En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter
dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”