från en strålkastare faller ljuset från stjärnan, lyser på barnet i stallets strå...
Änglarnas pastellfärgade dräkter, den ena stjärnbeströdd, men även vingar och gloria, slår fast att hela bilden är avsedd att vara söt, överdrivet söt! Krubban är förgylld och barnets vita dräkt sveper över sidan på krubba, som för att understryka det mjuka, fina. Lammen ligger som hämtade från en pastoral målning.
Bakom änglarna kan man se att stallet på denna bild är snickrat av brädor. Det enda som andas enkelhet. Bilden är förmodligen tysk av den sort som översvämmde den ganska tidiga julkortsmarknaden...
Julberättelsen om Jesu födelse utanför samhället, bland djuren, berättar en helt annan historia än vad denna bild gör.
Detta kort sändes den 18/12 1923 till Lasarettsgatan i Åbo.

22 december 2010

Dubbelexponerad flyktingfamilj


En annorlunda bild av Maria, Josef och Jesus har Helge Artelius målat. Eller är det en flyktingfamilj, vilken som helst som med längtan och hopp blickar mot soluppgången?
Josef kommer vandrande som från Bibelns tid i österländska kläder, skäggig och med åsnan. Men man märker att kvinnan med barnet blivit mera samtida. Hennes blåa schal leder tankarna mycket bestämt till Maria och hennes färger: rött, blått och vitt (ibland något gyllene, guldgult). Den blå färgen som Maria bär på ikoner (ibland faktiskt ersatt med grönt) vittnar om det mänskliga, det humana.
Barnet i kvinnans famn bär vantar med röda korsets symbol. Där får vi en påtaglig förbindelse till de många flyktingfamiljerna som var på vandring under och efter det andra världskriget.
Olov Hartman har beskrivit en liknande dubbelexponering i sin bok Tiden är kort (Verbum, Stockholm 1969) när han citerar sig sjäv från hösten 1956: Vid en busshållplats på Kungsgatan, omgiven av skrikande skyltfönster och stämningsfulla juldekorationer, står den heliga Jungfrun och trängs, hon väntar på en buss som har plats för henne och barnet hon har med sig i en vagn. Hon är flykting. Hennes make står i kö hos någon myndighet, han söker arbetstillstånd. Just då grubblar ett hundratal präster i staden på ett tal de skall hålla om barnet som sover där i vagnen. Det står i deras texter att det barnet är Gud. Påståendet är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt är ett annat påstående: att det är för den skull vi firar jul, en sådan jul.
Jesusbarnet på kortet, för visst ska bilden också berätta om den heliga familjen, lånar ikonernas fasta blick mot den som står framför bilden. Den seende blir sedd!
Artelius helgkort innehåller också en blinkning mot Solstickan bland annat genom de tre stjärnorna ovanför hälsningen med tillönskan om en Fridfull Helg.

21 december 2010

Glorian petar Jesus i ögat


Vilka märkliga hus den heliga familjen tvingas bo i när det är fullt i härbärget. Detta stall liknar mest ett pepparkakshus men med enorma och räjält spröjsade kyrkfönster. Maria och Josef verkar ha hamnat i en lekstuga om man ser till deras storlek i förhållande till stallet.
Taket måste nå skyhögt, ett tecken på att det som händer i stallet har himmelsk räckvidd, eftersom moln och änglar svävar där. Dessutom har ett litet torn med en kyrkklocka hamnat däruppe. Den vänstra av bokmärkesänglarna ringer i klockan samtidigt som den höra blåser fanfar i en ovanligt böjd och krokig trumpet.
Stallets konturer bär också silver, inte helt olikt moderna ljusslingor som kan fästas längs knutar, nockar och stuprännor.
Betlehems stjärna lyser in i stallet, men som om det inte räckte, så har man låtit en duva sväva på strålarna. Lite tidigt kan tyckas eftersom duvan, symbolen för den Helige Ande, inte ska komma förrän 30 år senare, när Jesus döps av Johannes döparen.
Guldet i gloriorna, som står för det eviga ljuset från Gud, har denna gång ersatts av silver. Stjärnan, klockan, trumpeten och staven har också försilvrats. Ser man noga efter har Jesus det inte riktigt bra. Glorian har hamnat på sned och petar honom i ögat. Inte så bekvämt, kan man tro. Kortet tillönskar däremot mottagaren en Fridfull Jul!
Detta kort är slitet och har veck tvärs över. Det kommer sig av att min mor som barn inte hade så många bokmärken utan istället använde sig av sina julkort och vykort. Kortet är poststämplat 1920 och sändes till Kryddgränd i Wisby där 6-åriga Inga-Greta Karlsson bodde.

20 december 2010

Jesus är lysande


Vi närmar oss själva julhelgen. Därför är det hög tid att börja blicka in i stallet, eller in i grottan, där Jesus föddes.
Julkort med framställningar av Maria och Josef med barnet och uppvaktande herdar går snart inte att få tag i. Undersök gärna själv vad som säljs i butiker och affärer! Ska man tro julkorten har Jesus knappast något med julfirandet att göra. Tomtar, grisar, möjligen några bokmärkessöta änglar, och granar med kulor och glitter och snö och snögubbar dominerar julens kort.
Vill man läsa av den kristna trons betydelse genom julkorten så har det kristna julfirandet i princip försvunnit. Borta! Finns inte mer! Uthålligast är förstås Svenska Bibelsällskapet som varje år kommer med sitt speciella julkort som faktiskt också återger julevangeliet (som man hittar i Lukasevangeliets andra kapitel, om någon i yran råkat glömma bort det).
Konsthistorien är fylld av religiösa motiv och inte minst med bilder från stallet. Då ser det inte sällan ut som om en större konferens samlats runt det nyfödda barnet. Lätt överlastat har det ofta varit. Kortet ovan är mera balanserat. Några herdar är där. Och faktiskt har några barn fått följa med för att se den nyfödde. Stallet är ett rejält hus, med murade väggar och stora förnsternischer. Märkligt nog med en helt malplacerad bjälke.
Mest intressant med detta julkort är ljuset. Det faller inte in i bilden utan strålar ut ur Marias knä. I bildens centrum, mitt i, finns Jesus. Och Jesusbarnet visar sig vara själva ljuskällan. Barnet lyser så starkt att det i detta centrum blivit alldeles bländande vitt. Ljuset lyser upp ansiktena på de närvarande. Det skiner så kraftigt att de kastar skuggor.
Kan konstnären ha tänkt på Jesusorden om: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus? Eller på Johannesevangeliets poetiska första kapitel: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma i världen (Joh 1:9). Möjligen. Men på kortet anges en vers om herdarna som gått till Betlehem för att finna barnet.
Kortet sändes 24/12 1942 från Örebro till Stockholm.

