I väntan på att få skruva

Få platser är så blöta som kolonilotten när det regnar. Det är ruggigt ute och än värre inne i det lekstugeliknande 9 kvadratmetersstora huset. Inne finns ingen värme så den kyla man ådrar sig utomhus följer med in som ett tillgivet husdjur.

Väl medveten om att det fungerar så blir lockelsen att bege sig till kolonin en regnig dag vänd till sin motsats. Dit åker vi inte! Trots att gräset behöver klippas. Nytt regn gör det bara ännu längre. Grannarna tror nog att vi anlagt en vildvuxen ängsmark för att rädda allas små vänner - insekterna. De som behövs för att trädgården ska leva. Men sanningen är mindre storslagen. Vår eldrivna gräsklippare orkar inte heller med regnväder och rotblötor. Då slukar den batterikraften lika girigt som en ökenvandrare dricker efter långvarig törst. Vem vill klippa en fjärdedels gräsmatta i hällregn?

Den utvunna tiden som inte läggs på plats på kolonin blir till planering av nästa besök. Då ska det bäras in ett bord. Det är fyndat på loppis för en femtiolapp. På etiketten stod det ek, kunde man tro. Men det stod EFK vilket inte är ett träslag utan ett samfund. Hur det kan bli så galet för en van läsare är svårt att inse.

Soffbordet var illa medfaret och behöver smörjas med möbelpolish. Fungerar inte det får det nog en ansiktslyftning med hjälp av målarfärg. Ett väggfast utfällbart bord ska demonteras. För att klara det har det investerats i en eldriven borr- och skruvmaskin. Den ligger nu och väntar på att få göra sin insats. Den är tung så det blir som ett träningspass bara att lyfta det skruvande vidundret. Bara det äntligen blir fint väder så vi kan vara inne i stugan...

Veni Sancte Spiritus!

Upp ur hjulspåren, har länge varit en dröm för dem som tröttnat på den outtröttliga sysslandet med Svenska kyrkans organisation. Förmodligen var pastoratsreformen ett misslyckat försök att blåsa nytt liv i en uttröttad apparat och få den rationell, effektiv och lättstyrd. Denna besatt het av det yttre bidrar till fortsatt utarmning av kyrkans hjärta. Den ropande organisten som inte vill ha andakter i medarbetarlaget kom till tals i senaste Kyrkans tidning. Där förordas fler lediga timmar för att ensam kunna vila i Gud. Tanken att gemensamt tacka för den nya dagen, att överlämna den och det egna arbetet i Guds hand och att be om Andens ledning tycks inte föresväva den missnöjde musikern.

I det kyrkliga kaoset efter Covid - 19 finns alla möjligheter att på nytt låta Anden inspirera och leda kyrkans liv. Denna omvändelse till kärnverksamheten gudstjänst och fokus på tro, bekännelse (inte bara som lära utan i dess utvidgade betydelse som vittnesbörd och mission) och liv. Förnyelse handlar inte om ett ständigt  mixtrande med gudstjänstens form utan fastmer om dess djupare innehåll, dess kärna där tro bygger broar till medmänskliga möten och en relation till Gud. Utan detta nav rullar apparaten åt skogen. Veni Sancte Spiritus!

Kyrkorna åt folket!

Det mista man kan begära i Covid-19-tider är att kyrkorna står öppna på dagtid så att människor som inte kan eller vågar vara där på söndagen ändå har tillträde till kyrkorummen. Med tanke på alla indragna verksamheter borde det vara enkelt att se till att kyrkan välkomnar även på vardagar. Det beds väl ändå tideböner i somliga sammanhang?

Har man för mycket värdefulla kulturskatter får man väl plocka undan. Eller se till att det finns tillfredsställande bevakning. Det är nästan dags att plocka fram ett slagord från den radikala ungdomen: Kyrkorna åt folket!

