Ska Du inte ha lite mer av maten? Ja tack, säger jag högt och ljudligt men tänker febrilt att jag inte borde. Istället vore det klokt och förnuftigt att säga nej. Så jag hör mig själv säga: Ja tack det skall jag nog inte! Sådant skall ert tal vara att ja är nej?

Den som blir bjuden får ofta svårt att tacka nej. Inte vill man såra, vara otacksam. Människor har ansträngt sig. Gästfriheten är frikostig - men det betyder inte att man måste äta av allt som bjuds.

Tvehågsen och obestämd landar jag till slut ändå i att avstå. Jag borde ha låtit bli redan förra portionen. Inte för att jag är födoämnesfakir utan för att det helt enkelt vore nyttigare för kroppen att avstå. Oftast avstår jag dessvärre från att låta bli att ta mer. Nederlag!

Får våra barn och ungdomar verkligen allt de pekar på? Får de önskningarna uppfyllda utan att behöva vänta? Omedelbar tillfredsställelse är förödande i längden. Många ungdomar får förstås inte alls det de pekar på – men fler får mer än de behöver, mer än vad som är nyttigt, och snabbare än vad som är bra för dem. Längtan avskaffas på det sättet. Och somliga får som framgångsrika vuxna så mycket att hur de än anstränger sig kan de inte förbruka det som väller in. De skulle kunna köpa Skåne eller Gotland utan att det märktes på kontot. Vi borde skicka Lutherhjälpens postgiro 90 02 56 - 9 till dessa inkomst- och egendomsgiganter.

Vi har idag svårt att skilja på vad vi verkligen behöver för livets skull och vad som mest är lust och nöje. Och glädjen i att avstå för andra går så lätt förlorad. Fastan i bokstavlig mening avstår de flesta i Svenska kyrkan från, men följer den som en del av kyrkoåret.

Det lär finnas de som lever sig in i fastan och aktivt och medvetet avstår för andras skull. Många anser att det är märkligt! De flesta moderna människor har lämnat den religiösa fastan bakom sig. Andra visste inte ens om att den fanns i västvärldens kristendom. Och de har förlorat och tappat bort fastan som ett sätt att leva, en handling att utföra, en väg att närma sig Gud. De har knappast hört talas om att det i det enkla finns fullhet, och i det avskalade stor rikedom, andra rikedomar än de man kan handla för.

Fastan i Svenska kyrkan innebär insamlingstid för Lutherhjälpen (http://lutherhjalpen.svenskakyrkan.se/2007/start/). Våra materiella tillgångar kan delas och vår andliga medvetenhet ökas under fastetiden. Årets fasta kan leda till genomgripande förändring. För oss själva och för andra genom att vi till exempel avstår böcker, cd-skivor, tidningar, godis, mat och extranöjen…Inte för att vinna berömmelse på någon exotisk Robinson-ö där fastan är tvångsmässig, bristen på mat bestämmer. Vi ska göra det för att vi mår bra av att avstå, att vänta och längta. Ännu viktigare är att vi, om än för en kort stund, kan ana de villkor världens fattiga lever under, de som inte har något val.

Fasta ska vi göra i samhörighet med medmänniskor som varje dag tvingas och måste leva just så – som saknar det mesta vi tar för givet - det ger också oss själva något värdefullt. Vår inre människa stärks. Och vår solidaritet ökar när vi skänker värdet av det vi avstår (och dubbelt eller flerdubbelt mer) till Lutherhjälpen.

Se fastan som ett gensvar på Guds kärlek till oss. När vi avstår kan vi fästa vår uppmärksamhet på Kristus som avstod från allt och gav sitt liv för att vi skulle leva. Att dela andras villkor om så bara för en kort tid ökar vår medvetenhet och fördjupar det medmänskliga hos oss. På så sätt landar fastans avstående i påskens ja och uppståndelsens glädje!

Andra bloggar om: Lutherhjälpen, fasta, Svenska kyrkan, mat, kyrkoåret