När jag och min fru, Maggan, var föräldrar på 1900-talet uppstod en trend att föräldrar skulle ha egen tid. Idén var inte alldeles fel även om det ibland blev hektiskt för föräldrarna som passade på att roa sig med resor, teatrar, restaurangbesök och annat som inte innebar att de återhämtade sig. När de återvände från den egna tiden var de fortfarande allmänt trötta och utslitna. Detta kom jag att tänka på när det igår på SVT sändes ett program om all stress människor utsätter sig och utsätts för. En epidemi kallades det för!
Rekreation har kommit att betyda att passa på att roa sig snarare än en tid för ny- och återskapelse. Inte för att det är galet att ha roligt och ägna sig åt sådant som gläder och förnöjer, det kan ibland bryta stress. Men jag är inte ensam om att uppleva att rekreation kan vara riktigt arbetsamt och krävande. Yoga och mindfulness sägs allt oftare kunna göra nytta när stressen blir för stor och svårhanterlig. Att den kristna traditionen erbjuder praktiker, som har samma och liknande effekter, brukar det talas ganska tyst om. För att nämna några: tro, bön, meditation, retreat, andakt, gudstjänst...
Att dessa aktiviteter inte är till för stressbearbetning utan har syften som att praktisera sin tro och att vila i och utveckla gemenskapen med Gud har förmodligen använts för att diskvalificera dem. Även om förhållandet är detsamma med yoga och mindfulness bryr sig det sekulära samhället mindre om, av okunskap kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar