Socialdemokratin och religionen

I den aktuella diskussionen om religionen och partipolitiken inom Socialdemokratin saknas ett perspektiv. Ingen av de stora tidningarna har, vad jag har kunnat upptäcka, lyft fram Socialdemokratins bindning till den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet.


Hur kan det komma att ingen lyfter frågan om att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, i likhet med flera andra stora partier, ägnar en del av sin tid åt att granska gudstjänstordningar, besluta om syndabekännelser och nattvardsböner? Är det för att det engagemanget inte räknas som religiöst? Så kan det rimligen inte vara eftersom arbetet i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelser, i kyrkofullmäktige och kyrkoråd innebär att man är med och formar kyrkans missionsarbete för att människor ska komma till tro på Kristus. Är det för att man inte förmår hålla tillräcklig distans till grundfrågan – den om partipolitik och religion?

Kommer partier som spelar religiöst neutrala trots sin djupa inblandning i Svenska kyrkan någonsin att få fullt förtroende från människor som tillhör andra religioner och åskådningar? Idel frågor. Inga svar. Vad tror Svenska Dagbladet? Dagens Nyheter? Aftonbladet? Göteborgsposten?

Artilleristens uppträdande i strid

Tingstäde fästning på Gotland visas numera ofta för allmänheten. Där på en vägg sitter ett anslag med ålderdomliga regler för artilleristens uppträdande i striden. Delvis är det anskrämliga och upprörande regler eftersom de uttryckligen förbjuder att soldaten befattar sig med döda eller sårade, såvida inte en befallning utfärdats.

Men samtidigt sägs att: Mot fientliga sårade och mot fångar skall artilleristen städse uppträda ädelmodigt och menskligt. Att misshandla den öfvervunne är fegt, att plundra honom är nedrigt, nidingsverk dödar äran.

Regler för kyrkobesökare

Ordningsregler finns det på många platser. Vid ett besök i Jerusalem blev jag uppmärksammad på ett antal regler som var upphängda utanför Armeniernas kyrka. Reglerna är uppställda med särskild tanke på platsens helighet! Inga händer i fickorna, inga korslagda ben och framför allt - inga skjutvapen! Livsvillkoren är verkligen annorlunda!

Att söka skydd

Besökte nyligen ett seniorboende. I ett utrymme som en gång varit skyddsrum satt ett anslag kvar på en vägg. En påminnelse om orostider. I vårt välordnade land fanns skyddsrum att gömma sig i. Det finns länder där man även denna dag tvingas söka skydd varhelst man kan...

Församling, pastorat och domkapitel måste hantera församlingsinstruktionerna

Febril aktivitet lär pågå ute i landet där församlingarna i de gamla samfälligheterna ska lämna ifrån sig ansvaret för den grundläggande uppgiften till ett nytt storpastorat. Hur det ska bli med församlingsinstruktionerna vet man ännu inte. Men en sak vet man, nämligen att pastoratet får ansvaret för att och hur den grundläggande uppgiften utförs.


Man skulle kunna tänka sig en instruktion som består av de tidigare församlingsinstruktionerna. Det skulle ge ett godtagbart utrymme för den lokala olikhet som åtskilliga av oss kritiska såg som hotad. Man kan till och med tänka sig att pastoratet formulerar en inledning av varje avsnitt, som ett slags övergripande förord. Men blir det tal om att sammanjämka den mångfald som är rådande i en helt ny instruktion lär Svenska kyrkan få betydande problem med tillit och lokalt engagemang.

Det blir intressant att se hur domkapitlen kommer att behandla dessa nya instruktioner. Kommer de att tillåta att pastoraten lever i ett instruktionsfritt tillstånd? Ännu lär det inte ha gått ut några instruktioner för hur de nybildade pastoraten ska hantera frågan om församlingsinstruktionen. Inte heller har det sagts något om hur man ska hantera pastoraten vid biskops- och prostvisitationer. Där blir nog den avgörande frågan hur mycket inflytande som delegeras ner till församlingarna. Men även med en ganska långtgående delegation vilar det formella ansvaret på pastoratet – och då är det väl på den nivån som visitationerna blir menings- och verkningsfulla?

Uppståndelse och nytt hopp

Ur en ny predikan på ordrik:

Föreställningen att det krävs extra stora
och starka hot för att hoppet ska vissna
är en vanföreställning
Även ett litet mörker - till exempel av oro, rädsla
av sprickor i en relation, ovänskap, en börda man bär
som ingen tycks förstå – kan släcka
framtidstron och livsgnistan,
sådant har många varit med om

Det är då när mörkret, stort eller litet,
breder ut sig som påskens nyfödda uppståndelsetro
behövs på ett särskilt sätt
Den kan nämligen visa väg ur
hopplöshetens öken,
föra tillbaka från vilsenheten
i känslans förtvivlade vildmark

Stilla veckan och påsk för oss
öga mot öga med döden
andras död, vår egen bortgång,
vår Herres död på korset
Påskmönstret finns förstås mycket nära
till exempel i berättelser om hur döden
tvingats vika undan för skickliga läkare
kloka sjuksköterskor och starka mediciner
När infektionen tycktes omöjlig att tygla
men sedan ändå gav vika för rätt tablett
för salvorna eller intravenöst dropp

Livet som tog fart på nytt
trots att cytostatikan bara verkade leda till
kväljande obehag och illamående
men som sedan ändå gjorde verkan
Rädslan för döden som försvinner
när himmelrikets måltid, nattvarden
dukats på det egna hjärtats bord
av brist och nöd

Knappheten blir till himmelskt överflöd
Sådant händer mitt i vår församling
och kopplar och för samman vår erfarenhet
med påskens under om hur livet segrar
åtminstone för några veckor
några månader och år

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Men är det inte dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen? Så frågar Kyrkans tidning och Barbro Matzols på ledarplats i dagens tidning. Den glidning som skett i kyrkoordningen från en dubbel ansvarslinje, det delade ansvaret mellan vigda och förtroendevalda, till en gemensam ansvarslinje noteras. Denna förändring har uppmärksammats i alldeles för begränsad omfattning! Det har dels inneburit en mer omfattande partipolitisering ända ner på församlings och pastoratsnivå, dels ett mera partipolitiserat prästerskap i beslutsorganen.
I ledarartikeln konstateras att den partipolitiska nomineringsbasen är en kvarleva från en svunnen tid! Skönt och efterlängtat är att det nu öppet skrivs i Kyrkans tidning. När jag var inne på liknande tankegångar som chefredaktör för Kyrkans tidning under 1990-talet blev omdömena ilsket avståndstagande. Det är vare sig oväntat eller överraskande om dagens ledare i Kyrkans tidning, så här 20 år senare, får samma bemötande.

Partipolitiseringen av kyrkan är ofattbart otidsenlig. Den hindrar kyrkan från att fritt agera utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån politiska plattformar formade på andra politiska nivåer och i de sammanhang där partierna envist framhärdar i att de är religiöst neutrala.

Barbro Matzols skriver: Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.


Kyrkans samhällskritiska möjligheter är och förblir rejält kringskurna. Denna Jekyll och Hydeska kluvenhet, partierna tror bara i kyrkan, bidrar till att omvändelsen, frälsningens och trons betydelse tonas ner. Det räcker liksom med att kyrkan har en bekännelse, så att de som tillhör kyrkan inte behöver och därmed helt slippa. En unik hållning i kristenheten! Det förhållandet har även fört med sig att de passiva medlemmarnas åsikter blivit ett bärande motiv för partierna, de passivas mening ska väga lika tungt, ja tyngre, i Svenska kyrkan än gudstjänstfirarnas och de aktivt engagerades.

Nu väntar jag på att de stora mediala drakarna ska kräva att kyrka-statreformen fullbordas. I ett modernt och mångkulturellt samhälle med en sekulär stat borde kravet vara entydigt: Skilj kyrkan från partipolitiken!

Tunghäfta och meditation

Och nu till något helt annat. Orden tryter. Allvaret blir för tungt. Dags att låta huskatten ta till orda. Därför får Sixten, the cat, denna dag låna stillsam. Det är Sixten själv som berättar:

Vi övar engelska här hemma. Det ska komma besök. Från England. Som modern katt vill jag ju gärna vara belevad. Kunna hälsa på fler sätt. Än att bara nosa på händer och fötter. Min människa säger att det är viktigt att kunna kallprata. Också. Denna vår är det inget svårt. Kylan sitter i.


How do you do? Så hälsar de i England. Påstår människan. Jag tror han bluffar. Skulle de verkligen fråga varandra: hur gör du egentligen?! Men då understryker han att det handlar om hur man har det, hur man mår. En hur-står-det-till fråga. Fast du kan förstås alltid säga ett Nice to meet you - trevligt att träffas. När han sa det skrattade jag så magen skumpade. Det skulle jag lätt komma ihåg: Mice to meet you!

Konversationsengelska behövs också. Du måste kunna säga något om vädret. Sa människan. It is raining cats and dogs! Jaha du, svarade jag. Jag slår vad om att solen lyser. När de hälsar på. De skulle tro att jag var helkorkad. Nöj dig då med ett kortare besked, sa människan. Nice weather! Just det. Ett väder för mina små vänner. Mice weather.

Så där tragglar vi en stund varje dag. Nya fraser. Nya ord. Tro mig, jag är beredd. I am the housecat! Sixten, the cat! Welcome to Sweden!   Min engelska har förbättrats. Åtminstone sedan vi började traggla glosor. Men när väl det engelska sällskapet dök upp. De som skulle komma hit på lunch. Då blev det tvärstopp. Inte ett ord kom fram under morrhåren. Inget mice to see you. Som ju låter nästan rätt. Inte ens yes eller no klarade jag av.

Min människa räddade mig. Trots att han skrutit så med mina språkkunskaper. En av besökarna var canon i en katedral i England. Han hade strax innan besöket hos oss predikat på svenska. I människans kyrka. Då blir man något imponerad. Lite grann. Kanske var det därför jag fick tunghäfta. Tungan satt liksom fast.

Då sa människan, Sixten är inne i en from och meditativ fas. Han blir ibland eftertänksam. Mediterar. Blir kontemplativ. Mer än vanligt. När väl det var sagt kunde jag gå och knyta mig. Utan att tappa ansiktet. I sängkammaren. På min alldeles egna frottéhandduk. Inte alldeles olik en bönematta. Fast det är visst i en annan religion. Vad spelar det för roll? Just idag? Jag bryr mig inte. Inte särskilt mycket. Inte om vad saker och ting kallas. Bara de fungerar! Jag mediterar.

Vi behöver fler interreligiösa råd och andra mötesplatser

Har kollektiv blivit det nya hotet mot individens frihet? Åsikten kan man träffa på ibland. Nu har väl olika kollektiv alltid haft sina förespråkare och motståndare. Risken idag påstås vara grupptänkande och särskilt politiker sägs lida av det. De förmodas tänka grupp före individ vilket, om det vore en permanent åkomma, skulle kunna inskränka individens rättigheter. Särskilt bekymmersamt kan det vara om människor utsätts för rasism och sexism.

För kristna människor finns det en omistlig gemenskap, ett oerhört viktigt sammanhang. Varje kristen ingår i ett kollektiv som är både lokalt och globalt. Församlingen och kyrkan kan man självfallet vara kritisk till – men om kritiken leder till distansering och avståndstagande – vad har en kristen då kvar? Kristens resa alldeles på egen hand? Är detta ens möjligt? Nej, vi ingår alla i olika kollektiv både självvalt och mer eller mindre ofrivilligt.

Denna inledning är en reaktion på en artikel skriven av en oroad Madeleine Sultán Sjöqvist, gästbloggare på bloggen Kristen Opinion. Hon menar att det finns en krav i svang som handlar om att tillförsäkra religiösa kollektiv gemensamma rättigheter. Hon skriver: Det är framförallt kvinnogrupper och kvinnliga forskare som har uppmärksammat att kollektiv inte är enhetliga och att kollektiven kan vara impregnerade av t ex av patriarkala värderingar där kvinnor har underordnade positioner och inte liknande tillgång till makt och inflytande som män har. Eller med andra ord: den för rasism utsatta etniska eller religiösa gruppen kan själva hysa såväl rasistiska som sexistiska värderingar. /Alla i gruppen kanske inte delar de värderingar och mål som talespersonerna gör.

Det Sultán Sjöqvist sedan diskuterar är tillkomsten av interreligiösa råd som ute i kommunerna möter politiker. Hon skriver om ministern Stefan Attefall som gärna ser sådana råd, och fortsätter: Till dessa råd, är det tänkt, att politiker och tjänstemän, skall kunna vända sig för råd och vägledning. Att religiösa ledare och företrädare nu får direktinflytande (utan att vara demokratiskt valda) över kommuners och landstings arbete är illa nog, än värre är att politiker och t ex lärare riskerar att bli samfundens förlängda arm in i andra samhälleliga institutioner. Vilket i sin tur kan leda till att de barn och ungdomar som inte delar sina föräldrars religiösa övertygelse får ännu mindre livsutrymme.

