Mera kritik DN, om jag får be!

Kyrkan satt under luppen är ett vällovligt initiativ av Dagens Nyheter. Deras granskning har bland annat lett till ett ”avslöjande” av de enorma summor, hela 115 miljoner, som utköpen av anställda kostat de senaste fem åren. Några jämförbara siffror från verksamheter som sjukhus, skola eller militär har inte redovisats. Först då kan man väl egentligen säga hur annorlunda Svenska kyrkan är.

En del av dessa pengar är väl använda. Får man hoppas. För att se till att begränsa risker och skador av dåligt och olämpligt uppträdande och för att ge chefer som inte klarat uppgiften ekonomiska möjligheter att gå vidare. Men förmodligen finns det ett antal utköp som inte varit skäliga. Som mest handlat om att skaffa undan obekväma personer, anställda vars åsikter och/eller civilkurage irriterat.

Med stiftet som huvudman för präster och diakoner hade utköpen och avgångsvederlagen rimligen varit betydligt färre. Även om man inte ska ha några illusioner om stiften som de bästa av arbetsgivare. Då kunde i alla fall en del kyrkoherdar som till exempel markerat mot sammanblandningen av styrning och ledning och utvidgat politikerstyre kunnat vara kvar!

Det finns anledning att påminna de granskande journalisterna på DN om en ledare som fanns i deras tidning 14/9 2009 om kyrkan och partipolitiken: Politiker med anknytning till riksdagspartierna kontrollerar 80 procent av kyrkomötet. För att bli vald krävs ofta partilojalitet men inte nödvändigtvis ett intresse för kyrkan. Det är olyckligt. Kyrkan borde, likt andra trossamfund eller föreningar, styras av engagerade medlemmar som tror på organisationen. (Här min kommentar till denna ledare).

Den partipolitiska inblandningen klavbinder Svenska kyrkan vid de politiska ställningstaganden som några av partierna hyser. Att det i ett modernt samhälle med ett sekulärt styrelseskick inom stat och kommun ännu förekommer politisk styrning av ett av många trossamfund är häpnadsväckande! Kopplingen antyder en sådan sammanblandning av roller och uppgifter som vi förknippar med totalitära stater. Ett slags strömlinjeformadcaesaropapism. Argument för detta förhållande är ihåliga och skälen emot bärkraftiga. Enda förklaringen till att kyrkan inte gör upp med systemet är att makten i Svenska kyrkan fortfarande ägs av partier eller grupper med partipolitisk koppling!

Samtidigt bistår kyrkan partier och nomineringsgrupper med stora summor i form av mandat- eller partistöd både på nationell nivå, men även förekommande på lokal nivå. Det handlar om mångmiljonbelopp som ingen någonsin gjort en sammanställning av. Klart är att partipolitiken inom kyrkan gav SD en plattform och ekonomiskt stöd för att fortsätta sin tidiga etablering!

Den stora reform som slog sönder många församlingars rätt till självbestämmande och skapade superkyrkoherdar och storpastorat kunde också vara värt några artiklar.

Övertalande kallades utredningen som lanserade denna totala organisatoriska omvälvning för Närhet och samverkan! Reformen genomfördes dessutom utan att någon grundlig och genomlysande analys hade gjorts av den andra stora kyrkoorganisatoriska reformen i modern tid: åtskiljandet av kyrka och stat.

Dagens Nyheter borde fortsätta på den inslagna vägen! Jag säger det ännu en gång: en kritisk granskning av partiinflytande och organisation kunde bidra till att denna otidsenliga och stötande sammanblandning av roller och intressen äntligen kunde upphöra. Inget annat trossamfund i landet skulle i sin vildaste fantasi tänka sig en sådan modell för egen del. Om systemet är så förträffligt kan man ju undra varför partierna inte erbjudit muslimer eller frikyrkor som EFK eller Equmenia sin hjälp att styra?

Så mera kritik från DN, det ber jag om!

Här några fler stillsamma artiklar som kan ha viss relevans i sammanhanget:

http://stillsam.blogspot.se/2013/04/skilj-kyrkan-fran-partipolitiken.html

http://stillsam.blogspot.se/2012/09/i-extrem-medieskugga.html

http://stillsam.blogspot.se/2009/09/argument-mot-partipolitisk-makt-i.html

http://stillsam.blogspot.se/2008/07/skilj-kyrkan-och-partipolitiken.html

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/partier-later-sig-knappast-styras-av-guds-ord_595979.svd

http://stillsam.blogspot.se/2007/11/i-kyrkan-har-partierna-fingrarna-i-kors.html

http://stillsam.blogspot.se/search?q=partipolitik

http://stillsam.blogspot.se/search?q=sekul%C3%A4ra

Det ska vi fira - 2017

Den som tror att ett firande består av glädje och uppsluppenhet behöver tänka om. Ytligt sett kan minsta födelsedagsfirande verka som glädjefyllda avbrott. Bemärkelsedagar gör avbrott i en vardagens och möjligen tristessens tillvaro. Hattar, serpentiner och presenter. 

Men den som minns sin barndoms barnkalas vet också att födelsedagsfirandet blev en markör av vilka som tillhörde de gynnade och de som stod utanför. Vilka klasskamrater skulle hitta en inbjudan i sin bänk? Särskilt om det fanns osämja och stridigheter mellan barnen kunde kalaset bli ett verktyg i kampen dem emellan. Du får komma på mitt kalas. Du får inte!

Som tur är har vi förmågan att förtränga och glömma. När väl kalasen drog igång tog oftast lusten över. Vi som kommit hit ska ha roligt här och nu.

En inbjudan var inte tillräcklig. Spelet kring kalasen hade rent bibliska proportioner. Många var bjudna men kom inte.  Till vissa fester.  Så detta att fira är en allvarlig sak. Förutom all planering och allt arbete som måste ske bakom kulisserna. Var något en kvinnofälla var det barnkalasen. Mammorna i köken var de stora hjältarna som satte guldkant på sina barns tillvaro. De som kunde gjorde underverk av det de hade.

2017 ska Svenska kyrkan fira Reformationsjubileet. Då blir det säkert stora kalas som riskerar att verka triumferande och självbespeglande. Det finns tid att göra goda planer för det som då ska hända.

