Oj, nu tog förtroendet slut

Omvälvningarna i Kyrkans Hus i Uppsala får nu sitt tragiska efterspel. Efterhand lättar ärkebiskopen på förlåten, idag i Kyrkans Tidning, och då träder en sorglig bild fram.

Generalsekreterare Lars Friedner fattade beslut om avsked i ett personalärende gällande en avdelningschef. Det hade han inte mandat för, uppdraget fanns inte i delegationsordningarna. Men såvida han förankrat handlandet i Kyrkostyrelsens arbetsutskott kunde han avskeda. Det hade inte skett och då händer följande:
Anders Wejryd kontaktade Levi Bergström som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Om Levi var informerad måste ärkebiskopen ju som ordförande vara lojal med det. Men Levi Bergström visste heller ingenting.
– Då messade jag till Lars Friedner … jag skrev att ”detta skadar naturligtvis allvarligt vårt förtroende för dig och försvårar mina möjligheter att samarbeta med dig”. Det skrev jag den andra november, det måste ha varit fram emot fem eller sex på kvällen.

Där tar naturligtvis Lars Friedners anställning slut. Om en ärkebiskop saknar förtroende för kyrkans generalsekreterare så slutar den konflikten självklart med att ärkebiskopen vinner, avgår med segern, och generalsekreteraren får gå. Det är Wejryd mycket medveten om. I Kyrkans Tidnings intervju berättar han om den frågeställningen.
Anders Wejryd säger där: Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop. Det måste jag vara beredd på. Men allt det där var jag trygg med. Nej, jag känner mig faktiskt inte pressad...

Det kan man förstå eftersom ärkebiskopen är vald av representanter för alla stift med stiftsstyrelser och domkapitel. Ärkebiskopen kan inte avsättas av kyrkostyrelsen eller dess arbetsutskott, de förfogar inte över ärkebiskopen som vore det en tjänsteman, så strängt taget är uppdraget inte beroende av ledamöternas förtroende, även om det säkert underlättar. Det är biskopsmötet som har kontinuerlig och kollegial tillsyn. Frågan om behörighet för biskopar att utöva kyrkans vigningstjänt (och därmed fortsätta som biskop) prövas av Svenska kyrkans Ansvarsnämnd för biskopar. I sin verksamhetsberättelse för år 2009 citerar man bland annat ur dåvarande Centralstyrelsens (1999) skrivelse om Ansvarsnämnden följande: Ansvarsnämndens självständiga ställning innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena ska hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av Ansvarsnämndens verksamhet...

Det hade funnits ett missnöje bland förtroendevalda över den bristande förankringen av beslut, säger ärkebiskopen. Men då hade han inte tyckt att saken var så allvarlig. Betraktar man detta utifrån är det enkelt att känna igen den vanliga dragkampen mellan styrning och ledning. Om sådant brukar man tala för att upprätthålla förtroendet. Och när det inte går längre löser man det mera smidigt och elegant än här. Om sådana förtroendediskussioner ägt rum, så kan de inte ha handlat om stor kris eller om att förtroendet var på upphällning. Lars Friedner har ju varit generalsekreterare för Svenska kyrkan under många år. Och det som skett här kände ärkebiskopen inte igen som typiskt för generalsekreteraren. Men - vid detta tillfälle tar plötsligt allt slut. Nu saknas förtroende!

Av tidningsartikeln framgår inte om ärkebiskopen och arbetsutskottet hade, om de fått chansen, beslutat på något annat sätt. Frågan i grunden är ju om beslutet var riktigt? Och en fungerande tjänsteman tar naturligtvis om han finner sig nödd och tvungen till aktioner utan att alltid ha konsulterat sin styrelse, men ska då göra det för att fullfölja de intentioner man vanligtvis arbetat utifrån. Av utvecklingen att döma hade generalsekreteraren och arbetsutskottet samma inställning i grundfrågan, dvs att den aktuella avdelningschefen måste sluta.

När detta sätt att lösa konfliker mellan styrning och ledning används av Svenska kyrkans nationella ledning är det allvarligt. Man kan gott säga att man i ett slag förändrar normen. Nu är det pengar som löser åsiktskillnader och konflikter. Mycket pengar. Mångmiljonbelopp.

Dessutom: Ett mångårigt förtroende kan sägas upp med hjälp av ett SMS. Nu blir det mycket enklare att på andra nivåer i kyrkan säga: oj, nu tog förtroendet slut, goodbye!

Biskopar mot girighet

De anglikanska ärkebiskoparna i Canterbury och York kritiserar kapitalismen och den fantastiska girighet som orsakat och fördjupat den nuvarande ekonomiska krisen. Dr Rowan Williams, ärkebiskopen i Canterbury, sa This crisis exposes the element of basic unreality in the situation: the truth that almost unimaginable wealth has been generated by equally unimaginable levels of fiction, paper transactions with no concrete outcome beyond profit for traders."

He went on to suggest that "the Emperor's new clothes" had been revealed, and now was the time to regulate and scrutinise the market as the risk to society from the market's instability was otherwise too great.

Detta kan man läsa i en kyrklig tidning, Church Times, som kan vara bra att känna till. Tidningen har en lång historia som oberoende anglikansk tidning.

Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.

Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.

I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.