Coronas fel

En tydlig effekt av den sociala distanseringen som leder till social isolering är att humöret sjunker under fryspunkten. Vi som bor i gnällbältet har äntligen insett att benämningen stämmer, vi har blivit kitsliga, retliga och grälsjuka. Andra har liknande corona-symptom, fast de inte är smittade och sjuka. Vem ska vi rikta dessa uppblossande känslor mot? Inte mot nära och kära, inte heller mot katten. Fast det kan ibland vara svårt det med. Dessa träffar vi och då behöver man inte hålla ansiktet uppe, fasaden alltså. I fokus hamnar fotgängare och andra anonyma individer. Vi domderar. Säger: Dom där som inte gör vad de ska.

Till förtretligheterna hör att våra bästa svampställen förvandlas till kalhyggen. Och de nya ställena saknar svamp.En av oss blir ständigt angripen. Av knott, mygg och bromsar. Hur glad blir man då av att vandra i skogen. Igår plockade vi lingon. Vi upptäckte att bärplockaren hade vi slängt. Muntert eller hur! Men en vän förbarmade sig och lånade ut sin rejäla plockare. Innan vi gav oss av bestämde sig katten för att hosta och kräkas upp en hårboll. Så roligt har vi.

Den som plockade det röda guldet i ett litermått råkade spilla ut alla lingon. Dessutom var lingonen svåra att känna igen. De var ganska vita och omogna. Ungefär som vi själva. En sak är säker. Det är coronas fel.

En plats för alla

Protesterna mot särbehandlingen av äldre börjar höras. Att regelmässigt karantänsätta äldre på hem som haft externa kontakter ifrågasätts också och har till och med hävdats vara olagligt när det pågår länge tider. Så lätt kan det som initialt hävdades vara omtanke bli till tvångströja och hinder för ett någorlunda normalt liv. Likabehandlingsprincipen, som kommuner lyder under, bör kunna gälla även äldre och trots att det pågår en pandemi.

När vi undantagsvis är ute på gator och torg är det vi som tycks ansvara för att rimligt tryggt avstånd hålls. Åtskilliga fotgängare går rakt fram och skyr knappast ens kollisioner med oss äldre. Det är inte ovanligt att trottoarer ockuperas av någon som bara står och hänger, ibland med cykel. Då styr vi utanför den parkerade armadan av bilar och tvingas ut i trafiken för att slippa närkontakt av smittsamma graden. 

Med tiden har vi blivit skickliga genom att inte längre räkna med att kunna gå kortaste sträckan dit vi ska. Vi kryssar oss fram och får på så sätt fler steg på stegmätaren. Hälsofrämjande skulle man ironiskt kunna konstatera. Inte ens om vi bar bjällror om halsen skulle en del yngre masa sig undan och låta oss passera. Man vill ju inte själv anklaga alla i en viss ålder och göra sig skyldigt till lika allvarlig åldersdiskriminering. Nu vinglar vi som kraftiga snedseglare in och ut mellan bilar som kryssande mellan kobbar och skär. Måtte vinden mojna och gångvägarna en plats för alla. 

 

Byta namn på föreställningar?

Får det vara fler än 50 personer i en tågvagn? På en restaurang? På en loppis? I en matvaruaffär? I en bygghandel. På en arbetsplats? Men inte i en teatersalong? På en fotbollsarena. I en handbollshall? I en gudstjänstlokal, dvs i en så kallad kyrka? Skriks det för mycket i kyrkan? Sjungs det för högt på arenorna? Äts det för litet? Sitter man alltför stilla?

Kan man inte namna om en teaterföreställning till en avgång från Örebro teaterstation till svindlande höjder? Eller till en restaurangs berömda trerätters måltid där varje akt bjuder ny och delikat andlig spis? Konsekvens och likabehandling är svårt. Men avslöjar genast hur man värderar kultur och sport. De får stanna i väntsalen. Tills alla andra avgångar ägt rum. 

Det presidenten gör skulle barn aldrig tillåtas

 Den mest oetiske presidenten någonsin häckar i Vita huset. Dag efter dag sprutar han ur sig angrepp mot människor han bedömer som fiender eller motståndare. Vi som är på avstånd betraktar skådespelet med uppspärrade ögon och gapande munnar. Skulle detta vara ”ledaren” av den fria världen?