Förspillda tillfällen ska helst undvikas. Firandet kan fungera som ett verktyg för försoning och ett närmande mellan de kyrkor som uppstod i omvälvningarna för femhundra år sedan. Kardinal Cassidy sa en gång när deklarationen om Rättfärdiggörelseläran efter många samtalsrundor och diskussioner äntligen blev klart att framgången berodde på att man försökte och lyckades finna en metod att gå bakom dåtidens intagna positioner. Genom att formulera det vi trodde då och nu tror med ett annat språk än det som användes när positionerna intogs blev det möjligt att finna vägen till ömsesidig förståelse.

Den möjligheten borde inte försittas när Svenska kyrkan ska fira. Inga folkfestliga högtidsmässor med pukor och trumpeter kan ersätta en serie samtal med romerskkatolska kyrkan för att finna nya vägar till större enhet! Ett firande som möjliggör fördjupning och ett närmande mellan våra kyrkor kan ge verklig anledning till uppsluppenhet och glädje. Men att fira brustna relationer och brytningar utifrån perspektivet att vi hade rätt och fortsätter att veta bäst är att förblindad tåga in i en trång återvändsgränd! Bättre är att gå från konflikt till gemenskap!

Om någon vill använda jubileet till att befästa motsättningar och skillnader och gräva djupare vallgravar och kraftigare skyttegravar gentemot den katolska kyrkan bör de rannsaka om de vill vara en främjande del av den ekumeniska uppgiften och kallelsen som är just Svenska kyrkans. Förnyad dialog är också ett sätt att ständigt reformera kyrkan till att bli alltmera trogen sin sändning!

Filosfin som väg till mening

Filosofiska rummet är allt som oftast ett tankeväckande program. Även så när Filosofi utanför akademin var ämnet. Ett program häromdagen inspelat under filosofifestivalen på ABF-huset i Stockholm. Medverkade gjorde läkaren Claes Hultling, journalisten Ann Lagerström, filosofipedagogen Adam Wallenberg och filosofen Jonna Bornemark.

I samtalet hävdades bland annat att filosofins betydelse ligger utanför akademin. Studenterna ska vara på andra ställen än inom universitet och högskola. Det finns ett otroligt sug efter existentiella frågor bland annat beroende på sekularisering. Det kan handla om livet och döden, vad är det att vara människa, om ett gott liv och mycket mer. Någon kommenterade att det finns ett tankehål i vår tid, en längtan efter samtal utan ett facit.

Claes Hulting som mött flera tusen ryggskadade, med brutna ryggar eller nackar betonade att filosofiska samtal betyder så mycket. Men i Sverige ligger vi efter. I Norge har man snart en filosof på varje fängelse. Det behövs verkligen mer andlighet i vården, den kan vara sekulär. Filosofin tar ju avstamp i det friska, men psykologin och psykiatrin handlar om det sjuka…

Var är filosoferna. En yrkesgrupp som har en betydligt större arbetsmarknad än man tror. Filosofi har setts som något svårt men det finns lika mycket behov att använda sin egen erfarenhet för att reflektera. Det är ett bra sätt att ta upp värdegrundsfrågor.

Efterhand som jag lyssnade blev lusten att få lägga sig i allt starkare. Vad tror ni egentligen att man hållit på med inom alla möjliga slags folkliga rörelser? Även inom Svenska kyrkan har det funnits en stor öppenhet för att vi människor tänker olika. Ibland respektfullt så till den grad att kyrkans egen troshorisont tonats ner till ett minimum.

Jag såg för mitt inre öga hur den sekulära filosofin nu gör drömmer om och vill göra anspråk på att fylla fängelser, skolor och sjukhus med sin yrkesgrupp. Claes Hultings myntade ett begrepp för uppgiften att lyssna och samtal: själsliga barnmorskor. Är detta framtiden? Ska det offentliga (stat och kommun) erbjuda filosofer att fylla uppgiften som själsliga förlossare inom vård, skola och omsorg? Ingen sa det, men eftersom ingen heller berörde insatsen positivt, kan man tänka att tiden börjar rinna ut för sjukhuskyrkan och den andliga vården inom fängelser och häkten? 

Man kunde här ioch där i samtalet ana samma driv och entusiasm som de nyfrälsta brukar uppvisa och uppfyllas av. Men här för filosofi som väg till mening och glädje. 

Ett tips. Samla några goda vänner och lyssna tillsammans på det avsnitt av Filosofiska rummet. Diskutera därefter era erfarenheter och hur ni tänker i förhållande till vad Ni hörde! Samtalet om grundläggande existentiella frågor är ovärderligt. På den punkten har de medverkande i Filosofiska rummet rätt...

Vad skiljer flyktingförläggningen från begravningsbyrån?

Vad är det för skillnad på en flyktingförläggning och en begravningsbyrå? Förutom att inriktning, uppgift och mål kan skilja så finns det en ofattbart stor klyfta dem emellan. Den ena anses kunna drivas av Svenska kyrkan, men inte den andra!

Sorg och flyktingskap kan självfallet inte jämföras, men det finns absolut inslag i båda verksamheterna där det vi kallar diakoni hör hemma. Det kan därför inte gärna vara om det i sådan verksamhet är möjlighet att stödja och hjälpa människor i någon slags utsatthet som motiverar att det ena går an men inte det andra. Det har i argumenten mot kyrkliga begravningsbyråer handlat om det kommersiella inslaget, att inte konkurrera med befintlig verksamhet.

Begravningsbranschen är etablerad och välordnad vilket utgör ett hinder. Vilket inte är fallet om man diskuterar flyktingförläggningar. Risken för att kyrkliga begravningsbyråer här och där skulle kunna skaffa sig näst intill ett monopol på det som rör verksamheter kring sorg och begravning är inom det området en tungt vägande invändning. Å andra sidan har kyrkan så många medlemmar att det kunde motivera att man vill erbjuda utökade tjänster och därmed tidigare få kontakt med anhöriga till dem som man ska begrava. Att komma sent in i processen underlättar sannerligen inte.  

