Koltrastarna sjunger om våren. Nu har de satt igång. Så ljuvligt, sa arbetskamraterna. De bor där koltrasten inte hörs drilla. Före fem är lagom ljuvligt, kontrade våningen ovanför kontoret. Där hör man skönsjungande mästersångare med gul näbb. Snart kommer måsen och bygger bo på taket, suckade samma granne. Sjöfåglarna vaknar före tre och skränar. De vaknar tidigt eftersom de brukar hänga på fiskebåtarna. Så måste de väcka sin sjusovande unge så att ungfågeln vaknar i tid för att en dag kunna följa efter fiskebåtarna.

Veckorna innan måsföräldrarna knuffar ner den duniga bollen från taket är mardrömslika. Konstant sömnbrist. Och morgontidningarna dyker upp sent, så där halv sju. Tankarna bara mal. Suck!

Blir det bättre då med ungen ur boet? Nej knappast. De äldre tutar lika ivrigt och alltid okristligt tidigt. Då är det livsfarligt att röra sig på gården. Där struttar dunbollen omkring helt utan flygförmåga. Den är orädd och störtar fram mot varje person som kommer gående i förhoppningen att få någon halvsmält insekt. Måsföräldrar är överbeskyddande och attackerar alla som rör sig i området. Tur att det finns tjocka portföljer att skydda huvudet med. Och unga ben att springa med. Värre är det för tanterna vid kyrkkaffet. De får röra sig i flock för att hålla stånd mot lufträderna.

Fiskmåsar ska väl inte bo i staden? Nej det ska de inte, men de fyra kilometrarna bort till Hjälmaren gör taken häromkring till strandnära tomter. Lagom undanskymt. Och på taket finns inga fiender. Måste det verkligen vara på det sättet kan man undra? Förresten har måsarna inte kommit än. Nej men vi tänker mycket på dem i husen här just nu. Vad ska man annars fundera på från klockan tre på morgonen, nu när vintern har upphört och koltrastarna sjunger. Sådan är vår vår.

Andra bloggar om: vår, vårtecken, måsar, koltrast