Panta rei

Herakleitos är obekant för många. För man honom på tal börjar man söka i minnet efter snarlika namn och det enda som dyker tycks vara Herkules. Även om Herakleitos är avförd från de flestas komihåg-lista, så är hans idéer fortfarande i svang.

Dunkel och gåtfull har han enrollerats i alla möjliga sentida idéströmningar som inspiratör och dialektisk föregångare. I händelsernas ström såg han mer än andra. Bakom och bortom strid, motsättning och konflikt såg han enhet. Berömd har han också blivit för tanken att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger eftersom allt förändras, allt flyter. Panta rei. Frågan om vad som ingår i ord och begrepp, vad som grundlägger och avgör identitetsfrågorna, träder då fram. Är inte definitionen av flod just detta att vattnet som fyller flodfåran flyter? Nog kan man stiga ner i samma flod, men knappast i exakt samma vatten...

Tanken på alltings förändring har blivit till en övertygelse om att allting kan göras och kan bli bättre. Kvalitetssäkringssystem återspeglar sådana tankegångar och handlar om att ständigt utveckla och förbättra genom att lära sig undvika redan gjorda misstag. Då utvecklar man lätt arbetsformer som visserligen slipar av det man gör men som också befäster den väg man redan valt. Kanhända är detta en strömning som blir auktoritär och ser en inriktning som den sanna. De som inte omfattar förutsättningarna att det vi gör nu ska förädlas och förbättras blir då till hinder och bromsklossar. Att det kan finnas alternativa sätt att forma systemen faller liksom bort. Majoritetens  övertygelse och målsättningar styr arbetsinriktningen och driver förändringarna

Här kanske man kan finna drivkraften till utstötning av dem som inte velat gå med på de kursändringar som kyrkan gjort när den för att tillfredsställa kunderna och efterfrågan mera anpassat sitt arbete och försökt strömlinjeforma det. Men om själva saken, uppdraget, inte går ut på att tillfredsställa efterfrågan och kunders upplevda behov? Om det istället är så att uppgiften är att erbjuda ett annat perspektiv, ett synsätt, en tro. Att räcka fram den övertygelse som är kyrkan given?!
Även om det verkar som att allt flyter finns det någon som håller världen och mitt liv i sin hand.

Tjugo enkla svar

Beskriv en ambo.

Det är en pulpet för textläsningarna i gudstjänsten oftast i trä och med enkelt utförande. Kan även användas som predikstol.

Till vad används en paten (pateen)?

Paten är fatet som oblaterna läggs på och som används vid utdelandet av brödet i kommunionen.

Vad är ett kontrakt?
Ett stift är uppdelat i kontrakt. Varje kontrakt leds av en av biskopen utsedd kontraktsprost som hjälper biskopen med främjande och tillsyn.

Vad är ett pastorat? 
Flera församlingar kan sluta sig samman i ett pastorat där man samverkar under ledning av en kyrkoherde. Ett pastorat styrs av ett gemensamt kyrkofullmäktige och ett kyrkoråd.

Vad innebär den nyligen genomförda pastoratsreformen?

Att församlingar som tidigare samverkade ekonomiskt i en samfällighet (men var självständiga med egna kyrkoråd och kyrkoherdar) slogs samman till en enhet under en enda kyrkoherdes ledning. Många av församlingarnas beslutsbefogenheter flyttades uppåt i organisationen till pastoratets kyrkofullmäktige och kyrkoråd. I församlingarna finns en styrelse, församlingsrådet, med begränsat mandat.

Nämn några av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.
Den Augsburgska bekännelsen, De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Om påvens makt och överhöghet samt och Konkordieformeln…

Nämn några valbarhetskriterier för förtroendevalda i Svenska kyrkan?

Den som vill bli förtroendevald i kyrkans beslutande organ ska tillhöra Svenska kyrkan, vara döpt och ha fyllt 18 år senast på valdagen. Man ska dessutom ha nominerats och satts på valsedel av en registrerad nomineringsgrupp.

Vilka uppgifter har ett domkapitel?

Varje stift har ett domkapitel som bland annat ska hantera frågor om kyrkans lära, utöva tillsyn över kyrkans vigningstjänst, dvs präster och diakoner. Domkapitlet kan besluta om disciplinära åtgärder och bestämma att någon inte längre får utöva vigningstjänsten. DK utfärdar även församlingsinstruktioner och beslutar i vissa delar om gudstjänstlivet i stiftet mm.

Vilka är de största grupperingarna i kyrkomötet?
Kyrkomötets 251 ledamöter fördelas på 12 nomineringsgrupper. De fyra största grupperna är under innevarande period (2014 - 2017):

Arbetarepartiet – Socialdemokraterna (S), 73 ledamöter

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), 38 ledamöter

Borgerligt alternativ (BA), 31 ledamöter

Centerpartiet (C), 30 ledamöter

Varför har Svenska kyrkan fler biskopar än stift?

Därför att i ett av de 13 stiften, Uppsala stift, har man två biskopar, ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift.

Vad skiljer Påskveckan från Stilla veckan?

Stilla veckan är den vecka då påsken infaller. Påskveckan är veckan efter påsk.

Vilken lokal beslutsinstans avgör hur stor kyrkoavgiften ska vara?

Kyrkofullmäktige.

Vad kallas de två trosbekännelser man använder i Svenska kyrkans högmässa?

Den apostoliska och den nicaenska.

Den romersk katolska kyrkan har 7 sakrament - hur många och vilka har Svenskakyrkan?

Dopet och Nattvarden är de två sakramenten i Svenska kyrkan.

Säg något Olaus Petris yngre bror Laurentius Petri är känd för.
Han var ansvarig för den första översättningen och utgåvan av hela Bibeln på svenska. Han var Sveriges förste evangeliske ärkebiskop och medverkande i rättegången där Olaus Petri dömdes till döden.

Vad heter Svenska kyrkans biskop i det stift där Du bor?
I Strängnäs stift heter biskopen Johan Dahlman.

Kan man tillhöra ett annat trossamfund och samtidigt vara med i Svenskakyrkan?
Märkligt nog kan man det. Det kan till och med vara så att någon firar sin gudstjänst i någon av EFK:s eller Equmeniakyrkans församlingar men sitter i ett kyrkofullmäktige eller ett kyrkoråd i Svenska kyrkan.

Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör en enhet som kallas vad då?

Treenig Gud eller Den heliga Treenigheten.

Vad är Svenska kyrkans läronämnd?
En nämnd inom kyrkomötet där biskoparna samt ytterligare några valda ledamöter gemensamt ska granska motioner och förslag i förhållande till Svenska kyrkans lära.

Vad är tidegärden?

Kyrkans tideböner, böner som äger rum vid särskilda tider varje dag, t ex laudes, vesper och kompletorium. Ordet används även om den bönbok som brukas vid tidebönerna.

Tjugo frågor till vilken reporter som helst

Kyrkor, folkrörelser och politiska partier är obegripligt medieberoende. Man förlitar sig i allt mindre utsträckning på verkliga och personliga möten för att föra fram sina tankar och idéer. Fokus har flyttat från tanken att varje parti- eller kyrkomedlem är en ambassadör för sitt sammanhang och sin övertygelse. Istället sätter man sin tillit till pressmeddelanden och designade nyheter släppta vid rätt tidpunkt för att få så stort genomslag som möjligt i medierna.

Visst finns det förkunnelse och undervisning i en kyrka. I folkrörelser och politiska partier finns det möten med anföranden och diskussion samt inte så sällan en hyfsad studieverksamhet. Men mötet med omvärlden i arbetet att finna och vinna nya anhängare tycks allt mer handla om att sätta informatörer i arbete för att designa och paketera vad det nu är man faktiskt vill nå ut med.

Man kunde tro att med den ideologiska kallbrand som terrorismen sprider ute i världen där humanism och medmänsklighet fullständigt satts ur spel skulle få medieutbildningarna att fokusera något mer på förståelse av de stora religionerna och olika grenar och trossamfund. Dessvärre är bristen på insikt så spridd att medierna knappast förmår analysera fenomenen eller bidra till perspektiv och att sätta in händelser och fenomen i större sammanhang.

Inte ens den något enklare kyrkliga världen i vårt eget land har journalister och reportrar koll på. En enkel lek med 20 kyrkliga frågor skulle avslöja bristerna (eller kunskaperna mot förmodan) hos vilken reporter som helst.

Beskriv en ambo.

Till vad används en paten (pateen)?

Vad är ett kontrakt?

Vad är ett pastorat?

Vad innebär den nyligen genomförda pastoratsreformen?

Nämn några av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Nämn några valbarhetskriterium för förtroendevalda i Svenska kyrkan?

Vilka uppgifter har ett domkapitel?

Vilka är de största grupperingarna i kyrkomötet?

Varför har Svenska kyrkan fler biskopar än stift?

Vad skiljer Påskveckan från Stilla veckan?

