EFS sätts åt

Marginalisering tycks vara stridsropet för beslutsfattare inom Svenska kyrkan. Ofta illa dolt bakom tankar på stora lösningar med övertalande godord som samordning, rationell, enhet. Nu senast är det EFS och Johannelunds teologiska högskola som får känna på hur det är att förlora möjligheter att ge sitt bidrag till helheten.


Johannelund får inte längre leverera det sista året i prästutbildningen. Där ska kontrollen öka och lusten att inordna alla i ett och samma mönster blir allt tydligare. Inger Gustafsson, ordförande i utbildningsnämnden, hytter med fingret åt biskoparna genom att hävda att de inte kan förhandla med EFS om undantag. Men konsekvensen av beslutet för relationerna med EFS frisvär hon sig och nämnden ansvar för. Att vårda de relationerna faller på kyrkostyrelsen och biskoparna.

Vill man förvandla EFS till en kyrkokritisk rörelse har man börjat bra genom att begränsa Johannelunds möjligheter att påverka vilka präster kyrkan skall ha. När även EFS sätts åt sitter mångfalden allt trängre!

Jairi dotter



Efterapare till Gustave Doré? Många har sällat sig till raden av konstnärer och illustratörer som velat levandegöra bibelns berättelser. Här är ännu en bild ur den lilla samling som jag råkar ha hemma. Inte alldeles oävet komponerat.

Särskilt stiliga är de eleganta vecken på klädesplaggen. De är emellertid så många att effekten blir en onödig koncentration på textilierna, på draperierna och klädedräkterna och deras fall. Effektsökeri skulle vi nog kalla denna mångfald om de skulle återfinnas i modern bildkonst. Samtidigt finns det en oemotståndlig laddning och spänning i bilden mellan Jesus och den unga uppväckta kvinnan. Lägg därtill de spända ansiktsuttrycken hos de olika personerna i sällskapet. Koncentration och allvarlig förväntan är vad jag ser. Samt en oförmåga att helt ta in och förstå vad som sker.

Skulle någon känna igen bilden ,konstnären etc är jag fortsatt nyfiken...

Jag hade knappt publicerat detta blogginlägg förrän jag fann just denna bild på en annan webb-sida. Där uppgavs att konstnären hette Schnorr von Carolsfeld! Mycket riktigt. Snart hade jag grävt fram en bok ur mina egna hyllor: Den heliga skrift i 64 färgbilder efter Schnorr von Caroldsfeld med tetxer av Samuel Spörri. Boken var översatt till svenska av C.G. Hjelm och utgiven av Solförlaget i Örebro! Small world. Men kvar är mina frågor om planschernas tillkomst och användning.

Liv och uppståndelse

Liv och uppståndelse. Kan förstås som oväsen och konflikt som väcker uppseende. Inte alldeles ovanligt ens i Svenska kyrkan. Buller och bång runt meningsmotsättningar. Har vi hört och sett. Uppslitande strid och söndertrasade relationer. Till förfång för förkunnelsen av evangeliet och ett underminerande av kyrkans trovärdighet.

Liv och uppståndelse - centrala kännetecken i en församling där tron är väl förankrad och Påskdagens seger över synd och död firas och görs närvarande.

Ibland undrar jag - kan man få liv utan uppståndelse? Eller liv och uppståndelse enbart i den ena betydelsen utan den andra?

Liv i församlingarna

Redan i september blir det val. Kyrkoval. Ganska tyst är det. Bortsett från debatten om socialdemokraternas aktiviteter "under radarn". Partifolket ska mobiliseras! Ännu roligare vore det om partifolket aktiverades! Från många olika partier. I kyrkan.

Det måste anses ännu viktigare. Att människor ansluter till och tar emot tron. Än att de röstar på sitt sekulära parti. Även partierna som vill vara engagerade i kyrkan har ett ansvar att se till så att det finns liv i församlingarna. Utan ett levande centrum i Svenska kyrkan förstelnar församlingarna. Blir den helt ihålig. Så därför bör nomineringsgrupperna och alla vi andra mana folket "under radarn" att bli gudstjänstdeltagare, bibelläsare, bedjare, lärjungar..!

Missionsbefallningen kan inte gärna ha gällt några andra. Ingen kan ducka och få det till att uppgiften att vittna och undervisa enbart är prästernas eller de anställdas kallelse.

Det blev liv i Danmark när en församling sökte en troende präst. Här blir det liv om vi söker tro bland kyrkans egna medlemmmar! Just det, liv i församlingarna!

Här kommer ett nytt stycke. Som är tillagt i efterhand. Så flinkt fungerar bloggarnas värld. Att man kan ändra, lägga till och stå i! Någon sa till mig att det är dumt att reta dem som har ett politiskt engagemang i kyrkan. Du borde sluta peta med käppen i myrstacken! Du får bara en massa politiskt engagerade människor emot dig. Särskilt om de själva är aktivt engagerade i kyrkans inre liv. Då känner de sig bara utpekade och underkända.

Så kan man säkerligen reagera. Så tänkte i alla fall den personen, som fortfarande hoppas att alla ska vilja vara kyrka, vara vänner med dem som tänker på något annat sätt och samverka med sina politiska, och märkligt nog teologiska, motståndare... Jag tillhör dock dem som genom åren blivit allt mer desillisionerade.