På kort tid är presidenten orsak till en allt större splittring och djupare klyftor mellan amerikanerna. Samma kan sägas om presidentens internationella åtgärder där man övergett Parisavtalet och avtalet med Iran och har gullat med Nordkorea och hyllat Ryssland och Putin.

På det inhemska planet förstår man inte hur alla föräldrar i USA stillatigande (?) uthärdar denna uppluckring av normer och stil. Tänk om deras egna barn betedde sig som presidenten och sprutade beskyllningar om förräderi och andras skurkaktighet mot dem man inte upplever som stödjare eller efterföljare.

Tänk om barnen skulle börja håna funktionshindrade? Beskylla sina lärare för att bara komma med falska nyheter? Tänk om barnen undergrävda all tilltro till undervisning som bygger på beprövad erfarenhet och vetenskap? Tänk om de krävda att skolan skulle vara stängd för vissa minoriteter och att skolan skulle omges av en mur? Tänk om de talade nedsättande om kvinnor och skröt om att de kunde begå sexuella övergrepp mot dem. Och var överlägsen mot människor med annan hudfärg. Tänk om de skanderade att den och den skulle sättas i fängelse? Eller att de övergav hyfs och civiliserat uppförande? Att de twittrade nedsättande om allt och alla som de inte gillar?

Ett sådant uppförande av barnen skulle omedelbart stävjas och fördömas. Men när presidenten beter sig som mobbare och översittare tiger alltför många. Den som skulle vara någon att se upp till, ett föredöme, solkar i en aldrig sinande ström sitt ämbete och drar uppgiften att vara president i lera och lort. Hur så många kan svälja kameler och sila mygg är en verklig amerikansk gåta!

Kyrka är relation och gemenskap

Den kyrkliga statistiken kommer att visa katastrofsiffror för år 2020. Mest nedslående och nedåtgående kommer antalet gudstjänstbesökare att vara. Det nya normala lär bli ofattbart lågt. Inte för att detta är unikt i Sverige. I åtskilliga länder ser det likadant ut. Icke desto mindre krävs det stora insatser för att det nya normala inte ska bestå.

Kyrkans ekonomi i stort kommer att klara sig bra eftersom medlemsavgiften, kyrkoavgiften, debiteras oavsett hur aktiv eller delaktig man är. Apparaten är säkrad. Vid sidan av gudstjänsten har åtskilliga verksamheter gjort halt eller helt upphört. En nystart bortom Corona - hur ska den ens lyckas uppnå det som förut betraktades som normal nivå? Särskilt som de ofta bärande grupperna över 70 år under tiden vant sig av med sitt deltagande i gudstjänstliv såväl som i verksamheter.

Många kyrkliga och ekumeniska organisationer som delfinansierats via kollekt medel ser stora hål i sin ekonomi. Några insatser för att hjälpa dem att övervintra t ex med hjälp av distanskollekter har åtminstone inte jag sett till. Vilket horderna av kommunikatörer relativt enkelt borde ha kunnat lösa.

Kyrka är relation och gemenskap. När både relationen och gemenskapen upphör krävs extraordinära insatser för återupprätta det som gått förlorat. Relationer måste underhållas. Några få personliga band klarar av att ta upp tråden även om det varit ett längre uppehåll, att det skulle vara lika enkelt för kyrkan att återknyta är svårt att tro. Gemenskap är sällan lätt att känna på digital eller annan distans. Över tid förlorar den sin bärighet och sitt djup. Även om jag uppskattar de digitala försöken kan de inte ersätta den fysiska närvaron och samspelet i verkligt möte. Så vad händer egentligen? 

Kyrklig haverikommission?

 Genom åren har man ropat efter en haverikommission för Svenska kyrkan. En sådan har aldrig varit mera behövlig än nu när man är glad över att några alls firar gudstjänst. Men apparaten består! Den tickar på alldeles oavsett hur illa det går med det liv som andas i gudstjänst och mässa.