Vilken lokal beslutsinstans avgör hur stor kyrkoavgiften ska vara?

Vad kallas de två trosbekännelser man använder i Svenska kyrkans högmässa?

Den romersk katolska kyrkan har 7 sakrament - hur många och vilka har Svenska kyrkan?

Säg något Olaus Petris yngre bror Laurentius Petri är känd för.

Vad heter Svenska kyrkans biskop i det stift där Du bor?

Kan man tillhöra ett annat trossamfund och samtidigt vara med i Svenska kyrkan?

Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör en enhet som kallas vad då?

Vad är Svenska kyrkans läronämnd?

Vad är tidegärden?

De flesta av dess frågor är enkla att besvara om man har viss kyrkvana och intresse för Svenska kyrkan. Om journalistutbildningarna t ex testade detta enkla frågebatteri på sina studenter kanske övertygelsen om att här finns mycket att undersöka och ta in skulle växa. Vi är säkert många som gärna skulle bidra till att vidga deras synfält till att omfatta även Svenska kyrkan...

Vem skulle inte tvivla på en sådan bild av Svenska kyrkan?

Pingst brukar i predikningar beskrivas som församlingens födelsedag. Det var då den första kristna församlingen föddes, och därmed egentligen alla, genom ett ingripande av den helige Ande. Det var stök och buller, anklagelser om berusning och högljudda röster på mångas språk. Det var då språkförbistringen (sedan byggandet av Babels torn) upphävdes. Det obegripliga blev greppbart. Femtusen kom till tro. Det förkunnades och bads, man delade och höll samman.

Skulle någon lägga pingstens berättelse som ett raster över dagens Svenska kyrka blev det snart uppenbart att det är så gott som kemiskt fritt från tal om omvändelse och människor som kommer till tro. De som tydligast finner tro är konfirmander, barn och ungdomar. Kristen tro för vuxna är undergrävd och försvagad. Ateister och vetenskapstroende har arbetat hårt för att avfärda religion och särskilt den kristna tron som något för tänkande, förnuftiga eller intellektuella människor. Men även en viss beröringsskräck från kommuner, landsting och den svenska skolan hjälper till att urholka den lilla tillit som kan ha funnits.

Genast kommer jag att tänka på  några vänner och bekanta som med emfas skulle hävda motsatsen. Särskilt vad gäller bemötandet från kommuner och landsting. Det må så vara att det finns undantag. Men ska kyrkan sköta en förskola eller någon annan samhällelig uppgift gör den bäst i att klyva sig och lämna det som gör den till kyrka undangömt eller inlåst. Till och med affischer eller någon ikon på en vägg kan leda till oändliga palavrer och diskussioner om evangelisation och otillbörlig påverkan. Sudda, sudda, sudda, sudda ut din trosprofil....

Egentligen finns ingen anledning att vara särskilt kritisk mot ateisterna eller dem som hyllar vetenskapen som all sannings källa. Inte heller den praktiska ateism eller den påtagliga livåskådningsmässiga neutralitet som stat och kommun ålägger sig för att vara fullt ut sekulära. Det tillhör villkoren. Frågan är hur kyrkan möter utmaningarna?

Ett allt mera markerat sätt har varit att försöka ta kontroll över bilden av Svenska kyrkan. En växande kontingent av skickliga informatörer ger järnet för att måla och tillhandahålla en positiv bild av kyrkan. Den bilden är ofta evenemangspräglad och handlar mestadels om insatser, särskilt allmänt sociala och diakonala sådana, som kyrkan på olika platser gör för att gynna grupper som hemlösa, arbetslösa och fattiga, flyktingar eller barn och ungdomar. Det kan också handla om internationella frågor som klimatkrisen, katastrofer, hunger och torka eller olika bojkotter och aktioner mot förtryck och förfärliga regimer. Viktiga saker för en kristen kyrka. Men egentligen en konsekvens av ett liv i tro. Förstådda och tänkta som ett utflöde från och en konsekvens av ett levt kristet liv i en församlingsgemenskap kring ordet och sakramenten.

Ju flitigare informatörerna blir desto svårare blir det att se sambandet mellan det vi uppfattar som ett liv i en församling och en fullfjädrad aktivism. Livet i församlingarna är ganska oansenligt sett i förhållande till de utåtriktade aktiviteter som är till för att skapa en bild av kyrkan som levande, aktiv och engagerad. I den stora kostymen klappar ett ganska decimerat gudstjänstliv. Det aktiva lekfolket förmår knappast att åstadkomma allt det som den projicerade bilden av kyrkan visar upp.

För att hålla denna den synliggjorda delen igång behövs många volontärer och krafter som kommer till från annat håll. Det är i och för sig lovvärt när församlingar vill samverka med andra organisationer och folkrörelser för goda ändamål, men det måste också sättas i relation till vilken kraft man lägger ner på sin kärnverksamhet. Det blir ju upp och nervänt om det externa blir huvudpoängen när man informerar om kyrkan och det som är kyrkans verkliga hjärta, tron på Jesus Kristus och ett bönens och gudstjänstens liv i församlingsgemenskapen. När ska det bli huvudsaken och allt det andra viktiga utflödet?

Dessutom blir bilden man håller fram skönmålande då den aldrig någonsin visar konflikter och spänningar, sprickor och klyftor: Att det känns ogörligt kan jag förstå. Att ge den balanserade bilden vore ju som att undergräva sin egen uppgift. Kan tyckas. Men tänker man på hur ett stort bilkonglomerat hanterat sin kris är det inte alldeles olikt hur kyrkor, även världsvida sådana, beter sig. Man säger ingenting förrän man blir tvingad därtill. Och inte ens då medger man hur illa ställt det är.

Visst vore det otroligt om man fick höra om några församlingar i Svenska kyrkan, eller något annat trossamfund för den delen, att människor gripits av den helige Ande och människor som funnit tro strömmar till. Om det berättades om ett antal församlingar att de utvecklar arbetsformer för att frimodigt vittna om och väcka tro. Vem skulle inte tvivla på det?

Regler eller sakpolitik

Demokrati hyllas av de flesta, högt och ljudligt. Demokratiförespråkarna som dominerar tar sig dock friheten att avgöra vilka folkliga opinioner som äger rätt att avspegla sig i parlamentets beslut. Det är till och med så att majoriteten, den som är så kluven och blockfixerad, är enig om detta att ett ganska stort parti inte ska få lämna avtryck. Decemberöverenskommelsen skulle göra det möjligt att utifrån en en situation där SD riskerade bli vågmästare ändå göra det möjligt att styra landet och få en budget beslutad. Problemet var väl att det bekräftade att SD särbehandlas och att man är beredd att göra ganska mycket för att blockera SD:s inflytande.

SD ska begränsas, kringrännas och isoleras. Knappast någon tycks anse eller inse att det befäster SD:s roll som radikal opposition, som det enda oppositionspartiet eftersom de övriga givit carte blanche, till den svaga regeringskoalitionen. SD stoltserar med en tydlig martyrgloria som de skickligt förmår göra det mesta av. Hur illa man än tycker om SD:s främlingsfientliga agenda är det samtidigt ett problem när parlamentet bygger in tekniker som utvecklats för att förhindra att en del av väljarkåren ska negligeras och isoleras. Och om SD skulle växa än mer, vad gör man då? Ska alla de övriga partierna fortsätta låtsas som om de inte finns? Inget betyder? Kanske är det då mycket svårare att avslöja ihåligheterna och bristerna i deras politik och världsbild. Och om de, Gud förbjude, fick egen majoritet skulle alla andra då övrge demokratin eftersom är så vek att den kan släppa fram krafter som kan göra obotlig skada?

Min liberale far tyckte det var viktigt med regler och gränser i det politiska systemet, men han ansåg samtidigt att det var politikens sakinnehåll som skulle styra. Han var övertygad om att frihet och medmänsklighet i det långa loppet besegrar inskränkthet och maktfullkomlighet. Därför tror jag att han hade föredragit att politiker med gemensam värdebas fick göra sig omaket att komma överens om politikens innehåll hellre än att skapa regler som förhindrar gemensamma uppgörelser. Så vet jag att han som kommunalpolitiker ofta fick öva sig i att förhandla på riktigt och att skapa breda lösningar. Han och hans lilla folkpartistiska grupp på Gotland ville samregera med andra partier och därför föredrog han också konsensus och samförstånd framför idéer om att majoriteten tar hand om allt.

Att DÖ upplösts behöver inte alls gynna SD som många menar. Jag tänker att det kan öppna för breda lösningar såvitt det finns vilja och inte bara prat om samarbete. Så länge SD slipper visa färg i praktisk politik kan de orera vitt och brett och verka lockande för en hel del människor som står främmande inför mycket av det som händer i samtiden. När de måste ta konkret ansvar håller deras isolationism och xenofobi helt enkelt inte måttet. Kanske kan DÖ:s upplösning bidra till att tvinga ut dem på arenan.