Men om det problem vi talar om är helt konkret? Inte något allmänt om välvilja till kyrkan, gillande av det finns en kyrka (på avstånd), inte en massa ord. Utan en enkel fråga om man faktiskt finns med i kyrkans gudstjänstliv och dess liv i vardagen? Då kan man inte gärna låtsas som om det handlade om något annat. Och är det inte ett problem med de vikande siffrorna på många håll? Särskilt viktigt är förtroendevaldas och anställdas vilja att själva vara med.

En organisation eller en kyrka där medlemmarna inte delar de centrala värdena, i vårt fall den kristna tron, befinner sig hur vänligt och fagert man än må uttrycka sig - i kris. Då kan ingen enda av oss, rimligen inte heller organisationer eller personer som vill leda och styra, vända ryggen till...

Skolplansch?

En bibelillustration: Jesu dop. Johannes döparen har redan fått ett kors att bära. Han döper med hjälp av ett snäckskal och vattenbegjuter Jesu huvud. De flesta föreställer sig väl annars Jesu dop som en fullständig nedsänkning i floden Jordans vatten.

Även detta tryck är från 1800-talet och frågorna kvarstår - för vilket syfte skapades dessa bilder? Vem var konstnären? Ser vi dåtidens skolplanscher när vi betraktar denna och liknande bilder? Idag skulle en sådan bild knappast bana sig väg in i skolan. Den skulle nog uppfattas som proklamerande och religiös. Förresten är väl planschernas tid förbi. Eller...

Bibeltryck - för vem då?

Ett gammalt bibeltryck från Abr. Lundquist & Co tryckeri i Stockholm. Framställt någon gång under 1800-talet på mjukt och fibermättat papper (nästan mjuk kartong) Berättelsen om kopparormen återfinns, som alla minns (!) i 4 Mosebok 21:4-9.

Nu undrar jag om någon kan tänkas veta mer om detta och liknande tryck - det finns en hel serie bibelbilder. Vem ville ha dem? För vilket ändamål? Någon verklig söndagsskolrörelse kan knappast ha varit så utbredd. Är detta undervisningsmaterial? För folkskolans kristendomsundervisning? Eller hjälpmedel i konfirmationsundervisningen? Någon som vet?

Kristet forum blir returpapper

Att det får rum så mycket i en källare! På hyllor, i lådor och kartonger. Packade just upp ett antal nummer av tidningen Kommentar. Som jag läste flitigt i början på 70-talet. I några tidskriftssamlare återfanns, inte riktigt kompletta, de tre första årgångarna av Folket i bild, Kulturfront, från samma decennium. Tidningen började utkomma 1972. Vad gör man? Bläddrar nostalgiskt? Inser att det var då det. Andra decennier har både kommit och gått. Nu är nu och det finns inte längre rum i mina hyllor och lådor för allt det gamla.

Detsamma gäller böckerna. Vem läser Harvey Cox nu för tiden? Vet ens alla i min generation något om författaren till Secular City? Eller läste de och samtalade de någonsin om biskop John A.T. Robinsons debattbok Honest to God? Boken som gav upphov till en massiv, omskakande och uppslitande debatt om gudsbild och teism. Så genomgripande att bokförlaget fick ge ut en särskild bok: The Honest to God debate.

Alla mina gamla nummer av Kristet forum har också blivit reducerade till det material de trycktes på. Som returpapper fick de därför dyka ner i pappersinsamlingen. Några år satt jag i redaktionen för denna celebra tidskrift. Med den erfarenheten i meritlistan fick jag sedemera som studentpräst faktiskt bli ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige. Ett endaste år blev det. Ett ganska sorgligt år.

Rörelsen fonder hade använts till löpnade utgifter- så framtiden var långt ifrån säkrad. Snarare allvarligt hotad. Min uppgift blev att säga nej till nästan allt. Inga gruppresor till internationella konferenser. Nej, nej och åter nej. På så sätt sparade vi ihop en slant som tryggade framtiden. Därför var det riktigt orättvist och helkorkat när en av spenderarna vid något jubileum benämnde oss, som kom efter Martin Lind i rörelsens ledning, som "kamrerssjälarna". Här ett citat ur häftet Kriss 20 år som gavs ut 1991: I KRISS skedde vid den här tiden en generationsväxling som förde en ny tids "kamrerssjälar" till makten. Nu gällde inte längre visioner och utopier, utan att få ekonomin att gå ihop. "Förvaltarna" tog över efter visionärerna. Min kommentar: otack är världens lön.

Min mentala hälsa for riktigt illa det året. Numera glömt och överstruket. Åtminstone glömt när studentrörelsens historia beskrivs. Vår styrelse strävade hårt. Med stor möda blev det till sist ordning och reda. Särskilt synd var det om kassören som fick slita hund och än värre. Hon gjorde storverk. Tur för studentrörelsen att några av oss insåg att utan sunda finanser havererar alla organisationer. Därmed klarade KRISS sin verksamhet ännu ett antal år...

Idealisterna och bohemerna framstod som särskilt radikala. Vad brydde de sig? Pengar var världsliga bekymmer för dem. Om detta kan jag berätta. Ty jag var där och hejdade den hotande utarmningen. Sådant stiger upp i minnet när jag idag, helt utan sentimentalitet, matar ner nummer efter nummer i tidningscontainern.