19 december 2010

Änglarnas verkstad och Jakobs stege


Tomtens verkstad har man ju hört talas om, men änglarnas?
Här är det Robert Högfeldt som givit oss en inblick i stjärnornas tillkomst. Högfeldt använde sig ofta av humor och ironi i sina bilder. Hans underfundiga kort, ibland utmanande, har blivit ett eget samlarområde för somliga vykortsentusiaster.
På detta kort klättrar änglarna på en himlastege. Jag undrar om Högfeldt hade berättelsen om patriarken Jakobs dröm i Betel i tanke när han målade denna bild? I drömmen såg Jakob en trappa som ledde från jorden ända upp i himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. (1 Mos 28:12) I 1917 års översättning såg Jakob en stege! På den berättelsen anspelade man tydligt när namnet Jacobs stege gavs till ett TV-program som snart blev mycket populärt. Jacobs stege leddes av Jacob Dahlin.
Stjärnfabrikens arbetaränglar hamrar till stjärnorna, filar av dem, granskar och polerar dem innan de bärs upp för stegen för att fästas uppå himlavalvet. De små vitklädda änglarna har minimala vingar, som en prydnad eller som en slags accessoar. Men på engagemanget och arbetslusten kan man inte mista sig.
Vill man finna aktuella paralleller är det bara att tänka på de politiska partiernas flitiga medarbetare som i dagens läge försöker fixa till bättre idéer och få upp dem på den politiska himlen. Dit hör till exempel socialdemokraterna och kristdemokraterna. Men först ska det filas och hamras och idéer, program och profiler ska granskas. Kan det vara Mona Sahlins partiledarstjärna som man beslutat att montera ner och en ny stjärna som kommit ungefär halvvägs till sin upphöjelse?
Kortet avsändes den 22/12 något år i början av 40-talet.

18 december 2010

Staffan stalledräng är martyr


Många kända konstnärer har bidragit till den svenska julkortsscenen. Här ett exempel: Einar Forseth, som utsmyckade Stockholms stadshus, den Gyllene salen. Han var också verksam vid Lidköpings porslinsfabrik med spännanade och välkända mönster på serviser och kaffekoppar. Och många av landets kyrkor har kyrkfönster av hans hand.
Här ett Helgkort vilket betyder att kortet kunde fungera i advent, under jul och in på det nya året. Staffan stalledräng, vem var han? Har han funnits?
Bibeln, Apsotlagärningarna 7, skildrar Stefanos öde när han stenas till döds och blir kristendomens förste martyr. Han blir förebilden till berättelser om S:t Stefan. Det finns en kyrkmålning i Dädesjö kyrka från 1200-talet som visar att det rör sig om mycket gamla föreställningar även i vårt land. Historiska museet berättar något av det på sin hemsida.
I Forseths framställning framträder Staffan i nordisk miljö. Den blonda pagefrisyren, de blåvita tonerna, stiliserade snötäckta granar och den lysande natthimlen tycks vittna om det. Hela flocken av hästar tyr sig till Staffan som håller om en och rör vid en annan häst. Vänskap och närhet mellan människa och djur är vad bilden skildrar.
Detta kort är avsänt 21/12 1947 till Årsunda.

17 december 2010

Ängeln väcker förundran


Helge Artelius julbilder tillhör mina favoriter. Trots, eller tack vare (?), mjuka linjer och något som vetter mot det sentimentala talar de till mig. Helge Artelius föddes 1895 i Sundsvall och han studerade bland annat vid Konstakademin. Han har illustrerat böcker, gjort bokmärken och vykort... Det finns en bok om denne mångsidige konstnär och illustratör: Artelius, författad av Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson.

Nu till dagens julkort. Här har en relation upprättats mellan ängeln i granen och den uppåtblickande flickan. Det ser ut som om granen och julen gör det möjligt för en liten ängel att visa sig. Några trådar som håller den flygande just vid granen kan man i alla fall inte se!

Ängeln och flickan står på linje från övre vänster hörn till nedre höger, men det gula ljusstråket mellan dem strävar från neder vänster till övre höger hörn (eller tvärt om). Flickan är just på väg att bäddas in i detta gula ljus. Och mörkret bakom henne, som ger sådan fin kontrast, har ännu inte översvallats...

Flickans öppna mun och det uppspärrade ögats blick berättar om förundran. Över jul, gran, stjärna och levande ljus, men mest av allt över detta himmelska väsen, en ängel. Och anar man inte i detta gyllene ögonblick röster som sjunger: Ära vare Gud i höjden...?!

Kortet är avsänt den 16 december 1941 till en adressat i Kumla.

16 december 2010

Att låna en röst

Ur en ny predikan på ordrik

Boklån - det vet vi vad det är
vi har Bibliotek för sådant
Men, var kan man låna en röst?
Röstvärvning har vi sett många gånger
och vi får se det på nytt om
det blir omval i kommunalvalet här i Örebro
Har Du lånat någons röst?
Eller lånat ut din röst till någon annan?
Vems talan gällde det?

Gud behövde en röst - Johannes Döparen
barn till Elisabeth och Zacharias,
kusin till Jesus och utvald att bli
den röst som skulle predika och röja väg
Lukas berättar med stor precision
om tiden för Johannes framträdande
genom att koppla hans religiösa gärning
med historiska fakta: Kejsar Tiberius,
Pontius Pilatus, Herodes
Märk väl att jag hoppar över
de svåruttalade namnen…

Johannes predikade syndernas förlåtelse
genom omvändelse och dop
Dopet blev en handling som visade
att man ångrade sig och ville tvättas ren
Omvändelse, ånger och bot är
ord som berättar om ny inriktning
om att bryta med synden och göra det rätta

Dagens röst, tillhör den en enstaka virrpanna
en religiös fanatiker, en udda kändis?
Nej, profeten Jesaja går i borgen!

13 december 2010

En katt på tomtens axel


För jämförelsens skull, ännu ett kort, minst 103 år gammalt, som bär kostnärssignaturen Jenny Nyström. Henns kort är särskilt populära hos samlare och eftersom efterfrågan är stor blir också priserna något höga.
I denna bild finns inga slarvigt hopkomna ansikten, inga diffusa fingrar eller kläder som ter sig onaturliga. Istället - ett konstverk med den detaljernas finess som var Jenny Nyströms kännetecken. Och de tuschförstärkta konturerna ökar stringensen.
Motivet bär släktskap med kortet i min tidigare bloggpost. Det vi ser är inte alldeles olikt julkortet med flickan och hennes mamma (?) som skriver på färdiginslagna paket. Men här är det tomtar som gör paketen färdiga och präntar namn och rim på julklapparna.
Se på skägg och luvor, bläckhorn, kork och fjäderpenna eller på ljus, tändstickor och lackstång! Eller på ena tomtens blåa strumpa och den andras röda! Och betrakta katten som uppmärksamt ser på oss som tittar på kortet.
Här kan man också lägga märke till hur figurernas placering skapar en tydlig diagonal linje från nedre vänster hörn till övre höger. Två trianglar ger fokalpunkter: tomteansikte, bläckhorn och paket samt katt, ansikte (skägg och pipa) och paket.
Vad man än tycker om tomtar så nog är trivselfaktorn hög här. Julförberedelserna präglas inte av jäkt och stress utan av eftertänksamhet och lugn.
Jenny Nyström var bördig från Kalmar och museet där presenterar även på nätet hennes konst.
Dagens kort, utgivet av Axel Eliassons Konstförlag, sändes på julafton 1907 till Tevansjö i Ramsjö.