En djup tallrik hågkomst

Med händerna i det varma diskvattnet blir jag stående. Jag håller ett stadigt grepp om en djup tallrik. Det gamla Lidköpingsporslinet med krusiduller och guldkant påminner om mina saligen avsomnade föräldrar. Tallriken tillhör den servis de fick som bröllopsgåva i början på 40-talet. Så länge sedan.

Nu när de inte är kvar på sin gamla adress i Visby, när de inte är möjliga att besöka annat än vid graven eller ringa till för en pratstund, får till och med en sliten tallrik formen av hågkomst och erinran. Allt som aldrig blev sagt eller gjort framstår som en förlust. Vemod och saknad blandas med glädje över det som ändå blev sagt och gjort under många år.

Inte en dag går utan att jag undrar över hur de hade tänkt om allt som händer i kyrka och samhälle. De som föddes för ungefär 100 år sedan hade djup insikt i vad umbäranden och brist betyder. De visste vad medkänsla och solidaritet kunde åstadkomma och de arbetade hårt hela livet. Mamma arbetade på socialkontoret och pappa blev så småningom politiker och kommunalråd.

Manschettyrken kan tyckas. men jag vet få som slet och strävade för andras räkning så intensivt, ständigt och jämt. Carl-Bertil och Inga-Greta skapade ett hem öppet för andra. Många ungdomar fick en fristad i vårt hem. Somliga bodde där halvårsvis. Och... så lyfter jag tallriken ur diskhon. Sköljer av den. Placerar den varligt i torkstället med den övriga disken. Går för att sätta mig framför TV:n. Om en stund ska KD avskaffa Decemberöverenskommelsen. Klokt, hör jag min pappa, den gamle liberalen, konstatera. Mamma nickar instämmande.

Luther används som plocklåda

Luther har blivit som en plocklåda. Som ett litet arkiv av idéer och påståenden. Man jagar fram ett lämpligt citat eller uttryck. Vrider och vänder det till sin egen fördel. Så far genom luften uttryck och termer: två regementsläran, rättfärdiggörelsen genom tron allena, nåden allena, både syndare och rättfärdig, sola scriptura... Listan kan göra längre.

Men när Luther åberopas som stöd för all slags uppbrott från tidigare hävdade och försvarade trospositioner och -satser är det inte så mycket Luther kvar. Namnet och termerna lever sitt eget liv som vore de argument. Tänk att nominell kristendom uppfattas som luthersk. Att detta att man inte behöver tro på något särskilt sätt utan kan göra det efter egen fason och näbb. Övertalande kallas det att ha kommit olika långt på trons väg.

Men för att ha kommit en bit på väg måste man ju färdas eller gå. Man behöver alltså förflytta sig, ta steg, vandra på trons väg. Man kan väl inte gärna mena att de som bara tror på "någonting större" har påbörjat trosvandringen? Än mindre de som frankt avvisar tro som ovetenskaplig eller vidskeplig men ändå tycker att en kyrka kan behövas, som en slags folkuppfostrare, särskilt bra för andra? När blev det en luthersk idé eller tanke att en kyrkas majoritet är likgiltig eller avvisande till kyrkans tro?

Det är då föreställningen om en folkkyrka blir så nyttig. Då kan majoriteten glida med, oavsett livsåskådning, på en restens, en liten minoritets, mer profilerade tro. Då blir dessutom mycket viktigare och ekonomiskt mera lönande att se till att hålla medlemstalen uppe i jämförelse med att öka gudstjänstfirarnas, de troendes, antal. Man måste inte ställa centrum och periferi mot varandra men det är runt ordet och sakramenten det viktiga sker och tar gestalt i kristna människors och i en kyrkas liv. Det som sker där motiverar, förvandlar och sänder människor ut i världen.

Skulle lusten att använda Luther för något annat än att dunka meningsmotståndare i huvudet med vore reformatorns syn på Skriften som Guds ord något att fördjupa sig i. Om Guds ord skulle återfå mer av den plats och auktoritet reformationens förgrundsgestalter tillmätte den i Svenska kyrkan vore det en välsignelse. Om allt inte ska utelämnas till människors egna idéer och subjektiva meningar utan ha en förankring i övertygelsen om att det finns en Guds vilja med oss och kyrkan behövs en ny reformation. En omvändelse till Bibelordet och dess gudagivna tilltal och ledning. Det vore lutherskt!

Människor på flykt

Människor flyr för sina liv. Så långt bort de orkar och kan. Åtminstone till en plats, ett land, där de kan hoppas på att överleva. Att få ett liv med någorlunda trygghet, med möjlighet att slippa bomber och granater, kulspruteeld och ständig oro.

Flyktingar, säger somliga, men ändrar sig mitt i meningarna och säger istället - människor på flykt. Som för att påminna sig själva och allra mest dem som vill begränsa flyktingströmmen eller stänga gränserna om att de som är på väg också är människor. Människor! De är inte bara grå massa av figurer som rör sig. De är människor av kött och blod, skapade som vi. Våra medmänniskor, medlemmar och syskon i den mänskliga familjen! Personer och individer med berättelser om vad som varit och drömmar om vad som ska komma.

Människor på flykt! För att vi ska förstå. För att väcka vår solidaritet och medkänsla. Människor. Likaså är det allt fler som talar om barn på flykt istället för om flyktingbarn. Vilket kan påminna om att det finns barn som flyr ensamma. Utan familj. Ibland därför att familjen inte längre finns. Den är utplånad. Ibland för att man förlorat varandra under många dagars flyktkaos, med bråk vid gränser och på järnvägsstationer och kamp om de få möjligheter som ibland visar sig.

Det gör ont att inse att påminnelsen om att flyktingar är människor på flykt behövs. Det är också en påminnelse om att om jag nöjer mig med att se flyktingarna som bara en stor grå massa så är också min egen medmänsklighet hotad. Jag riskerar min egen mänsklighet om och när likgiltigheten inför andras totala utsatthet sätter in.

Uttrycken människor på flykt och barn på flykt blir förtydliganden och tankeväckare. bara vi inte låter det gå så långt att vi demoniserar språket så att ordet flyktingar plötsligt blir obrukbart. Blir till ett nedsättande och förklenande omdöme. Då blir ju det som tidigare var en preciserad tankeväckare till nya diskussioner om ord och teori. Flykting är inte nedsättande eller kränkande. Det som kränker är krigets fullständiga brist på omsorg och värnande av människors värde, det som tvingar dem att bryta upp och lämna allt. Det som behövs är ett engagemang som inte bara flammar upp utan som är ihärdigt och uthålligt som livet självt. Då glömmer vi aldrig att även flyktingar är människor...

Tilltro och förtroende

Att undergräva tillit är en desinformationsteknik. DN:sPeter Wolodarski diskuterar hur det blir en del i krigföringen mot Sverige. Han visar hur påhittade och falska nyheter kommer till och sprider sig långt ut i världen och in även i seriösa medier. Detta är oerhört allvarligt. Systematiskt undergrävande av tilltron tar kraft och energi från viktiga uppgifter och verkar därför destabiliserande. Som orsakat av ödets ironi kom nyligen historien om de manipulerade utsläppsvärdena från VW och en rad relaterade bilmärken bidrar på sitt sätt till att undergräva tilltron inte bara till kända varumärken utan till alla slags auktoriteter.

Tillit var också ämnet för en ledare i Kyrkans Tidning. Skribenten Karin Johannesson skrev bland annat: Sarkasmer är den maktlösa bitterhetens uttryckssätt. Resultatet blir sällan den förändring hos makthavarna som man önskar se. I stället sprids en förstelnande rädsla för att göra bort sig bland våra beslutsfattare.

Vi behöver ett modigt kyrkomöte, inte ett räddhågset. Vi behöver ett kyrkomöte som törs och orkar ta itu med de hot mot den kyrkliga demokratin som andra bara vågar ironisera över i sociala medier.

Framför allt behöver vi ett kyrkomöte som omgående vidtar åtgärder i syfte att säkerställa att de egna arbetsformerna inte främjar kyrkliga motsvarigheter till politikerförakt.

Formuleringarna är slagkraftiga. Fyllda med dramatik. Anslående. Men vad som avses är höljt i dunkel. Om det finns en maktlös bitterhet i Svenska kyrkan så finns anledning att fråga sig varför den existerar. Skulle sarkastiska ord sprida ”förstelnande rädsla” hos dem som har makt och inflytande. Knappast.

Vilka är hoten mot den kyrkliga demokratin? Kan det vara så att Johannesson faktisk syftar på den centralisering och maktkoncentration som pastoratsreformen har lett till? Oklart. Hoppas kan man alltid. Tanken att hitta arbetsformer som inte leder till politikerförakt är lätt att stämma in i. Föraktet växer naturligtvis om och när tilliten skadas.