Innan vi går och lägger oss

Ord spelar oss spratt. Vi vet knappast ens vad vi har sagt. Eller hur vi tänkt. Många av oss säger man och menar jag! Man borde verkligen göra något betyder att jag borde göra det.

I kyrkan säger vi vi. Åtminstone gör jag det. Ett inkluderande vi. Jag tar och får stöd och hjälp, särskilt i min predikan, av att tillhöra gemenskapen, församlingen. Vi kommer ihåg vad Jesus sagt, vi minns vad lärjungarna gjorde, vi vet vad vi bör göra...vi istället för jag eller du. Det händer att jag läser mina avhållna (!) predikningar och inser hur svårt detta med pronomen är. Många vi:n är det. Istället för att nyttja flera: jag, han, hon, den, det, vi ni och det!

Värst är det väl för de arma partiledarna som istället för att säga partiet eller rörelsen ofta undslipper sig ett jag. Ivrigt påhejade av reportrar och annat mediafolk som sällan eller aldrig frågar om de verkligen menar jag. Menar du inte vi? Oss? Eller partiet? Som om de personifierade hela det sammanhang som de leder. Så blir också ofta ärkebiskopen Svenska kyrkan. Den stackaren. Och Reinfeld både regeringen och Sverige. Liksom kungen ibland kan aspirera på, eller bli liktydig med, det senare sammanhanget.

Men det händer att människor blir fanatiska fiender till oklarheterna. Det får helt enkelt inte finnas vi och dom. Det är förtryckande. Utanförskapsskapande. Utdefinierande. Stigmatiserande rent av. Sägs det. Eftertryckligt. Emfatiskt. Det finns bara ett vi. Eftersom alla ska med. Men vart alla ska med verkar oklart. Själv gillar jag dom. Därför behövs dom. Dom andra. Så att jag får lite pejl på vem jag är. Därför tänker jag som tillhör vi fortsätta att använda dom. Det är nämligen både sunt och mänskligt att försöka arbeta med olika typer av gränser. All gränslöshet är nämligen inte av godo... Ibland behöver jag helt enkelt bara få vara mig själv. Så får de andra vara. Sig själva. Det dom är. Eller dem dom är.

Dessutom måste man inte gilla dom. Dom andra. Som har tillhåll. Där är de faktiskt inte alls förtjusta i andra. Har jag läst. Och förstått. Som inte tillhör deras vi. Som inte är jättelika dom. De ska helst fara och flyga. Sin väg. Dom andra. Tycks tyckarna, seglorianerna, tycka.

Nu borde någon avrunda det här inlägget. Han som sitter vid tanghetbordet till exempel. Denne borde konstatera att: detta har man skrivit om aftonen. Innan vi går och lägger oss. Allihop!

Snö och verklighet

Snön har fallit hela dagen. Nästan som för att dölja en mera frånstötande och smutsig verklighet. Nu är allt vitt, rent. Som vore tingens yta lysande. Det är som om stjärnorna landat. Det gnistrar och blänker. Men ändå vet vi - när snön smälter kommer lort, grus och sand åter fram.

Idén om den framtida kyrkans organisation är som snön på jorden. Så en dag, innan snösmältningen, kommer plogarna. De är osentimentala. Brutala. Röjer undan så ingen ska halka på det blanka och vackra. Ibland. Bara ibland. Är det som skrapats fram om möjligt ännu vackrare. Skönare!

Bön: Må kyrkans allra grannaste, fagraste och mest skinande yta motsvara och återspegla den dolda verklighetens sanna väsen!

Småsint eller knipslug?

I lunchrummet, under kafferasten, kom frågan: du har väl en sån där blogg, eller hur? En undran som ligger nära påståendet genom sin finurliga knorr – eller hur. Det var svårt att förneka att jag hade en blogg. Dessutom en till. Ännu en och någon till. Följaktligen nickade jag i samförstånd. Jag har en sån där blogg. Frågaren fortsatte. Vad är det nu den heter... vardaglig? Eller varsam?

Då tänkte jag i mitt stillsamma sinne att även om den inte hette just så, nog var den nog ganska varsam och rätt alldaglig, vardaglig. Både och alltså. Svarade uppriktigt att den råkar heta stillsam. Sedan sex år. Berättade instruktivt, för den omedvetne, att bloggen handlade om ditt och datt i en salig (?) blandning. Stort och smått, huller om buller.

Vilka bra namn på en blogg förresten. Man kanske skulle hitta nya ord och uttryck som rubrik på bloggen? Men de är nog upptagna: Både och, Ditt och datt, Stort och smått, Huller om buller.

Om du startade en blogg, kontrade jag, vilket adjektiv skulle du använda? Eller adverb. Nu utbröt en diskussion runt bordet om svensk språklära. Efter det att någon med mobilens hjälp slagit upp vad adjektiv och adverb kunde tänkas vara, började alla möjliga ord ur olika ordklasser att hagla. Alla var inte underfundiga. Eller vänliga. Namnet ska avspegla innehållet. Då passar namn som småsint eller snarstucken.