Att det har blivit en lukrativ affärsverksamhet att erbjuda flyktingförläggningar är i sig tveksamt. Nog borde det vara stat och kommuner i samverkan skall erbjuda vettiga boendeformer för nyanlända flyktingar. Det är inte rimligt att tjäna grova pengar på flyktingars skyddslöshet. De som vänder sig mot vinster inom privat skola, vård och omsorg har här ännu ett vinstområde att ta tag i. För min del tänker jag att privata entreprenörer visst kan vara verksamma inom dessa områden bara staten ställer tillräckligt långtgående kvalitetskrav på utförarna.

Kyrkliga flyktingboenden borde kunna bli ett bra alternativ till dem som oskäligt profiterar på människor i underläge. Men då behöver kyrkan erbjuda något gediget med hög kvalitet i form av professionalitet och långsiktighet. Några hastigt hoprafsade fastigheter med eftersatt underhåll kan det inte då bli frågan om. Det räcker inte med personal som är utrustade enbart med goda hjärtan och vilja att göra gott. Ty utan kunskap och utbildning inom boende och migration förslår inte den goda viljan.

Vi som vill argumentera för att Svenska kyrkan tar på sig uppgifter i företagsform har förstås anledning att också hävda det lokala ansvaret. Det är i första hand församlingarna som har det diakonala ansvaret. Även stadsmissioner och liknande diakonala institutioner kan naturligtvis också ta på sig visst ansvar. Däremot bör inte kyrkan på nationell nivå ytterligare växa genom sådana uppgifter – det är på stifts och församlingsnivå detta bör ske!

Möjligheten att bilda gemensamma bolag över pastorats- och församlingsgränser blir förmodligen ganska snart en nödvändighet om kyrkan ska kunna gå in i liknande uppgifter. Men med ett seriöst intresse och inte bara ett uppblossande engagemang bord inget hindra vare sig begravningsbyråer eller flyktingförläggningar.

Läs mer.

Övning i konsten att korta texter

Texter blir ofta, om man tänker efter, lätt för långa. Man vill säga så mycket man bara kan på ett intressant sätt. Då vill jag påstå att det kan slinka med diverse ord som egentligen inte behövs. Man ser dem inte från början,. Det krävs en särskild blick, men man kan träna sig. I de flesta fall kan man vara rätt hård. Och när man har rensat bort det man tycker man kan ta bort måste man stryka ner det man skrivit ännu mer. Behåll bara det som visar sig fungera och är det allra bästa. Det som skulle kunna få andra att lyssna eller förstå!

Så kan en text om hur man skriver effektivt och kortfattat se ut. Inte för att det alltid är bäst. Men för att ändå ha tänkt igenom vad som är omistligt och vad som fyller ut och ger extra färg och krydda. Även om jag inte alltid skriver kort och koncist är det bra att kunna. Till exempel om jag behöver få in en längre text på ett minimalt utrymme. Då får jag träna mig att förkorta. Det första stycket ovan har jag övat mig på. Här nedanför återfinns det. nu med tänkbara strykningar. Så kan var och en göra med sina texter. Se efter vad som kan skäras bort för att göra raderna rimligt korta och slagkraftiga.

Texter blir ofta, om man tänker efter, lätt för långa. Man vill säga så mycket man bara kan på ett intressant sätt. Då vill jag påstå att det kan slinka med diverse ord som egentligen inte behövs. Man ser dem inte från början,. Det krävs en särskild blick, men man kan träna sig. I de flesta fall kan man vara rätt hård. Och när man har rensat bort det man tycker man kan ta bort måste man stryka ner  det man skrivit ännu mer. Behåll bara det som visar sig fungera och är det allra bästa. Det som skulle kunna få andra att lyssna eller förstå!

Så här alltså efter några enkla omkastningar.:
Texter blir lätt långa. Man vill säga mycket på ett intressant sätt.  Det kan slinka med ord som inte behövs. Man ser dem inte från början, men kan träna sig. När man rensat måste ännu mer strykas. Behåll det som skulle kunna få andra att lyssna!

Lucia hette en kvinna från Syrakusa

Så här års är alla körer igång med Lucia- och julreporertoaren. Natten går tunga fjät redan i november. Sångerna ljuder under alla övningstillfällen i församlingshem och kyrkor. Kortet ovan ger oss en påminnelse om att när Lucia firas är det hög tid att sända Jul- och Nyårshälsningar.

Någon berättade om att det i sociala medier pågår någon slags diskussion om Lucia inte lika g'rna kan vara en man. Eftersom vi lever i en upplyst tid behöver vi inte bry oss om gamla myter och legender. Sägs det. Lucia handlar om att bära ljus i en mörk tid. Det kan faktiskt män också göra. Och varför kan bara en person vara Lucia? Låt alla vara Lucia, tänker någon.

Men om det ska tänkas kring Lucia - varför är det så får som säger något om Lucia som en tävling i utseende. Skönhetstävlingar är inget att uppmuntra eftersom de ideal som hyllas ofta bara speglar kommersiella film- och mediaschabloner! 

Samtidigt verkar Luciafriandet bli allt mera ifrågasatt. Pepparkaksgubbar är numera portförbjudna och får bara förekomma (en tidsfråga) på kakfaten. Men även de helgonkopplingar som kan göras tycks göra Lucia misstänkt!

Oavsett om några debattlystna vill göra Lucia till en genderfråga kan man utan att darra på rösten hävda att Lucia, hon som helgonförklarats, var kvinna. En ofattbart modig kvinna som bekände sin tro i förfärliga förföljelsetider. Hon som var adlig och rik delade och skänkte sin förmögenhet till de fattiga. Och därför miste hon livet och blev martyr.

Vad gör det om uppkomsten av Luciafriandet i Sverige inte hade kyrklig bakgrund? Kyrkorna bör, kan, ska i sitt firande lyfta fram Lucia från Syrakusa. Ljusbärerskan som en gång bar bröd till de fattiga och hopp till de modlösa!     

Sjung ut

Högt och lågt, stort och smått. Om sådant handlar denna blogg. Ena dagen kan där finnas en vidräkning med misslyckade reformer. Nästa dag en äventyr i svampskogen. Så en reflektion över den troendes pilgrimsfärd eller en suck över något förtretligt.

