Dag Sandahl gillar Althusser

Hos Kyrklig samling på nätet finns en imponerande dokumentsamling över betydande kyrkliga frågeställningar och händelser. Alla borde besöka den ambitiösa och imponerande sida. Aktuella kommentarer till kyrkligt liv står mestadels Dag Sandahl för genom sina Dagsländor. Sandahl är präst, forskare och författare med åtskilliga verk på sin bibliografi Jag läser Dagsländorna mestadels med behållning även om Dags kritiska intellekt och ironiska sinnelag tycks ha förpassat en hel del glädje och uppskattning till sidlinjen. Hans kyrkokritik är aktuell, intressant och ofta berättigad. Kanske för att det är lätt att stämma in i ifrågasättandet t. ex. av storskalighet, av samhällsreligion som breder ut sig, även inom kyrkan och av vilka intressen som styr kyrkan och kyrkliga beslut.

Nu och då dyker marxisten och filosofen Louis Althussers tankar om ideologiska statsapparater upp. Göran Therborn skrev en introduktion till teorin om ideologiska statsapparater i Zenit nr1, 1973. Efter introduktionen publicerades en text av Althusser om dessa statsapparater. Dessa texter är värda att ägna lite tankemöda åt. Man blir inte marxist genom att läsa honom, men hans materialistiska syn på samhälle och ideologier får läsarna att försöka tänka över och se vad som sker i det som synes ske. Vilken roll spelar institutionerna i ett samhälle, vad motiverar dem och vad blir resultat av deras verksamheter reellt och tankemässigt?

I dagens Dagsedel skriver Sandahl: "Ideologisk fostran sker genom ideologiska statsapparater; skola, kyrka, idrottsrörelse, subsidieberoende ”folk”-rörelser, media förstås. Den ideologiska kontrollen är rotfruktshård (morötter är rotfrukter) eller sker med den piska, som ger avtryck i plånbok eller i förlorad arbetsglädje genom lönesättning, pension, begränsade arbetsuppgifter samt självfallet genom idiotförklaringar – argumentet att det de refrraktäras meningar bottnar i okunskap/dumhet." Detta är en tydlig referens och bearbetning av Althussers tankar.

Therborn menar i sin artikel att Althusser inte är så enkel att läsa och förstå: "Att läsa Althusser är vanligen inte särskilt lätt. Dels är de problem han tar upp ofta mycket komplicerade, dels skriver han ofta på ett filosofiskt språk, som är svårtillgängligt för många av oss. Det är lättast att läsa och begripa Althusser, om man läser honom i relation till specifika analytiska problem". Och det är så Dag Sandahl gör, kopplar de ideologiska statsapparaternas funktion (t.ex. kyrkans) att befästa rådande ideologier och normer till nuvarande situation. 

Intressant är att enligt Althusser ersattes kyrkans ideologiska funktion tidigt av skolan, det är där man numera får lära sig hur man ska vara, tänka och göra. På så sätt har skolan blivit det sekulariserade samhällets kyrka där normer, livsåskådning och elevens plats i samhället stadfästs. Fast ska man tro aktuell kritik av den svenska skolan är även skolan på väg att tappa delar av denna sin roll. Kan den digitala världen, med AI och sociala medier ha börjat undergräva de gamla institutionerna och deras betydelse? 

I kyrkan kvarstår ett problem. När kristen tro förvandlas och blir till religiös överbyggnad är det i vårt samhälle förmodligen en reflex förorsakad av kyrkans marginalisering. Det är inte där samhället reproduceras och rådande ideologi lärs ut, om vi ska tro Althusser. Lätt är ändå att konstatera trons försvagade ställning och en begynnande inre sekularisering. Reducerad och förenklad till huvudsakligen människovärde, värdighet, humanitet, medmänsklighet och god vilja förloras det som är hjärta och kärna i kristen tro. Det blir religion och inte kristen tro, om jag förstår Dag Sandahl rätt. Tron tonas ner och mötet med Kristus som förlåter och räddar oss, dopet och nattvarden som Guds handlingar med oss, vi som nutida utsända lärjungar och efterföljare bleknar väsentligt.