En orsak som presenteras är att kyrkomötet gång på gång behandlar frågor som man redan avgjort. Men inget hindrar att nya motioner i samma och redan avgjorda ärende återkommer på nytt och på nytt. Dessutom lämnas inte sällan förslag som ligger utanför kyrkomötets beslutskompetens. Det kan naturligtvis bidra till att tilltron luckras upp till de förtroendevalda och förvandlas till argument mot rådande ordning, eller oordning om man så vill. Men det kan också leda till en sund självprövning där man faktiskt vill göra om beslutsapparaten så att de lokala församlingsgemenskaperna får större inflytande över kyrkans inriktning och utformning. Demokrati i en kyrka måste inte vara en blåkopia av modellerna hos stat och kommun!

Hela ledaren utmynnar i en idé om positiv förstärkning genom att berömma sådant som är bra. Men om det nu är så illa ställt att misstroendet kan hota hela systemet, om man får tro Karin Johannesson, lär det inte räcka med vänliga och muntra tillrop. Då behövs nog kritiska utvärderingar och noggranna analyser av fristående bedömare som inte redan är kyrkliga makthavare. Det finns ju ett aktuellt exempel på hur en kritisk rapport omarbetats av den eller de som skulle granskas. Men det skulle kyrkomötet väl aldrig göra om man ska tänka positivt.

Desinformation och falska nyheter som stör arbetsformer i stat eller kyrka ska självfallet bekämpas. Men att göra det är en grannlaga uppgift eftersom det fria ordet ger landets medborgare en yttrande- och åsiktsfrihet som är en fundamental rättighet, en plattform för hela vårt samhälles frihet. Många gånger har det inom kyrkan funnits vilja och försök att tysta de kritiska rösterna eftersom de vållar besvär och ses som undergrävande och destruktiva. Och vad gäller Svenska kyrkans framtid: beröm för det som är bra kan aldrig någonsin ersätta de röster som ser igenom dimmor och rökridåer och försöker återge vad de ser och förstår. På det sättet kan kritik vara väl så kärleksfullt och uppbyggligt som någonsin ryggdunkningar och glada tillrop!

Den galnaste av veckor

Somliga veckor är galnare än andra. Människor tar det ena initiativet efter det andra. Med gott uppsåt. För att hjälpa. Men galnare vecka än innevarande är svår att uppbringa.

I söndags hade kollekten i Svenska kyrkan styrts om. Det som förr sällan gick hade blivit möjligt nu. Man samlade in till människor på flykt. Jag vet att många grävde lite extra djupt i handväskor och plånböcker. Det svischades och kortbetalades (på de ställen där det har blivit möjligt).

Sedan kom måndagen. Då var det Barncancergalan – det svenska humorpriset i TV5 där man samlade in pengar till Barncancerfonden.

Idag är det tisdag. Då blir det en massiv TV-satsning i flera kanaler där man sänder en gala från Globen i Stockholm som lånats ut gratis. Denna ”grej” som initiativtagaren kallade det i morgonens nyhetsprogram i SR har vuxit till en artistgala utan like. 50-talet artister ska framträda. Hela Sverige skramlar – en konsert till förmån för människor på flykt. De insamlade medlen ska gå till UNHCR och deras arbete.

Under hela veckan, med stor TV-final till veckoslutet, pågår Radiohjälpens stora insamling Världens Barn. De började med Världens Barn Uppdraget söndagens 27/9. På fredag 2/10 är det Världens Barn Galan i SVT1 och med ett extra och avslutande insamlingsprogram den 4/10.

Att något har hänt är uppenbart. Det finns en växande vilja att medverka till att ge utsatta och drabbade människor bistånd och stöd! Vilket bör noteras med glädje.

Samtidigt har konkurrensen ökat och den tidigare viljan att låta en stor insamling ha sin tid verkar vara förbi. Då respekterade man att en vissa vecka var ”vikt för” en särskild organisation. Genom att flera olika organisationer och sammanhang tävlar om givarna en och samma vecka riskerar man att orken att ge bidrag kan utmattas och sina. Det kan låta gnälligt men är ganska realistiskt. Särskilt för dem som är regelbundna givare till olika välgörande ändamål blir det till sist en aning för mycket. Jag undrar hur Rädda barnen, Röda Korset, Diakonia och andra tänker.

Det finns en avtrubbningseffekt som verkar när man exponeras gång efter annan för samma vädjanden, för samma begäran att ge. Ge! Ge mer, ge ännu mer! Ge också oss! Ge!

Få vill väl kalla dessa insamlingar tiggeri, likafullt vädjar man om pengar på gator och torg, på affischer och i TV. Att väcka folks generositet, så att de blir villiga att ge av sina egna pengar, är också insamlingsorganisationernas affärsidé. Måtte då de som är uthålliga och orkar återkomma år efter år inte förtröttas av denna växande trängsel av sådana som vill få tillgång till det vi vill och orkar avvara! Om alla de som slåss om att få göra något bra av skänkta pengar visade respekt även för givarna – då kunde de gott sprida ut sig. Bara en aning! Det vore inte alls galet!

Diskussionen om partierna och kyrkan

Några reaktioner har infunnit sig på artikeln om partipolitiken i Svenska kyrkan. Johan Blix genmäler på sin blogg/hemsida. Jag har väntat att svara på hans artikel/genmäle då jag trott att texten nog skulle dyka upp i Kyrkans tidning. Nu väntar jag inte längre utan svarar här.

I sin inledning medger Johan att politiska partier inte bör registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Där är vi alltså sams med varandra. Värt att notera! Problemet som Johan ser med partierna är att icke kyrkotillhöriga kan påverka ”partiets kyrkopolitik”. Hur ska någon kunna förhindra eller ”eliminera” att partirepresentanter i kyrkan påverkas av sina partikamrater eller av sitt partis politiskt ansvariga ledning? Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett kyrkotillhörighet. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många.

Johan Blix gör en poäng av de många nomineringsgrupperna men undviker nogsamt och medvetet att säga något om de politiska partiernas dominerande ställning. De ska liksom drunkna i mångfalden. De som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden är synnerligen begränsad. Partipolitiken lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.

Resonemanget som Johan antyder om att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet låter anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra ett av åtskilliga trossamfund.

Axiomatiskt slår Johan fast att kyrkan själv inte kan få ihop ”beslutskompetenta styrorgan”. Hur vet han det? Johan Blix förutsätter att det är omöjligt, som om de flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, inte klarar att kompetent leda och styra sina samfund. Men han kanske tänker att Svenska kyrkan är så decimerad och ihopsjunken att det inte finns folk tillräckligt som vill gå i gudstjänst och dessutom ta uppgifter i kyrkans organisation. Det framstår som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är viktigast av allt. Men om kostymen är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om.

Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.

Svenska kyrkan framstår i Johans artikel som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs.

Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Sven Thidevall skriver om den förändringen i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

Johan Blix undrar slutligen vem som skulle kunna erbjuda modellen till andra kyrkor. Förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka kan naturligtvis erbjuda sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer om systemet nu är så förträffligt. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Johan har snyggt nog låtit bli, men flera andra har vid genmälen på min artikel (t ex i Kyrkanstidnings nätupplaga) medvetet förvanskat mina åsikter till att bli antidemokratiska, underkännande av människor med politiska åsikter och förespråka att kyrkan bara ska styras av präster och anställda. Jag kan inte längre ursäkta sådant beteende med att man läst, men inte förstått. Nej snarare skapar somliga sig en grotesk fiendebild som man sedan tar avstånd ifrån. En sådan brist på hederlig argumentation och medvetna förvrängningar därtill just från partiföreträdare inom kyrkan avskräcker!

Matmässor blir alltmer populära

Varje dag kommer det nya skott på det vildvuxna gudstjänstträdet. I predikoturerna, denna ständiga källa till underhållning, låter man på en plats meddela att man ska ha Spagettimässa! Låter mer än lovligt rörigt.

På ett annat ställe tänker man fira en Våffelmässa. Fantasin tycks ha få gränser. Matmässorna är på väg att fyllas med nytt innehåll. Kötbulls-, korv-, eller sjötunga Walevska-mässa kanske kommer?

Än har jag inte sett någon som annonserat att man ska fira en inkluderande skattebetalarnas mässa. Även de som inte har egen inkomst betalar ju moms på de varor de köper, så skattebetalare är en god och mångfaldsbejakande benämning. Eller vad sägs om en kristen mässa, kyrklig mässa? Bra mässa? Bästa mässan! Bara mässa borde räcka.

Åberopande det lutherska arvet

I alla möjliga (och omöjliga) sammanhang framhävs det lutherska inom Svenska kyrkan. Det kommande reformationsjubileet lär inte minska denna trend. Men hänvisningar till Luther och t ex tvåregementsläran riskerar att ske utan hänsyn tagen till de skillnader som råder mellan dåtid och nutid.