Idag kliver trivialpoeten i mig fram. Den som knåpar ihop små versar att sjunga till kända melodier. I försöken att förgylla en fest. Med klingande harmonier. Eller disharmonier. Beroende på hur rösterna är stämda.

Med andra ord: låt strupen upp! Sjung ut!

En välkomstskål (En sockerbagare…)
Ett vackert högtidsglas
på bordet lockar
vinet det gnistrar,
vi ler och bockar
Nu är serverat
så höj ditt glas
att Bacchus hylla
vid vårt kalas

Men sockerdrickans vän
kan festligt dricka
får kanske hicka
bifall kan nicka
procenten stannar
på låg nivå
får köra bilen
till hemmets vrå

 

Små grodorna
Små grodorna de hoppar fram
av både rött och vitt
Små grodorna de hoppar fram
när vinet har gjort sitt

Ej snabbtänkt och klarsynt

man blir av dryck och mat
Ej snabbtänkt och klarsynt
är särskilt din kamrat

Men vad gör det vid denna fest?

Vi firar, sjunger sång
Men vad gör det vid denna fest?
Vi skålar natten lång

Och så en trudelutt för en gåsmiddag:

 

Här gås det (I sommarens soliga…)

Om sommarn är gräsmattor sköna
Så friska och mjuka och gröna
Men allemansrätten - en skröna
Där gåsen roat sig: Se upp! Se Upp!

Ty överallt hal halka kan

oss välta kull, barn, kvinna, man
där gåsens kropp har lagt en propp
allt glatt humör gör halt, får stopp
Om sommarn är gräsmattor sköna
Där gåsen roat sig: Se upp! Se upp!

På gräset förbud låt beställa

Förbjudet beträda - låt skälla
Här gås ej - den ordern ska gälla
Där gåsen roat sig: Se upp! Se upp!

Men lösningen är höstens fest

Ett gästabud som gillas mest
Då gåsen grann blir ärad gäst
Med sås och krås den smakar bäst
Om hösten försvarar vi gräset
Och gåsen roar oss: Ät upp! Ät Upp!

 

 

Kyrkoledamotens personliga självprövning

En av de frågor som prästkandidater under en period i Strängnäs stift ställdes inför var både allvarlig och svår. Den kunde formuleras på lite olika sätt. Men kontentan var denna: hur vet du att det är Guds kallelse du fått så att det inte bara är dina egna tankar och din egen längtan efter att bli präst som fört dig hit?

Egna tankar och egen längtan är inte så dåligt det. Sådant kan bära riktigt långt. Och det behöver inte finnas något motsatsförhållande dem emellan. Dock räcker det knappast att varje person som bär en längtan till vigningstjänsten ska kunna uppfylla denna dröm. Den personliga och integrerade tron ska kyrkan självklart kunna förutsätta finns hos prästkandidaten. Kunskap och insikt hör dit. Aktivt deltagande i kyrkans gudstjänstliv likaså. I en kyrka där kallelsen fortfarande anses, eller åtminstone påstås, vara viktig och nödvändig behöver man ju tala om dessa frågor ingående och grundligt.

Reflektion måste äga rum. För den som önskar att bli präst går det inte att komma förbi frågan hur Guds kallelse mötte just honom eller henne.

I dagarna möts kyrkomötet. I denna de förtroendevaldas tjänst för kyrkan borde samma typ av frågor inte te sig främmande. Varje person kunde rannsakande fråga sig: i mitt beslutsfattande, hur har jag sökt den helige Andes ledning? Hur har jag förstått Guds vilja i denna fråga för mig själv, min församling, mitt stift. Ja, för Svenska kyrkan?

Skammens rodnad borde färga ett antal kinder!

När man röjde undan de gamla kyrkliga samfälligheterna berövade man samtidigt de gamla församlingarna och deras kyrkoråd sitt inflytande. Församlingarna fick som tröst ett av pastoratet utsett församlingsråd (inga lokala församlingsval här inte) vilka skulle kunna få låna tillbaka några av sina gamla rättigheter. Visst skulle de nybildade församlingsråden ges inflytande över viktiga uppgifter som budget, tjänstetillsättningar och församlingsinstruktion. Så sades det om och om igen. Så ingen behövde oroa sig.

Församlingarna skulle få så mycket inflytande att de skulle fortsätta att vara juridiska personer. De skulle ges rätten att fatta avgörande beslut och teckna bindande avtal, vilket lär ska vara några av de viktigaste legala funktionerna för juridiska personer.

Vi var ganska många skeptiker som hävdade att det där var locktoner som knappast skulle förverkligas. Lockelsen att centrera makt brukar vinna över viljan och förmågan att delegera centrala uppgifter. Superkyrkoherdarna skulle få näst intill oinskränkt makt och deras beslutsbefogenhet öka dramatiskt på församlingsprästernas och andras bekostnad. Få förtroendevalda skulle vara intresserade av att öka demokratin genom att ge dela sin makt och sitt inflytande med andra eller genom att flytta besluten till lägsta möjliga nivå. Dessa risker underströk vi kritiker. Idag kan man konstatera: Subsidiaritet, jo, jag tackar! Det har blivit ett av de mest missbrukade orden.

Nu har det snart gått ett år med den organisatoriska ”reformen” då många stora och livskraftiga församlingar. med det skönmålande stridsropet närhet och samverkan, tvingades in under de nya storpastoratens förmynderi! Rapporter från flera håll tycks idag bekräfta farhågorna. Församlingsråden har i mycket ringa utsträckning fått låna tillbaka sina befogenheter genom delegationer från de nya storpastoratens kyrkoråd. Deras påverkansmöjligheter blev en tulipanaros, en papperstiger.

En någorlunda ambitiös redaktion, t ex på Kyrkans tidning eller Dagen, borde utan större besvär kunna samla in ett antal delegationsordningar för att undersöka hur reklambudskapen för storpastoraten ser ut när de omsatts i den lokala verkligheten.