Knipslug, sa någon vid bordshörnet och det replikerades omedelbart av andra att aldrig hade det ordet använts i deras närvaro. Har det med knivar att göra eller med att man listigt och beräknande kniper igen? Ny mobilsökning.

Min tur hade kommit: Inget hindrar att obekanta eller sällan nyttjade ord används. Man kanske kan lära sig något av bloggläsande? Men vill man antyda kyrkokritik vad skulle bloggen heta då? I pastoratet, sa någon och fnissade. Förslagen regnade fram: Försmalingen, det står det ju ibland på kuverten till pastorsexpeditionen.
Svenska kryckan! Galen tupp.
På gröna ängar med ett frågetecken. Nej, det blir för inskränkt.
Protestanterna?
Större öppenhet skulle jag vilja ha, ropade en av kaffedrickarna för att höras. Han hytte med ena handen så livligt att det skvätte ur koppen i den andra. Han fick verkligen höja rösten än mer, eftersom det nu diskuterades ganska livligt.

Så jag tog upp tråden: en blogg för att höras, det vore något. Stridsropet nummer två? Dagens härold? Hörluren? Hör upp! Då tystnade samtalet och alla vände sig genast mot mig. Som om jag hade något på hjärtat. En kort sekund försökte jag komma på något roligt. Och visst gjorde jag det. Kom på något roligt. Dags att jobba, sa jag och reste mig.

Att lägga av och tappa lust

Långt före sin pensionering la hon av. Han tappade lust och ork mer än ett halvår innan pensioneringen. Ord som ofta blivit sagda. Jag har hört dem. Andra har citerat motsvarande iakttagelser och påståenden. Egna och andras.

Nog kan det tänkas att synpunkterna är ett sätt att mentalt förebereda och rationalisera händelsen när någon som varje arbetsdag mött sina arbetskamrater en dag med nödvändighet kommer att utebli. I bästa fall också saknas och fattas. Konsten att förbereda sig för uttåget från arbetsplatsen är ganska outvecklad både för dem som ska fortsätta och för den som pensioneras.

För min egen del har jag märkt hur det finns en naturlig spärr som slår till, En broms som för andra kan te sig som ointresse, trötthet och vikande arbetslust. Ingen har berört den i förväg. Ingen har kommenterat den. Istället tycks vi alla ha nöjt oss med tanken att människor pensioneras mätta på arbete. Vi har fått för oss att de helt enkelt en tid före arbetslivets slut la av.

Spärren och bromsen heter tid. Den slår till oväntat i början. Ganska obarmhärtigt. Det kan vara vid utvärderingen av julens helger, konserter, gudstjänster och arrangemang som vi i församlingen genomfört. Vi diskuterar livligt vad som ska förbättras inför nästa jul. Vad som måste säkras och vad som behöver utvecklas och tänkas igenom i god tid före helgerna. Åsikterna stiger ner från hjärnan och luftpelaren höjer sig upp mot struphuvudet för att påstå vad som ska göras. Då slår spärren till. Det är ju inte jag som ska ta det ansvaret. De andra kommer att bära detta. Visst kan jag ge en synpunkt, men det vore förmätet att på samma sätt som tidigare år vara frikostig med reflektionerna. Inte längre är det vi och jag som ska minnas och göra det som ska göras - utan dom, mina nuvarande arbetskamrater, de som snart i mitt liv ska förvandlas till forna.

Snart sagt varje ämne som tas upp har trådar in i det framtida arbetet, det som för min del ligger utanför mitt arbetslivs box. Jag tiger inte alldeles, men blir mera distanserad. På väg att byta ett innanför mot ett utanför. I det finns det en portion tillfredsställelse över allt som påtagligt varit och blev. Och vemod och förtida saknad. Att jag aldrig förstod att det är så det fungerar. När tiden och stunden närmar sig. Löper uppgiften vidare, bortom och förbi. Det borde inte ha varit alltför svårt att räkna ut.

En hel del energi går också åt för uppdraget att lämna över. Ge vidare. Det är inte bara att släcka lyset och lämna rummet. Överflödsinformationen, den som skrivbordet dignat under, ska ha röjts. Det värdefulla och hållbara ska ha vaskats fram som guld och måste anförtros åt andra. Vem behöver veta vad? Vem ska till att börja med ta ansvar så att uppgifterna inte tappas bort?

Samtidigt gäller det att stå på, ända in i kaklet. En metafor från simtävlingarnas värld. Som handlar om att inte ge upp innan loppet är över. Att verkligen hålla på tills arbetsdagen är över. Det är vad jag gör nu... Håller på.

Retrospektivt perspektiv

Första föredraget avhållet. Nej, inte premiären för föredragshållande – utan det första retrospektiva anförandet. Sett med mina ögon, ur mitt perspektiv. Subjektivt ocg förhoppningsvis ganska personligt. Utan att vara för närgånget. Inför ett gäng volontärer i Sjukhuskyrkan i Örebro fick jag blicka tillbaka: Min tid i Olaus Petri församling. En kort historia stort sett, men den längsta fasta uppgiften i en och samma församling under min tid som präst (prästvigd 1975 i december).