Nåväl, jag är inte klar med dessa frågor. Måste fortsätta läsa och reflektera...

En kundvagn och stress

Amalgam har många av oss äldre som plomber i tänderna. Gammal gam, det smakar det, sa min storebror alltid och skrattade rått när vi yngre bröder kom hem från tandläkare Franzén med nya lagningar. Fortfarande händer det att en plomb ger upp. Senast förra torsdagen då det plötsligt var som grus i munnen. En plomb hade rasat. Ringde redan dagen efter till Folktandvården. Det fungerade inte, eftersom telefontiden tog slut redan kl 10.00. Jag var en kvart för sen. Snopet. 

Väntade över helgen med att ringa. Då fanns det i alla fall inga telefontider. Vid uppringningen blev mitt plats i kön nummer 5. Trettio minuter senare (!) fick jag äntligen kontakt! Nu lossnade det och sålunda erbjöds jag boka en återbudstid redan på tisdag, dagen efter. En timme senare ringde Folktandvården upp (!) eftersom den lediga tiden blivit dubbelbokad. Ingen fara, sa jag förstående. Nu erbjöds jag omedelbart en ny tid någon timme senare bara. Glad tackade jag ja.

Idag på förmiddagen (tisdag) skulle besöket äga rum. Passade på att utnyttja tiden genom att handla lite som behövdes. Jag tog en kundvagn och strosade in i affären. Hittade inte det jag sökte och behövde fråga en personal om råd. Upptäckte en person några hyllrader bort som hade hittat ett biträde att rådfråga. Ställde mig liksom på kö någon meter därifrån. Och visade att jag var där genom att intensivt titta på det grönklädde biträdet. 

Snart klev den anställde iväg med den han hjälpte, för att hitta någon vara. Jag följde efter. Man får inte ge upp för tidigt. Står man i en rörlig kör går det inte att stå kvar. När den anställde var klar med att hjälpa den första personen stod jag på tur, trodde jag, men en annan kund lyckades fånga butikbiträdets uppmärksamhet. Jag såg hur de gav sig av inåt butiken. Jag följde efter. Kände mig nästan som en stalker.

Snart skyndade den anställde vidare mot mig. Men gick förbi, så jag ropade på hans hjälp. Måste ut på lagret för att hjälpa en person, beställningsvara, sa han i farten och med huvudet halvt bortvänt. Snart återvände han med en påse som han överräckte. Därefter såg det verkligen ut som han var på väg till mig, varpå en äldre dam ställde sig i hans väg och propsade på att bli hjälpt. Så han stannade. Jag tänkte: vart är vi på väg. Finns det ingen hänsyn kunder emellan? Hennes äldre gråskäggige man, hukande över den överfulla kundvagnen, såg på mig med en ursäktande blick. 

Biträdet sprang en ny vända till lagret och återvände en stund senare med en hel kartong glögg. Vi befann oss nämligen på Systembolaget. Till sist blev det min tur. Min fråga fick det stackars biträdet att på nytt gå ut på lagret för att hämta en box vitt vin: Mont Blanc. Ibland vill det sig inte med köer, åtminstone inte om kön måste springa runt i butiken för att hålla sin plats. Att vara biträde där kan inte heller vara lätt. Många propsar på omedelbar service. Fast jag var lite nöjd ändå. I den här butiken fanns det i alla fall någon att försöka hejda för att få ett råd. 

När jag ställde tillbaka vagnen noterade en jäktad kvinna, som precis stormat in genom dörrarna, att min var den enda som inte var ihopkopplad med alla andra vagnar. Jag hade ju en sådan där platspillemoj med mig, den som gör att man kan koppla loss en vagn. 

Jag tar din, sa hon och började manövrera den ur mina händer. 

Nej, sa jag. Jag ska lämna tillbaka den. Hon kontrade med att Det behöver du inte. 

Jo, jag vill ju ha tillbaka den här plastgrejen, de är orimligt svåra att få tag på, envisades jag.

Det gör inget, jag kan ta den ändå, hävdade den nu irriterade kvinnan, och försökte rycka till sig vagnen.

Nix, sa jag, och fick bände tillbaka vagnen och lyckades koppla ihop den med alla andra kundvagnar. Med ett ilsket ögonkast och en knyck på huvudet gick hon vidare. Efteråt förstod jag, hon saknade naturligtvis den där plastmojängen som ersatt de mynt vi förr bar med oss överallt. Hon kunde ha fått den, men det insåg jag alldeles för sent. Generositeten har ibland alldeles för snäva gränser, åtminstone när den går vid en minimal och gratis plastplopp. Måste skärpa mig…

De här två episoderna innan tandläkarbesöket fick mig att gnola på en känd psalm. Vi gör ju så vi som har en och annan psalm ivrigt snurrande i hjärnvindlingarna. Vilken psalm? Någon rad ur första versen på psalm 265:....men här gäller tränga, ja tränga sig fram... Sedan dök andra psalmord upp. Det händer när människor beter sig fullständigt obegripligt. Då aktualiseras psalm 268: Hur underlig är du i allt vad gör, vem kan dina vägar förstå?

Tandläkarbesöket gick utmärkt. Med deras nya journalsystem tog det förstås en hel del tid att uppdatera mina många mediciner. Lugn, bara lugn, sa tandläkaren. Jag har all tid i världen. Vi behöver inte stressa, fast många lider ju av all press och stress, fortsatte hon. Jag vet, instämde jag tyst.

Bön och yoga mot stress

När jag och min fru, Maggan, var föräldrar på 1900-talet uppstod en trend att föräldrar skulle ha egen tid. Idén var inte alldeles fel även om det ibland blev hektiskt för föräldrarna som passade på att roa sig med resor, teatrar, restaurangbesök och annat som inte innebar att de återhämtade sig. När de återvände från den egna tiden var de fortfarande allmänt trötta och utslitna. Detta kom jag att tänka på när det igår på SVT sändes ett program om all stress människor utsätter  sig och utsätts för. En epidemi kallades det för!

Rekreation har kommit att betyda att passa på att roa sig snarare än en tid för ny- och återskapelse. Inte för att det är galet att ha roligt och ägna sig åt sådant som gläder och förnöjer, det kan ibland bryta stress. Men jag är inte ensam om att uppleva att rekreation kan vara riktigt arbetsamt och krävande. Yoga och mindfulness sägs allt oftare kunna göra nytta när stressen blir för stor och svårhanterlig. Att den kristna traditionen erbjuder praktiker, som har samma och liknande effekter, brukar det talas ganska tyst om. För att nämna några: tro, bön, meditation, retreat, andakt, gudstjänst... 

Att dessa aktiviteter inte är till för stressbearbetning utan har syften som att praktisera sin tro och att vila i och utveckla gemenskapen med Gud har förmodligen använts för att diskvalificera dem. Även om förhållandet är detsamma med yoga och mindfulness bryr sig det sekulära samhället mindre om, av okunskap kanske? 

Möjligen har sekulära utövare fått för sig att det går att skilja handlingarna från deras syften och plats i religionsutövningen. Med bön och retreater osv. sker inte denna separering. På ett sätt är det bra eftersom den kristna tron kan fortsätta att vara någorlunda sammanhållen vad gäller handlingar och syften. Men fler borde våga pröva trons väg...

I sammanhanget tål det att tänka på det Jesus säger i Matteus 11 kapitel: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

First Lady är en man!

Finns det något som heter medielogik? Knappast. Medieetik lär finnas, men det blir alltmer osäkert vad en sådan etik omfattar. Journalistiken i medier blandas alltmer upp med tyckande och partiska texter: ledarsidor, kolumner, kommentarer och andra texter. Därtill blir annonsmärkningen ofta otydlig och svårupptäckt eftersom i tidningar strävar annonsörer ofta efter att bli så lika redaktionell text som möjligt.