12 december 2010

Vems är julkortet egentligen?


Julhandeln pågår för fullt. I affärerna ljuder julsånger och färdiginslagna julklappar tillhandahålls. Trots att vi inte är framme vid Lucia än.
Dagens julkort bär Jenny Nyströms signatur. Men här måste man tvivla. Kan denna benådade konstnär ha målat denna grova bild? Möjligen kan hon ha åstadkommit flickan som bär sitt paket, men bara möjligen. Kvinnan i den gula klänningen är så grovt tillyxad att det är otroligt att Jenny Nyström, detaljernas mästare, skulle ha släppt ifrån sig denna stela figur.
Klicka på bilden och studera ansiktets drag, de är oprecisa och schablonartade. Klänningen faller onaturligt och vänster hand och höger ben fungerar inte. Nej, nog har väl förlaget Sagokonst helt enkelt lånat ut Jenny Nyströms signatur till någon annan, bara för att få sälja?
Här förbereds julklapparna så att de ska nå rätt adressat. Med bläck ur bläckhorn präntas namn och kanske något rim på klapparna. Banret håller en julklapp i beredskap.
Har Jenny Nyström målat? Eller finns det en annan historia bakom detta märkliga kort som via signaturen tillskrivs Jenny Nyström?

11 december 2010

Puss på sig


Lien flicka pussar julbocken av halm. I brist på husdjur att leka med och visa ömhet, så får julbocken duga.
Ett välkomponerat julkort.
Girlangerna i nederkant markerar kortets mittlinje och över dem, som i en elegant båge, har flickan och bocken placerats.
Den svarta bården i botten lyser egentligen av guld, men bildscannern lyckades inte fånga detta skimrande golv. Ingen kan väl undgå att märka var centrum i bilden finns?
Om julbocken kan man finna en hel del på nätet. Wikipedia skriver: På 1800-talet fick bocken en ny ärofylld uppgift - någon av männen i hemmet klädde ut sig till en bock och delade ut julklappar på ett sätt som föregrep dagens jultomte. Nuförtiden tenderar julbockens roll att inskränka sig till att vara en prydnad i närheten av granen. I överförd betydelse lever ordet dock vidare på finska språket, där joulupukki är namnet på jultomten.

Det lär finnas berättelser från 1200-talets Frankrike om att S:t Nikolaus den 6 december gick från gård till gård och delade ut små gåvor. Han medförde en fjättrad man iklädd svart fråskinnspäls och därmed utklädd till julbock. Tilsammans symboliserade de segern över ondskan.

Detta julkort sändes på julafton 1935 från Högbo till Årsunda.

10 december 2010

Sixten har flyttat

Nu måste det sägas högt och inte hållas hemligt längre. Även om det tar emot att medge det. Sixten, the cat, har flyttat! På ett sätt tillät vi väl honom att bli för stor, han fick ta alltmera utrymme. Så när beslut äntligen fattades var det med blandade känslor...

Ja, han har inte flyttat så långt. Inte ut i vinterkylan att leta efter sopor på bakgårdar. Inte till det himmelska ängderna. Nej, mindra dramatiskt än så är det. Han har flytt från den här bloggen. Här på stillsam har han länge fått dominera alldeles för mycket. Andra ämnen har klagat. Kyrkliga frågor har undrat, hur skall vi få plats när den där katten får breda ut sig hur mycket som helst! Och vykorten har känt sig undanträngda.

Så från idag har Sixten, the cat, en egen gård att leka på: Sixten, the cat. När jag berättade det för honom fnös han bara. Egentligen fnös han inte utan nös. Sixten har nämligen fått en släng av förkylning och några dagar har han nyst. Nu verkar åkomman gå över, vilket är skönt både för honom och oss människor som bor i den här lägenheten.

Det är en förskräckande upplevelse att mitt i natten höra någon någonstans i lägenheten som nyser. Har vi besök? Hallå, vem där?
Det är bara jag, säger Sixten, med andan i halsen. När han nyser gör han det med besked och det tar nog på krafterna...

Så nu vänder vi blad, som det heter. Från och med idag får hans öden och äventyr utspela sig på andra sidor. Hej då Sixten! Då ser han på mig och fnyser, du har inte hört eller sett det sista av mig.

09 december 2010

Julgrisen på vift


Ett av de populäraste motiven på julkort är grisen! Julskinkan verkar avlägsen - här skuttar lyckliga grisar. Och de mumsar på det bästa foder som tänkas kan: fyrklöver, lyckoklöver. Dessa klöver förkommer ymnigt på äldre nyårskort när man med symboler önskar att det nya året ska fyllas av lycka och rikedom. Så detta julkort håller även över årsskiftet.
Avsändaren har skrivit en hälsning på framsidan. Fyra små grisar gingo ut på vift, alla var glada och ingen var gift och alla hade knorr uppå svansen.
Kortet sändes den 24/12 1907 av en ungkarl o spelman till en familj i Eslöf och istället för gatunamn angavs: adress okänd.

07 december 2010

Kom hit, han slåss!

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig platstratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och motthår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta fälldes svansen upp i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

Advent är det


Adventskort kan aldrig ha varit populärt. Knappast något kort uppvisar för adventstiden typiska motiv. I Advent borde det kunna handla om förväntad ankomst med Jesu intåg i Jerusalem. Om himmelrikets närhet och om vägröjaren Johannes Döparen. En förberedelsetid, en klassisk fastetid.
Men här ändå en ljusstake med 4 ljus. Alla med klar låga. Och Julhälsningen kommer då naturligt efter Fjärde söndagen i advent.
Många har vuxit upp med adventsstaklar proppfulla med vitmossa och dekorerade med svampar av papier maché. Små lysande flugsvampar. Här dock på en bädd av järnek (holly).

06 december 2010

Gruppbild i snö


En gruppbild med för mig helt okända människor. Fotografiets baksida har vykortets. Där finns rader för namn och adress och ett utrymme för personliga hälsningar.
I år när vintern kommit tidigt kan detta ändå få bli en bild av rekreation och friluftsliv. De unga männen i förgrunden har rasat runt i snön och blivit som snögubbar. Nu pustar de ut framför kameran.
Fina detaljer i bilden är alla de olika huvudbonader som man bär. Se bara på de små huvudbonaderna, en toppluva och en nätt hatt hos de stående damerna, resliga pälsmössor och en keps. Stickade tröjor och skidstavar finns också där. Nog finns där material till en hel roman...?
Klicka på bilden om du vill granska den lite närmare.