I ett sekulariserat samhälle där tro och religion blivit ett randfenomen, något perifert, och där modern vetenskap och teknik fyller vårt tänkande och synfält blir 5 sekler en omstörtande tidsrymd. Jorden var ännu ett centrum i universum. Planeterna, stjärnorna och solen trådde sin uråldriga dans runt jorden. Kroppens blodomlopp lär inte ens ha varit utforskat eller förstått. Världen var hierarkisk och de olika lägre delarna var till för de högre. Överst stod allmakten i Gud som med sina änglar regerade allt. Furstar härskade över män som bestämde över kvinnor som kunde råda över barn. Samma rangordning fanns i naturen. Skapelseberättelsernas uppbyggnad och grekisk filosofi kunde befästa denna rangordning.

Bara detta med kyrkans och trons plats i människors liv. De genomsyrade allt. Präglade och formade människors liv och vardag, var skeletett och mjukdelarna i deras tänkande och uppfattning om tillvaron. Bara detta att kyrkorna nu är omgivna av byggnader som ibland når högre mot himlen illustrerar förändringen som ägt rum. Som en metafor för hur kyrkans betydelse devalverats. Men tänk en någorlunda reslig medeltida kyrka på den tiden när två våningar vore något imponerande högt – denna massiva mäktighetsbyggning avsedd att avspegla Guds majestät och kraft.

Vi förfasar oss ibland över tanken på sharialagar, på att religionen skulle genomsyra allt, rättsväsende, samhälle, stat, familjeliv. Ungefär så var det i Sverige. Då. Gustav Vasa använder frekvent ord som Guds lag, Guds bud och befallning för att t ex övertyga om att tionde skulle betalas. Reformatorerna betonade också att Guds lag fanns nedlagd i människans hjärtan, lex naturae. Därför måste man tänka på detta med kyrka och religion i slutet av medeltiden som något mera än fromhet och tro. Det var lika mycket politik och samhällsliv som liturgi och teologi. Kyrkan och dess lära var helt enkelt det ideologiska kitt som band och höll samman landet och livet. Nu är det inte längre så. Banden är på väg att lösas upp. Partiväsendet är en sista rest av denna fordomdags så mäktiga allians mellan stat och den enda tillåtna trosövertygelsen, den kristna.

Men likafullt förutsattes att överheten och fursten bar sin uppgift i enlighet med Guds kallelse och uppdrag. När vi då idag ska göra bruk av tvåregementsläran om det andliga och världsliga regemenetet glöms det lätt bort att överheten som avsågs hade gudomlig kallelse och kristen tro.

Olaus Petri kunde modigt dra upp gränserna för överheten, så som han t ex gjorde i predikan vid Gustav Vasas kröning den 12 januari 1528. Där inleder han med att undersöka varför herrskap och överhet har uppkommit. Någon ska bära svärdet och straffa dem som gör illa. Fanns det inga illgärningsmän, ”gjordes oss intet herrskap behov”.  Kungens ämbete är ordinerat och skickat av Gud för att det ska råda frid och ro i landet, hävdar Olaus Petri. Men det är viktigt att det utövas kristligt. Ty, säger han, ”Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. 

Någon kanske känner igen citaten? Möjligen därför att jag tidigare åberopat dem - här.

Eget engagemang

Man har frågat mig om mitt eget kyrkopolitiska engagemang i en grupp som tillhör dem som börjat som partipolitisk men tagit ett steg tillbaka. Kristdemokrater för en levande kyrka har jag anslutit mig till. Ett skäl är att man där tillsammans är engagerade för viktiga frågor i Svenska kyrkan. Men lika viktigt, om inte än mer, är att där finns en tydlig och medveten vilja att säga nej till partipolitik i kyrkan!

Om den viljan inte de närmaste åren tar sig uttryck i att man som kyrkopolitisk grupp tar ytterligare steg bort från partipolitik i kyrkan är jag beredd att på nytt överväga mitt deltagande.

Jag tror nämligen att det behövs röster och krafter i alla kyrkopolitiska sammanhang som verkar för samma mål - att göra boskillnad mellan partipolitik och kyrka. Varje person som vill verka i kyrkans beslutsförsamlingar bör fråga sig om den grupp man tillhör verkar för att kyrkans egen röst och vilja ska bli tydlig och om den är är stadd i utveckling eller om den bara verkar vilja befästa sin egen position.

Ge Olaus och Laurentius Petri en egen TV-serie!

Mordisk dramatik med ursprung i Skandinavien kallas ibland Nordicnoir. En för tillfället populär gren inom den lukrativa branschen av detektivserier i television. Det finns både konstnärskap och filmisk kompetens nog i vårt hörn av världen för att göra genren världsberömd.

Men på området historiska dramer verkar utbud och efterfrågan vara klenare. The Tudors med kung Henrik VIII som både charmerande och avskyvärd huvudperson var ett kanadensiskt och irländskt försök att i en fyra årgångar lång televisionsserie gestalta en av Englands verkligt omvälvande perioder.

Snart stundar i hela Europa ett jubileum som ska uppmärksamma reformationen och dess långa historia. 1517 är det år då Luther spikade upp sina teser på Slottskyrkans port i Wittenberg där han gisslar påven, avlatshandeln och kyrkligt handlande som inte stämmer med Bibeln. De hammarslagen förebådade en politisk och religiös förvandling av gigantiska mått. Luther utmanade rådande ordning och blev den främste företrädaren för ett nytt tänkande. Han och reformationen med dess många aktörer rubbade maktbalansen både andligt och världsligt.

I vårt eget land blev två studenter, bröderna Petri från Örebro, utbildade i Wittenberg. Olaus Petris och Laurentius Petris historia är också reformationens historia i Sverige. Att den i stort blivit liggande och inte fått rejäl dramatisk uttolkning sedan Strindbergs Mäster Olof är egendomligt. Här finns ju ett sekel av ofattbara händelser som bara väntar på att lyftas fram ur den allmänna historiska glömskan.

Låt mig bara nämna några tänkbara inslag i en dramatisering. Födelsen i Örebro, studierna i Wittenberg, OP:s flytt till Strängnäs där han blir biskopens sekreterare, resan till Kristan II:s kröning i Stockholm, Stockholms blodbad (som OP givit en ögonvittnesskildring av i sin Svenska krönika). Vi har Gustav Vasas kamp och seger, samarbetet med Laurentius Andrae, diakonvigningen och katedralskoleverksamheten i Strängnäs, uppgörelsen med karmeliterna i Örebro efter faderns död, biskop Brasks övervakning och hans stridsskrift och så kungens kröning, 

OP blir rådets sekreterare i Stockholm och diakon i Storkyrkan, han har kungens stöd och beskydd, OP:s enorma bokproduktion, bl a En nyttig undervisning, Nya testamentet översätts till svenska och ges ut, OP blir kungens kansler: Helt omvälvande är att mässan firas på svenska och ges ut på svenska, Laurentius Petri blir till mångas förvåning landets förste evangeliska ärkebiskop, Västerås recess där kyrkan vingklipps och dess inkomster dras in till kronan, biskoparnas slott och herresäten konfiskeras.

Så småningom sätts biskoparna under förmyndare och de blir att slags assistenter till andra av kungen utvalda. De får rätt att visitera församlingarna. Så fortsätter det med mängder av intrikata turer.Olaus Petri och Laurentius Andrae döms till döden i Örebro för högförräderi. Ärkebiskopen Laurentius Petri deltar i processen att döma brodern OP till döden! De dömda lyckas köpa sig fria från domen. Och så där håller det på. Striden mellan katoliker som vill att påven i Rom ska bestämma och råda över kyrkan även i Sverige och reformivrarna som vill ha en självständig nationalkyrka som bestämmer i eget hus under överhetens beskydd och kungen som vill göra sig själv till kyrkans överhuvud med mer makt än alla biskopar tillsammans. Striden och kampen böljar fram och tillbaka

Nog vore det värt en TV-serie! Om inte annat så för att få en bättre inblick i en reformation som i Sverige tog mer än hundra år på sig och som mer än kanske någon annan stans i världen bevarade de gamla bruken och sederna i kyrka och gudstjänstliv.

Nomineringshälen, den svaga

Detta med partiernas engagemang i kyrkan som avhandlats i en artikel i Kyrkans tidning, och återgetts på stillsam, har retat en del. Fått andra att bli ledsna. Och ytterligare andra att applådera. Men mycket mer än så blir det nog inte.

Ansvariga politiker vet nog med sig att de politiska partiernas tid i Svenska kyrkan håller på att rinna ut. Det är mera en tidsfråga när S, C och SD ska inse att de är ensamma i klassen. Och att det ger ett egendomligt intryck när de står kvar. Som ekon av en svunnen tid. Historiska eftersläpningar. De sista partierna att anse att de är lämpade att utifrån sina partiers ideologiska övertygelser styra en kristen kyrka och påverka dess bekännelse, gudstjänst och organisation. Som vore de sentida arvtagare till Gustav Vasa. Kungen som införde en egen kyrkostyrelse och satte biskoparna under förmyndare. Ty kyrkan skulle styras och kontrolleras. Tjäna fler och andra syften.