Här finns det möjlighet att se klyftan mellan ord och handling. Nu kan man ganska enkelt visa vilken roll man från ledande kyrkopolitiskt håll i själva verket vill tilldela församlingarna i Svenska kyrkan. En skammens rodnad borde färga ett antal kinder. Men lär vi få se det? Knappast. Såvida inte reportrar och journalister ser till att seriöst utföra sitt uppdrag att kritiskt granska även Svenska kyrkan.

Flera läsare

Så satt vi där. Fem läsare, intresserade och pratsugna, med en tegelstenstjock bok framför oss. En biografi om Nathan Söderblom skriven av biskop Jonas Jonson. Den som jag recenserat i ett tidigare inlägg. Det blev till ett miniseminarium om nu och då. Om ekumenik och om biskopsämbetets betydelse förr och idag. Om Svenska kyrkan.

Någon kommenterade språkets betydelse för förståelse. Och menade att begreppet liberalteologi mera var en reaktion på det vetenskapliga tänkandet och utvecklingen än en teologi framsprungen ur kyrklig praktik. Liberalteologin var en gång ett mycket seriöst sätt att försöka harmoniera vetande med teologiskt tänkande. Det är ett rimligt förhållningssätt. Men liberalteologi har också kommit att bli liktydigt med alla slags åsikter som bryter med tradition och lära. Samtidigt har liberalteologi blivit ett skällsord eller ett tillmäle.

Någon replikerade att det inte var så konstigt eftersom under det begreppet fanns en sådan mängd olika uppfattningar att hälften kunde vara nog. Många av dem framstår också som främmande för
kyrkans tro, särskilt så som den sammanfattas i trosbekännelserna. Det blir en dubbel hållning som verkar mindre ärlig. Smått hycklande. Man läser gladligen med i bekännelsen men menar egentligen att en hel del av det som där utsägs inte kunnat inträffa annat än på ett andligt plan. metaforiskt eller på metanivå. I den gamla vanliga verkligheten har det inte skett biologiskt eller kroppsligt vare sig jungfrufödelse eller uppståndelse.

Då kan det heta att jungfrufödelsen har ett mycket svagt stöd i Nya Testamentet. Bara några bibelställen kan underbygga en sådan teologisk tanke.

Men är det inte också att redan från början ha fallit i naturvetenskapens grop - bara om det finns en tillräckligt stor kvantitet av texter som stöder en dogm så kan den liksom anses rimlig? Det borde vara så att även om det bara går att hitta ett endaste ställe i Bibeln, så skulle det kunna vara tillräckligt!

Dessutom, sa någon och återknöt till liberalteologin som skällsord, är det väl många andra begrepp som blivit använda som ännu starkare tillmälen. Tänk var de som i större utsträckning tror på Bibeln som en uppenbarelse från Gud, om än filtrerad genom olika personligheter, blir skällda för. De hamnar lätt i en veritabel regnskur av nedsättande ord: fundamentalister, bokstavstroende, biblicister, konservativa, reaktionärer och mycket annat. Det vore en vinning för alla om orden inte brukades som piskor för att fördriva det man inte förstår eller tycker om.

Här bröt en person in och sa att man måste hålla sig med olika dimensioner eller kategorier i sitt tänkande. Naturvetenskapen bygger också på en mängd trossatser som inte alltid är tillämpbara på tro och religion. Den religiösa erfarenheten är dessutom ensartad och unik eftersom den talar om sådant som naturvetenskapen inte täcker in eller anser orimligt eller omöjligt.

Här blev det nödvändigt att inflika att det blir svårt att samtala om dessa frågor om man inte vet vilka grundantaganden olika personer har eller gör. Då blir det till sist bara det förenklade svart-vita vi och dom, för eller emot, som råder. Och det är då vetenskapen blir använd som tillhygge mot dem som bejakar Bibelns vittnesbörd om under, mirakler och uppståndelsen. Som om inte också de tar hynsyn till och har en stor respekt och tillit till vetenskapens landvinningar. Jag för in del tror...

Här lämnar jag samtalet för att bara avslutande konstatera att samtal är stimulerande och en nödvändighet om tolerans och mångfald ska betyda något. Jag ska genast läsa någon mer bok som jag kan diskutera i en grupp. Även Bibelböcker kan fungera. Ty Bibelstudier är ett alldeles för outnyttjat fält för samtal och fördjupning. Så gack du och gör sammalunda. Så kanske vi kan bli ett antal verkliga läsare i kyrkan igen.

Ärkebiskop Nathan Söderblom - manisk hjälte

Jonas Jonsons stora och imponerande bok om Nathan Söderblom är en synnerligen intressant biografi över en av Svenska kyrkans "hjältar" i modern tid. "Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst" lyder den långa titeln på denna Verbumbok. Jonas Jonson blandar en del egen källforskning med annat material som han på ett förtjänstfullt encyklopediskt sätt lånat ur Söderblomsforskningen.

Denna Jonas Jonsons litterära framställning av Nathan Söderbloms liv och gärning (här kan man verkligen tala om gärning) är lättillgänglig, underhållande och upplysande. Här och där märker man sparsamt författarens egna åsikter om sitt ämne. Det hade varit värdefullt om man hade fått mer av författarens analys av styrkor och svagheter i Söderbloms tänkande. Nu får man istället generöst ta del av detaljerade redogörelser för Söderbloms ibland ganska snåriga resonemang.

Varför skrev Jonas Jonson denna bok? En fråga att ställa sig inför varje bok man läser. Finns det en speciell drivkraft, en anledning eller flera olika motiv som kan kasta ljus över läsningen? Här blir det till att gissa. Jonsons uppmärksammade bok Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman var färdigskriven. Den gav säkert redan den  många inblickar i Söderbloms liv och leverne. Läslusten och skrivivern fanns kvar hos biskop Jonas. Han blev därtill också uppmanad och uppmuntrad av andra. Dessutom är Jonson inte alldeles olik Söderblom i sin internationella inriktning och sitt brinnande och framgångsrika ekumeniska engagemang.

Jonas Jonson ger genom boken ett bidrag till historieskrivningen kring den ekumeniska rörelsens födelse och den särskilda betydelse den Svenska kyrkan genom Nathan Söderblom fick. Alldeles tydligt är att Life and Work blev ett bestående och unikt bidrag till den ekumeniska rörelsen och förebådade bildandet av Kyrkornas Världsråd.