05 december 2010

Norsk julhälsning


En norsk julhälsning. Granen fraktas hem. Har man tagit granen i båten så får man ro den i land!
Detta fjordliknande landskap har sin karaktäristiska egenskaper. En solbelyst fjälltopp. Båthus och boningshus om varandra.
På en brygga ligger fiskeredskap och väntar.
Men tänk om bilden luras. Främmande makt har gjort om en av sina båter till en privatägd roddbåt. Någon fraktar något grönt någonstans. Låter misstänkt. Kanske är det en hemlig fångtransport på väg till fjärran land? Då bör förklädnadesexperterna har uppfunnit en gran(n) kostym. Nej, jag har förläst mig på Ian Flemings agentböcker om 007. Eller är det dagstidningarnas verklighet som överträffar dikten. Vara som det vara vill.
Nej, det vi ser är nog friden före julen. Hämtad från en plats där tiden löper i andra banor än på moderna storflygplatser. Här bor folk fortfarande. Och de firar en mera traditionsbunden jul än man gör i urbana miljöer. Visst vore det något speciellt att få ro sin gran en stund över mörka vatten innan den ska stå fin och grann i stugan...

Sixten på djursjukhus

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.

Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.


04 december 2010

Sann amerikansk skadeglädje


Dan före julafton 1915 avsändes det kort från Tidaholm. Någon önskar Glad Jul med hjälp av en kraschlandning! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det.

Två tomtar, en stor och en liten gläds över en annan tomtes olycka. Allt har gått på tok för denne julpilot. Och kvar finns en ratt - på backen ligger julklappar och vrakdelar. Den uppmärksamme finner en treklöver märkvärdigt lik en propeller.

Kortet visar sig vara profetiskt. En förtida kommentar till Sveriges uteblivna flygexport. Man ser genast att ett haveri ägt rum på gränsen mellan Norge och Sverige. En liten morsk norsk tomte skrattar och håller sig för magen. Vi vill inte ha era apparater, eller motköptajulklappar! En underkastelsen imitation av den store amerikatomtens gapskratt.

Och stortomten Sam kan knappast tala . Han hoppar av skratt! Ni behövs ju för vårt NATO-sammarbete. Vi tycker ni är så vi-hi-hi-hiktiga! Han kiknar av skratt: Hohoo, hohoo, a hahaa... Vi-hi-hi-ktiga partners! Med bra tekniskt kunnande och fin utrustning! Hihihi... Men ni har ju ingen radar! Oh hoo ho ho!

Svenska Akademiens Ordbok skriver:
– SKADE-GLÄDJE.
[jfr t. schadenfreude]
glädje över skada som tillfoga(t)s en annan människa l. andra människor; ngn gg övergående i bet.: skadelystnad; jfr -fröjd, -fäg nad, -nöje. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. RADEMINE Knigge 2: 87 (1804). (Olyckshändelser) voro enligt sjelfve reformatorn Luthers åsigt idel djefvulskott och slag, hvilka satan af skadeglädje tillfogade menniskorna. KRUHS UndrV 608 (1884). Cigarrbutikens innehavarinna får skadeglädje i rösten, när hon talar om för sitt biträde . ., att denna måste stå bakom disken också juldagen.

03 december 2010

En fröjdefull Jul


Detta fotografiska julkort är komponerat med stiliserade mönster i vänsterkant och nederkant. Man kan tänka på elegans och modernitet. Här är det inte längre någon enkel rektangel eller en medaljong som avgränsar fotografiet. Man ser och förstår att någon lagt ner mycket arbete på att finslipa de något överarbetade spetsiga, mjuka och mera kvadratiska mönstren.

Bilden visar på kvinnlig närhet, mellan mor och dotter, mitt i julstöket. Här sysselsatta med att arrangera den ståtliga granen, färdigklädd och allt. Denna bild sändes till släkt och vänner för att tillönska även dem en fröjdefull jul. Anar man oron för att en man snart ska storma in och röra till allt? Eller skönjer man här en tidig festklädd mikropaus i allt husligt julstök?

Vad som en gång ansågs fröjdefullt kan nu, cirka 100 år senare, framstå mest som en illustration av svårmod och lidande. Skickad idag kunde motivet fungera som ett synliggörande av reaktioner inför dåliga nyheter. Man hör liksom sucken - oh, hur ska det gå?

Nå, vad tänker dessa bekymrade kvinnor på? Fortsatt kyla, pågående snöstorm? Eller kanske mera självklart i kyrkliga sammanhang - man varseblir förstämning och bestörtning över tillståndet i världen. över diplomatins anmärkningsvärda och hemliga knep, eller handlar det rent av om händelserna som timat i Kyrkans hus? En fröjdefull Jul!

02 december 2010

Oj, nu tog förtroendet slut

Omvälvningarna i Kyrkans Hus i Uppsala får nu sitt tragiska efterspel. Efterhand lättar ärkebiskopen på förlåten, idag i Kyrkans Tidning, och då träder en sorglig bild fram.

Generalsekreterare Lars Friedner fattade beslut om avsked i ett personalärende gällande en avdelningschef. Det hade han inte mandat för, uppdraget fanns inte i delegationsordningarna. Men såvida han förankrat handlandet i Kyrkostyrelsens arbetsutskott kunde han avskeda. Det hade inte skett och då händer följande:
Anders Wejryd kontaktade Levi Bergström som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Om Levi var informerad måste ärkebiskopen ju som ordförande vara lojal med det. Men Levi Bergström visste heller ingenting.
– Då messade jag till Lars Friedner … jag skrev att ”detta skadar naturligtvis allvarligt vårt förtroende för dig och försvårar mina möjligheter att samarbeta med dig”. Det skrev jag den andra november, det måste ha varit fram emot fem eller sex på kvällen.

Där tar naturligtvis Lars Friedners anställning slut. Om en ärkebiskop saknar förtroende för kyrkans generalsekreterare så slutar den konflikten självklart med att ärkebiskopen vinner, avgår med segern, och generalsekreteraren får gå. Det är Wejryd mycket medveten om. I Kyrkans Tidnings intervju berättar han om den frågeställningen.
Anders Wejryd säger där: Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop. Det måste jag vara beredd på. Men allt det där var jag trygg med. Nej, jag känner mig faktiskt inte pressad...

Det kan man förstå eftersom ärkebiskopen är vald av representanter för alla stift med stiftsstyrelser och domkapitel. Ärkebiskopen kan inte avsättas av kyrkostyrelsen eller dess arbetsutskott, de förfogar inte över ärkebiskopen som vore det en tjänsteman, så strängt taget är uppdraget inte beroende av ledamöternas förtroende, även om det säkert underlättar. Det är biskopsmötet som har kontinuerlig och kollegial tillsyn. Frågan om behörighet för biskopar att utöva kyrkans vigningstjänt (och därmed fortsätta som biskop) prövas av Svenska kyrkans Ansvarsnämnd för biskopar. I sin verksamhetsberättelse för år 2009 citerar man bland annat ur dåvarande Centralstyrelsens (1999) skrivelse om Ansvarsnämnden följande: Ansvarsnämndens självständiga ställning innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena ska hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av Ansvarsnämndens verksamhet...