Efter en omväxlande och utvecklande tid som chefredaktör på Kyrkans tidning blev jag installerad som kyrkoherde 1999. Och pensionen inträffar i sommar. Vilka omvälvande år i Svenska kyrkan! Den stora reformen kyrka – stat, från välsignelse av ingånget partnerskap i själavården till att juridiskt ombesörja samkönad vigsel. Dit hör även omvandlingen av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission samt processen fram till beslut om att avskaffa av de gamla samfälligheterna. Detta sista som blir 2014 års strukturrevolution.

Lokalt har det också hänt stora saker. Studentboende och äldreboende blev verklighet i kyrkliga samfällighetens regi. Kursgården Solliden har byggts ut och moderniserats. Ett nytt kapell invigdes där. Ett lokalt Kyrkans hus inköptes och byggdes om. Två personer i församlingen konverterade till Romersk katolska kyrkan vilket orsakade konflikt och delade meningar bland annat mellan församlingen och Örebro kyrkliga samfällighet och med Strängnäs stift. Biskopen lät också genomföra en specialvisitation av Olaus Petri.

Själv hann jag med att bli invald i domkapitlet som företrädare för präster och diakoner. Intressant och lärorikt. Men jag hann också med att inför nästkommande period bli bortvald. Det skedde i samma sal i Strängnäs där jag många år tidigare varit med om ungefär detsamma. Den gången var jag fackets förslag till prästerlig ledamot i domkapitlet - men fick se andra bli invalda, bland annat eftersom fackets ordförande offentligt och eftertryckligt tog avstånd från styrelsens nominering.

Så mycket gott har också hänt. Kyrkomusikaliskt har jag varit i sjunde himlen vid åtskilliga tillfällen. Skickliga medarbetare har förflyttat berg! För familjer och barn, för människor med minimala resurser. Arbetet har inte varit riskfritt. Katten Sixten, som jag fick av arbetslaget i 60-årspresent, har berättat någon sådan episod.

Mötet med enskilda i församlingen har också givit minnen för livet. Och jag har ibland försökt påminna mig tacksamhetsorden i 1 Thess 1:2 ff: Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår herre Jesus Kristus inför Gud, vår Fader. Gud älskar er, bröder, och vi vet att han har utvalt er…

Så ser det ut om man skrapar lite på ytan. Nog skulle det här och lite mer därtill kunna fylla några kapitel i en bok. Men... vem skulle läsa slikt? Någon gammal antagonist, kanske? Kyrkohistorisk signifikans? Till någon del skulle nog en sådan berättelse ändå ha ett bidrag att ge. Kyrkohistoria sker även i det lokala. Det är faktiskt inte på nationell och internationell nivå de flesta lever sina (kristna) liv. Utan i lokal mylla med fötter bland gräsets rötter.

A Festival of Nine Lessons and Carols

A Festival of Nine Lessons and Carols fyllde igår kväll Olaus Petri kyrka. En gudstjänst vid Kristi födelses fest. Olaus Petri Vocalis sjöng, under Mats Bertilssons ledning, med den äran!

Psalm 129 - Och det hände vid den tiden
Here is the little door                                  Herbert Howells (1892-1983)
Long, long ago                                           Herbert Howells
Se, en ros från Davids stam                        John  Goss (1800-1880) arr David Willcocks
A spotless Rose                                         Herbert Howells
Hodie Christus natus est                             Francis Poulenc (1899-1963)
Psalm 128 - Vid Betlehem en vinternatt
A Hymn of the Nativity                               Kenneth Leighton (1929-1988)
A Hymn to the Virgin                                  Benjamin Britten (1913-1976)
O magnum mysterium                                 Francis Poulenc
Prisad högt Maria är                                   Engelsk Carol (1400-talet) arr David Willcocks
Quem vidistis pastores dicite                       Francis Poulenc
Sing lullaby to Jesus                                    Herbert Howells
Videntes stellam                                         Francis Poulenc
Psalm 434 - Lagd på strå i ett stall
Adeste, fideles                                            Sir John Francis Wade
Psalm 123 - Lyss till änglasångens ord


Det kan inte bli mycket bättre!

Teologisk reflektion och klokskap - osäkert

Drömmen om välgång och lycka inför det nya året står i bjärt kontrast till den besvikelse som färgar 2012. Nyårsdagens högmässa proklamerade att det nya ska ske i Jesu namn. Man får be och hoppas. Att under året 2012 inte ha kunnat få gehör för vikten av församlingars självständighet känns bittert. Särskilt som personerna som på olika nivåer beslutat om storskalighetslösningar i Svenska kyrkan brukar ha oerhört lätt för att åberopa vikten av inflytande och demokrati. Personerna för resten – de flesta tog beslut inte som enskilda individer utan som partiföreträdare.

Demokratin brukar tjäna som argument för att försvara det oproportionerligt stora kyrkomötet. Demokratisk sägs folkkyrkan vara därför att sekulära partier har makten. Demokrati ställs i motsats till en (hopkokad och drömd) hotande klerikalism – i en kyrka där prästerskapets inflytande måste kanaliseras via partier och nomineringsgrupper – för att alls få komma till uttryck. Demokrati åberopas när kyrkoherdar inte kan bli ordförande i kyrkoråd – det blir mycket enklare att reducera kyrkoherden till tjänsteman på det sättet. Demokrati benämner man nedmonteringen av den förut så hyllade dubbla ansvarslinjen. Så måste man förstå den strukturella "reform" som flyttar makten uppåt i kyrkan - där partierna är mångdubbelt starka och de aktiva och anställda i församlingsarbetet, liksom prästerna, befinner sig på ett större avstånd.

