Kyrka är relation och gemenskap

Den kyrkliga statistiken kommer att visa katastrofsiffror för år 2020. Mest nedslående och nedåtgående kommer antalet gudstjänstbesökare att vara. Det nya normala lär bli ofattbart lågt. Inte för att detta är unikt i Sverige. I åtskilliga länder ser det likadant ut. Icke desto mindre krävs det stora insatser för att det nya normala inte ska bestå.

Kyrkans ekonomi i stort kommer att klara sig bra eftersom medlemsavgiften, kyrkoavgiften, debiteras oavsett hur aktiv eller delaktig man är. Apparaten är säkrad. Vid sidan av gudstjänsten har åtskilliga verksamheter gjort halt eller helt upphört. En nystart bortom Corona - hur ska den ens lyckas uppnå det som förut betraktades som normal nivå? Särskilt som de ofta bärande grupperna över 70 år under tiden vant sig av med sitt deltagande i gudstjänstliv såväl som i verksamheter.

Många kyrkliga och ekumeniska organisationer som delfinansierats via kollekt medel ser stora hål i sin ekonomi. Några insatser för att hjälpa dem att övervintra t ex med hjälp av distanskollekter har åtminstone inte jag sett till. Vilket horderna av kommunikatörer relativt enkelt borde ha kunnat lösa.

Kyrka är relation och gemenskap. När både relationen och gemenskapen upphör krävs extraordinära insatser för återupprätta det som gått förlorat. Relationer måste underhållas. Några få personliga band klarar av att ta upp tråden även om det varit ett längre uppehåll, att det skulle vara lika enkelt för kyrkan att återknyta är svårt att tro. Gemenskap är sällan lätt att känna på digital eller annan distans. Över tid förlorar den sin bärighet och sitt djup. Även om jag uppskattar de digitala försöken kan de inte ersätta den fysiska närvaron och samspelet i verkligt möte. Så vad händer egentligen?