Det hade funnits ett missnöje bland förtroendevalda över den bristande förankringen av beslut, säger ärkebiskopen. Men då hade han inte tyckt att saken var så allvarlig. Betraktar man detta utifrån är det enkelt att känna igen den vanliga dragkampen mellan styrning och ledning. Om sådant brukar man tala för att upprätthålla förtroendet. Och när det inte går längre löser man det mera smidigt och elegant än här. Om sådana förtroendediskussioner ägt rum, så kan de inte ha handlat om stor kris eller om att förtroendet var på upphällning. Lars Friedner har ju varit generalsekreterare för Svenska kyrkan under många år. Och det som skett här kände ärkebiskopen inte igen som typiskt för generalsekreteraren. Men - vid detta tillfälle tar plötsligt allt slut. Nu saknas förtroende!

Av tidningsartikeln framgår inte om ärkebiskopen och arbetsutskottet hade, om de fått chansen, beslutat på något annat sätt. Frågan i grunden är ju om beslutet var riktigt? Och en fungerande tjänsteman tar naturligtvis om han finner sig nödd och tvungen till aktioner utan att alltid ha konsulterat sin styrelse, men ska då göra det för att fullfölja de intentioner man vanligtvis arbetat utifrån. Av utvecklingen att döma hade generalsekreteraren och arbetsutskottet samma inställning i grundfrågan, dvs att den aktuella avdelningschefen måste sluta.

När detta sätt att lösa konfliker mellan styrning och ledning används av Svenska kyrkans nationella ledning är det allvarligt. Man kan gott säga att man i ett slag förändrar normen. Nu är det pengar som löser åsiktskillnader och konflikter. Mycket pengar. Mångmiljonbelopp.

Dessutom: Ett mångårigt förtroende kan sägas upp med hjälp av ett SMS. Nu blir det mycket enklare att på andra nivåer i kyrkan säga: oj, nu tog förtroendet slut, goodbye!

29 november 2010

När kommer Broster,Broster?

Julkalendern kallas den adventskalender som televisionen under många år skapat. Där finns klassiker som Teskedsgumman, Ture Sventon och Pelle Svanslös. Men ingenstans kan man finna en av de mest omdebbaterade kalendrarna: Broster, Broster. Visst vore det väl intressant att få se om denna fantasirika historia, Broster, Broster, som handlade om familjen Granodlarna Wikmansson som väntar barn. Kalendern kunde uppvisa skådespelare som Claire Wikholm och Carl-Gustaf Lindstedt.! Vänsterstämpeln kanske har flagnat sedan 1971 då den sändes?

Vad många inte vet är att författaren var Göran Tunström! Vilket borde borga för att intresset för just denna kalender skulle kunna vakna på nytt. Bara någon vågade släppa ut den på marknaden. Men kommer den, kommer den väl först när marknaden för gamla julkalendrar är mättad?!

Om man inte kan vänta finns det ett par avsnitt utlagda på YouTube. Speciellt avsnittet där en dörr öppnas till en annan årstid, en annan tid, en annorlunda värld...

Folket älskar ett hus

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!

Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.

Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött

Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!

27 november 2010

Kyrkan finns ännu

På nätet finns allt fler aktörer som hör samman med kyrkan på något sätt. Betraktaren Björn Källström från Helsingborg har till och med Svenska kyrkans logga på sin sida, men är noga med att lägga in en brasklapp om att hans åsikter inte med nödvändighet alltid är Svenska kyrkans officiella. Nu senast skrev han om sina domsöndagstankar från en kyrkbänk. Ett relativt färskt inlägg alltså.

Viljan är ofta starkare än kraften vilket inte minst visar sig på flera bloggar där kyrkan som organisation inte orkar. Risken är att det kopplas till den inre oreda som chefskarusellen i Kyrkans hus i Uppsala tyder på. För många, för ofta och fördolt.

I bloggarnas sfär finns till exempel en Svenska kyrkans utvecklingsblogg där blogginlägggen släpar. Det senaste publicerat den 20 oktober. En månad mer eller mindre gör inte så mycket, kan jag säga även till eget försvar, men en organisations (t ex en kyrkas) officiella bloggar tål inte att framstå som ointressanta och avsomnade. Det kan uppfattas som en direkt spegling av tillståndet i denna organisation (tänk om det dessutom har något av profetisk insikt över sig).

Den uppmärksamme märker att Svenska kyrkans klimatblogg inte sedan den 25 januari i år har fått några nya inlägg. Det verkar som om bloggen kom till för att rapportera från klimatmötet i Köpenhamn – och besvikelsen blev väl så stor att ingen fortsättning följde. Och Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete tycks också ha gått i stå. Vilket är otroligt synd då just denna tid för insamlingar kunde behöva att alla kanaler för information var uppdaterade och aktiva. Skriv eller lägg ner, tycker jag. Orkar man inte kanske en notis varannan dag från det internationella arbetet med länkar till projekt och samarbetskyrkor ändå kunde vara intressant. Kunde ge bra information med liten insats.

På liknande sätt kan man leta sig igenom hemsidoroch bloggar där man inte orkat hänga med. Det fins någon sida hos Svenska kyrkans Unga som frusit fast år 2009. Exemplen kan mångfaldigas. Det vore bättre med korta livstecken som visar att kyrkan ännu finns...
Kan det hela ha att göra med det tidningen Dagen berättat om, att man nu ska göra en gemensam it-plattform för hela Svenska kyrkan? En något märklig satsning eftersom den skulle innebära sk tunna klienter hos brukarna, dvs man har inte egen lokal dator- och lagringskraft utan den centraliseras. Svenska kyrkan består ju av många församlingar som enligt kyrkoordningen inte kan toppstyras. Misstanken får ny näring. Misstanken att kyrkan från nationell nivå styrs mot att bli mera en organisation, ett varumärke, och allt mindre av lokala gemenskaper.

26 november 2010

På nätet - lite av varje

Från grannarna på bloggen kan man märka att:

Brygubben (Martin Garlöv) har reagerat med skärpa på några fördomsfulla uttalanden i Karlskoga Kuriren av Arbetsmiljöverkets Torsten Heinberg. Det är bekymmersamt när myndigheter generaliserar utifrån enstaka undantag och gör dem till gällande norm! Fler borde ryta till om dessa återkommande nidbilder av Svenska kyrkan.

Storasyster i Vassen (Miriam Klefbeck) ännu en gång sett sig nödsakad att understryka att det inte är ett teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor! Istället lyfter hon fram den diskriminering som alla kvinnor kan möta både i kyrkan men också i de flesta andra sammanhang. Bra att läsa, nyttigt att tänka över, nödvändigt att göra något åt…

Kyrkoordnaren Per Westberg skämtar med Broderskapsrörelsen som funderar över att byta namn till Sveriges troende socialdemokrater. Ska all sorts tro gå an? Själv undrar jag över alla som tror att religion är något av det mest ondskefulla som finns, de ska väl också med, om alla ska med?