Mission har i alla tider varit en strävan efter att väcka tro. Nu kommer inte ens de som tror. Hur de ska väckas på nytt efter covid-19 insomningen är det inga som vet. Alla över 70 år har lämnats bakefter. Knappt någon har velat ta oss i anspråk för att t ex ringa till människor som behöver kontakt. Eller som förbedjare. Kollektgivare. Samtalspartner. Mentorer. Volontäruppgifterna vittrar bort här och där och ruljansen kan enkelt skötas av ett överflöd av anställda.

Ska det alls gå att få ordning på det krisen åstadkommit borde haveridiskussionerna för länge sedan kommit igång. Post pandemin lär bli skakigt värre. Finns det inte bedjande och troende människor i kärnverksamheten blir det kyrkliga mer av en skramlande tunna som en av epistlarna varnar för.

Rensar några decimeter från marken

Nästan varje dag tilbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Det är fler som uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är vår land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor övermannade de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är de vi villa ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara men vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Då skulle vi åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är redan nu nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.

Att blinka för lugn och fred

Samhällsproblem behöver bearbetas i alla möjliga sammanhang. Även på sociala medier och i samtal när det går. Det finns stora problem som verkar omöjliga att påverka för enskilda personer och det finns små problem som kan verka lika omöjliga att råda bot på. Bot var namnet. Kanske ett kännbart åtgärdspaket kunde råda bot på det som för tillfället retar mig mera än mycket annat. Förare blinkar inte när de ska svänga!

Uteblivna blinkningar kan tyckas vara just en minimal svårighet. Men i förlängningen blir den större. Det skapar olust och irritation så till den grad att jag blir en sämre förare. Bilarnas förare blinkar dessutom. när de väl blinkar, inte så sällan åt fel håll. Komplikationer uppstår.

Värst är det när den som ska svänga korsar andras farleder. Då blir det risk för krockar mellan fordon. Men även i filer där man kan köra rakt fram eller svänga vore det en hjälp om det blinkades. Ta också filbyten på stora väger. Plötsligt kan en bil bara dra iväg över till en annan fil utan att ha markerat att åtgärden var på gång. Illa!

Allt färre blinkar. Snart slutar de flesta att blinka och vi får en trafik med stora osäkerhetsmoment. Fordonsförare borde blinka och på så sätt bidra till en fredligare värld. Jag åtminstone skulle bli vänligare stämd och lugnare i trafiken. Som det nu är ropar jag ilsket i min bil: har blinkersen gått sönder? Har du fel på elsystemet?! Vingelpetter! Vart ska du egentligen? Sluta vela - blinka! Du hotar freden!

Väntans tid

 Av misstag drack jag en deciliter juice på morgonen. Detta för att skölja ner morgonmedicinen. Jag skulle till operation på morgonen och inställelsen var redan klockan 7. Strax före 8 skjutsade man mig i säng till kärlthoraxkirurgin. Där fick jag besked om att det inte gick bra eftersom jag hade juice i magen. Som tur var fanns det en ny tid samma dag. Fick resa tillbaka via kulvertarna till avdelningen. Några timmar senare tog jag samma tur igen.

Två timmar höll man på för att koppla ihop några små kärl nära handleden för att på så sätt skapa en fistel som används att sticka i vid dialys. Fisteln växer till och blir ett stort och tjockt kärl med rejäl fart på blodet och som tål att man återkommande sticker där. Vänligt bemötande på alla håll och kanter.

Under operationen som sker med lokalbedövning frågar en av kirurgerna hur det går. Jag är kvar, svarar jag och är nog lite omtöcknad. Man övervakar mig noga genom hela proceduren och sammanfattar till slut högt vad man gjort och vilka hjälpmedel man använt för att genomföra operationen. Det tog tid innan det nya kärlet fick fart. Med sedan svirrade det ordentligt i takt med hjärtslagen. Så som det ska vara.

Nu är det bara att vara försiktig och att vänta. Men det ska väl gå det med. Väntat har jag ju gjort förr på att läka och tillfriskna, ja på mycket annat också.

Tala är silver...