Men medielogiken då? Ett sådant ämne eller område borde kunna förklara när det t.ex. är sannolikt att drev ska uppstå. Fortfarande är Anna Kinberg Batra lovligt byte, fast nu som medverkande i SVT:s TV-serie First Lady. Stockholms landshövding begick uppenbara fel, vilket hon i programmet medger, vid rekryteringen av några medarbetare.  Att andra landshövdingar påståtts göra likadant spelade ingen roll i sammanhanget. Ingen brydde sig om det just då. Hennes felsteg sågs som vänskapskorruption av den värre graden.

I TV-serien är huvudpersonen David Batra, komikern, som skulle undersöka vad det betyder att vara en uppsatt persons maka eller maka. Tvisten att ett program om en makes vedermödor för att finna sin roll kallas First Lady blir mer än en blinkning åt att sidekicken oftast är en kvinna i maktens sammanhang. Upplägget är inte fel, även om några av resorna i programmet blir tramsiga, som det sista avsnittets utflykt till Kalahariöknen. Med jakt och en ganska avklädd dans runt ett lägerbål.

I Svenska dagbladet menar kommentatorn, ofta intressant och värd att följa, Lotta Lundberg, att "Anna får gråta ut" och att det är smaklöst. Hur SVT "förvaltar skattemedel och och underskattar tittarna är en skandal". Ursäkta en enda tittare som inte ansåg att det blev stor plats att gråta ut eller beklaga sig för landshövdingen. En viss bitterhet kom fram men knappast någon skuldbeläggning eller protest mot de viktiga instanserna som JO och regeringen. 

"JO riktar allvarlig kritik mot landshövdingen i Stockholms län"

Att en redan skadeskjuten person (avsättningen som partiledare) följs av ett misslyckande som rekryterare på länsstyelsen i Stockholm gör Anna Kinberg Batra till ett tacksamt objekt att ge sig på. Möjligen blev hon för ivrig att fullfölja uppdraget att räta upp länsstyrelsen i huvudstaden och försöka få snurr på reformerna. Varför fanns det inte tillräckligt med stöd och hjälp i parti och på länsstyrelsen för att undvika fadäsen som kom att fälla henne? 

Att landshövdingen tvingades avgå, blev avskedad, är det faktum som får kritiker att attackera programmet. Hade hon suttit kvar hade hela programidén fungerat fullt ut. Men nu blev serien extra laddad och intressant eftersom vi nu fick en insyn vad som händer i andra ändan av tillfälliga drev och eskalerande och uppnådda avsättningskrav. Men bara delvis får vi lyssna till Anna Kinberg Batra eftersom hennes del i programmet är en bisak och ganska nedtonad. Hennes besvikelse, ilska och kamplust får inte särskilt stort utrymmet. Möjligen ter det sig så eftersom processen kring henne behöver självfallet även David Batra reflektera över, vad är det som händer och sker? Varför? Hur?

Nesan att först bli utmanövrerad som partiledare för Moderaterna och sedan tvingas bort från reträttposten som landshövding, båda gångerna genom beslut av vänner och partikamrater, borde vara värt ett alldeles eget program. Hur klarar man att genomleva sådan offentlig nesa? Hur klarar man att hålla huvudet högt efter sådan prövningar? Hur balanserar man egen skuld och andras medvetna ingripanden?

En skicklig och engagerad politiker har blivit utvisad och fått matchstraff flera gånger om. Om inte annat är hela alltet ett sällsynt illa tillvaratagande av en för politiken och samhället god resurs. Hon frågar i programmet om det finns förlåtelse. Dessvärre har hon fått ett rungande nej på den frågan...

Sängramar är förfluten tid

Vid besök i möbelaffärer där man har stora sängavdelningar har det blivit uppenbart att sängramar tillhör en förfluten tid. Tjocka resårmadrasser vilar nu för tiden på ett fjädrande underlag minst lika tjockt som toppmadrassen. En del av sängarna gjorde att tankarna snirklade kring den gamla sagan, prinsessan på ärten. Vi som inte är så modernt resliga och långa behöver förmodligen små trappsteg för att komma i sängen. Anledningen till besöken har varit en jakt på ett nytt överkast, hyfsat tunt och lättvättat. Sådant som finns bland sängtillbehören. 