Vill man få en överblick över en hel radda bloggares skrivande kan man botanisera i den bloggarlista som Kyrkpressen i Finland tillhandahåller. Om inte annat kan man lätt kolla den svenskspråkiga Kyrkpressens bild av kyrkolivet i Finland (ett tips till svenska dagstidningar och andra notis- och nyhetsjägare).

Vill man inte läsa alla möjliga kommentarer om dagsaktuella frågor kan man till exempel besöka Kyrkkaffe. En sida som Anna Braw basar över. Anna är redaktör på Libris bokförlag. Nu senast erbjuds vi ett recept på Ungerskt Bondbröd. Låter läckert!

Och vill man njuta av omväxlande fotografier bör man besöka Lars Ekblads fotodagbok. Jag har puffat för hans sidor tidigare. En benådad fotograf med öga för motiv!

25 november 2010

Lilla Örebro

Lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad. Nummer 7 i storleksordning sägs det. Med ambitioner som heter duga. Universitet och Universitetssjukhus - nu med läkarutbildning (efter träget arbete och hård kamp mot andra storsjukhus intressen). Till och med en Teologisk högskola finns här. Svenska Kammarokestern lyser, spelar vackert och efterfrågas starkt. Länsteatern spelar också liksom Martin Mutter, en fri grupp.

Förra veckan var innehållsrik, så där som örebroveckor gärna blir. Kommunen inbjuder varje år vid den här tiden till en särskild Toleransvecka! Ett viktigt evenemang som bygger på samhällets och organisationernas aktiva deltagande. 2 dagar (måndag-tisdag) avdelades detta år för Mänskliga Rättigheter - då ägde nämligen 2010 års MR-dagar rum i Örebro. En årlig konferens för experter, engagerade och kunskapstörstande inom rättighetsområdet. Mängder av spännande talare och seminarier. Allt väl sammanhållet i Conventum kongress (den centralt belägna konferensanläggningen som varje kommun har eller önskar sig). Där delades årets Per Anger-pris ut. Ett pris som Forum för levande historia tilldelar någon särskilt förtjänt kämpoe för mänskliga rättigheter.

Priset år 2010 gick till Elena Urlaeva, som är en av förgrundsgestalterna i Human Rights Alliance of Uzbekistan. Landet bröt sig loss från Sovjetunionen 1991 och har sedan dess styrts med järnhand av president Islam Karimov. Oppositionella tvingas systematiskt i exil, fängslas och hotas. Däribland ingår Elena Urlaeva som i mer än tio års tid kämpat för den enskilda individens rättigheter. För detta har hon tvångsintagits på sjukhus, där hon bland annat tvingats äta stark psykofarmaka. Hon arbetar med risk för sin egen säkerhet och har utsatts för ett flertal angrepp i sin kamp för mänskliga rättigheter. Särskilt allvarlig har situationen blivit efter massakern på oppositionella i Andizjan 2005, då hundratals demonstranter dödades av regimen. Man vet fortfarande inte exakt hur många, eftersom inga utomstående undersökningar fått göras. (cit fr Förum för levande historia)

Själv kommenterar hon priset så här: Det är en stor ära för mig! Priset uppmärksammar omvärlden på situationen i Uzbekistan och visar hur viktigt vårt arbete för mänskliga rättigheter är. Vi människorättsförsvarare utmålas av myndigheterna som landsförrädare i olika kampanjer, men med ett sådant här pris hoppas jag folk får en annan, mera verklighetstrogen bild av det arbete vi utför.

När alla åkt hem blev det som vanligt igen. På lördagen var vi många som demonstrerade mot övergreppen mot kristna i Irak. På Domssöndagen hade många församlingar inom Svenska kyrkan ställt in sina egna högmässor för att fira en gemensam gudstjänst just i Conventum kongress. Där samlades dryga 700 personer. Orgeln hade ersatts av Olaus Petri musikkår och 80 körsångare fanns på plats. Från varje deltagande pastorat kom kors och ljus och flera andra aktivt medverkande. De vandrade in i kongresshallen från olika håll under sången De kommer från öst och väst (SvPs 323). Ett särskilt passande val i Örebro där man håller väderstrecken högt. Där bor man på norr eller väster osv. En inspirerande predikan av kh Ingemar Söderström engagerade och stimulerade till samtal och eftertanke. Utöver domarnas sedvanliga gula och röda kort visade han också ett vitt kort...

Den studiedag som följde efter kyrkkaffet handlade om en Pastoral Vision (inspirerad av London Challenge) och innehöll ett föredrag av biskop em Caroline Krook. Man kunde höra en knappnål falla under hennes 45 minuter. Senare under dagen kom Linköpings nyvalde biskop Martin Modéus till tals om gudstjänst och de underliggande behov, värderingar och känslor som en gudstjänst kan aktualisera. Mitt lilla bidrag fick handla om en av utmaningarna i den Pastorala Visonen: Kyrkan lyssnar till nöden och kämpar för rätten!

Så där kan det se ut och hålla på. I lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad.

21 november 2010

Stoppa dödandet av kristna i Irak!

Tal vid demonstration i Örebro, lördagen den 20 november, mot våldet som drabbar de kristna i Irak.

Ur Psaltaren 43:
Du är min Gud, min tillflykt.
Varför har du stött bort mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg
och till din boning,
så att jag får komma till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd,

Idag är vi många som delar sorgen och vreden. Många av oss som hör till Svenska kyrkan och andra kristna samfund, politiska partier och folkrörelser. De kristna i Irak har nyligen drabbats hårt av attacker och mordiska hatbrott. Oskyldiga människor har mördats för sin tros skull.
Men detta är inget nytt! Vi minns hur man år 2004 dödade 11 människor och skadade ett 50-tal i Bagdad och Mosul när de firade sin gudstjänst.

Och det har hänt på olika platser i olika tider. Det skedde i USA, under afroamerikanernas kamp för sina mänskliga rättigheter, då attackerades och brändes kyrkor. Då för att hindra de svartas mänskliga rättigheter. På många håll har man gått till angrepp utifrån politiskt och religiöst maktbegär. Vi minns att i Nigeria har kyrkor bränts ner och många har dödats. Vi glömmer inte alla attacker mot koptiska kristna i Egypten. I Indien har samma sak skett. År 2008 dödades där minst 20 människor i delstaten Orissa. Och i Indonesien mellan åren 1969-1998 attackerades kyrkor och kristna 460 gånger.

Idag protesterar vi mot den senaste tidens mordiska övergrepp i Irak, t ex angreppet på S:t Marias katedral i Bagdad då barn, kvinnor och präster angreps. Över 50 människor dödades! Avskyvärt! Förfärligt!