För sentida läsare är det främlingskap biskopskollegiet och kyrkoledningen uppvisar gentemot Söderbloms planer egendomligt och svårt att riktigt förstå. Med stor skicklighet och mycket medvetet använder Söderblom lekmännen i kyrkan, som samlas till kyrkliga möten, för att få uppslutning kring fredsarbetet och närmandet mellan kyrkorna. Om detta hade det varit intressant att veta mer. Hur djup blev egentligen klyftan mellan Söderblom och de övriga biskoparna? På vilka sätt kunde den yttra sig i kyrkans liv och i kyrkomötena? Och hur kan det komma sig att hela det arbete som ledde fram till Stockholmsmötet 1925 egentligen var ett projekt som stöddes mest av privata sponsorer och inte finansierades av Svenska kyrkan?

Biografin blir en hyllning till Söderblom som trots det visst inte framställs som en problemfri genomgod personlighet. Söderbloms maniska drag framhävs, förmodligen var han bipolär, Jonson konstaterar i alla fall att han hade bipolära drag, genom ett arbetsschema och tempo som ter sig osannolikt. Till och med när han är som sjukast, med allvarliga hjärtproblem, sätter han inte stopp. Ett samtal om ett arbete i Polen tar bara en kort paus, när Söderblom hämtar andan, och så fortsätter det med Söderblom i sängläge. Imponerande är också hans beläsenhet och extraordinära språkkunskaper. Ständigt nyfiken och hungriga som han var på utvidgat vetande.

Något som är svårt att förstå och som boken inte riktigt ger klarhet i, är hur Söderblom egentligen förhöll sig till biskopsämbetet. Att han värderade det högt står klart, men vad är bärande i denna hans värdering? Hur såg hans ämbetsteologi egentligen ut? Särskilt som han själv behandlar sitt ärkebiskopsämbete instrumentellt för sina egna många idéer och projekt.

Kunde det vara så att betoningen på biskopsämbetet var strategiskt som ett led i de ekumeniska strävandena? Förutan biskopsämbetet som betonat och understruket och med apostolisk succession som en förutsättning kunde knappast någon verklig ekumenisk framgång vinnas. Särskilt inte i förhållande till den Anglikanska gemenskapen men än mindre vad gäller relationerna till andra successionens kyrkor.

Söderblom är liberalteolog och det hade varit intressant att få en inblick i hur det återverkade i synen på de klassiska trosdogmerna. Uppenbart sågs han länge som kättersk av Finlands ärkebiskop. Även inom Svenska kyrkan fanns reaktioner på hans moderna hållning. Särskilt öppenheten för andra religioner och för den religiösa erfarenheten de representerade kunde väcka gensägelse och tvivel på vad han egentligen stod för.

Många läser inte böcker som vetter mot teologi eller kyrkohistoria. Här är i alla fall en bok som alla kyrkligt intresserade och kan ha glädje av att läsa. Läsupplevelsen är betydande eftersom språket är så varierat och rikt. Jonsons Söderblomsbok kastar ljus över en del av den svenska kyrkohistorien som många av oss bara hundra år senare endast har rudimentära aningar om. Jag för min del läser gärna ännu mer av Jonas Jonson!

Läs  Jonas Jonsons understreckare om Nathan Söderblom i SvD.

Akademisk teologi och kyrka

Den akademiska teologin, om en så grov kraraktärisering kan ursäktas, kan vara intellektuellt stimulerande och utmanande. Genom sin systematik kan den också verka anslående och övertygande. Där spränger man inte sällan gränser och strävar mot ny förståelse. Viktigt för att kristen tro inte ska stagnera och bosätta sig i någon tankens återvändsgränd.

Den modernistiska och än mer den postmodernistiska teologin har dessvärre även starkt bidragit till en fragmentisering av kyrkans lärotradition eftersom de generella sanningarna ständigt ifrågasatts och dekonstruerats. Var och en sin egen lyckas smed tycks i en ny tid ha besannats genom att var och en numera ska göras till teolog. Den enskilda människans religiösa erfarenhet bildar fundamentet och får utöver sin subjektivitet även bära det lilla mått av sanning som alls anses finnas kvar. Att en sådan föreställning ofta sammanblandar sanning med äkthet eller genuint glöms lätt bort.

Samtidigt går individualiseringstrenden i samhälle och värld vidare. Om en kyrka inte vill omfatta en tydlig bekännelse som öppnar sig för så pass tydliga utläggningar att den går att tradera förstärks övertygelsen om att man även inom kyrkan kan tycka och tro nästan vad man vill. I de flesta frågor. Den akademiska teologin behöver, för att inte alldeles glömma vad kristen tro är, brytas mot en den kristna kyrkans tradition och lära. Där är tro och lära intimt knutna till varandra. De behöver ta form och formuleras och vägas både mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Men framför allt är kristen tro något annat än akademisk teologi och teori – den är en i gemenskap levd övertygelse, närd av mötet med den Uppståndne, en livshållning som kontinuerligt omsätts i praktisk handling av den enskilde och av kyrkan.

Svenska kyrkan som alltför sällan förväntar något av sin stora medlemskader, annat än att den ska leverera in pengar, undergräver på det sättet kristen tro som något som ska omfattas och levas. Det är då frågorna ställs om hur lite kyrka en kyrka kan vara utan att upphöra att vara kyrka….?

Gå ut i hela världen och skaffa medlemmar

Nu ska trenden vändas, den att människor lämnar Svenska kyrkan. Kyrkans tidning ger ett flertal exempel på vad man gör ute i landet för att dra folk eller som det också heter: ragga folk! Det heliga medlemstalet har sjunkit länge utan att så mycket hänt.

Kvällstidningkampanjerna har dock stillnat. Tidigare kom de regelbundet och fantasilöst. Ut ur kyrkan så spar ni pengar var det ytliga motivet. Under ytan kunde man ana andra intressen. Där fanns antireligiösa stråk och övertygelse om kyrkan som en återhållande kraft i samhället.

Frikyrkorna var inte särskilt glade över dubbelanslutningen och gjorde enstaka kampanjer för att få sitt folk att koncentrera sig på det egna fria samfundet. Berömd är Frälsningsarméns oblyga annonsmaterial för att få folk att lämna kyrkan och ge pengarna till dem. Även i andra sammanhang har man verkat för utträden. Det uppdagades att vid privatekonomisk rådgivning kunde det hända att människor uppmanades att lämna kyrkan. för att snabbt minska sina utgifter.

Nu vill man genom olika kampanjer inom Svenska kyrkan hejda flykten från kyrkan och vinna tillbaka de som lämnat och därtill få nya medlemmar. Jag har själv deltagit i sådana kampanjer bland annat genom att förklara hur mycket man verkligen får för sin medlemsavgift (ingen orkar ju säga kyrkotillhörighetsavgift). Då räknade jag upp diakonins många hembesök och möten med människor, insatserna på sjukhus, häkten och fängelser, arbetet för barn och ungdom, kulturen där kyrkornas betydelse och all sång och musik underströks. Till min egen stora glädje glömde jag inte att nämna den kristna tron, gudstjänsten och gemenskapen runt altaret.

De medlemmar som sällan eller aldrig deltog i verksamheten, än mindre i kyrkans gudstjänstfirande, behövde bemötas utifrån att deras församlingsrelation var svag. De som fanns med i församlingens vardag och helg hade genom sitt intresse andra behov. De såg till att de fick veta vad de hade nytta av, till exempel när och var saker skulle hända.

Genom folkkyrkans stora medlemskader får Svenska kyrkan resurser att ha många anställda och driva en omfattande verksamhet. Det är lätt att förstå att de flesta, förtroendevalda, anställda och aktiva, önskar att ett sådant kontinuerligt flödande ymnighetshorn inte ska sina genom medlemsflykt. Men om man ska ta sin uppgift som kyrka på allvar finns det andra prioriteringar att göra.

Ett problem som ibland blir synligt genom de brett upplagda satsningarna är att Svenska kyrkan samtidigt vill skaffa sig fler volontärer, icke betalda medarbetare, lekmän som ska bli företrädare och aktörer. Det kan för somliga bli vägen till gudstjänst och tro. Men för andra fungerar kyrkan som vilken organisation som helst. De kunde lika gärna ha valt Röda korset, Rädda Barnen eller Amnesty. Diakoni har sedan urkyrkan varit ett utflöde från församlingen där man i tro fått möta Guds kärlek Det var Guds nåd och kärlek som den mötte dem genom Kristus och som drev och motiverade dem att ge vidare. Nu byter man på många håll bort denna grundläggande relation för att "ragga fler" som kan bli kyrkans volontärer. Det är oklokt och inhumant att utsätta folk för den prövning det innebär att, utan särskild relation till kyrkans centrum, företräda den. Då riskerar man att urholka kyrkans arbete och verksamhet och koppla loss det kyrkan gör från det den tror och lever av.

Missionsbefallningen är på väg att revideras. Nu handlar det om andra ting. Gå ut i hela pastoratet(vilket inte sällan har blivit till reklam på bussar och annonser i lokaltidningen) och gör folk till medlemmar och volontärer!

Dagens boktips - vad en förtroendevald bör läsa

Vad behöver en förtroendevald kunna och veta om Svenska kyrkans tro och lära? För valbarheten finns inga krav alls andra än dem som nomineringsgrupperna ställer. De lär inte ha några sådana krav alls. Aldrig har jag hört någon diskutera vad som vore lämpligt att ha kännedom om.

När de förtroendevalda sedan ska utbildas hamnar märkligt nog fokus så gott som uteslutande på sammanträdeskunskap. Man ska kunna föra sig i sammanträdesmiljöerna så att man kan kräva en votering eller en rösträkning. Eller rent av begära en ordningsfråga. På den kanten satsar man. Men vad görs vad gäller kyrkans innersida, det innehållsliga? Vad erbjuds man av lärjungaskap, teologi och Bibel?

Låt mig föreslå något enkelt att läsa. Något som varje förtroendevald, liksom varje kyrkans anställd, borde ha läst omsorgsfullt och hungrigt! Först en omtalad och utskälld bok. Ryktet om husförhörens tyranniska drag färgar ännu bilden av den katekes nästan ingen läst. Luthers lilla katekes är idag att betrakta som en bortglömd bok. Detta trots att man försökt aktualisera den genom en, delvis ifrågasatt och modern, nyöversättning. Själv håller jag mig ännu med den något ålderdomliga katekes som gillades och stadfästes 1878 av konungen. Men oavsett vilken översättning man föredrar: få lär ha läst denna Luthers enkla grundkurs och än färre tagit den till sig som en nödvändig introduktion i kyrkans tro.

I katekesen kan man till exempel läsa:
114. Vad tror och bekänner du om Jesu Kristi person?
Jag tror och bekänner, att Jesus Kristus är sann Gud, född av Fadern i evighet. och tillika sann människa, föd av jungfrun Maria.

144. Vad verkar upplysningen genom evangelium?
Upplysningen genom evangelium verkar, att människan under ånger över sin synd hjärtligen söker Guds nåd i Kristus och sålunda kommer till tro på sin Frälsare.

Som en andra bok tänker jag att Limadokumentet från 1982 är omistligt: Dop, Nattvard, Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry). Det är en ekumenisk text som erbjuder välavvägd och genomtänkt ekumenisk samsyn beträffande de två stora och för de kristna kyrkorna gemensamma sakramenten dop och nattvard. Även vigningstjänsten för dem som genom mottagen kallelse, egen löftesgivning och kyrkans vigning utses till särskilda uppdrag genomlyses. Dessutom på ett sådant sätt att enkel antiklerikalism inte göre sig besvär.

I detta dokument kan man bl a läsa:
12. Alla medlemmar av den troende gemenskapen, de må vara ordinerade eller lekmän, är förbundna med varandra. Å ena sidan behöver församlingen ordinerade ämbetsbärare. Deras närvaro erinrar gemenskapen om Guds initiativ och om kyrkans beroendeförhållande till Jesus Kristus, som är källan till dess sändning och grundvalen för dess enhet. De är till för att uppbygga gemenskapen i Kristus och styrka dess vittnesbörd. I dem söker kyrkan ett exempel på helighet och kärleksfull omsorg. Å andra sidan har det ordinerade ämbetet ingen från gemenskapen åtskild existens. Ordinerade ämbetsbärare kan endast fullgöra sin kallelse inom och för församlingen. De kan inte vara utan församlingens erkännande, stöd och uppmuntran.  