När vi steg upp igår morse inspirerades vi, att under stor möda, lyfta ur våra resårmadrasser ur den gamla sängramen med stora och rejäla fram- och bakstycken av massivt furu. Lagren av damm ska jag inte berätta om, mer än att de fanns där i rikligt mått. Vi hade lovat varandra att ramen skulle väck under alla omständigheter. Nu blev det av. Först fick vi leta rätt på sexkantsnycklar, att hitta rätt var bara det ett äventyr. Men lyckosamt nog hade vi faktiskt kvar en sådan som passade i gavlarnas skruvar. Även en mindre sådan som krävdes till underredet. Vi rannsakade våra minnen och fann att sängramen följt oss i cirka fyrtio år! På tiden att den fick plockas isär.

Bara att få ur resårmadrasserna var eländigt svårt, där fanns ju inga handtag att lyfta med. När det var klart skruvade, sågade, vände och bände vi. Till slut var sängen en byggsats igen och delarna bars nästan andäktigt ut till bilen, där vi med nöd och näppe fick in gavlar och annat. Bakluckan gick inte att stänga och det framskjutna framsätet tvingade passageraren att hänga på instrumentbrädan. Sakta körde vi genom staden till återvinningen där vi sa farväl till brädor och gavlar som burit oss i flera decennier. Vila i frid, viskade jag tyst.

Därefter besökte vi än en gång ett möbelvaruhus för att skaffa fötter att skruva direkt på madrasserna. Hmm, sa expediten, ben är en beställningsvara, det tar 3 till 5 veckor! Vi vädjade smått uppgivna: men vi behöver dem nu! Idag! Kvinnan gick för att tala med en äldre kollega som begav sig ner på lagret för att se vad som kunde finnas. Efter en stund återvände han med 8 ben i två öppnade kartonger. Vi fick svarta veckans rabatter plus lite extra för att kartongerna öppnats. Åtta små svarvade och fernissade träbitar, med skruv i, gick ändå på närmare 1000 kronor. Vad gör man inte för att slippa lägga madrasserna direkt på golvet? Dammsugarslangen måste ju kunna komma under för att röja och suga damm!

Den enkla sensmoralen blev att vi fortfarande klarar att ta isär och demolera sådant som skruvats ihop för så länge sedan. Och att det ger tillfredsställelse att klara av att förändra det som varit i långeliga tider. En skrymmande möbel mindre. En dammsamlare ur världen. Skönt!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk! Låter det konstigt? Kristen är väl en människa hela tiden? Förvisso. Men jämför med 50 år tillbaka i tiden så konkurrerade inte så många saker med den kristna tron. Går vi sedan några hundra år tillbaka i tiden dominerade den kristna tron det mesta i det svenska samhället, skola, kungamakt, krigsmakt osv.

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk. Slutsatsen drar jag eftersom de flesta siffror pekar neråt för frikyrka såväl som för kyrka. Gudstjänstbesök, söndagsskolor, ungdomsarbetet, bibelläsning - egen och i grupp, bönegrupper, fortsätt gärna uppräkningen själv... 

Annat ockuperar tid och uppmärksamhet: datorer, mobiler, paddor, boklyssning, fritidssysslor, arbete, semestrar osv. I Luthers stora katekes står det: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud". 

Den medvetna tanken på Gud och Guds vilja har fått stor konkurrens. Vare sig Bibel eller Psalmbok kan längre stå sig som verkliga folkböcker i vårt svenska samhälle där all tro blivit alltmer bortvald och utdefinierad. Idag talar vi till och med om en "inre sekularisering" med betydelsen bl.a. av att kyrkan, dess personal och aktiva alltmer färgas av världen och världsligt tänkande, om förenklingen tillåts. 

Kyrkan och dess handlingar blir i någon mån avsakraliserade och framstår som events vilka tävlar med andra events. Fanatism och gränslöst engagemang är inte det jag efterfrågar, snarare mer helgjutenhet där tron och dess konsekvenser får bli klangbotten för våra liv och dessutom tillåts ta mer tid i anspråk än vi vanligtvis ägnar det. Men allt möjligt annat letar sig in och tar över, utan att jag/vi lägger märke till det. Våra tankar brottas med annat...

