Innebär förändring alltid förnyelse?

En förvandling ska ske. Det har man fått lära sig i kyrkliga sammanhang, förändring har per definition blivit något gott trots många erfarenheter som pekar i en annan riktning. Det har gått fort med somliga ändringar. Erfarenheterna från de gamla ekonomiska samfälligheterna och mera självständiga kyrkoråd är numera obsoleta, tillmäts ingen betydelse. Nu är det nya former som gäller och nya kvastar som sopar.

All förändring är naturligtvis inte av godo. Även när en ändring är behövlig kan åtgärderna gå fel, ställa till det än mer. Tanken på den ständiga reformationen av kyrkan leder fel när den används för all ändring. Ordet förnyelse blir en förskönande omskrivning av lustan att lämna avtryck. Också i kyrkan förekommer det att människor blir upptagna med att bygga sina egna minnesmärken, organisatoriska monument över sin egen betydelse.

Förändringen från att vara värderad medarbetare till att inte längre räknas är en ständigt pågående rörelse, även i en kyrka. Volontärer får uppleva det när de bedöms mindre brukbara. Det kan bero på ålder, sjukdom, flytt eller osämja med andra med betydelse för uppgiftens utförande. Anställda känner av det långt före pensioneringen, extra tydligt när nedräkningen till arbetslivets slut börjat. Kyrkans förtroendevalda (bör inte kallas politiker) kan möta samma förändring när förtroendet i den egna gruppen sviktar eller när ett val gått dåligt.

Förändring är inte automatiskt en förnyelse. Ändring fungerar inte alltid bättre än det som varit förut. Även i framåtsyftande omgörningar måste man överväga otaliga faktorer. Särskilt viktigt är att det man gör inte bara syftar till utan faktiskt kan främja kyrkans uppdrag.