Denna ömsesidighet, detta gemensamma förvaltarskap, har i Svenska kyrkan konkretiserats bland annat genom den så kallade dubbla ansvarslinjen. Viktig att hålla levande. Även som ett memento för alla de präster som svävar fritt i alla möjliga sekulära uppgifter och än mer för kyrkan att reflektera över. I vilken kapacitet är man präst om man arbetar som företagare, journalist eller terapeut? Många andra och mera trosmässigt centrala frågor väcks av böcker som dessa. Därför bör de läsas, till insikt, kunskap och uppbyggelse!

Gravljus

Några gånger om året lyser en stad i staden. Gravljusen lyser upp minnenas stadsdel. Likt norrsken flammar hågkomsternas område. Så oändligt mycket sorg och saknad som ligger likt en dimma mellan furorna.

Där tänder vi ljus. För de döda, säger vi. Som för att fördriva mörkret. Det gravens mörker som övermannar den som sörjer. Där lägger vi blommor, kransar och granris. Det får mig att känna som att jag ändå gjort något litet för dem som gått före. Jag vill att platsen ska vara vacker, inte bara bestå av jord och sten. Utsmyckad med sådant som talar om det vårens och sommarens liv som kommer efter mörker och kyla.

Årtalen jag läser på gravarna där jag dröjer är 1992, 2001, 2014. Jag ser personerna framför mig. Minns det som varit. Fest och lycka, svårigheter och lidande. Därnere ligger de som betytt så mycket. Som var omistliga beståndsdelar i min tillvaro. På flera andra kyrkogårdar kan man läsa andra släktingars och vänners datum. Dessa yxhugg i kalendern då livet, såsom vi känner det, tagit slut. Nu graverade i sten. Oåterkalleliga. Vad har vi inte förlorat...

Men banden ska inte brista. Gemenskapen med den himmelska världen fortsätter i nattvardens mysterium. Där överbryggas gränser och skiljemurar.

Genom att tända ett gravljus öppnas tankar på en annan värld. Gravplatsen och kyrkogården är verkligen en förort till den stad där ljuset har sin boning.


  

Tungfotad kyrka

Riktigt nöjda var kyrkopolitikerna som för några decennier sedan tog hem ekonomi- och lönehanteringen till kyrkan (dåvarande Örebro kyrkliga samfällighet) efter att ha köpt tjänsten från kommunen. Självklart innebar det en besparing och därtill mindre byråkrati och kortare vägar för allt underlag.

Kyrkan köper ett otal tjänster av olika företag och entreprenörer. Lika naturligt som det var att fundera över om den egna organisationen klarade att praktiskt sköta löner och ekonomi borde det vara att pröva andra varor och tjänster som köps.

Städtjänst är ett sådant område där det händer att städbolag sköter uppgiften att hålla rent och snyggt i kyrkans olika lokaler. Damma och dammsuga, torka och skura, vaxa och bona - uppgifterna är många. Särskilt golvvård och fönstertvätt brukar vara bekvämt att upphandla av företag som är specialister.

Valet står mellan att själv ha personal som utför dessa tjänster eller att köpa in dem. Det är inte självklart att allt ska skötas av kyrkan själv. Om man alls överväger alternativ är det ekonomi, funktionalitet och nytta som avgör.

Få folkrörelser och organisationer annonserar och arbetar med information som Svenska kyrkan. Det har resulterat i att många kommunikatörer har anställts. Det är inte ovanligt att de i sin tur anlitar fotografer, skribenter (för olika tidningar och blad) och reklambyråer (för kampanjer). Att man inte själv startar och äger lokala reklambyråer som kan hantera flera sådan uppgifter från ax till limpa är kortsynt. Med en reklambyrå inom kyrkan, i företagsform naturligtvis, kan man professionalisera kyrkans sätt att arbeta med kommunikation och information samtidigt som man ger sina kommunikatörer nya möjligheter till utveckling och förkovran.

Risken att kyrkliga uppgifter som placeras i bolag ska avskärmas eller avknoppas från kyrkans centrum finns där. Det måste man arbeta med. Å andra sidan verkar många kommunikatörer rekryterats in i kyrkan utan närmare kännedom om församlingsliv och tro. Talar man i termer som varumärke om det kyrkans centrum och dess identitet och säger kunder om kyrkans medlemmar vill det till att man verkligen är väl bevandrad i kyrkan. Alldeles särskilt behöver man vetskap om kyrkans innersida för att sådan begrepp inte ska innebära en total distansering och ett främlingskap inför uppgifter som gudstjänst, undervisning, mission och diakoni..

En kyrka som avstått från att starta bank, som inte äger en dagstidning eller en radiokanal, som inte har några reklambyråer och som knappt vågat etablera sig inom vård och omsorg har avstått från den utveckling som blev möjlig i och med relationsförändringen mellan kyrka och stat. Med några få djärva undantag verkar kyrkan oerhört tungfotad och självcentrerad.

Nu kommer inte några nya kyrkliga företag inte att lösa de problem kyrkan har. Om kyrkan inte ser till att olika andliga traditioner får plats och berättigande utan utdefiniering och utstötning växer till - då båtar företagen ovan föga! Särskilt hoppfull är det inte lätt att vara. Till exempel inte vad gäller återvändandet till det för kyrkan centrala. Beslutsapparaten nerifrån och upp  tycks mera upptagen med att fila på sin egen organisation på ett självdestruktivt sätt. Det verkar fullständigt galet att medvetet minska församlingarnas självstyrelse och makt över sitt liv, sin verksamhet och sin ekonomi.

Vågade man på allvar verka för en förändring där man istället ökar utrymmet för församlingsbygge från grunden och underifrån, med växande lokalt engagemang och inflytande, då kunde även ett antal duktiga kyrkliga företag ge draghjälp.