Världen är inte som man tror, förklarar storebror Olle. Han har börjat läsa kemi och fysik och vet strålande hemligheter om verklighetens innersta natur. Att allting bara består av små runda kulor med krokar på. Atomer och molekyler heter dessa osynliga små legobitar. De syns inte ens i Olles mikroskop. Det är svårt att tänka att det hårstrå som vi nyss har kikat på kan innehålla ännu mindre saker som inte ens syns.

I Olles mikroskop blir ett hårstrå tjockt som en timmerstock med bark och allt. När han är på gott humör kan man rent av få flytta mikroskopet till ett annat rum. Vi spottar på glas och tittar, vi skär sönder gurka och tomat, vi pulvriserar sockerbitar, vi kollar damm och skär oss i fingret – allt för upptäcktsresans skull, in i den lilla världen.

Världen är inte som man tror, säger Olle, så man tror att han vet allt. Han påstår att man med tankens kraft, och så gör han en paus och säger allvarligt tankens kraft en gång till. Med den kan man flytta skåp och få tallrikar att falla ner från hyllor och ut ur skåp. Det går inte, säger jag som tidigt invänder mot alla som vet något som inte jag vet. Så kan man inte göra, slår jag fast men har i hemlighet redan börjat planera vad denna tankens kraft skall användas till.

Jag skall ligga på min säng och behöver inte gå och hämta några serietidningar. Genom luften skall Greven av Montechristo komma svävande. Jag skall med andlig kraft flytta ett glas saft från köket till sovrummet. Glaset skall susa fram genom luftrummet och den röda saften skall skvalpa lagom läskande. Men öppna kylskåpet med tankens kraft och hämta is ur kylfacket – nej där går nog gränsen.

Men vårt sovrum kommer aldrig mer att kallas för barnkammare. Nu när jag har lärt känna hemligheten. Världen är inte längre som man tror. Jag övar mig på en pelargon som står lite trögt och sover i ett fönster. Ilsket stirrar jag på den som om kraften ökar med hur starkt jag tittar. Koncentration är för mig rynkad panna och ett envist mumlande inom: flytta på dig din skräpiga pelargon. Flytta på dig din lata skräpiga pelargon. Man väcker den genom att tänka något elakt om den. Flytta på dig din galna skrikiga blomkruka. Den lutar sig lojt tillbaka i sin vällustigt avkopplade ställning och rör inte ett blad.

Flytta på dig din…börjar jag igen. Då bestämmer sig blomman för att här kan man inte stå och bli okvädad och utskämd. Med en ljudlig smäll kastar den sig mot mig och jag hinner knappt ducka. Kall, skräckslagen, stel som torkat gips stirrar jag ut genom det nu öppna fönstret. Jag har inte bara flyttat pelargonen – jag har öppnat fönstret!

Avlägset hör jag en röst, envis och ihärdig. Den upprepar sig gång på gång. Vad håller ni egentligen på med? Hallå, vad håller ni på med, säger rösten och låter som en typisk föräldraröst. Pappa stormar in i rummet och jag se på honom som om det under som just inträffat verkligen har hänt. Vilken kraft, vilken fart. En skruttig pelargon i överljudsfart. Vilken förmåga att flytta föremål. Vilken fantastisk förmåga Gud har gett mig.

Min föräldrar talar mig tillrätta under flera dagar. Du måste förstå hur det gått till säger de och jag får användning för den skeptiska förmåga jag just slutat använda. Har jag sett något så vet jag nog vad jag varit med om. Ni var ju inte här, eller hur. De tror verkligen på att ett korsdrag av kraftig art har uppstått när pappa öppnade ytterdörren och fönstret som inte var ordentligt reglat har farit upp. Korsdraget är förklaringen. En så tråkig och alldaglig orsak kan man ju bara inte tro på. Att fönstret knuffat iväg pelargonen? Jag har ju satt fart på den som man skjuter bort fientliga klot i krocket!

Bortförklaringar! Blomman drogs till mig med den styrka min förmåga besitter. I flera dagar irrar jag runt på stan och puttar bort hattar för folk, får deras cyklar att fara omkull och bara för att roa mig vänder jag ut och in på flera paraplyn. Tankekraft, snacka om tankekraft. Världen är verkligen inte som jag trott.

