Teologisk reflektion och klokskap - osäkert

Drömmen om välgång och lycka inför det nya året står i bjärt kontrast till den besvikelse som färgar 2012. Nyårsdagens högmässa proklamerade att det nya ska ske i Jesu namn. Man får be och hoppas. Att under året 2012 inte ha kunnat få gehör för vikten av församlingars självständighet känns bittert. Särskilt som personerna som på olika nivåer beslutat om storskalighetslösningar i Svenska kyrkan brukar ha oerhört lätt för att åberopa vikten av inflytande och demokrati. Personerna för resten – de flesta tog beslut inte som enskilda individer utan som partiföreträdare.

Demokratin brukar tjäna som argument för att försvara det oproportionerligt stora kyrkomötet. Demokratisk sägs folkkyrkan vara därför att sekulära partier har makten. Demokrati ställs i motsats till en (hopkokad och drömd) hotande klerikalism – i en kyrka där prästerskapets inflytande måste kanaliseras via partier och nomineringsgrupper – för att alls få komma till uttryck. Demokrati åberopas när kyrkoherdar inte kan bli ordförande i kyrkoråd – det blir mycket enklare att reducera kyrkoherden till tjänsteman på det sättet. Demokrati benämner man nedmonteringen av den förut så hyllade dubbla ansvarslinjen. Så måste man förstå den strukturella "reform" som flyttar makten uppåt i kyrkan - där partierna är mångdubbelt starka och de aktiva och anställda i församlingsarbetet, liksom prästerna, befinner sig på ett större avstånd.

Besvikelsen handlar om att man från makthavarhållet under hela processen kring strukturrevolutionen i Svenska kyrkan inte tog kyrkosynsfrågorna på allvar. Man brydde sig knappt om att ens avfärda allvarliga invändningar om kyrkans i grunden förändrade karaktär. Församlingens "företrädare" utses på annat håll än i församlingen! Detta i en tid där man verkligen oförblommerat har hyllat varje människa som myndig kristen och ett skapande subjekt! Men handling talar högre än innehållslösa ord och uttryck. Nästa gång någon som företräder den majoritet som drev igenom denna dåligt grundade strukturrevolutionen hyllar myndiga kristna - lär jag tillhöra dem som sätter flosklerna i halsen och kommer att ropa ut: upp till bevis!

Historien lär visa att "reformen" var oklok, om inte förr så när hela modellen måste göras om. Besvikelsen över att ecklesiologin sitter så illa till kommer (hos oss numera alltmer irriterade och oppositionella församlings- och självstänidghetsvurmare) bara att växa efter detta. Tänk bara att vi nu får nya nivåer i kyrkan som sägs vara pastorala och ha ansvar för innehållet i kyrkan trots är där inte finns det som kännetecknar en kristen kyrka: altare, en gudstjänstfirande församling eller kyrkobyggnader!

Inte togs farhågorna kring den förändrade kyrkoherderollen upp till granskning. Superherden blir inte kyrkoherde i vedertagen betydelse – utan mer en byråkratisk chef över en enorm förvaltning, en minibiskop eller storprost. Förresten kommer flera kyrkoherdar på detta sätt att mångdubbelt överglänsa biskoparna i ekonomisk kraft och personell makt.

De arbetsledande komministrarna i församlingarna behöver snart utrustas med så stora befogenheter att de blir ett slags skuggkyrkoherdar – men berövade kyrkoordningsbefästa befogenheter. I ett system där biskopen hade varit superherdarnas chef hade det möjligen gått an. Då hade även de arbetsledande komministrarna haft skydd av biskopen som arbetsgivare. Eftersom superherdarna inte har någon överordnad står församlingsledande komminister ganska naken. Det behöver inte ens bli så att man utnämner komministrar till lokala arbetsledare, de kanske får sitta i församlingsrådet, och någon annan ta hand om lokalt chefskap. Kanske en kontorschef eller en förvaltningsekonom?

Eftersom man struntade i dessa frågor innan beslutet – måste de nu regleras lokalt. Man får be och hoppas att de lokala lösningarna sker utifrån teologisk reflektion och styrs av klokskap och blir insiktsfulla. Efter de erfarenheter beslutsprocessen i strukturfrågan givit vet jag en sak med säkerhet: säker kan man inte vara!