Besvikelsen handlar om att man från makthavarhållet under hela processen kring strukturrevolutionen i Svenska kyrkan inte tog kyrkosynsfrågorna på allvar. Man brydde sig knappt om att ens avfärda allvarliga invändningar om kyrkans i grunden förändrade karaktär. Församlingens "företrädare" utses på annat håll än i församlingen! Detta i en tid där man verkligen oförblommerat har hyllat varje människa som myndig kristen och ett skapande subjekt! Men handling talar högre än innehållslösa ord och uttryck. Nästa gång någon som företräder den majoritet som drev igenom denna dåligt grundade strukturrevolutionen hyllar myndiga kristna - lär jag tillhöra dem som sätter flosklerna i halsen och kommer att ropa ut: upp till bevis!

Historien lär visa att "reformen" var oklok, om inte förr så när hela modellen måste göras om. Besvikelsen över att ecklesiologin sitter så illa till kommer (hos oss numera alltmer irriterade och oppositionella församlings- och självstänidghetsvurmare) bara att växa efter detta. Tänk bara att vi nu får nya nivåer i kyrkan som sägs vara pastorala och ha ansvar för innehållet i kyrkan trots är där inte finns det som kännetecknar en kristen kyrka: altare, en gudstjänstfirande församling eller kyrkobyggnader!

Inte togs farhågorna kring den förändrade kyrkoherderollen upp till granskning. Superherden blir inte kyrkoherde i vedertagen betydelse – utan mer en byråkratisk chef över en enorm förvaltning, en minibiskop eller storprost. Förresten kommer flera kyrkoherdar på detta sätt att mångdubbelt överglänsa biskoparna i ekonomisk kraft och personell makt.

De arbetsledande komministrarna i församlingarna behöver snart utrustas med så stora befogenheter att de blir ett slags skuggkyrkoherdar – men berövade kyrkoordningsbefästa befogenheter. I ett system där biskopen hade varit superherdarnas chef hade det möjligen gått an. Då hade även de arbetsledande komministrarna haft skydd av biskopen som arbetsgivare. Eftersom superherdarna inte har någon överordnad står församlingsledande komminister ganska naken. Det behöver inte ens bli så att man utnämner komministrar till lokala arbetsledare, de kanske får sitta i församlingsrådet, och någon annan ta hand om lokalt chefskap. Kanske en kontorschef eller en förvaltningsekonom?

Eftersom man struntade i dessa frågor innan beslutet – måste de nu regleras lokalt. Man får be och hoppas att de lokala lösningarna sker utifrån teologisk reflektion och styrs av klokskap och blir insiktsfulla. Efter de erfarenheter beslutsprocessen i strukturfrågan givit vet jag en sak med säkerhet: säker kan man inte vara!

Välsignad vare Olaus Petri kyrka

Den som läser om lektor Adolf Kjellströms insats i samband med tillkomsten av Olaus Petri kyrka i Örebro förstår att honom förutan hade det inte stått en kyrka här på norr idag. Redan 1870 lät Kjellström en ung arkitekt, Johan Karlsson, rita en kyrkplan. 1896 frågade Drätselkammaren kyrkorådet i Örebro hur mycket en ny kyrka ”för norra staden” skulle kosta. Då blev svaret 300.000 kronor. Sagt och gjort staden lånade upp detta belopp. Kjellström fick uppdraget att låta utarbeta ritningar. Kyrkan var alltså finansierad.

Men när Kjellström ordnat ritningar hade lånet redan använts till annat. Kyrkoherden, stadsfullmäktiges vice ordförande kommenterade att ”… han hade ej kunnat motsätta sig deras användning till annat ändamål”. (Ur Kjellström, Levnadsbeskrivning och andra texter)
Till slut fann Kjellström att han måste stärka sin förhandlingsposition. Kjellström avstod större delen av sin jord 43.000 kvm till ett billigt pris. Han skriver att detta skulle betalas först efter min och min hustrus död, samt få ersättning för …utlägg och till kyrkbygget hopbragta material – en betydlig massa kalksten, vältuktad, samt två pannor av koppar för kyrkans värmeledning, så fann han (stadsfullmäktiges ordförande Grosshandlare Lundmark) det antagligt, att stadsfullmäktige skulle ställa sig välvilliga till denna sak.

1906 skriver Drätselkammaren om detta erbjudande: Då jorden har synnerligen godt läge invid och i närheten af stadens förnämsta öppna plats, måste det fordrade priset redan med nu gällande tomtpriser anses vara mycket lågt… med största säkerhet (kan) antagas, att jordvärdet inom få år skall hafva stigit så att staden vid blifvande tomtförsäljningar erhåller en vinst, som till betydlig del betäcker kyrkobyggnadskostnaden…(Ur Stadsfullmäktiges protokoll den 21 december 1906)

Glöm därför att man i Örebro valde mellan spårvagn och kyrka. Det är en skröna. Förmodligen kommen ur motståndet som faktiskt fanns mot kyrkan och kyrkbygget. Motståndarna hävdade med ilska att kyrkan ”förråar folket”.