Den extrema islamismen drar sig inte för att på många håll angripa fromma människor som utövar sin tro och firar sin gudstjänst, människor som inget hellre vill än att leva i fredligt samförstånd. Man sätter sig över Islams och profeten Mohammeds respekt för bokens folk. I Irak vill den militanta islamismen driva bort, driva ut, den kristna minoriteten. Det är naken terrorism i syfte att åstadkomma religiös och etnisk rensning.

Världens regeringar och inflytelserika makthavare! Sluta blunda, sluta tiga! Börja lyssna, tala högt och se till att skydda de kristna i Irak! Försvara deras rätt till liv, frihet och trygghet. Vi kräver att Sveriges regering, FN, EU, Europarådet och Mellanösterns alla makthavare med all kraft hävdar de mänskliga rättigheterna där de överträds och föraktas. Just nu är det en fråga om liv och död för förföljda kristna i Irak, en fråga om deras rätt till sin tro, sitt land, sitt ursprung.

Stoppa dödandet av kristna i Irak!

20 november 2010

Att fasta eller inte fasta

Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.

Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.

Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?

Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.

Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.

Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.

Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...

19 november 2010

Människor går tungt om morgonen

På hallmattan rör sig pizzakartongen. Den prasslar och skrapar. Men inga möss syns till. Med sin svarta svans vinkar kartongen mot oss som passerar förbi. Det är hungriga Sixten, the cat, som klämt sig in mellan kartongens pappkäftar och hälsar morgonen med sin intensivt kommunicerande svans.

Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.

Kom ut ur kartongen och se på mig när vi ändå pratar med varandra. Han tittade ut från kartongen. Det såg märkligt ut, en kartong med ett nästan runt katthuvud och på andra sidan stack en rejäl svans ut. Sixten fokuserade mig med sina mandelformade pupiller och sa, när du vaknat och fått i dig kaffet kan du väl säga till. Men du brukar inte vara trevligare då, bara så du vet.
Nu hade pizza-Sixten retat upp mig. Vad gnäller du om, sa jag. Jag är väl inte otrevlig om morgnarna?!
På väg till frukost går du tyngd och från frukost går du ännu tyngre. Inte handlar det om sömn eller kyla, sa han bestämt. Har du aldrig funderat över varför jag alltid försöker ta mig upp på köksbordet?
Det är väl osten och skinkan som lockar, marmelad äter du ju inte, kontrade jag.

Sixten såg besviket på mig. Du märker inte att jag försöker hindra dig från att läsa tidingarna? Vad har människor sina ögon till? Är de någonsin kopplade till fattningsförmågan? Varför tror skulle jag annars försöka placera mig mitt på den uppslagna tidingen?
Jag replikerade, kanske för att hålla kylan borta? Tidningspapper isolerar. Därför stoppade man förresten tidningspapper i pjäxorna förr i världen.
Han lyfte förvånat på huvudet så att kartongen for upp. Har du haft tidningar i dina pjäxor? Sixten skakade på sig som för att dölja att han skrattade åt denna konstiga människa. Läser du med tårna också?
Nja. Men du, så gammmal är jag. Och det fungerade också utmärkt som isolering. Vi frös knappast alls om fötterna, inte ens i 20 minusgrader och det tack vara välstickade raggsockor och frikostigt med tidningspapper nedstoppade i skodonen som en sula.


Hm, sa Sixten och fortsatte, nej, jag behöver inte isoleras med tidningar. Jag ligger där enbart för att du inte ska bli så ledsen och vemodig eller arg och agiterad. Du kan ju inte fortsätta läsa om jag ligger tvärs över tidningen, eller hur?! Har du inte någonsin hört på dig själv? Låt mig citera: Va, är dom inte kloka. Det är bara död och elände. Nu har man delat ut rekordbonusar igen. Och kriget, detta förfärliga krig! Förbaskade nöjessidor, ingen recension över körkonserten idag heller. Fåntrattar... Han tystnade. Jag teg.

Sedan gick jag till frukostbordet och slog upp dagens tiding. Är dom inte kloka, hörde jag mig själv säga.

18 november 2010

Varför vill man inte utvärdera kyrka-stat?

Ibland undrar man om vi som varit med om samma händelse verkligen har varit det. Med om samma händelse. Kyrkans Tidning låter idag skriva lite jubileumshistoria över kyrka-statbeslutet och vad som hände sedan.

En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.

Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.

Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.

Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!

Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?

Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?

Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...

15 november 2010

Mona Sahlin och maktkampen

Att ständigt bli ifrågasatt och underkänd av en minoritet måste vara ett högt pris att betala för ledarskapet inom det stora partiet. Att spela spelet om makten inom partiet betyder att ledaren i sin tur måste ägna sig åt en kritisk utmönstringen av andra som kan tänkas utmana om makten. När spelet nått sin kulmen - då faller även de egna anhängarna sin ledare i ryggen. Skräckgenrén har fått en verklig rysare som en dag säkert kommer att berättas.

För en politisk rörelse som hyllar kollektivet och partiet måste det vara förödande när alla lägger misslyckandet i valet mest i Mona Sahlins korg. Dagen efter sockras den beska sked medicin hon just tvingats svälja. Hur kan man klara sådan kullerbyttor och krumbukter? Peka finger är inte fint fick man lära sig tidigt. Men anklagelsernas många fingrar har pekat ut ledaren och struntat i det stora ansvaret som inte är en persons utan tillhör laget, kollektivet, partiet.

Den sjukan har funnits på många håll. Några få starka personer i små inre cirklar förfogar över partiet och styr och ställer tills handlingarna en dag får verkligt allvarliga konsekvenser såsom fanflykt eller uppslitande interna strider. Ett rike som råkar i strid med sig själv har svårt att bestå. När idelogins svalnat blir också kittet mellan rörelsens människor allt svagare.

När SSU fick stöd för kravet på att få välja och vraka bland dem som nu ledde partiet var det en upprorets signal som ljöd. Och när partiledaren för några dagar sedan offentligt hudflängde Morgan Johanssons valanalys blev det kanske för mycket för alla de missnöjda kritikerna? Mona Sahlins gäng var i alla fall inte tillräckligt starkt och sammansvetsat. De många lokala maktcentra som också misslyckats att vinna politiska segrar - sådana som vanns under folkhemsbyggets tid - de behövde något eller någon att skylla på. Vem skulle pekas ut? Denna gång blev det någon. Hon heter Mona.

12 november 2010

Biktfadern Sixten

Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.

Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.

Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.

Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.

Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?

Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.

Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.

Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.

11 november 2010

Frivilliga har blivit ideella

Ordet frivillig är på väg in i kylskåpet. Numera är man ideell medarbetare eller volontär. Invändningarna mot ordet frivillig tycks handla om att de anställda också är på sina jobb frivilligt. Men det är klart att den frivilligheten är kringskuren. Där finns både starka regelverk som föreskriver närvaro och sanktioner om man inte en dag skulle känna sig villig att släntra in på kontoret. Och mödosamt framhandlade undantag då man har rätt att vara tjänstledig, ha semester eller kompensationsledighet.