Mängder av fina och humana sammanhang finns där vi engagerar oss. Många av dem arbetar för människors värde och värdighet, ger sammanhang och bidrar till samhällets bestånd där rättvisa och medmänsklighet är avgörande värden. Så låter det inte så sällan när kyrkligt engagerade människor ska beskriva skälen till varför de vill verka och vara med i Svenska kyrkan. 

Vart tog Jesus vägen, vad med nåd och syndaförlåtelse, och gudstjänstens betydelse där bön, tacksägelse och lovsång påverkar oss och präglar mässorna? Istället låter det som om kyrkan vore Röda korset, Rädda Barnen, Amnesty m.fl. Att vara indragen i de sammanhangen är bra, där kan man också fungera som kristen. Men kyrkan är definitivt något därutöver, ger något annat och mer!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk...?

Strängnäs stifts herdaminnen, del 3

Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.

Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.

Svenska kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids religiositet.

 
Som lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.

Nog vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar. Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.

Ett herdaminne är en samling biografier över gångna tiders prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.

Det stora flertalet har fallit i glömska.

Bakom forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654. Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till ett antal biografier.

 
Biografierna får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat. Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning. Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer tillgängliga för en större läsekrets.

Vare sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre riskerar detta band att bli en biblioteksbok för specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får hoppas att biblioteken försett sig.

 
Herdaminnet inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän. Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.

 
Berättelsen om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje mellan motgång och medgång.
Gothus blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han berövades prästämbetet.

1596 blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå neutralitetens balansgång.

Ärkebiskop Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans armé besegrade hertigens brorson Sigismund.

1606 fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en liten församling utanför Uppsala. Genom en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?

 
Kyrkoherden i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet. Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop i Strängnäs.

En intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.

Ett axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden. I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen, Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”. Tjänsten blev inte hans.

En kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”. Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte ”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att ”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med ”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i för övrigt riktigt kalla kyrkor.

Herdarnas familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa” till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han ”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”. Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt – men man får förmoda att en försvårande omständighet var att förkunnaren var kvinna.

I herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma och njuta.

Vara bäst och ha rätt?

Den som vinner en tävling eller match har rätt att påstå att man är bäst, åtminstone för stunden. Det innebär inte att personen eller laget har bäst och rätt teknik eller spelsystem. Många faktorer kan avgöra. Några gånger har jag ställt upp för att väljas t. ex. i val till ett domkapitel. En gång blev jag inte vald, en annan gång blev jag invald bara för att några år senare inte ha en chans att bli vald.

Hade det att göra med att min teologi var sned eller det jag stod för var galet? Hade jag inga meriter som dög? Knappast. Andra faktorer avgjorde. Vilket inte hindrar att förlusterna fick mig att känna mig otillräcklig, ogillad och fel. 

Dessa funderingar dyker upp efter valet i USA. Inga jämförelser mellan ett domkapitelsval och presidentvalet. Trumps triumf kan av segerrusiga republikaner tolkas som att Trump var bäst och att han hade rätt. Nu avgörs inte frågor om rätt av majoriteter. Värderingar har andra rötter.
Alternativet som fått flest röster behöver vare sig vara bäst eller vilja driva en politik som är bra eller god. Eftervalsanalyserna hävdar att det bl.a. var Trumps ekonomiska politik som avgjorde. Att mängder av ekonomer menar att den tariff- och tullpolitik han stått för att ekonomiskt osund. Även massdeportationerna lär bli ett ekonomiskt sänke för USA, om de genomförs. Förmodligen tyckte majoriteten av väljarna att de hade bättre ekonomi under Trumps förra presidentperiod. Många andra faktorer bidrog säkert. 

Trumps misogyna budskap landade väl hos patriarkalt sinnade män, som det finns många av. Att kristna samfund bortsett från främlingsfientligheten, nedklassandet av Kamala Harris och många fler, lögnerna och förtalet bara för att Trump vill hindra aborter är en gåta. USA är fortfarande inte redo för ett progressivt kvinnligt ledarskap!