Metoderna idag är en västanfläkt av dåtidens oförblommerade maktövertagande. Mera återhållsamt. Raffinerat. Demokratiskt benämnt. En aning övertalande då nomineringsmakten inte är församlingens eller kyrkans, utan nomineringsgruppens eller partiets...

Är det inte dags att någon ser till att få in en träff i nomineringshälen? Den svaga. Om Ni till äventyrs skulle minnas den gode Akilles...

Nej till partipolitik

Kyrkan måste våga vara politisk, har Svenska kyrkans biskopar hävdat genom åren. De har gjort det i polemik med starka politiker som menat att kyrkan ska hålla på med det andliga som om andligt liv gick att klippa loss från samhälle och politik. En kyrka kan inte reducera sitt engagemang till ett konstgjort och inskränkt andligt reservat. En kristen kyrkas tro och lära leder till engagemang och handling i världen.

Svenska kyrkan ska inte vara partipolitisk, har även partiföreträdare påstått. Det märkliga är att partifolket inte dragit den logiska slutsatsen och agerat för att skilja kyrkan och partipolitiken åt. Istället har man tonat ner det anstötliga i att politiska partier, för närvarande S, C och SD, finns representerade på kyrkans alla nivåer. Kyrkans biskopar borde ta bladet från munnen. Förklaringen till deras halvkvädna visor är nog ett beroende och en sammanväxt med systemet, kringskurna och avlövade (till exempel chefs- och ledarskapet för kyrkans vigningstjänst) som de är.

Särskilt Arbetarpartiet Socialdemokraterna har ett dominerande inflytande på Svenska kyrkans ställningstaganden. Partiets företrädare sitter på majoriteten av kyrkans ledande förtroendeposter. Partiet är det största i kyrkomötet och har framskjutna poster i stiften (förste vice ordförande i 7 stift och andre vice i 4). Övriga partipolitiska grupper har tagit ett steg tillbaka men har fortfarande partikopplade namn. De borde ta fler steg i rätt riktning.

Talet om kyrkan som politisk flyttar fokus från konflikten mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den står under inflytande från samma politiska krafter som kyrkan ska kunna opponera mot. Det är stötande att partier som i riksdagen stiftar lagar och styr i stat och kommun har makt över Svenska kyrkan. Det hindrar kyrkan att vara en fri politisk kraft. Först som oberoende av det politiska etablissemanget blir Svenska kyrkan en självständig aktör som kan agera fritt med evangeliet som inspiration.

Stötande är också att alla förespråkare för den sekulära staten aldrig fullföljer resonemangen och hävdar alla trossamfunds rätt att fritt och utan inblandning forma sin framtid. Det är inte möjligt så länge som religiöst neutrala politiska partier skiftar kappa vid kyrkporten och blir ”kristna” för en stund för att kunna bibehålla sin makt. Partierna deltar gladeligt, utan insikt om det problematiska med sitt beteende, till exempel i beslut om kyrkohandbokens nattvardsböner och syndabekännelser. Men så snart partierna träder fram i andra sammanhang lämnar de kristen tro långt bakefter. 

Genom åren har många förnärmade partipolitiska representanter i kyrkan replikerat att de minsann är goda kristna. Må så vara, men det är partierna S, C och SD som ställer upp i kyrkans val och på partimöten avgörs gruppens ställningstaganden. Många partiföreträdare är engagerade i kyrkan tack vare sitt parti och om partiet drog sig tillbaka skulle ett antal valda förmodligen också göra det. Vilket antyder att partiet är det primära och kyrkan ett medel för andra syften. Men lämna det personliga och betrakta systemet med partier i kyrkan. Det är i ett modernt samhälle en orimlig modell.

Partierna förklarar aldrig varför Svenska kyrkan, fri från staten och ett trossamfund bland andra, som enda kyrka ska njuta partiväsendets påstådda välsignelser. De historiska skälen håller inte längre. Svenska kyrkans storlek och rikstäckning, eller dess stora rikedom och kulturella arv, är inte tillräckliga skäl för partiers inblandning i kyrkan. Berättar man för lutheraner eller anglikaner från andra länder om partipolitiska företrädare i Svenska kyrkan frågar de om det är sant. Så otroligt och otidsenligt ter sig systemet för dem.

Partiledarna borde förklara varför deras partier biter sig fast i kyrkans organisation. Anser de att modellen är så bra och skänker demokratisk legitimitet åt kyrkan och garanterar dess folklighet? Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?! Naturligtvis för att inget annat samfund oberoende av religion skulle tillåta en sådan inblandning! Modellen skulle direkt avfärdas som otillbörlig och stridande mot religionsfriheten.

Partiernas inblandning i Svenska kyrkan bör upphöra. Det är en livsavgörande fråga för kyrkans framtid. Kyrkans Herre är den vars vilja alla förtroendevalda, anställda och medlemmar bör söka och följa. Guds ord och kyrkans tro, bekännelse och lära går före alla slags politiska partiprogram!

Debattartikel publicerad i Kyrkans Tidning.

Kom ihåg att visa gästfrihet

Nyss hemkommen från en kortare utrikes resa inser jag att särskilt de flyende från kriget i Syrien nu hindras att nå Sveriges gränser. Det får vara nog, säger somliga och tycker att gränserna ska stängas så att de drabbade inte kan komma hit. Andra säger att nu får det verkligen vara nog och hävdar att det är dags att det rika välfärdslandet Sverige faktiskt blir ett generöst och öppet samhälle som välkomnar dem som tvingats att lämna allt och fly för sina liv. Jag håller med dem som menar att vi vill, kan och har både råd och möjlighet att vara medmänskliga och solidariska!

Som ett led i eftertanken har jag gång på gång de senaste timmarna läst inledningen av Hebreerbrevets sista kapitel, det trettonde kapitlet, det som tar upp vikten av att hålla kärleken levande.

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

Jag har många frågor, Herre

Kan det finnas en kyrka där de flesta medlemmarna låter bli att delta i kyrkans liv och verksamhet? En kyrka där majoriteten inte tror på Gud eller omfattar tron på att Jesus Kristus levt på jorden som sann människa och sann Gud och inte heller bejakar att han lidit, dött och uppstått för människornas frälsnings skull?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att känna och uppleva och knappast längre vill tänka och formulera sig teologiskt. Kan det finnas en kyrka som i inkluderande nit hellre vill sudda ut sina egna gränser än att övertyga om vikten att ta ställning och omvända sig. Kan det finnas en kyrka som menar att synder är något förlegat och att det räcker med människors allmänt goda vilja?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att ha en bekännelse men egentligen inte anstränger sig för att ens kyrkans medlemmar skall stämma in i den? Kan en kyrka erbjuda sakramenten så vidlyftigt att man struntar i om de som deltar inser vad dopet och nattvarden innebär? Kan en kyrka styras av religiöst neutrala grupperingar som, om man får tro deras valprogram, ser kyrkan som en allmän välgörenhetsinrättning snarare än något som handlar om människor eviga väl och salighet?

Kan det finnas en kyrka som vill göra om sin gudstjänst så att den kommer längre bort från de stora världsvida kyrkornas liturgier? Kan en kyrka konsekvent dra en hårdare gräns mot influenser från de stora kristna traditionerna än mot hemsnickerier och ständiga förskjutningar åt mera reformert håll? Kan en kyrka passivt notera att bönens röster tystnar och kristenlivet på de flesta områden urholkas och urvattnas?

Kan det finnas en kyrka som överger församlingsgemenskapen som centrum för att vinna organisatoriska fördelar? Som tror att man sparar om man flyttar makt från det lokala till mera övergripande nivåer? Kan en kyrka föredra att anställa personal som har starka förbehåll inför kyrkans tro och lära? Kan en kyrka ledas av förtroendevalda och anställda som anser att kyrkans gudstjänster är så tråkiga och intetsägande att de sällan eller aldrig vill delta? Kan en kyrka ha präster som tonar ner kristendomens betydelse till förmån för andra religioners anspråk? Och kan en kyrka som inte kan eller vill missionera med bevarat förtroende övertygande sjunga Se jag vill bära Ditt budskap, Herre?

Jag har många frågor, Herre. Och nu undrar jag om dessa frågor ens till en ringa del kan stämma in på något av de trossamfund som verkar i Sverige?

Urvattnat dop - eller en annan tro?

När det mesta går an är det ingenting som riktigt betyder något. Allt blir förhandlingsbart och det specifika och pregnanta riskerar att upplösas. Insikten slår ner som en tyngd över pannan. Jag inser att man kan påstå snart sagt vad som helst om kristen tro. På Svenska kyrkans nationella hemsida presenteras dopet. De texterna har genom åren fått utstå mycken kritik. Man kanske inte där skriver precis vad som helst. Men det blir verkligen en tillrättalagd lightversion av kyrkans dopteologi.