Och som anställd vore det väl sorgligt om man inte var besjälad av idealitet utan bara av plikt och tvång. Medarbetare är man också, till varandra och inte bara till chefer som älskar att strö sådana förskönande ord omkring sig, särskilt när de beskriver de anställda (vänner, kamrater, medarbetare).

Volontär är ett ord som används ganska flitigt, men som på flera sätt är upptaget, t ex av Europeiska praktikantprogram för ungdomar (Youth in action, EVS) som vill göra en insats och samtidigt lära känna andra länder och sammanhang, men det hindrar inte att detta låneord kan nytjjas på fler sätt. Och de som volonterar erbjuder enligt ordlistan sina tjänster som frivilliga ( s 1082 i SAOL).

Lekman tar ansvar sa man förr, och det är inte längre gångbart. Jo, det där med ansvar, men för många uppfattas ordet lekman som ett genderord, som en könsbestämmning. Så det ordet har lagrats i språkets kylskåp.

De som nu verkar för att styra upp och organisera det frivilliga arbetet i Svenska kyrkan är framför allt Ideellt forum. En modern variant av det som en gång var mera institutionellt organiserat genom Lekmannaskolan i Sigtuna, (en skola för utbildning av lekmän för värksamhet - så stavades verksamhet tänkvärt nog förr - inom kyrkan).

Svenska kyrkans lekmannaskola tillkom på 1920-talet för att utbilda lekmän för olika uppgifter i församlingarna. Genom åren har man utbildat söndagsskollärare, barntimmeledare, medhjälpare i konfirmandarbetet, redaktörer för församlingsblad, kyrkvärdar, expeditionspersonal, informatörer med flera. Utbildning äger fortfarande rum på Ansgarsliden i Sigtuna, som tidigare hette just Svenska kyrkans lekmannaskola. Många utbildningar ges också i de olika stiften. (Från Svenska kyrkans hemsidor)

Vilka ord vi än använder är fasväxlingen mellan en kyrka med anställda och professionella medarbetar till en mera på idealitetens och frivilllighetens grund på väg. På sina håll framtvingad av ekonomisk nödvändighet. Men på många platser framvuxen ur en ideoloigisk övertygelse om att församlingar måste bäras av sina medlemmar och inte av anställda i en mångfald professioner.

Så med fri villighet kan alla vi ideella medarbetare och volontärer framgent ta ett allt större lekmannaansvar. Oavsett om vi är anställda eller inte...

09 november 2010

Hinna med bussen, eller inte

Har du på allvar funderat över döden, undrade Sixten, the cat, ihopnystad på en pågående, men för tillfället vilande, stickning. Han hade sovit en stund och just vaknat.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vänner och kamrater och andra som jag definitivt inte vet vilka de var. Men en präst, en spänstig domprost, sprang förbi mig och hann med. Han ropade att jag skulle skynda mig. Och trots att jag sprang febrilt ville benen liksom inte hjälpa mig att komma fram.
Du måste banta
, konstaterade Sixten.

Nu var jag smått irriterad. I drömmar kan man väl knappast ta sig tid att banta för att hinna med en buss man inte visste fanns förrän den dök upp? Avbryt mig inte! Bussen gick ifrån mig. och jag försökte ringa någon jag trodde var ombord med en egendomlig mobiltelefon vars knappar jag inte förstod eller kände igen! Någon svarade, men kunde inte höra mig! När jag vaknade visste jag inte om döden innebar att man blev lämnad kvar, eller om den innebar att man åkte sin väg...

Sixten suckade och sa, i mina öron låter det mer som om du missat en buss! Eller också bearbetar du fortfarande, efter många långa femtio år, att du inte blev uttagen till det där laget. Kan det handla om en årshögtid du inte fick följa med på, en utfärd du kom för sent till? Känslan av att partyt äger rum utan dig? En tjänst du inte fick? Att tro att det alltid ska handla om liv och död är en prästerlig folkkyrkoskada du ådragit dig i kalla kyrkorum. Dream on, muttrade Sixten och somnade om.

05 november 2010

En katt i himlen

Någon sa, har du hund? Och jag svarade, nej, jag har katt.
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!

Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.

Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är intressant. För min del är jag mer nyfiken på djurlivet kring kyrkan. Du vet ju att även människor, alla människor och inte bara män, framstår som djur för mig. Det blir som en djurparad när människor kommer vandrande på söndagarna. Björn, lejon, you name it. Sixten putsade morrhåren och gäspade brett.

Snart är det Allhelgonahelg, sa jag bara för att ha något att säga. Ja, svarade Sixten, och då brinner ljusen på kyrkogårdarna som i en nattlig stad. Det känner jag väl till. Men en sak har jag grunnat på. Det är inte särskilt långt mellan kyrkogård och kyrka, varför nöjer sig de flesta med att stanna vid gravarna?

Sixtens fråga var helt relevant. Varför tycker de flesta att det räcker med ett besök på kyrkogården? Kanske för att... började jag och tystnade. Jag har ingen aning. Kanske för att TV-kvällen snart börjar och Bingolotto finns och Dansbandskamp och annat viktigt. Nej, jag vet inte. Jag får nog fråga runt lite.
Gör det, sa Sixten, och när du ändå är i farten kan du ju fråga varför man inte tror att vi katter också har en plats i himmelriket. Jag tänker i alla fall inte stanna här...

04 november 2010

Köra bil utan körkort

Kyrkomötet kommenteras i dagens Kyrkans Tidning. En av tio motioner bifalls, hur kan det komma sig? Oftast beroende på att det man föreslår redan, eller nästan, har gjorts, undersökts eller utretts. Kanske kunde en reducering av antalet ledamöter i samma omfattning lösa problemet? Nio tiondelar av kyrkomötet blir hemförlovade. Alla de kvarvarande skulle snart lära känna varandra. Men det blev väldigt mycket makt för väldigt få. Och inget valsystem i världen skulle väl säkra valet av just de motionärer som lyckas få bifall på sina motioner.

Och frågorna som behandlas. Ja, tänk att det finns folkvalda präster och andra som på fullt allvar vill bryta med kristendomens grundhållning sedan kyrkans begynnelse om att dopet är förutsättningen för att dela de döptas och troendes måltid. Ett av argumenten är att det finns odöpta som redan nu tar emot nattvarden. Och människor som knappast tror som gärna delar bordets gåvor. På ett ungefär som att föreslå att eftersom många ändå kör bil utan körkort så borde vi avskaffa körkortet. Passar mig, sa Bill. Anpassning, sa Bull.

Man kan tycka att sådana frågor får det att framstå som att kyrkomötet ägnas åt alltför mycket ull och alldeles för lite verkstad, eller vad man säger nu för tiden. Eller ska det vara för mycket yta och för lite innehåll?

Men i sanningens namn, lätt är det inte att ha beslutsansvar för Svenska kyrkan på nationell nivå. Man kunde ligga sömnlös för mindre. Tur att man slipper...

03 november 2010

Sixten har svart bälte i stretching

På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.

Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.

Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.

Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?

Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?

Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!

Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.

Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.

Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?