Men det finns gränser. När Sören, en tuff och stark klasskamrat, tänker slå mig blundar jag karskt och hindrar honom att slå mig i ansiktet. Att han träffar mig på örat så blodet stänker är en missräkning – men näsan och hakan klarade sig.

Familjen Boberg håller med om jag måste ha fått en stark förmåga. Moster Boberg lever i domkyrkans skugga. Hon bjuder mig och min kamrat Barbro på kaffe. Vi sitter i hennes kök och hon lär oss att man skall spotta tre gånger på en sockerbit och sedan lägga den på fönsterbrädan. Då blir vi inte med barn. Hennes huskur hjälper. Barbro och jag blir inte med barn. Vi är nio år gamla och tycker det vore förskräckligt att få barn.

Mostern läser horoskop om Lejon, Zodiaker och Tvillingar. Hon spottar över axeln när en svart katt närmar sig och drömmer om lotterivinster och att den ende skall komma och överallt skall bara finnas lycklig kärlek. Nycklarna läggs aldrig på bordet och tappar hon bestick dukas genast några extra platser för säkerhets skull - objudna gäster är på väg.

Hennes kaffe smakar pyton. Tjärsvart kokaffe som lämnar rena gröten i botten av koppen. Hon spår i kaffesump och utlovar lycka och långt liv. Det har ju redan handens livslinje bekräftat. Barbro och jag skall kanske gifta oss innan sommaren är över. Som om det inte räckte plockar hon fram korten och spår oss. Du har kraften, säger hon häpet till mig. Berätta om den där blomkrukan en gång till, ber hon medan hon eftertänksamt betraktar korten.

Så här gick det till… Min historia har blivit allt bättre eftersom dagarna gått. Det kan man inte heller tro eftersom jag är sanningsenlig och trovärdig. Bland storebrors klasskamrater har ryktet spridit sig att jag med tankens kraft prickat hans huvud med en fullvuxen pelargon. Han har ju synts med stora plåster i huvudet. Att det berott på en omkullåkning med en blå cykel av märket Fram vet de ju inte. De vet inte heller att det var jag som tänkte: nu kör han omkull och så gjorde han det. Det måste betyda något att det var en pelargon, säger mostern. Det måste betyda något.

Innan vi går får vi lära oss att klistra frimärken så att man sänder hemliga meddelanden till adressaten. Då kan man skriva brev fyllda av förolämpningar men genom att ha knixat frimärket på ett visst sätt så betyder det alldeles motsatta. Mostern påverkar mig. Jag spottar efter stegar och säger fy, fy, fy till svarta katter. Kyrkogården undviker jag. Man vet aldrig vad förmågan kan ställa till med.

Det måste betyda något att det var en pelargon, säger jag allvarligt till mina klasskamrater. Min förmåga får sig en knäck när bror Olle en dag kommer hem och säger att världen alls inte är som man tror. Jag håller med, men då säger han att det här med att andens kraft kan flytta saker, det är bara båg. Ingen har någonsin bevisat att det går, att man kan. Kanske är det så att världen bara är en tanke eller ett slags dröm. Så länge som den tänks finns vi, men om den som tänker oss skulle sluta så vips och plupp finns vi inte mer.

Detta hemska hot om snabb utplåning omvänder mig. Det här är ju värre än att solen en dag skall slockna. Nu kan det gå fort. Förmågan att flytta saker får nog sparas. Om mista lilla tecken visar sig, om tanken som gör att jorden finns upphör – då måste jag med min förmåga flytta den till någon som kan fortsätta tänka oss alla. Så får det bli. Det är nog en krävande uppgift så jag gör bäst i att spara min förmåga. Nu flyttar jag bara Pelles tandborstar ner i papperskorgen, badkaret eller toaletten. Det kräver inte så mycket andlig kraft, sånt där. Det är bara att knipa ihop tummen och pekfingret runt tandborsten. Sedan går det liksom av sig självt.

Andra bloggar om: Klärvoajans, tankekraft, horoskop, spådom