Demokratins svaghet är att samhällsfarliga och systemhotande alternativ kan locka ett flertal av många olika orsaker. Tanken att folket alltid vill det som är bäst och rätt för flertalet är en chimär. I tider när människor fåtts att misstro traditionella medier, när kunskap står lägre i kurs än spekulativt tänkande, när desinformation och rykten får spridning på nya och sociala medier blir riskerna större för märkliga valresultat, inte bara i USA utan även i Europa.

För amerikanerna väntar 4 år då nästan vad som helst kan hända. Både där och här bör människor fortsätta hoppas och arbeta för att rätten ska flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar...

Orientera efter kyrktorn

Kyrkoåret närmar sig sitt slut. Minnen av det som varit tumlar runt mer än vanligt. Somrarna på Gotland ett helt långt liv är lätta att erinra sig. Besöken blir inte bara till månader, utan till år. Så gott som en månad varje sedan jag var i 20-årsåldern samt besök vid storhelger och föräldrarnas högtidsdagar. Så gott som hela tiden har Sammantaget har besöken säkert blivit både fem och sex år, om inte ännu mer...

Till åren med sommarställe i Gothem hör kortare tjänstgöring först i Gothems pastorat sedan i Gotlands Norra pastorat. Den märkliga upplevelsen av att fira gudstjänst i ett kyrkorum som fungerat sedan 1200-talet. Att få sälla sig till den långa raden av århundradens gudstjänstfirare blir gripande och mäktigt. På 1200-talet fanns åtminstone kyrkans kor med absid och sakristia.

Kyrkans höga torn anses ha blivit till vid 1300-talets mitt och då av byggnadshyttan "Egypticus". Detta resliga torn som genom seklerna fungerat som orienteringspunkt och navigeringsmärke för sjöfart och fiskare. 

Linné reste runt i Sverige. Han besökte Öland och Gotland på ständernas i riksdagen uppdrag. Han beledsagas av sex unga herrar på sin tre veckor långa visit på Gotland. År 1741 den 2:a juli besöker sällskapet Gothem. I sin Gotländska resa skriver han bl.a. om Gothum: "Kyrkan var vacker. Manfolken och kvinnfolken sjungde var sin vers av psalmerna, under vilket det andra könet höllt alldeles tyst. En stor runsten låg i koret med mycken skrift". Kyrkans skönhet var uppskattad även då. Tydligen var växelsång i kyrkan vid den tiden så ovanligt att Linné noterade det särskilt.

Vi köpte vårt baptistkapell i Gothem 1997.Vi var med på avslutningsgudstjänsten då kapellet skulle tas ur bruk. Man bar ut träkorset som hängt i fonden på podiet, men efter gudstjänsten kom några damer tillbaka med korset och sa att "vi bär inte ut Kristus, han får stanna!" Fast vi fick förstås lova att aldrig någonsin dansa i den forna kapellsalen, ett löfte som vi gärna höll. Dessutom satt på kapellet det kopparkors som tidigare hängt på Metodistkyrkan i Slite, numera riven. Korset hade istället satts på på baptisternas kapell i Gothem.

En höst/vinter var det en stöldturné i bygden. Husen före kapellet och husen efter drabbades. Av någon anledning hoppade bovarna över vårt kapell. Förmodligen fungerade korset, respektingivande eller avskräckande. Vi var förstås lyckligt lottade.

Vid ett tillfälle då jag celebrerade högmässan noterade man särskilt att vaktmästaren, kantorn och prästen alla hette Stenström i efternamn, fast ingen av dem var släkt med de andra. Jag tror till och med att man fotograferade detta tillfälle, även om jag inte har den bilden.

Stadsbor ojar sig ibland över landsbygdens många kyrkor som underhålls fast så få är aktiva i kyrkan. Flera gånger när jag fått tjänstgöra i Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge har många ipersoner firat gudstjänst tillsammans. Inte sällan strax under 10 procent av befolkningen i socknen! Skull stadsförsamlingarna nå upp till sådana siffror finge man bygga ut och bygga nytt. Fromheten på landsbygden är med andra ord ett föredöme! 

En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter
dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”