Dop är en en fest då vi firar och gläds över att en människa blir del av ett sammanhang. Vid dop bekräftas att man tillhör sin familj och ingår i en större gemenskap, församlingen, kyrkan i världen och Guds stora familj.

Dopet presenteras alltså med dessa och liknande formuleringar på Svenska kyrkans hemsida. På vad sätt man firar att den som döps blir del av ett sammanhang är oklart. Särskilt som nästa mening först påstår att det bekräftas att man ”tillhör” sin familj och därefter kommer påpekandet att man ingår i en större gemenskap. Detta med sammanhang och den egna familjen står inte i fokus vid ett dop! Läsaren anar liksom ett alltmera vidgat gemenskapsperspektiv, ungefär som när man säger Örebro, Sverige, Världen. Kanske har man till Guds stora familj räknat in hela den himmelska härskaran? Oklart är det.

Dopet är inte en namngivningsceremoni, men namnet spelar en central roll. Namnet är viktigt, eftersom den som döps inte är anonym. Det är just denna människa som döps, den unika individen.

Kan det vara på något annat vis än att den som döps är den peson som blir döpt? Dop genom ombud förekommer av förklarliga skäl inte. Men man vill väl skingra dimmorna kring spridda föreställningar om dopet. Ingen ska behöva tro att frågan, Vilka namn har ni gett ert barn, ska kunna uppfattas som att dopet är en namngivningsceremoni. Men det är naturligtvis fullt möjligt att döpa ett barn som ännu inte fått sitt namn.

Dop är en gåva. Vi behöver inte prestera något eller vara på något speciellt sätt för att ta emot dopet. Dopet innebär att få leva i förlåtelse, och vara välsignad. Att döpas innebär att bli en del av Jesu liv, död och uppståndelse.

Genom dopet blir man en kristen, eller som Luther slog fast i sin lilla katekes: Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälser ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätter tro till Guds ord och löften.

Här slås jag av att ett och annat inte längre finns med när dopets verkan beskrivs. Möjligen av flera skäl. Här ska man mest göra dopet attraktivt och inbjudande. Några djupare teologiska perspektiv ryms inte och skulle bryta den förenklade förklaringsmodell man vill tillämpa.

Men misstanken gror samtidigt att här vill man strömlinjeforma och tona ner dopets verkliga innebörd så som den genom tiderna har förståtts av de stora kyrkorna i världen, dvs även av Svenska kyrkan. Synderna som behöver förlåtas och tron är möjligen bortsorterade som något otidsenligt, ovidkommande och irrelevant?

Till kyrkans dopteologi hör, eller ska man numera säga hörde (?), att dopet förenar med Jesu liv, död och uppståndelse poängteras i dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete. Där står också att Det dop, som gör kristna delaktiga i Kristi döds och uppståndelses mysterium, är förbundet med syndabekännelse och hjärtats omvändelse. Man får inte heller glömma att den döpte faktiskt ingår i gemenskapen med den treenige Guden i vars namn dopet sker. Dopet gör även barnen till Jesu lärjungar genom att de får del av frälsningens nåd och nytt liv i Kristus. Luther var ganska kärvt tydlig när han förklarar att dopets nåd kan förspillas genom att den döpte inte låter den helige Ande hos sig verka en daglig bättring, utan övergiver Guds ord och bönen, fattar lust till världen och samtycker till synden. Men den nåd, som Gud ger i dopet, står fast så att Gud söker de fallna, på det att en sann bättring kan återvända.  

Dopet ger formellt medlemskap i Svenska kyrkan, och det ger tillträde till nattvarden och rätten att vara fadder vid andras dop. För att bli konfirmerad måste man vara döpt. Den döpta kan också bli kyrkvärd. Som döpt och konfirmerad kan man efter utbildning och antagning vigas till präst eller diakon.

Här ses dopet ur ett juridiskt rättighetsperspektiv. Det låter enkelt och verkar som om det räcker att pro forma vara döpt. Någon glömde att påpeka detta att livslångt leva, lära och växa i sitt dop.

Till sist tänker jag på alla dem som verkar i vår kyrka men som fortfarande har troendedopet som sitt ideal. De omfattar liksom samtidigt olika dopsyner? En sak har de förstås att bidra med – insikten om trons betydelse hur starkt man än betonar dopet som nådeserbjudande, Nåden blir till slut billig och kan leda till urskillningslösa dop, som man uttryckte saken i Faith and Order. Urvattnat dop vore kanske en fyndigare benämning. Ett dop som inte verkar ha så mycket gemensamt med det dop Luther förkunnade...

(För att övervinna sina skiljaktigheter bör troendedöpande och
sådana som praktiserar barndop, på nytt överväga vissa aspekter
av sin egen praxis. De förstnämnda bör söka att mer synligt
ge uttryck åt det förhållandet att barnen står under Guds nåds
beskydd. De sistnämnda måste vara på sin vakt mot att praktisera
ett till synes urskillningslöst dop och ta sitt ansvar för de döpta
barnens fostran till moget engagemang för Kristus på större
allvar. Ur Dop, Nattvard, Ämbete)

Dominus Iesus

Som ett bidrag till den pågående debatten orsakad av Storkyrkoprästernas inlägg i DN återges här ett avsnitt ur Troskongregationens dokument Dominus Iesus (6/8 2000) som där och då behandlar kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Kyrkan lyfts fram som det universella sakramentet för alla människors frälsning. Det innebär att alla kulturers människor kallas att ta emot Kristi frälsningsverk genom kyrkans förmedling.

VI. Kyrkan och andra religioner i förhållande till frälsningen

20. Av det som framhållits ovan följer några punkter som är nödvändiga för den teologiska reflexionen då denna undersöker kyrkans och de övriga religionernas förhållande till frälsningen. Framför allt måste man bestämt hålla fast vid att “kyrkan under sin pilmgrimsfärd är nödvändig för frälsningen. Kristus är den ende förmedlaren och den enda vägen till frälsning. Han har själv uttryckligen inpräglat att tron och dopet är nödvändiga (jfr Mark 16:16; Joh 3:5). Därmed har han också bekräftat att kyrkan är nödvändig, eftersom människor träder in i henne genom dopet liksom genom en dörr.”[77] Denna lära får inte ställas i motsats till Guds universella frälsningsvilja (jfr 1 Tim 2:14): “Dessa två sanningar måste man hålla samman, nämligen alla människors möjlighet till frälsning i Kristgus och kyrkans nödvändighet för frälsningen.”[78]

Kyrkan är “det universella frälsningssakramentet”[79], eftersom hon som alltid på ett hemlighetsfullt sätt är förenad med Frälsaren Jesus Kristus, hennes huvud, och undeordnad honom, och därmed har en oersättlig relation till varje mänsklig varelses frälsning.[80] De som inte formellt och synligt är medlemmar av kyrkan “blir i Kristus frälsta genom nåd, även om den inte gör dem till formella medlemmar i kyrkan, men den upplyser dem på ett sätt som är anpassat till deras andliga och materiella livssituation. Denna nåd kommer från Kristus som en följd av hans offer och ges av den heliga Anden.”[81] Den har en relation till kyrkan: “Ty det är från Sonens och Andens sändning som hon leder sitt ursprung, i enlighet med Faderns rådslut.”[82]

21. Med avseende på det sätt på vilket Guds frälsande nåd - som alltid ges genom Kristus i Anden och har en hemlighetsfull relation till kyrkan - kommer de enskilda icke-kristna till del har Andra Vatikankonciliet inskränkt sig till att förklara att Gud skänker denna nåd “på vägar som endast han känner.”[83] Teologerna försöker mera ingående förstå denna fråga. Deras arbete skall uppmuntras, eftersom det säkert är till gagn  för att bättre kunna förstå Guds frälsningsplan och de vägar på vilka denna genomförs. Men i enlighet med vad som ovan har sagts om Jesu Kristi medlargärning och den “enastående och speciella relation”[84] som kyrkan har till Guds rike bland människor - som i grunden är Kristi, Frälsarens, allomfattande rike - ät det klart att det skulle strida mot tron att betrakta kyrkan som en frälsningsväg bredvid andra som finns i andra religioner, vilka anses komplettera kyrkans väg till frälsning eller till sitt väsen likvärdiga med den som erbjuds i henne, även om dessa andra frälsningsvägar påstås gå samman med kyrkan fram till Guds eskatologiska rike.