En berättelse i dagens SvD blir skakande läsning om priset en ung människa, 17 år i detta fall, får betala för att göra det rätta. I reportaget får man följa en ung man som blir vittne till fordonsstöld och ringer polisen och filmar brottet. Han får på platsen peka ut de ansvariga och lämnas sedan kvar bland kamrater till de kriminella när polisen åker. Sedan tar det hus i helvetet. Trakasserier, misshandel, förföljelse pågår under lång tid och pojken och hans mamma tvingas till slut att flytta för att kunna freda sig.

Ynglingen konstaterar i artikeln att han aldrig ska vittna igen, inte ens om det gäller mord. Den långa dokumentära artikeln slutar med konstaterandet att : Den kille som slog Nimo (dvs pojken) har redan tididigare dömts för brott. Han rör sig fritt och bor kvar. - Vi är de enda som har förlorat på det här, säger Nimo. 

Eftersom socialtjänst, polis, andra myndigheter eller civilsamhället inte förmår hindra kriminaliteten och övergreppen får ett gammalt ordstäv ny aktualitet: tala är silver, tiga är guld. Vad händer med civilkurage, rätt och fel, sant och falskt när rättvisan på detta sätt sätts ur spel?

Snart går medietåget

För dryga tio år sedan var bloggossfären het. Då var det nytt och intressant att skriva, och faktiskt läsa,  blogginlägg. Då förekom det debatter mellan bloggar och i dagstidningarnas nätupplagor kunde bloggare få in länkar som kommenterade t ex ledarartiklar och annat åsiktsmaterial.

Medieutvecklingen har inte tagit paus. Nu finns det vloggar, videobloggar, med bild och ljud, och poddar, som kan ses som privatproducerad radio. Spotify håller på att lägga till poddar från alla möjliga håll  som ett komplement till musiken för att behålla lyssnare till sitt ljudmaterial.

Covid-19 pandemin har fått fler aktörer som t ex Svenska kyrkan att ge sig in i leken med sina lokala och digitala online-gudstjänster, korta andakter och annat som man vill sprida. Dessa har nog kommit för att stanna eftersom man når länge ut än annars och materialet är enkelt att producera. Ska man trots berömmet ändå vara kritisk är det både enformigt och tråkigt att, under ca 50 minuter till en timma, bara ha en enda bildvinkel att tillgå. 

Ställ upp en mobil på ett stativ och kör har blivit lösningen. Man får hoppas att det bara är början och att intresset växer för att göra mer. I längden kommer det stillastående bildvalet inte att hålla för att tillfredsställa en medievan publik. Mer krävs. Ändå är det med högra ambitioner och krav relativt lätt att få till en riktig bra produktion. Det är dags att lära av SvT och familjen Söderberg som i alla år uthålligt har producerat livsåskådningsmaterial och särskilt gudstjänster för TV-mediet.

De stora pastoraten kunde, om de nu alls ska hålla på med något, se till att man får utbildning och teknik för att utveckla denna nya tjänst. Men det brådskar. Snart går medietåget.

Här dammsugs det

Sixten, the cat har återigen snott till sig utrymme på stillsam... 

Här dammsugs det. Förfärligt. Jag avskyr oljud. Särskilt bullret. Brummet. Från dammsugare. Nu har man fått för sig. Att dammsuga fönstren. Här har införskaffats. En apparat som rengör fönster. Så nu surrar det både högt. Och lågt.

Efteråt blir det fint. Men under tiden. Är det pest. Som att vara förföljd. Av en blodtörstig terrier. Tro mig. Det är inte vägen. Som är mödan värd. Resultatet när det blir rent. Är ok. Men vägen dit. Är skrämmande. Förfärlig. Suger. Som man passande säger. Nu för tiden.

Innebär förändring alltid förnyelse?

En förvandling ska ske. Det har man fått lära sig i kyrkliga sammanhang, förändring har per definition blivit något gott trots många erfarenheter som pekar i en annan riktning. Det har gått fort med somliga ändringar. Erfarenheterna från de gamla ekonomiska samfälligheterna och mera självständiga kyrkoråd är numera obsoleta, tillmäts ingen betydelse. Nu är det nya former som gäller och nya kvastar som sopar.

