Att fasta eller inte fasta

Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.

Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.

Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?

Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.

Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.

Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.

Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...

Askondagens kors

Igår var det Askonsdag. För många en dag vilken som helst, lik alla andra dagar. För några en speciell dag eftersom fastan inleds. Vid kvällsmässan tecknades ett kors på våra pannor. Askan som tecken för bot och sorg. Askan som påminner om att allt förgår men också om att något nytt kan uppstå.

Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!

I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.