Vår församling som vårdat den sköna liturgin, som hävdat den sakrala musiken, som arbetat med öppen verksamhet för barn och föräldrar, med andlig fördjupning samt en omvärldsorientering som ger stöd till de mest utsatta – är ett uttryck för engagerad tro och medmänsklighet. Inte är det råhet som odlats här – utan så gott vi kunnat godhet och helgelse.

Kyrkan är som en farkost. Vi använder ofta båttermer – här är kyrkans mittskepp och det omges av våra två vackra och smäckra sidoskepp. Alla som hade velat ha en spårvagn kan vi med en skälmsk blinkning hälsa att i kyrkan sitter vi åtminstone på rad, nästan som i en spårvagn. Och med Frälsningsarmén kunde vi med glimten i ögat kanske ha sjungit:

För jag tar spårvagnen
upp till himmelen.
Och Gud är det som kör
och Jesus konduktör.
Det går så lätt, lätt, lätt
när man har fribiljett
upp till himmelen…
(Sångförfattaren hade nog behövt jobba lite med sin teologi. Vi hade knappast formulerat oss så…)

I själva verket betalade en privatperson, Lektor Adolf Kjellström (1834-1932), så gott som hela kyrkbygget! På Olaus Petri kyrkas 100-årsdag hyllar vi honom för denna hans, och hans familjs, ofattbart generösa insats!

Så till kyrkans första tre klockor - en märklig och ovanlig historia. Vid besiktningen 1913 fick de underkänt. Man klagar över tonhöjden. Klockorna skulle ha varit stämda efter Nikolaikyrkans näst minsta klocka men tonen låg ett halvt tonsteg fel. I två av klockorna motsvarade klangen inte ”rimliga anspråk på välljud”.

”Särskilt är den minsta klockans ton så fylld af biljud, att det är nästan omöjligt att bestämma tonhöjden, och därjämte är klangen kort och färgen osympatisk.” Låt oss lyssna till den såsom den klingar idag efter några omgjutningar.

Bergholz skriver 2 april 1913: ”Det är att beklaga, att klockorna någonsin blefvo uppsatta… Men vi förstår nu, att kyrkobyggnadskommittén önskade klockor till kyrkans invigning, och därför lät oss uppsätta klockorna, ehuru vederbörande icke ämnade godkänna dem.”

I kyrkorådets protokoll från den 5 april 1913 menar lektor Kjellström att han redan på plats i klockgjuteriet klagat på klockornas klang och stämning. Därför ville man inte bekosta nedtagning, uppsättning av nya klockor eller transporter.

Kyrkorådet den 8 april beslutar att: ”… medgifva firman rättighet att på en gång nedtaga alla klockorna i och för omgjutning. Dock ville kyrkorådet till firman hemställa att med klockornas nedtagning ännu finge anstå tvänne veckor, på det orgelbyggaren icke måtte störas vid den nya orgelns intoning.”

Januari 1914 skriver man från klockgjuteriet: Härmed har jag nöjet meddela att klockorna i dag… blifvit afsända. Fraktkostnaden beder jag Kyrkorådet hafva godheten förskottera… Montören Engvall ankommer till Örebro på måndag middag för att börja arbetet. Skulle Lektorn vilja låna ett spel hos någon byggmästare samt anskaffa 3 a 4 man till hjälp vid hissningen vore jag tacksam.
Högaktningsfullt, Magnus Bergholtz


Man kan undra vad kyrkoringklockor kostade då. Räkningen den 5 februari 1914 berättar följande:
1 Kyrkoringklocka väg. 783 kg á 2,75 2153:25
1            ” ” ”                 362  ” ”             995:50
1            ” ” ”                 165  ” ”             453:75

Så några ord om kyrkan själv. Vår 100-åriga kyrka står på en grund av granit. Inte på lösan sand. På hälleberget skulle man kunna säga. Olaus Petri kyrkas verkliga och orubbligt fasta grund är Guds ord och löften. Där står församlingen stadigt även när kyrkans organisation förändras. En psalm slår fast: Vi är vår Herres kyrkohus byggt utav levande stenar. Oss under korsets milda ljus ordet och dopet förenar. Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå hos oss med hela sin kärlek (Ps 56:3)

Ambassadbyggnader är sällan oansenliga och intetsägande. De ska vara synliga. Signalera att här är vårt land närvarande. Ambassaden ska hålla fram en nations självbild och stolthet. Så avspeglar också Olaus Petri kyrka som ambassad Guds rike. Utanpå väldig och imponerande, triumferande med tinnar och torn. Tillgänglig och öppen för omvärlden med låga trösklar. Inne i kyrkan öppnar sig rummet mot den ännu osynliga världen. Himmel och jord möts. Vid dopfunten blir rent vatten till ett dopets bad där vi med Kristus dör och uppstår. Enkelt bröd och vin förvandlas på vårt altare till Kristus närvarande mitt ibland oss. Som det står i en psalm: Tro inte att Jesus är borta. Tro inte att Jesus är död. Han lever och ger oss att äta av livets bröd (Ps 156:3).