Det samråd som sådana råd erbjuder bygger på en representationstanke. De som företräder olika religioner och leder deras gemenskaper blir naturliga deltagare i sådana råd. Kan man ett sådant råds existens dra slutsatsen att de religiösa ledarna därför har direktinflytande över politiken? Man får överdriva rejält för att ge sådana möten med politiker sådan betydelse. Är politiker verkligen viljelösa kärl som samlar in andras idéer och förverkligar dem? Den självklara slutsatsen vore istället att varje möte går i flera riktningar. Den eventuella påverkan som politikerna kan riskera motsvaras av den påverkan som de religiösa företrädarna kan utsättas för. Och även religiösa ledare, och politiker, är något mer än speglingar av kollektivet de tillhör. Individer till exempel.

Barn och ungdomar som har andra övertygelser än sina föräldrar är självfallet en vidare frågeställning än en som handlar om religion. Det som skaver och är svårt för de unga kan handla om alla slags normer och värderingssystem. Exempel finns där vuxnas politik, moral och etik eller inställning till droger drabbar barnen.

Interreligösa råd har förvisso sina begränsningar. En bedövande majoritet av de religiösa ledarna är män. Det är problematiskt, men problemet är egentligen inte rådet som sådant utan bristerna i hur ledarskap i olika religioner formas och utses. Även den som ogillar det förhållandet borde ändå kunna inse att det är viktigt för en kommun att ha ett hum om hur man tänker i de lokala religiösa sammanhangen.

Även företrädare för olika andra folkrörelser och organisationer representerar sina kollektiv i någon mening. Då borde kritiken mot de interreligiösa råden även drabba dem?! Det finns åtskilliga exempel på samrådsgrupper som många kommuner har. Där kan till exempel sådana mötesplatser erbjuda idrottsrörelsen, pensionärsföreningarna, funktionshindrade, finländare, romer och andra att diskutera med kommunerna om aktuella frågor. Vi behöver fler mötesplatser, inte färre!

Facebooks tröttsamma annonser med lättklädda damer

Facebook är en spännande värld där man kan få kontakt med alla möjliga personer. Vänkretsen liksom tenderar att växa. Och man får veta vad folk tänker, äter, vilka skyltar de gillar, om resor som genomförs och allt möjligt om andra av livets strapatser.

Därtill fylls en spalt med annonser. Alldeles nyss med följande rubriker: Sökes Män Som Är 50+!, Kärlek Sexiga kvinnor, Ge Singel Mammor En Chans och Trogna män önskas. Kontaktannonser och -förmedlingar som vill locka till nya relationer. Ibland med bilder där långa och slanka ben exponeras eller andra något lättklädda damer visas upp. Miljön känns till sist mindre välkomnande.

Vi borde förmodligen notera och oftare berätta för varandra vad det är Facebook försöker pracka på oss som deltar. Så att fler kan bli varse vad som faktiskt förekommer!

Dag efter dag matas dessa eländiga annonser fram. Vore skönt att slippa. Trots att det sägs att dessa annonser bekostar det kostnadsfria deltagandet. Vem vet. Till sist kanske utmattningen blir så stor att det är dags att ge upp Facebook?!

Finns det en gräns för vad man kan säga

Yttrandefrihetens gränser diskuteras ofta utifrån vilka osanningar, kränkningar och hur mycket hets som krävs för att ha gått för långt. Det finns naturligtvis andra hinder för vad man kan och bör säga. Ett sådant hinder kan till exempel handla om lojalitet med det sammanhang man företräder antingen som anställd eller förtroendevald. Där kan den anställdes utrymme faktiskt vara större än för den som sitter i en styrelse.


I ett företag eller i en folkrörelse skulle en styrelsemedlem som offentligt, om än i hypotetiska ordalag, diskuterar företagets nedläggning riskera att bli betraktad som ytterst illojal. Tänk om en socialdemokrat skulle föreslå sin egen partiavdelnings och dess kontors nedläggning i massmedia. En sådan styrelseplats skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta kvar på.

Hur är det då i Svenska kyrkan? Är det där gränslöst möjligt att säga vad som faller en in? Om det inte förhåller sig så – vem är det då som borde eller ska utkräva ansvar? Den som fällt ett yttrande kan behöva förklara sig eller rent av utfärda en dementi.