All förändring är naturligtvis inte av godo. Även när en ändring är behövlig kan åtgärderna gå fel, ställa till det än mer. Tanken på den ständiga reformationen av kyrkan leder fel när den används för all ändring. Ordet förnyelse blir en förskönande omskrivning av lustan att lämna avtryck. Också i kyrkan förekommer det att människor blir upptagna med att bygga sina egna minnesmärken, organisatoriska monument över sin egen betydelse.

Förändringen från att vara värderad medarbetare till att inte längre räknas är en ständigt pågående rörelse, även i en kyrka. Volontärer får uppleva det när de bedöms mindre brukbara. Det kan bero på ålder, sjukdom, flytt eller osämja med andra med betydelse för uppgiftens utförande. Anställda känner av det långt före pensioneringen, extra tydligt när nedräkningen till arbetslivets slut börjat. Kyrkans förtroendevalda (bör inte kallas politiker) kan möta samma förändring när förtroendet i den egna gruppen sviktar eller när ett val gått dåligt.

Förändring är inte automatiskt en förnyelse. Ändring fungerar inte alltid bättre än det som varit förut. Även i framåtsyftande omgörningar måste man överväga otaliga faktorer. Särskilt viktigt är att det man gör inte bara syftar till utan faktiskt kan främja kyrkans uppdrag.

Kolonistens bön

Kolonistens bön

Tack för denna lott på 300 kvadratmeter, men varför växer det så okontrollerat?

Tack för goda grannar med omtänksamhet och erfarenhet.

Må maskrosor förvisas, utvisas och för alltid hålla sig borta.

Jag ber att mördarsniglar ska glida iväg till en granne, eller helst ätas upp av alla fåglar.

Bara de inte lämnar fågelbajs på lotterna, kunde de inte göra sina behov i gångarna?

Må ogräset vissna ner och dö. I landen och i grusgångarna runt omkring.

Och rönnbärsmalen kan gott blåsa bort. Till Vinön, eller så.

Varför kan inte gräset få vila, sluta växa, bara några dagar? Eller resten av sommaren.

Så hoppas jag att de laddningsbara batterierna ska få ny kraft. Så trädgårdapparaterna inte stannar.

Alla som har de vackraste växterna, gör dem generösa, så de delar med sig av perenner och frön.

De som har ingengrodda lotter, låt dem få uppleva undret, hur allt bara ordnar upp sig.

Ge alla med ansvar för området förstånd och låt dem bli klarsynta, lyhörda och jättesnälla så att jag får som jag vill. Varje gång som jag har rätt. Dvs hela tiden.

Låt dricksvattnet strömma fram som en rättviseflod så ingen behöver gå törstig.

Och må åvattnet aldrig sina.

Och låt sopsorteringens välsignelser strömma över alla oss som ska vara här samtidigt. Så det finns plats i sopkärlen när jag ska lämna avfall enligt reglerna, dem som jag alltid följer, uppskattar och gärna sprider...

Den som är satt i beroende är inte fri

Makten över samhället och över kyrkan blev i den tidiga lutherdomen en fråga som bidrog till kyrkosplittringen. De kyrkliga makthavarna, påven, kardinaler och biskopar blev inte bara furstar i det kyrkliga utan även herrar över det världsliga regementet. De blandade sig i det som var andras kallelse, överheten, kungar och furstar sågs som insatta av Gud, och deras domän skulle inte sammanblandas med kyrkan.

Religionen blev något för furstarna att bestämma över, de fick under reformationstiden makten över sina undersåtars religion, det fursten trodde skulle innevånarna tro. Där började sammanblandningen av världsligt och kyrkligt. Idag alldeles totalt sammanblandat i de nordiska folkkyrkorna. Det vore naturligt att lyfta fram principen om icke sammanblandning i tider då den sekulära samhällsordningen med neutrala, icke-konfessionella, praktiskt ateistiska normer för stat, regioner och kommuner är genomförd.

Att ge dem med inflytande över de samhälleliga styresformerna makt även över kyrkan är att utelämna tro, bekännelse och lära till partiorganisationer och därmed neka kyrkan möjlighet att vara sin egen, ett korrektiv och en kritisk instans, som är fria att ge sitt oberoende bidrag till det stat och kommun är och gör. När de statsbärande partierna även tillåts dominera kyrkans beslutsorgan är något allvarligt fel, ty den som är satt i beroende är inte fri!