Och ovanför oss, på bågar och i valv, spirar den himmelska och paradisiska örtagården. I vår gudstjänst är inte bara vi, som synligt lever här och nu, på plats. Med oss är änglar, helgon och martyrer, de som gått före oss till mötet med Kristus. Han som på det gyllene triumfkrucifixet bär segrarens krona, som segrande stiger ur graven på altaruppsatsen. Kristus konungen skådar ut över sin församling på korfönstret som alltings herre och domare. En psalm jublar: Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit, och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv (Ps 490:1)

Kyrkans pelare bär tak och torn. Men de fungerar även som ett vittnesbörd om att vi gemensamt ska bära varandras bördor. Att vi ska bära varandra i bön, att vår tro lyfter mot höjden. En psalm formulerar dessa tankar så här: Genom kyrkans tysta förbön, buren fram i tålig tro, andas världen, rörs mot enhet, läks dess djupa sår ihop. (Ps 528:3)

Här inne talar Gud till oss på många sätt. Förlåtelsens ord som lyfter oss upp ur synd och död, Guds ord som ger hopp, kraft och mod tackar vi Gud för. Evangeliets glada budskap räcks oss i församlingens mitt och får oss att utbrista: Lovad vare Du Kristus. Förkunnelsen är våra försök att översätta och förstås det Gud vill säga oss idag. Här tonar den sakrala musiken och sången ljudligt som en återklang av den himmelska världen. Men även i tystnaden som kan råda härinne kommer Gud oss till mötes. En psalm hävdar: I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar: här en strand vid nådens hav (Ps 522:1).

Kyrkobyggnader har i århundraden varit en fredad plats. Där kunde man få en fristad. I kyrkan rådde Guds lag. Även Olaus Petri kyrka är en sådan fristad för återhämtning, uppbyggelse och fördjupning. I detta heliga skyddsrum får vi vila ut, får vi ny kraft, fylls våra förråd på. Här syresätts vi för att efter vår gudstjänst gå ut i Guds värld till tjänst. Som psalmförfattarna skaldat: Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar. Ett med din värld så vill du vi ska leva. Gud gör oss djärva! (Ps 288:1)

Välsignad vare Olaus Petri kyrka från nu och tills dess vår Herre kommer!

Lediga visioner

Datorstrul tillhör det en moderns människa måste räkna med. Svårigheterna är för mig något mer än en tillfällig förtretlighet. Allt det jag räknat med att kunna uträtta blir förvandlat till en vision. Något jag tänkte och drömde om, långt från det som är möjligt. Med tanke på sådant som skjutits på framtiden dyker ett politiskt parti upp i medvetandet. Centerpartiet håller på att drömma fram en vision långt bortom vad som är realistiskt.

Månggifte är väl något som partiledningen centralt och i distrikten själva vill praktisera? Politiska visioner kan ju inte gärna enbart handla om vad andra ska hålla på med? Om man inte utgår från sig själv och sina egna intressen tappar visionen trovärdighet. Är man inte beredd att själv omfattas av" a dream come true" så blir det opportunistiskt bondfångeri (om gamla centrerpartister tillåter). Tänk när aftontidningarna får fatt på den idén - bonde söker harem - då blir det toppfart på pressarna.

Får man föreslå några lediga visioner?

Låt skolbarnen få mera frihet och tillförsäkras rätten att samtidigt gå i flera skolor. Då kan de kommunala skolorna utvecklas så att de med råge skulle klara konkurrensen från friskolorna. Om barn får byta bostad varje vecka blir detta en fin och logisk möjlighet.

Inför körkort som gäller en bestämd dag i veckan. Då behöver människor många körkort. Många är bra. Särskilt söndagskörkortet blir populärt, människor behöver ju kunna ta sig till och från kyrkan med tanke på att bussarna blir allt mer fundamentalistiska och tar igen sig i garagen under vilodagen. Nästa vision är att fira söndag hela veckan lång. Hurra! Så får man lösa detta med dagen efter i nästa visonära skede.

Rätt att skilja sig från vem man vill, även de man aldrig haft en relation med. Ger varje individ chansen att skilja sig från mängden. På så sätt ges anglicismen att göra skillnad en konkret innebörd.

Politikerna måtte vänligen göra följande justering: återinföre konjunktiven i språkläran. Det vore en välgärning som torde vara till glädje för många. Bevare oss väl mot platta presensformer! Gånge denna önskvärda vision i uppfyllelse!

I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle bör medborgarna tillförsäkras rätten att vara med i flera politiska partier så att man kan vara aktiv (eller passiv) i samma partier som alla dem man månggift sig med. Kasta gärna in rätten att ha flera röster i riksdagsvalen så att privilegiet att vara ambivalent inte förvägras oss.

Låt svenska kyrkan få samma inflytande i de politiska partierna som partierna har i kyrkan. Då tillförsäkras de krympande partiorganisationerna den demokratiska (och religiösa) legitimitet de sorgligen saknar. Här kan det visionerande centerpartiet gå före och visa vägen...

Alla partier ska självklart ha många visionära drömprogram. Därför ska partiorganisationerna tillsätta nya visionsgrupper varje år. Och delar upp partierna i många små decentraliserade småpartier. Där kan man gifta sig på kors och tvärs. Bäst man gitter. Det vore jämlikt. Eller värre!