Säkert innehåller och erbjuder de olika religionerna element som kommer från Gud, [85] och som är delar av det som “Anden verkar i människors hjärtan, i folkens historia, kulturer och religioner.”[86]Ja, några böner och riter i andra religioner kan tjäna som förberedelse för evangeliet, så att de skapar möjlighet eller pedagogisk hjälp för människohjärtat att öppna sig för Guds handlande.[87]  Men man kan inte tillskriva dessa religioner ett gudomligt ursprung eller en frälsande verkan “ex opere operato” (i och med att själva den religiösa handlingen utförs), något som utmärker de kristna sakramenten.[88] Vidare kan det inte uteslutas att andra riter, i den mån de är avhängiga av vidskepelse eller andra misstag (jfr 1 Kor 10:20-21), kan vara ett hinder för frälsningen.[89]

22. I och med Frälsaren Jesu Kristi ankomst har Gud bestämt att kyrkan som grundats av honom skulle bli ett frälsningens instrument för hela mänskligheten (jfr Apg 17:30-31).[90]Denna trossanning minskar inte den uppriktiga respekt som kyrkan hyser för denna världens religioner, men samtidigt utesluter den den form för indifferentism, vilken “religion kännetecknas av en religiös relativism som utmynnar i uppfattningen att ‘en religion är lika god som en annan.’”[91] Om det är sant att andra religioners anhängare kan ta emot gudomlig nåd, så är det också sant att de objektivt sett befinner sig i en allvarlig bristsituation i jämförelse med dem som i kyrkan har tillgång till frälsningsmedlens fullhet.[92] “Alla kyrkans söner skall vara medvetna om att deras utomordentliga ställning inte beror av deras egna förtjänster utan av Kristi särskilda nåd. Om de inte motsvarar denna nåd i tanke, ord och gärning skall de i stället för räddning få en desto strängare dom.”[93] Man förstår då att kyrkan i lydnad för Herrens befallning (jfr Matt 28:18-20) och som ett krav av den kärlek hon hyser för alla folk “förkunnar och oupphörligt måste förkunna Kristus som är ‘vägen, sanningen och livet’ (Joh 14:6). I honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig (jfr 2 Kor 5:18-19).[94] 

I den interreligiösa dialogen är sändningen till folken, missio ad gentes, “idag lika stark och nödvändig som alltid”[95]. “Gud ‘vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen’ (1 Tim 2:4)Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen. Räddningen finns i sanningen. De som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen; men kyrkan som har fått sig denna sanning anförtrodd, måste gå deras önskan till mötes för att erbjuda dem sanningen. Det är därför att hon tror på Guds allomfattande rådslut att frälsa världen som hon måste vara missionerande.[96] 

Den interreligiösa dialogen är en del av kyrkans evangelisationsuppdrag och därför bara ett av kyrkans handlingssätt i hennes sändning till folken.[97] Jämlikhet, som är en förutsättning för den interreligiösa dialogen, har att göra med att deltagarna i en sådan dialog är jämlikar när det gäller deras personliga värdighet, inte med innehållet i läran, ännu mindre med Jesu Kristi ställning - som är Gud själv som blivit människa - i förhållande till andra religionsstiftare. Ja, kyrkan som styrs av kärlek och aktning för friheten,[98] måste i första hand vara förpliktad att för alla folk förkunna den sanning som definitivt uppenbarats av Herren och förkunna nödvändigheten av omvändelse till Jesus Kristus och inlemmande i kyrkan genom dopet och de andra sakramenten, för att fullt ut få del av gemenskapen med Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden. Därför minskas inte säkerheten om Guds allomfattande frälsningsvilja av plikten och nödvändigheten att förkunna frälsning och omvändelse till Herren Jesus Kristus - snarare får den ny styrka.

Dialogbrevet betonade islams och kristendomens gemensamma uppdrag

11 september 2001, globalt kallad nine-eleven, då terrorattackerna i USA utförda av islamister ägde rum, kommer länge att finnas med som en störning i religionsmötet kristna och muslimer. Likaså de växande terrorgrupperna som i islams namn brutaliserat världen genom sitt mordiska hat. Detta trots att islam inte kan skyllas för de våldsfixerade extremisternas handlingar.

Påven Benedictus XVI föreläsning i Regensburg (12/9 2006) blev en annan sådan milsten som etsade sig fast som ett inslag i kommande religionsmöten. Då citerade påven en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.

Har Du hört vad påven sagt? Ryktet flyger över världen. Påven har citerat en gammal kejsare. Att det var i Regensburg på det gamla universitetet vet knappast någon. Och om påven har citerat något så har han ju själv också sagt det! Och låter man det stanna vid vad som kommit ur påvens mun kan man naturligtvis citera ohöljt partiskt. Så gjorde också en och annan nyhetsförmedling som lät hälsa: Påven kritiserar profeten Muhammed och kallar honom ond.

Be om ursäkt, ljöd mantrat. Och de flesta, världen kring om man ska ta media på allvar, verkar tro att påven sagt något förgripligt elakt och illasinnat för vilket han bör be om ursäkt. Förlåt att kejsaren sade så, att någon skrev ner det och att dialogerna publicerats. Ursäkta. Nästa gång skall han bara kritisera kristendomen. Det är som om man trodde att påven inte visste och vet att det finns förfärliga exempel från kyrkohistorien när vapen och våld använts i försöken att utbreda makten och den kristna tron.

Den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologos förde på 1300-talet en dialog med en perser och rörde då vid ämnet om det heliga kriget. Påven inleder med kejsarens mycket bryska avfärdande av det nya Muhammed kommit med. Kejsaren ser detta såsom onda och inhumana ting. Benediktus XVI fortsatte i sitt långa tal sedan att berätta att kejsaren påstod att det var oförnuftigt att sprida religionen med hjälp av våld, eftersom användandet av våld är oförnuftigt och sprider mot Guds och själens natur. Där låg tyngdpunkt och poäng.

I Signum citerade Felix Körner en stereotypisk reaktion som kom från ordföranden för den turkiska religionsmyndigheten (Diyanet Isleri Baskanligli): Om dessa (ord) uttrycker det hat, den fiendskap och antipati som påven bär på, då betyder det att vi räknar med ett oroväckande motstånd. Man kan kritisera anhängarna till en religion. Men att förolämpa det heliga i en religion, dess profeter och dess skrift, det är arrogans, det är ett uttryck för fiendskap, det är en olycka och det skapar strid mellan religioner.

I Sverige brydde man sig egentligen inte heller om vad påven egentligen sa – utan man nöjde sig lojt med kejsarcitatet. Fenomenet anses intressantare än sammanhanget. Förenkla istället för att problematisera, illustrera istället för att förklara, tyck istället för att undersöka. En sjuka som alltmer breder ut sig. Bilderna på protesterande och dockbrännande muslimer som i media följde på påvens tal är knappast relevanta eller representativa annat än som ett tecken på ryggmärgsreaktioner, oupplysta och oinitierade. Så förblir även vi i Sverige, trots nyheter och fria medier, oupplysta och om möjligt ännu mer inskränkta. Har Du hört vad påven sagt? Nej, för ingen vill göra sig omaket att faktiskt ta reda på det.

Lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter samlade sig istället för en fortsatt militant ordväxling till en gemensam skrivning i ett brevsvar till påven. Men man gick snart vidare och utvecklade sitt budskap i dokumentet A Common Word Between Us and You (13 oktober 2007). Ett dokument som varje religionsintresserad person bör (dvs ska) ha läst! I dokumentet framhåller de lärde inte främst det som skiljer religionerna åt - utan tar fasta på att se vad som faktiskt binder muslimer och kristna samman! Se där en ny, annorlunda och god ansats.

Snart blir det uppenbart för de islamska lärde att kristna och muslimer förenas av sin monoteism, gestaltad som kärlek till och dyrkan av den ende Guden. Och man har ett gemensamt uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.

Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.

Den uppenbara öppenhet som texten visar upp bryter ett mönster av misstro och avstånd. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida (vilket måste förstås som ett uttryck för stor respekt för Bibeln som kristendomens källa) och lyfter ömsesidigt fram förpliktande och samstämmiga texter om Gudstro och medmänsklighet. Man försöker inte harmoniera religionerna och sudda ut olikheterna. Men tar fasta på att undersöka på vilka punkter det går att i Koranen och Bibeln se överensstämmelser och liknande perspektiv. 

Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett synnerligen uppskattande svar på texten. Men likaså har många av världens samfund och kyrkor lämnat sina reaktioner på texten och dess inbjudan till gemenskap i denna för världen viktiga tid och med många ödesfrågor. Så tar t ex Ärkebiskopen av Canterbury upp den för muslimer så laddade frågan om Treenigheten som tron på en enda Gud. Enskilda kristna såväl som kyrkosamfund har mycket att lära av den hållning av respekt och öppenhet som ursprungsbrevet och de många svaren visar. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.

Muslimerna öppnar genom detta initiativ för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens, men inte för utsuddade gränser eller sammanblandning. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan? Religionsdialogen blir helt enkelt alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Särskilt som krig och terror riskerar driva världsreligionernas företrädare och efterföljare allt längre isär… Dialog och samtal, möte och relation men inte otydlighet och sammanblandning!