En fri kyrka i någon rimlig mening är en kyrka där denna sammanblandning är identifierad och upphör. Därför är det oändligt långt kvar till dess kyrkans skiljande från staten och statens undandragande från kyrkan genomförs och fullbordas. Vakna biskopar! Vakna prästerskap! Vakna församlingar!

När spärrarna sätts ur spel

Läser febrilt Eva Lundgrens bok Knutbykoden. I Aftonbladet sågades den av Åsa Linderborg som partsinlaga och en orgie i skvaller. Så kan man läsa boken. Men den kan också läsas som ett exempel på sekters irrationella irrvägar bort från sans och förnuft. Liknande galenskaper har förekommit i alla möjliga sammanhang, inte bara i religiösa kretsar utan även i politiska och slutna grupper.

I Knutby slutade det inte i massmord som i fallet med Jim Jones och Peoples Temple. Men likafullt ändade sektlivet och förvillelsen i mord och död. Den som är någorlunda insatt i det vi kallade för frikyrkor i allmänhet och i synnerhet Pingstförsamlingars liv förstår snart hur avvikande och udda det som skedde i Knutby var. Innerligt trosliv vändes bort från källorna och blev en spelplan man förfogade över, en arena för utflippade fantasier och självförhärligande, allt fördolt som extra fromt. Under- och överordning blir det mönster som förgiftar det en församling normalt är. Man kunde tro att det är listiga och intelligenta personer som driver utvecklingen, men under läsning av boken framstår flera aktörer visserligen som beräknande men främst som narcisisstiska, fåfänga, naiva, okritiska och omogna.

Boken är läsvärd som ett exempel på att mitt i välfärdens Sverige kan galenskap och förvillelse uppstå och ta över.

Som en jämförelse kan man gott läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarsson,  om en invandrad klan som dominerar mer än ett helt bostadsområde i Göteborg med egen rättskipning och egna regler som står över samhällets. Även i familjens sammanhang relativiseras moral och normer till den grad att allt blir möjligt, som misshandel, övergrepp, narkotiahandel och mord, i Familjens namn. Det finns en hel del paralleller att lägga märke till...

Drömmen om att få personliga uppenbarelser skruvas in i en ledarkult. Åsa Waldau blir den starka ledaren, relationen till henne uttrycks genomgående som okritisk dyrkan av henne. Genom en profetia ges hon extra och hemmasnickrad gudomlig sanktion som Tirsa, vilket driver iväg till föreställningen om Kristi brud som en person med intim relation till Kristus, inte bara andligt utan även kroppsligt!. Denna perverta bibeltolkning anammas snart av de flesta i församlingsledningen. De kommer efterhand att in- och underordna sig. Egentlige är det ett socialt spel som i religionens lånta fjädrar som tar överhanden där enskilda dominerande personer utan större tvekan eller eftertanke låter moral och normer glida iväg.

I så gott som alla församlingar finns det spärrar och korrektiv, därtill en hjälpligt fungerande organisation, som hindrar och korrigerar liknande avvikelser om de alls skulle uppträda. I Knutby sattes sådant ur spel när ledarskapet fick och tog all makt och kontroll.

Som en intressant parallell och jämförelse kan man läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarson i SvD, om en invandrad hierarkisk klan som bl a dominerar ett enormt bostadsområde i Göteborg och styre ett kriminellt nätverk. I familjen håller man sig med en alternativ rättsskipning och sätter vanlig moral och allmänt omfattade normer helt ur spel. Där kan man rättfärdiga övergrepp, misshandel, mord och narkotikahandel i familjens namn.

Nog kan man fundera över hur det kommer sig att Knutby fick man hejd på men familjen bara håller på oavsett hur många som hamnar i fängelse eller inskränks på något annat sätt. Släkt, blod och heder är förmodligen starkare sammanhållande band än illusoriska svärmerier. Allvarligt är det att inget kan hejda familjens framfart om man ska tro reportageboken Familjen.